v 34

Jag fattar inte hur jag hade tid att jobba...

Veckorna som varit sedan vi kom hem från semestern har varit fullspäckade. Massa fix, och så det stora: fritids och skola. Har varit rätt ångestfyllt för mamman, har nog gått rätt bra för barnet. Vi är dock tveksamma till vårt val, och det återstår att se om vi blir kvar där. SÅ stort, så mycket barn. Och hittills imponerar inte organisation eller lärare. Men vi får väl ha lite is i magen.

Det har haft mitt fokus vänt mot Loppan. Att jag är väldigt gravid är jag jättemedveten om. Det skvallrar min vaggande gång, tilltagande foglossning och alltmer försvinnande flås om. Bland annat. Jag har dock inte tänkt jättemycket på den här lille bebisen som faktiskt ska komma. Och det rätt jättesnart. Jag är rädd för att jag kommer vara helt oförberedd. Om man nu KAN vara förberedd på nåt sånt.

Till nästa bm-besök ska jag börja skriva på min förlossningsplan. Det närmar sig med stormsteg.

Jag har varit på semester och grannarna har byggt ett halvt hus.

Ja, så länge har jag visst varit borta. När jag åkte fanns nada, nu står där ett halvt, stort hus. Min längsta semester ever.

Den blev längre än tänkt. Först åkte Loppan och jag upp till Norrlandia och mamma och pappa. Två jättehärliga veckor i deras lilla aprikosa stuga. Varmt och vackert. Massa bad, och mycket sånt där som vi gör där. Marknader. Allsångskvällar vid vattnet. Raggarbilstävling. Loppis. Nybakt tunnbröd på en brygga.

Vi hade det så mysigt.

Både Loppan och jag sov till 10, halv 11-tiden. Varenda dag. Vi som annars är vakna senast sju. Och varje morgon och kväll låg vi i min säng och gosade med Bamse på Loppans bärbara dvd. Småfötter som gosar in sig i mina ben och liten barnhand som klappar på mammakind. Oj vad jag älskar den ungen! Vi behövde den där tiden, hon och jag.

Sen skulle vi åka nedåt, till Hälsingland, och möta upp Ex-Fru på hennes föräldrars ställe vid havet. Jag skulle stanna några dagar och sedan lämna Loppan där för att själv åka tillbaka till Hufvudstaden och mina vänners bröllopsfest. Gallsten kom dock i vägen. Ex-Fru blev superdålig och åkte in och ut på Danderyd under några dagar, istället för att sätta sig i bilen och köra uppåt. Det var väldigt osäkert huruvida hon skulle kunna åka någonstans. Efter många om och men bestämde oss jag och Loppan för att åka till Hälsingland ändå, vara där ett tag och hoppas på att Ex-Fru skulle kunna ansluta. Och efter några dagar kom hon, som tur var. Att vara där utan henne kändes konstigt. Jag ville dock inte lämna henne själv med Loppan, eftersom risken att hon skulle behöva uppsöka sjukhus var rätt stor. Så jag stannade hela tiden.

Och det är jag glad för. Vi hade tokmysigt. Vi hann prata om en del. Både jobbiga grejer och bra grejer. Och det är så väldigt svårt. Med henne och mig. Ingen av oss lyckas riktigt gå vidare, eller helt ge upp tanken på ett oss. Men hur ett sånt skulle se ut, och när ett sånt skulle kunna finnas, om det ens är möjligt: det vet ingen av oss. Och det har ju hänt så mycket, det finns så mycket gammalt. Jag vet inte om eller hur man kan komma förbi det. Klart är dock att hon är så viktig för mig. Och det är väldigt läskigt. Och jag grubblar ihjäl mig.

Med magen verkar det gå fint. Den har växt nåt ofantligt, igen. Jag trodde inte att den kunde bli så mycket större, men när jag mätte den idag- för första gången på en månad- var den galet mycket större! Vecka 32, och igår var jag hos barnmorskan. Och då kände hon att han fixerat sig och låg väldigt långt ned. Så skumt, för jag hade en natt i Hälsingland med massa molvärk och ett väldigt tryck nedåt. Då sa jag till Ex-fru: tänk om han fixerar sig? Det gjorde han nog!Jag har googlat massor på vad det innebär. Bm sa att det inte behöver betyda att han kommer tidigt, och när jag läser så verkar det ju inte ha nåt direkt samband. Fast det känns ändå som att han ligger där redo, i startgroparna. Och jag har fått mycket mer ont. Bm sa att han nog ligger där och gnor, eftersom han ligger så lågt. Och precis så känns det. Om jag legat ned, eller suttit stilla, så har jag typ fastnat ihop och det gör ont att lossa på det. Han sparkar som tusan, och nu är det hårt. Man ser hur magen hoppar.

