Depp.

Jag gick hem tidigt från jobbet idag. Har tagit en fika hemma och ska hämta Loppan strax.

Känner mig så trött, så stressad och låg. Loppan känns också labil- kanske beroende på att hon känner av min sinnesstämning, men jag tror att hon också är sliten. Vill inte bli lämnad så tidigt på dagis, blir vansinnig när jag väcker henne. Imorse lämnade jag en sammanbiten och ledsen Loppa, som stod i vinkfönstret och försökte hålla tårarna tillbaka. Sätter liksom ribban för dagen, fast jag inte borde låta det gör det. Hon förstår inte varför hon måste gå till dagis så tidigt när hon är hos mig, medan hon kan sova längre hos Ex-Fru. Som ju är sjukskriven. Har försökt förklara för henne att det är pga att jag jobbar lite mer, emn hon tycker iaf att det är orättvist. Och så massa extragrejer på jobbet, och jag har svårt att sortera och fokusera.

Känns bara som att jag går itu just nu.

Himmel och helvete.

Idag har jag växlat mellan alla humör. Ena stunden var allt bara så förtvivlat hopplöst, på alla plan. Ingen mening att försöka göra nåt åt nåt, för det var ändå bara skit. Och sen blev det fint och bra. Värdefullt och betydelsefullt, och hopp om framtiden.

Jag hinner inte med.

Som konstant PMS.

Igår var iaf en bra dag. Först lunch med trevlig Femmistjej. Alltid lite (mycket) nervöst sånt där- träffa nån som man inte känner alls. Men det blev väldigt trevligt. och så givande att prata med nån som gör samma resa. Sen såg jag att det var gratis inträde på Magasin 3, så då tog jag mig en sväng dit. Också väldigt nice. Utställningar av alla slag, bra såväl som mindre bra, får alltid min värld att kännas lite större. Lite mer luft att andas, lite nya tankar och nån slags känsla av att inte vara ensam.

Idag har vi bakat lussekatter. Loppans blev störst, smörigast, sockrigast och snyggast! Med en sån där halvkilos lussekatt i magen red hon sedan- barbacka. Min modiga tjej! Fem bast, och första terminen på ridlekis vågade hon sig på att trava barbacka på en STOR häst! Ex-Fru som tittade på från läktaren tyckte att det var helt galet att vi lät Loppan göra nåt sånt. Men hon satt som gjuten på hästryggen. Det var två nya småtjejer med, de var nog ännu mindre än Loppan och det var deras första gång. Så Loppan var så stolt över att få visa och berätta hur man skulle göra. Hon kände sig jättestor! Och som vanligt så mår jag så sjukt bra av att få hänga i stallet. På sikt så måste jag plocka upp mitt gamla ridintresse och göra nåt utav det.

Nu har jag bakat en till sats bröd, samtidigt som jag betalade räkningar och surfade. Dålig idé- de blev väldigt välgräddade. Läs svarta.

Jag har räknat på hur dyrt det skulle bli att gå ned till 80%. Jag skulle förlora ungefär 4000 spänn i månaden. Det är väldigt mycket det. Utan bil och med mindre lägenhet så skulle det dock gå. Jag vill inte att all min energi ska gå till jobbet. Det tar för mycket av mig just nu, och det håller inte på sikt. Jag vill inte att livet ska se ut så. Ska ändå försöka härda ut ett tag till. För att ha råd med försöken. Och för att hinna skapa en billigare vardag.

Klockan är halv åtta. Jag skulle kunna somna. Lussekatt och kaffe kanske kan hjälpa. Koffeinfritt, eftersom det är dags att verkligen bestämma mig för att dra ned på koffeinintaget igen. Jag tappade som motivationen ett tag där, och kaffekonsumtionen steg drastiskt igen. Nu tillbaka till två koppar om dagen. Alla såna här små grejer gör att inseminationsplanen är ständigt närvarande. Jag blir påmind, hela tiden. På gott och ont.

Fredag!

 

 

 

Stämningsfullt i huset. Igår åkte ljusstakarna fram. Jag älskar. Och ljuset behövs verkligen härute i mitt trolska mörker. Nyss kapade de vår fantastiska allé, med uråldriga träd. De var ihåliga och rasriskfarliga, men ack så vackra. Nu håller de på att göra en skeppsättning utav stammarna, på åkern precis utanför mig.

 

Magiskt i mörkret.

