Poff! Så är det den sista semesterdagen. Dagen innan Vardagen. Det gick så fort...

Det har varit bra. Och mot slutet- ångest. Alltid, på semestrarna...

.. så kommer det ikapp.
Så undrar jag.

Över mina val. Över mig själv. Vad jag gör, vem jag är, och varför. Hur jag vill ha det. Relationer som kommer upp till ytan, så att man kan se dem. Fundera över dem.

Ändra på dem.

För att man hinner, antar jag. Fokusera på sig och sitt.

Jag har rest många mil. Rent fysiskt alltså. Med tåg till södraste södra. Med buss mot norr. Jag har inte riktigt hängt med. Jag vet inte vad det är jag ska landa i.

Jag har kollat in Storkkliniken. Nu vet jag vart jag ska, om två månader. Och då ska jag inte köpa nån pölse med massa chili. Det var för starkt.

Jag funderar över: separationer. Kriser och hur jag hanterar dem. Saknad. Mamma-skapet. Mamma-skapet till underbar tjej som inte legat i min mage. Ett eventuellt mamma-skap till någon som ska bo i mig. Jag tänker på att tiden inte alls läker alla sår. Ibland behövs ett recept på antibiotika. Sen krävs att man plockar ut från apoteket. Och använder. Annars kan tiden göra så att såret bara växer, blir än värre. Jag tänker att det nog är så det är och varit med mig. Jag försöker med receptfritt, en Alvedon kanske. Och det botar inte. Och jag ringer aldrig läkaren.

Och så tänker jag på relationer. Vad svårt det är. Och vad ont det kan göra.

Jag är mycket i min kärnfamilj som inte höll. Som jag klev ur med buller och bång. Omvärderar självbild, försöker hitta förklaringar. Kollar på sjöbodar. Och undrar hur jag vill ha det egentligen.