För mig börjar det sjunka in. Att det närmar sig. Herregud, det närmar sig! Jag har inte velat tänka så mycket på närmare planer runt förlossningen, men Ex-Fru tvingade mig och tyckte att vi MÅSTE börja planera. Och inkludera Loppan i planerna. Jag har ju tänkt att i värsta fall, om det inte finns nåt bra Loppa-alternativ, så får Ex-Fru stanna med henne, jag åka in själv och så får Ex-Fru komma när hon kan. Det tycker inte Ex-Fru, och egentligen så vill ju jag ha henne med från början också. Så svårt bara, att planera för nåt när man inte har nån aning om hur eller när det kommer ske. Jag kanske har massor av timmar på mig att hinna lösa logistiken innan det blir dags att faktiskt åka in. Eller så kanske jag inte kommer att ha det. Mina grannar, som dessutom är föräldrar och morföräldrar till Loppans bästa kompis, och utöver det även Loppans dagisfröknar och väldigt trygga människor för Loppan har sagt att de gärna hjälper till. Loppan har dock aldrig sovit över själv hos någon, och skulle jag behöva åka mitt i natten kanske ett bättre option är att Ex-Frus 17-årige son ansvarar för henne under natten? Så svårt. Min mamma sa att ifall det sker när min pappa har ledigvecka så kan ju de sätta sig i bilen och köra ned på 7 timmar.

Ja, man får nog ha olika alternativ, och sen se vad som passar bäst. I guess.

När jag fick höra att han låg fixerad så blev det så påtagligt att han faktiskt kan komma snart. Så igår och idag har jag fixat lite grejjer som stod kvar på fixalistan. Det har mest inneburit att jag shoppat. AmningsBH, amningströjor, inlägg, en Ergo bärsele, kläder, grejer från Apoteket,  hämtat ut babyboxar. Det är verkligen ingen billig historia, bebisskaffandet! Puh! Men det är ett angenämt orosmoment. Tänk, att jag håller på att förbereda mig för att få en bebis!

6-årskalas

Igår var det dags. Kalas på Lek och Buslandet. Syster plus kusiner anlände kvällen innan, och samtliga inbjudna ungar hade tackat ja. Vi hade räknat med visst bortfall pga semestrar och därför bjudit några extra. Men samtliga kom. På morgonen var vi aningens stressade. Stort ansvar att hålla koll på 11 vilda barn 4-9 år, frisläppta under flera timmar bland andra barn, hoppborgar, rutschkanor och klätterväggar.

Det gick bra, dock. Loppan var överlycklig, fick jättemycket presenter, pizza och glass, fick sitta i prinsesstolen, dela ut godispåsar och stå i centrum. Så det var värt allt!

Efteråt hem med trötta och speedade kusiner plus Loppa. Vattenspridare, lek med alla presenter. Kl 21 skjutsade vi syster plus barn till nattåget mot norr. De skulle vidare hem till mamma och pappa. Loppan bröt ihop. Dels separationen från älskade kusiner, dels orättvisan i att de fick åka till mormor och morfar och inte hon. Vi åker upp om en och en halv vecka, men det var ingen tröst just då.

Min kropp var helt galet trött igår. Springa runt på ett lekland och jaga barn i tre timmar, följt av intensivt barnhäng utan vila fram till kvällen- är inte lika lätt gjort numera. Att det gör ont och att jag är trött kan jag ta- jag blir mest orolig för att jag ska göra nån skada med min brist att veta var gränsen går. Jag har svårt med det i vanliga fall- att veta vad jag klarar. Jag kör ofta tills jag stupar. Det känns inte som nån bra idé i det här läget.

Nå, det sparkade på imorse så jag antar att allt är som det ska. Loppan sover vidare, trots att Bosse envisas med att börja köra traktorn precis härutanför från klockan sju! Jag borde börja röja upp, och kanske duscha av mig allt detta glitter som täcker mig från topp till tå. Jag blev piffad igår, med födelsedagspresentsglittret.