 

 

Det är fredag! Halleluja! Ex-Fru kom på fika efter jobbet. Fint att få pratas på två. Egentligen skulle vi ha försökt frakta iväg den gamla soffan. Hur vi någonsin fick in den är ett mysterium. Den är väldigt stor och klumpig, och dörröppningen fasligt smal och nätt. Vi beslöt oss för att skjuta upp den stora uppgiften och drack en extra kopp kaffe istället. Sen tog jag mig en promenad i det kolsvarta, och sen bakade jag bröd. Snart blir det film, choklad och nybakt bröd.

 

 

Imorrn ska jag fika med en Femmistjej som jag aldrig träffat förut. Spännande! På söndag blir det lussebak med Ex-Fru och Loppa, och sen ridning.

 

 

Jag pratade med min käre far för en stund sedan. Han jobbar på ett sågverk i Norrland. Skift. Många nätter i 30 graders kyla har det blivit. Han fyller snart 60. Nu hade han blivit illamående och yrslig och blivit tvungen att sjukskriva sig ett par dagar. Han stannar inte hemma från jobbet om han inte är halvdöd. På apoteket hade de sagt att det lät som att det var stressrelaterat. No shit! Gör mig lite orolig. Hursom så berättade jag att jag sökt några lägenheter inne i Förorten. Pappa tyckte att det var en bra idé. Hur vackert det än är härute, och trots den trygghet som det är att det finns folk runtomkring som man kan prata lite med, få hjälp av, som Loppan kan hänga med. Ett stort plus när man lever själv och familjen finns långt borta. Så känner jag ändå mer och mer att det gör mig isolerad. Det blir krångligt att ta sig nånstans. Och ibland blir det därför inte av. Jag är så sjukt beroende av bilen. Och känner starkare för varje dag att jag ingen bil vill ha, på grund av kostnaden och krånglet. Även om den visst är bra att ha ibland, så är det inte värt det. Och om man tänker att det kanske kommer en liten nångång så vore det skönt att kunna promenera till en affär, öppna förskolan, stationen. Och Loppan börjar snart 6-års. Det vore bra att finnas närmare skolan. Så. Jag spanar lite. Nu är ju köerna som de är, även härute i Förorten Långt Från Stan. Trots lång kötid så kan det dröja. Men jag kollar iallafall. Och har väl bestämt mig att det är så det måste bli.

 

 

Nu film. Fredag är helt klart den bästa dagen på veckan!

 

 

Tänk om det inte går?

Tänk om jag gör de där försöken som jag tänkt mig. Och det inte funkar. Hur går man vidare då?

Jag känner nu att ivf inte är ett option. Jag har inte pengarna, och jag tror inte att jag skulle palla med det känslomässigt. Det där kan ju ändras, men nu känns det så.

Egentligen ingen idé att tänka på det där nu- positiv energi till försöken är bättre. Men känner ändå att jag borde ha nån back-up-plan. Vad gör jag om det inte går?

Usch, vilka jobbiga tankar.

Labil.

Det är jag. Jävligt labil.

Upp och ned. Och det går ganska fort. Nyss så fick jag en räkning från verkstan. 800 spänn. För att de igen fixat nåt som inte behövde fixas. Det skulle inte kosta nåt om det var deras miss, eftersom de misslyckades med all laga den vid förra besöket och felet kvarstod. Och jag bad dem ringa om de skulle göra nåt som kostade. Det gjorde de inte, och jag behövde inte betala nåt när jag hämtade bilen. Hade jag vetat att det kostade hade jag ju sagt nej, eftersom de bara gissade och inte visste om det där faktiskt behövdes göras. Och nu kom den där räkningen. Det fick mig att börja gråta. För att jag försöker så hårt med att spara. Och för att det kändes så satans orättvist. Jag har ju fortfarande en trasig bil. Och många tusen mindre i plånboken. Morr.

Sånt kan just nu sänka mig helt. Livet svajjar ganska lätt.

Igår planeringsdag på jobbet. Bra sådan. Sen hem till kollega för att hämta den där soffan som jag fick av henne! Jättefin. Och kombi is the shit, även när den är trasig. För jag fick in hela soffan i den. Jag hittade dessutom hem, nåt som inte var givet. Okända områden, villervalligt villakvarter och kolsvart. Plus det eventuellt sämsta lokalsinnet ever. Gjorde att det kändes lite ovisst huruvida jag skulle ta mig hem eller inte. Men hem kom jag, efter bara två felkörningar och utan att panikera. Hurra för mig. Ikväll har jag varit på dagisvernissage. Där bjöds på äppelchips, konst och världens finaste sånguppträdande. Rörd i mammahjärtat.

