v 34

Jag fattar inte hur jag hade tid att jobba...

Veckorna som varit sedan vi kom hem från semestern har varit fullspäckade. Massa fix, och så det stora: fritids och skola. Har varit rätt ångestfyllt för mamman, har nog gått rätt bra för barnet. Vi är dock tveksamma till vårt val, och det återstår att se om vi blir kvar där. SÅ stort, så mycket barn. Och hittills imponerar inte organisation eller lärare. Men vi får väl ha lite is i magen.

Det har haft mitt fokus vänt mot Loppan. Att jag är väldigt gravid är jag jättemedveten om. Det skvallrar min vaggande gång, tilltagande foglossning och alltmer försvinnande flås om. Bland annat. Jag har dock inte tänkt jättemycket på den här lille bebisen som faktiskt ska komma. Och det rätt jättesnart. Jag är rädd för att jag kommer vara helt oförberedd. Om man nu KAN vara förberedd på nåt sånt.

Till nästa bm-besök ska jag börja skriva på min förlossningsplan. Det närmar sig med stormsteg.

Jag har varit på semester och grannarna har byggt ett halvt hus.

Ja, så länge har jag visst varit borta. När jag åkte fanns nada, nu står där ett halvt, stort hus. Min längsta semester ever.

Den blev längre än tänkt. Först åkte Loppan och jag upp till Norrlandia och mamma och pappa. Två jättehärliga veckor i deras lilla aprikosa stuga. Varmt och vackert. Massa bad, och mycket sånt där som vi gör där. Marknader. Allsångskvällar vid vattnet. Raggarbilstävling. Loppis. Nybakt tunnbröd på en brygga.

Vi hade det så mysigt.

Både Loppan och jag sov till 10, halv 11-tiden. Varenda dag. Vi som annars är vakna senast sju. Och varje morgon och kväll låg vi i min säng och gosade med Bamse på Loppans bärbara dvd. Småfötter som gosar in sig i mina ben och liten barnhand som klappar på mammakind. Oj vad jag älskar den ungen! Vi behövde den där tiden, hon och jag.

Sen skulle vi åka nedåt, till Hälsingland, och möta upp Ex-Fru på hennes föräldrars ställe vid havet. Jag skulle stanna några dagar och sedan lämna Loppan där för att själv åka tillbaka till Hufvudstaden och mina vänners bröllopsfest. Gallsten kom dock i vägen. Ex-Fru blev superdålig och åkte in och ut på Danderyd under några dagar, istället för att sätta sig i bilen och köra uppåt. Det var väldigt osäkert huruvida hon skulle kunna åka någonstans. Efter många om och men bestämde oss jag och Loppan för att åka till Hälsingland ändå, vara där ett tag och hoppas på att Ex-Fru skulle kunna ansluta. Och efter några dagar kom hon, som tur var. Att vara där utan henne kändes konstigt. Jag ville dock inte lämna henne själv med Loppan, eftersom risken att hon skulle behöva uppsöka sjukhus var rätt stor. Så jag stannade hela tiden.

Och det är jag glad för. Vi hade tokmysigt. Vi hann prata om en del. Både jobbiga grejer och bra grejer. Och det är så väldigt svårt. Med henne och mig. Ingen av oss lyckas riktigt gå vidare, eller helt ge upp tanken på ett oss. Men hur ett sånt skulle se ut, och när ett sånt skulle kunna finnas, om det ens är möjligt: det vet ingen av oss. Och det har ju hänt så mycket, det finns så mycket gammalt. Jag vet inte om eller hur man kan komma förbi det. Klart är dock att hon är så viktig för mig. Och det är väldigt läskigt. Och jag grubblar ihjäl mig.

Med magen verkar det gå fint. Den har växt nåt ofantligt, igen. Jag trodde inte att den kunde bli så mycket större, men när jag mätte den idag- för första gången på en månad- var den galet mycket större! Vecka 32, och igår var jag hos barnmorskan. Och då kände hon att han fixerat sig och låg väldigt långt ned. Så skumt, för jag hade en natt i Hälsingland med massa molvärk och ett väldigt tryck nedåt. Då sa jag till Ex-fru: tänk om han fixerar sig? Det gjorde han nog!Jag har googlat massor på vad det innebär. Bm sa att det inte behöver betyda att han kommer tidigt, och när jag läser så verkar det ju inte ha nåt direkt samband. Fast det känns ändå som att han ligger där redo, i startgroparna. Och jag har fått mycket mer ont. Bm sa att han nog ligger där och gnor, eftersom han ligger så lågt. Och precis så känns det. Om jag legat ned, eller suttit stilla, så har jag typ fastnat ihop och det gör ont att lossa på det. Han sparkar som tusan, och nu är det hårt. Man ser hur magen hoppar.

För mig börjar det sjunka in. Att det närmar sig. Herregud, det närmar sig! Jag har inte velat tänka så mycket på närmare planer runt förlossningen, men Ex-Fru tvingade mig och tyckte att vi MÅSTE börja planera. Och inkludera Loppan i planerna. Jag har ju tänkt att i värsta fall, om det inte finns nåt bra Loppa-alternativ, så får Ex-Fru stanna med henne, jag åka in själv och så får Ex-Fru komma när hon kan. Det tycker inte Ex-Fru, och egentligen så vill ju jag ha henne med från början också. Så svårt bara, att planera för nåt när man inte har nån aning om hur eller när det kommer ske. Jag kanske har massor av timmar på mig att hinna lösa logistiken innan det blir dags att faktiskt åka in. Eller så kanske jag inte kommer att ha det. Mina grannar, som dessutom är föräldrar och morföräldrar till Loppans bästa kompis, och utöver det även Loppans dagisfröknar och väldigt trygga människor för Loppan har sagt att de gärna hjälper till. Loppan har dock aldrig sovit över själv hos någon, och skulle jag behöva åka mitt i natten kanske ett bättre option är att Ex-Frus 17-årige son ansvarar för henne under natten? Så svårt. Min mamma sa att ifall det sker när min pappa har ledigvecka så kan ju de sätta sig i bilen och köra ned på 7 timmar.

Ja, man får nog ha olika alternativ, och sen se vad som passar bäst. I guess.

När jag fick höra att han låg fixerad så blev det så påtagligt att han faktiskt kan komma snart. Så igår och idag har jag fixat lite grejjer som stod kvar på fixalistan. Det har mest inneburit att jag shoppat. AmningsBH, amningströjor, inlägg, en Ergo bärsele, kläder, grejer från Apoteket,  hämtat ut babyboxar. Det är verkligen ingen billig historia, bebisskaffandet! Puh! Men det är ett angenämt orosmoment. Tänk, att jag håller på att förbereda mig för att få en bebis!