I övrigt så är jag väldigt full utav tankar runt det här med att leva ensam. Eller inte ensam, men utan partner. Tänk, jag trodde aldrig det skulle bli nån big issue. Jag var ju inställd på det. Men nu är jag emellanåt så fruktansvärt, djupt ledsen över att inte ha någon att dela vardagen med. Inte det där praktiska, även om det ju underlättat attt vara två där också. Men det kan jag visst klara av själv. Nä, allt det andra. Att ha nån att dela tankar med. Närheten, både fysiskt och psykiskt. Att få höra ihop. Och jag blir jätteledsen över att hag haft det och förlorat det. Valt bort det. Det kanske var ett av mina största misstag, och det är nog oåterkalleligt. Och att hitta det igen... Jag kan inte riktigt se hur det skulle gå till. Tanken på att vara själv under en oöverskådelig framtid- den gör så ont. Sen blir det förhoppningsvis inte så. Men jag kan inte låta bli att tänka på det. Och jag är så rädd för att Ex-Fru ska träffa nån annan. Det borde jag inte vara, för hon förtjänar det. Men utan henne skulle det bli så fruktansvärt tomt.

Det kanske är hormoner inblandade också.

Söndag. Vi ska inte göra nåt speciellt. Leka med grannbarnen, kanske bada lite. Röja. Det är varmt och vackert.

Bröllop, graviditeter och relationer.

Det händer mycket nu.

Midsommar firades i Hälsingland, med Ex-Fru, Loppan och hela Ex-Frus familj och släkt. Det var en jättefin helg.

Förra helgen åkte vi till en ö utanför Åland. Loppans biologiska pappa, tillika Ex-Frus exman skulle göra det igen. Gifta sig. Det blev en fantastisk helg. Ett ställe med ett gäng stugor var hyrt och där fick vi alla bo. Det var god mat, fina tal, otroligt vacker natur och till och med fint väder.

Jag har hängt mycket med Ex-Fru den senaste tiden. Det gör mig både glad och samtidigt väldigt vemodig. Och gör mig väldigt osäker på vad jag känner egentligen. Får mig att längta. Efter nåt som inte är ensamhet eller singelskap.

Jobbdagar seeeegar sig fram. En vecka och fyra dagar kvar. Måtte de gå fort. Därefter inget mer jobb på länge!

Jag fick sms från en femmisvän för några dagar sedan. Hon hade plussat. Jag blev jätteglad! Idag fick jag ett till sms, där det stod att hon nog förlorat det lilla fröet. Fy så tråkigt. Det finns verkligen ingen rättvisa i det här med barnskaffande. Inte rättvist alls.

Jag fick ett till sms ikväll. Från Madde-kompisen. Att jag får lite sällskap i graviditetandet. Hon är också gravid.

Glad för hennes skull, ledsen för min femmisväns.

Förundrad över min egen mage. Som får mer och mer ett eget liv. De senaste dagarna har det sparkat tokmycket. Var hos bm förra veckan, och hon konstaterade att tillväxten var det minsann inget fel på. Min mage är skitstor!

Samtidigt händer det så mycket, så tiden går utan att jag knappt märker. Nästa helg kommer systeryster med barn, och på lördag fyller Loppan år och ska ha stort kalas på Lek och Buslandet. 11 ungar. Vi bjöd några extra, eftersom vi tänkte att en del nog var på semester. Det var det inte en enda som var! Så det blir nog livat. Loppan är jätteförväntansfull!

Den 18:e åker vi uppåt, till mina föräldrar i Norrland. Efter en vecka åker vi ned till Hälsingland där vi möter Ex-Fru. Vi stannar där några dagar, sen åker jag tillbaka till Sthlm. Två fina vänner gifte sig i New York i vintras och de ska ha bröllopsfest. När Ex-Fru och Loppan kommer hem så är det snart dags för inskolning på fritids för Loppan. Och sen börjar hon förskoleklass. Och sen är det inte så långt kvar tills den lille tittar fram!

Vi har försökt göra en plan för hur Ex-Fru ska kunna följa med mig på förlossningen, oavsett vilken tid på dygnet det blir. Utan att Loppan ska bli lidande. Det viktigaste för mig är att veta att hon har det bra, och bäst och minst konstigt tror jag att det blir om hon är med Ex-Fru. Men om vi har en bra plan så skulle jag ju hemskt gärna vilja henne med mig på BB. Vi får se hur det blir.

Nu: sova.

Lite för mycket...