Nu ska jag försöka ta mig till sängen. Imorrnbitti kommer jag att stå utanför verkstan när de öppnar. Och jag kommer inte att vara glad. Darra!

Molvärk.

Aj. Världens molvärk. Jag tänker mig att det är ägglossning, som kanske blir mer smärtsam än vanligt efter livmoderns alla upplevelser under de senaste månaderna. Troligtvis är det så, för det kan väl aldrig vara mensvärk? Det måste vara för tidigt för det, för nära inpå. Det vore helt jävla underbart om det vore första tecknet på mens, jag skulle jubla. Få börja räkna ned. Åh vad bra det vore!

För om det är ägglossning... så skulle det innebära att nästa ägglossning kanske skulle komma precis kring jul, och det vore så olämpligt. Jag är livrädd för att nästa glada gubbe ska komma under de där dagarna när vi bara är två som jobbar. Då kan jag inte vara borta. Det går liksom inte. Finns inget sätt. Och det hade varit förjävligt.

Att bara glida med. Utan att kunna påverka. Jag har blivit bättre på det. Men det faller sig inte naturligt. Kroppen gör som den gör, liksom. Oavsett vad jag vill eller planerar.

Jag längtar så. Efter att få bli gravid igen. Och få fortsätta vara det under nio månader den här gången. Det är jobbigt att längta. Det faller sig inte heller naturligt.

Idag har jag ätit världens godaste Flygande Jakob. Ikväll är den där tomma, första utan-Loppan-kvällen, som är både skön och bara tom. Imorgon ska jag hämta en ny soffa, som jag ska få av en kollega. Inte nyny, men ny för mig. Så tacksam för att jag ska få den! Hoppas bara på att den går in i min bil.

Aj. Vilken förfärlig molvärk.

Konsumtion.

Igår hade vi en heldag på Junibacken. In till stan vid halv tio, Djurgårdsfärjan över, sagotåg, köttbullar, rutschkanor, lianer, galet mycket folk. Chokladtårta och Alfonsteater och sångstund. Djurgårdsfärjan i mörker. Hemma vid halv sju, välling, Bolibompa, utmattningskrasch och sen sov Loppan. Lördagskväll halv nio, Loppan sov. Jag var vaken. Har det någonsin hänt förut?

Fin dag, intensiv dag. Dyr dag, men det väljer jag att inte tänka på. Vi behövde det.

Appropå dyr så kollade jag nyss på Jakten på det perfekta livet. Hanna Hellqvist. Hon är underbar! Det var avsnittet om konsumtion den här gången. Där fanns bland annat en familj som gjort precis som jag funderade kring i förra inlägget. Gått ned i arbetstid, dragit ned på utgifter. Laga istället för att köpa nytt. Jag tror på det. Jag konsumerar väldigt lite. Det beror iofs kanske främst på att jag aldrig har utrymme för det, men också på att jag tycker att det är rätt vidrigt med allt slit och släng. Jag har ibland svårt att veta om jag missat nåt. Känner mig ibland lite ufo-aktig. För att jag vid 32 års ålder inte har glas, muggar eller tallrikar av samma sort, utan udda stycken som liksom hängt med. Och för att jag inte ser nån anledning att köpa nya eftersom de ju går utmärkt att äta från/ dricka ur. Blocketfyndad lite småtrasig soffa, en dator som inte mår så bra, en TV som kräver minst två omstarter innan den funkar. (Det beror iofs nog mest på att det är nåt knas med Boxern). Handdukar som inte passar ihop, sängkläder likaså. Jag undrar ibland om jag borde klippa mig hos frisör istället för hemma, eller om jag borde köpa kläder oftare. Jag känner som att det är nåt jag inte förstår?

Mitt nyaste ex kom från en arkitektfamilj, och hade (har) ett stort intresse för konst och inredning. Jag gillar också konst, jag tittar gärna på det men behöver inte äga det. Hemma hos henne var allt genomtänkt. Det fanns inte en pryl som det inte fanns en tanke bakom. Dyra prylar. När jag köpte ett vardagsrumsbord på IKEA för 295 kr så funderade hon på att beställa ett för 20 000. I hennes hem fanns ett lugn som inte finns i mitt. Rutiner runt allt, runt sakerna. De användes till det som de var menade för, och lades sedan alltid tillbaka på sin genomtänkta plats. Det fascinerar mig, att man kan ha det så. Att man kan vara så. I min värld gäller helt, rent, praktiskt, ekonomiskt och funktionellt. Det får gärna vara fint, och jag uppskattar verkligen när det är fint. Men det är inget jag prioriterar. Inget jag lägger pengar och energi på. Finns de så väljer jag oftast att spendera dem på utflykter.

Samma med håret, som är ett helt eget kapitel. Ett stort sådant. Jag hittar aldrig nåt förhållningssätt till mitt. Oavsett om jag har nåt hår eller inte. Större delen av mitt vuxna liv har min kaluffs varit 3 mm lång. Jag älskar att ha det så. Med jämna mellanrum tröttnar jag dock, allt oftare på senare år. Inte på 3-millimetershåret, men på alla kommentarer om 3-millimetershåret. På att behöva förklara det, stå upp för det. Så tröttsamt. Just nu har jag en hästsvans, med rakat på sidorna. Nån slags kompromiss.

Egentligen så är jag inte alls nöjd. Egentligen kämpar jag hela tiden mot impulsen att ta fram trimmern och skala av. Och så dumt att jag inte gör det. Och var går gränsen, för när det är OK? Inte kräver förklaring? Känns som att det handlar om mm. Sex millimeter? Nio? Och det gäller visst främst om man är tjej. För killar går det bra med tre. Det stör mig så. Att det där verkar sitta så djupt och oreflekterat, i samhället i stort. Att tjejer ska piffa med sitt hår. Ha hår. Mest stör det mig att jag blir så påverkad av det, fast jag skulle vilja att jag inte brydde mig.

Jag tycker att det är astrist att hålla på med hår. Jag vill inte piffa med det. Jag vill inte ha kommentarer när jag klippt mig. Jag vill inte lägga tid och energi på det. Inte gå till hårfrissan för flera hundra flera gånger om året. Inte ägna tid åt att fixa med det. Ger mig nästan panik. Fast om man inget hår har- så får man mer kommentarer om det, det blir mer fokus på det, än om man haft en vanlig frisyr. Det går fanimej inte att komma undan. Det stör mig.

Oj, vilket spretigt inlägg. Ingen mål och mening, bara lösa funderingar i världens röra. Jag har nog träffat för lite folk den senaste tiden!

Och nu kommer Loppan upp. Bra tillfälle att sluta irra runt i det egna huvudet!

Lördagsvälling i soffan.

Nyvaken Loppa. Lilla Röda Traktorn. Nästäppa i den lilla näsan. Hoppas på att d ger med sig och att det inte är början på en förkylning. Lite mer kaffe till mamman. Går sådär med att hålla koffeinhalten på låg nivå. Pillriga tår som gosar in sig i mammans mage.

Idag ser vi på Kapten Sabeltand, och beger oss sedan mot Junibacken. Kanske tar vi Djurgårdsfärjan över.

Mys.

Lycka är...

att hinna hem och fika, innan dagishämtning. Att inte behöva ramla in på dagis med andan i halsen, med jobbdagen fortfarande närvarande i kroppen. I sista stund. Hoppas på att hon inte är sist kvar. Varför det nu är så hemskt- egentligen tror jag att det är rätt mysigt att få ensamtid med fröken. Men ändå.

När Loppan själv bett om att få vara kvar en stund efter mellis, för att hinna leka lite till. Då känns det så total ostressat med den där fikan. Kaffet och mackan. Annars är jag så glad att kunna hämta tidigt på fredagar och tar mig aldrig egentid och hämtar senare.

Jag vill inte jobba heltid. Jag tänker inte jobba heltid framöver. Oavsett hur det går med barnplanerna så tror jag inte att jag pallar 40 timmar i veckan. Jag går ofta på den där gränsen. Där det nästan inte går, men på nåt sätt går ändå. Och när det inte går längre så byter jag jobb och får en energiskjuts som räcker ett tag. Tills jag har slut på ork och känner att jag måste byta jobb igen. Men det sliter väldigt, och påverkar resten av livet. Och jag känner mer och mer att det inte är värt det. Jag önskar att jag kunde dra ned på de fasta kostnaderna för att kunna klara mig på 75%. Få mer tid till det egna livet. Orka vara jag lite mer. Flytta till en tvåa, sälja bilen. Till exempel.

Det är helg. Jag funderar på om vi ska simma imorrn, eller om vi skulle ta oss en tur till Junibacken. Det var länge sen, och Loppan älskar. Vi har inte spenderat en krona mer än nödvändigt den här månaden, så vi kanske ska unna oss det!