...just nu. Födelsedagsfirande, midsommarfirande, och nu i helgen till Åland på bröllop. Roliga saker, men i kombination med semestervikarier på jobbet, dagistrött Loppa, uppsvullen och gravidkrämpig kropp (nu börjar d verkligen kännas) så börjar jag känna mig galet sliten. Det är svårt att räcka till för Loppan. På kvällarna, när ben och fötter är som falukorvar och ryggen gör ont. Då orkar jag inte leka annat än det som kan lekas sittande. Vi har konstaterat att jag nu, med tre månader kvar, har en mage som är lika stor som Ex-Frus var när hon födde. Hon är extremt tiny, men ändå. Fast missförstå mig rätt- jag är glad. Och fixar detta. Det sparkar på, och jag är glad. Det hindrar dock inte att det emellanåt är väldigt jobbigt.

Beviljad havandeskapspenning och grillfest.

Wohoo! I går fick jag brev från Försäkringskassan. Där stod att de beviljar havandeskapspenning (eller gravidpenning, som det visst heter numera). Jag hade förväntat mig att bli ifrågasatt, men icke. Måste bero på det braiga intyget från min chef. Så. Jag jobbar fram till min semester som börjar den 15 juli. Sen är jag ledig!  Fantastiskt! Det är sjukt jobbigt att jobba just nu. Inte alls pga att det är tungt rent fysiskt, men däremot psykiskt. Min mage lockar fram berättelser om klienters egna graviditeter, som slutat med omhändertagna barn. Massa detaljer som man inte vill veta. Egna trasiga barndomar. Och det blir så mycket fokus på mig och min kropp. Jag känner mig... som allmänt gods. Många har svårt med gränser. Förstår inte att jag kanske inte vill berätta privata saker. Mina dagar handla mycket om att gränsa, gränsa, gränsa. Jag vill helst gömma mig i förrådet.

Så. Jag är jätteglad över att det inte är så långt kvar! Även om jag fattar att det för min ekonomi inte är jättetoppen. Men det där får väl lösa sig på nåt vis. Och jag kommer nu att kunna spara de där semesterdagarna som jag annars tänkt ta ut för Loppans inskolning på fritids och förskoleklass. Nu kan jag vara med så mycket som hon vill, utan att tänka på hur jag ska kunna vara borta från jobbet. Lovely!

Igår hade vi en heldag med hela Bullerbyn. Ibland är det helt fantastiskt att bo här, i denna kollektiva anda. Redan på morgonen kom grannbarnen insmygande och ropade BU! när jag stod med frukostdisken. Sen hängde både jag och Loppan hos grannfamiljen, och så blev vi inbjudna till födelsedagsfika (för nån vi inte kände alls och hela dennas tjocka släkt) följt av brännboll på gården med grannar och familj. Och sen blev vi bjudna på grillfest på kvällen. Vi var 14 pers. Min hyresvärld konstaterade att kollektivet växer. När vi kommit hem vid halv tio och jag skulle lägga min glada men trötta Loppa, så somnade hon medan jag hämtade godnattsagan! Det känns så fint att hon kan få vara en del utav ett större sammanhang, med barn hon gillar och vuxna som hon är helt trygg med. Flera utav dem arbetar nämligen på hennes dagis, och de andra är föräldrar eller morföräldrar till hennes kompisar. Hon har speciellt en pappa som hon busar med tokmycket, och är jätteförtjust i. Det tycker jag är så bra.

För mig som inte har nån familj i närheten så är det himla fint att bli inkluderad. Jag kan känna mig osäker på om det verkligen är OK, rädd för att tränga mig på. Men de är så inbjudande och det känns som att de verkligen vill att vi ska vara med. Så jag har bestämt mig för att bara tacka och ta emot. Jag blir nästan gråtfärdig när de ser att jag är trött och säger att jag såklart måste gå hem och vila en stund, att de tar hand om Loppan under tiden. Jag känner oftast att jag inte har utrymme att bli trött. Att det bara är att köra på, eftersom jag ju är själv. Att inte behöva vara det en stund är både skönt och ovant läskigt.

Nå. Fin dag, iallafall!

Loppan sover fortfarande. Bra, det behöver hon. Idag ska vi nämligen på utekalas på en kursgård i närheten. Dagiskompis som fyller sex år. Nu på morgonen har det ösregnat. Hoppas på att det kommer hålla uppe under kalastimmarna!

Loppa-vecka

Som vanligt så går d så fort. Jobba, vilket just nu är fasligt trist. Hämta Loppa, och oftast en kompis. Sen kväll och sova. Och så nästa dag. Det sparkar starkare och starkare. Oftare och oftare. Det rullar på.