Mot dagis, och fredagsmyset!

Hur barn blir till.

Igår på Bolibompa, på det där programmet där de gör om ett barns rum, så var dagens barn en pojke som var adopterad från Sydafrika. Loppan undrade vad adopterad betydde, och vi började prata om det. Jag berättade för Tyra att hon också är adopterad, av mig. Vi pratade om människor i vår närhet som är adopterade. Och sen kom vi in på hela hur-barn-blir-till-diskussionen. Som ju är aningens mer komplex än pappafrö plus mamma lika med mammapappabarn. Eller komplex är väl att ta i- mest att i vårt fall behövde vi plussa på en spruta för att få in pappafröna i Ex-Frus mage. Loppan har ju en pappa. En icke-juridisk men biologisk, och i Loppans värld en viktig pappa, trots att de inte ses så mycket.

Loppan tyckte iallafall att det var väldigt intressant. Hon är så stor nu. Funderar så mycket. Och behöver greppa sitt sammanhang. Hur allt hänger ihop. Känner mig dum som inte pratat så mycket om det tidigare.

Bolibompa är iaf fantastiskt. De lyckas ha med alla sorters människor, som lever i alla möjliga kombinationer. Så bra för Loppan, som jag tror känner sig mindre ovanlig.

Helg. Halleluja! Vilken energikrävande vecka det har varit.

Depp.

Idag tänker jag komma sent till jobbet. Loppan har sovit kasst den här veckan, och speciellt inatt. Nu somnade hon om vid femtiden och jag tänker låta henne sova en stund till. Vet inte om det är en förkylning på G eller om det är nåt annat. Hon är grubblig nu, min lilla, Och det gör ont i mammahjärtat. Att bo på två ställen sliter på henne, och jag vet inte hur jag ska lindra. Hon pratar om att hon vill att vi ska bo tillsammans alla. Jag känner mig så inihelvete skyldig. Det är pga mitt beslut att separera som hon måste ha det såhär. Jag vrider och vänder på det- kunde jag ha gjort annorlunda? Det kunde jag ju såklart, men när jag minns hur det var just då så minns jag att jag inget alternativ såg. Så just där, just då kunde jag nog inte. Välja nåt annat. Fick jag göra om valet idag, med det jag vet nu, så skulle det ha sett helt annorlunda ut.

Jag tror att jag borde gå och prata med nån om det här, för att leva med den skulden går nog inte. Inte utan att gå sönder iallafall.

Nå. Jag försöker bemöta hennes tankar. Lyssna. Berätta igen och igen hur mycket vi älskar henne, båda mammorna.

I övrigt är det också rätt kasst just nu. Sådär så att det nästan inte går. Jobba är jättesvårt. Och jag är så trött. I bästa fall är det här en sån där ägglossningsdipp. Jag kan bli lite hormonell och labil runt den tiden. Annars är det en deppig dipp. Jag är rädd för såna.

Det känns inte såhär exakt hela tiden. Men oftare än jag skulle önska.

Social helg.

Har det varit.

I fredags efter jobbet åkte jag in till stan utan plan. Ville bara inte åka hem. Hade sån tur att finaste K också fanns i stan och ville fika. En pratstund på Söder blev det. Välgörande för min lite melankoliskt smådeppiga själ. På lördagsmorgonen tog jag mig en långpromenad och gled in till Ex-Fru och Loppan för en kaffe och lite spel. Och sen på e.m en långdejt följt av middag med Madde plus son på Andys lekland i Sickla. Ovant att vara på ett lekland utan Loppan!

Idag måste jag verkligen fixa lite härhemma. Har haft noll ork eller motivation till städning den här veckan. Och så ska jag laga lite storkok, så att vi får nån mat i veckan. Vid lunchtid är det ridlekis igen. Jag hänger med och leder, Ex-Fru är publik på läktaren.

Inte så mycket ensamtid, inte så mycket känna-efter-tid. Med flit. Jag behövde bara göra, vara bland folk och inte grotta in mig. Den här helgen var det så. Jag känner mig låg. Grubblar på så mycket, på så många plan samtidigt. Jag skulle behöva ändra på saker. Det finns delar av tillvaron som jag känner mig missnöjd med. Men jag lyckas inte riktigt prioritera, och vet inte var eller hur jag ska gå tillväga. Eller så är det bara frustrationen över den här väntan som sprider ut sig över andra områden. Fast det känns som att det visst är en del saker som absolut borde/ behöver förändras. Men. Det är nog egentligen inte läge exakt just nu. Jag måste hitta energi till att låta en del saker vara som de är ett tag till. Börjar jag rodda i allt samtidigt så förstör jag kanske nåt, och tappar bort det som är prio ett.

Virrigt, jag vet. För det ÄR lite virrigt.

Jag skulle önska mig lite semester.

Välkontrollerad.

Jag är vanligtvis ingen flitig besökare på gyn. Jag har som inte haft så många anledningar. Så såhär välkontrollerad har jag aldrig varit tidigare.

Dagens check-up gick bra. Jag behöver inte komma tillbaka mer. Jippie! Bara att invänta nästa mens då. Hoppas att den tänker komma inom en hyffsat snar framtid. Och sen kan jag börja räkna ned. Mina snälla föräldrar har sagt att de kommer att hjälpa mig ekonomiskt med nästa försök. Det är jag dem evigt tacksam för. Möjligheten att försöka igen så fort det går gör att det känns lite mindre hårt med missfallet.

Jag känner mig inte lika stressad heller över att nästa försök inte kan ske imorrn. Att det kommer att dröja minst en och en halv månad, och kanske mer. Jag gillar det inte, men kan acceptera att det är så det är.

Oj vad jag känner att jag borde göra nåt nyttigt. Stryka, städa. Åtminstone ta ut Gnagis en stund. Men´oj vad jag inte orkar. Så trött. Tror det får bli ett avsnitt av barnmorskorna och moffla morötter som blivit min senaste craving. Jag tok-käkar morötter. Och sen sova.

Så får det bli.

Loppan och jag.

En gång i tiden. För fem år sen. Eller för ett helt liv sedan. Var vi såhär små, både Loppan och jag. Loppan föddes i v 36, var gul och yttepytteliten. Jag var 27, och så ovetande om vad det lilla knyttet skulle innebära. Vad det skulle innebära i form av lycka, kärlek, oro, otillräcklighet och tillräcklighet. Förtvivlan och glädje. Jag visste inte hur min mammaroll skulle se ut. Jag minns att det där var frustrerande i början. Att vara mamman som på ingen mammagrupp fick gå. Som inte ammade. Som aldrig haft nån bebis i magen. Och som samtidigt inte var nån pappa. Det där gav sig allt eftersom, men från början var det lite roddigt.

Tänk. Nu orkar jag inte bära henne några längre sträckor. Hon får ofta påminna mig om att hon faktiskt kan själv, att jag inte behöver hjälpa till. Och andra gånger blir hon sådär yttepytteliten igen. Och måste bli påklädd. Buren. Sova lika tätt intill som då, när hon inte sov alls om hon inte fick sova på våra bröst. Stor och liten, samtidigt.

Hon är kärlek.

Ojoj.

Det känns som om jag blivit manglad.

Jag har nog varit alltför bekväm alltför länge. Vandrat på redan kända vägar där jag inte behövt vara obekväm eller rädd. Jobbmässigt, alltså. Därför blev det jätteläskigt med den här kursen som jag går nu. Det var tur att jag inte visste riktigt vad jag gav mig in i när jag sa ja. För då hade jag inte vågat. Nu är det inte ett option att backa, och det är ju jättebra. Ibland behövs en knuff in i utveckling, för att det är för läskigt att hoppa självmant. Och hur darrigt det än är så ger det energi. Och leder framåt.

Imorgon ska jag på kontroll på DS. Jag är rädd för att det inte är helt som det ska. Jag mår inte toppen i kroppen. Blödningen är konstig. Ex-Fru, som inte bara är exfru utan dessutom sjuksköterska, tyckte att jag borde ha ringt akuten och frågat om jag borde komma in och kolla upp. Så jag ringde i eftermiddags, men hon som jag fick prata med sa att jag nog kunde vänta till min tid imorgon eftersom allmäntillståndet inte är speciellt påverkat. Och eftersom jag inte har ont. Så jag hoppas att det stämmer. Och jag hoppas att det inte behövs nån skrapning eller nåt annat. Jag vill inte ha mer problem av det här, jag vill bara gå vidare. Otåligt.

Idag hämtade Ex-Fru Loppan på dagis. Ikväll är jag själv. Alltid så ovant, den första kvällen. Ett ex frågade om jag vill hänga med ut i helgen. Jag känner lite att jag nog borde. Att det kanske vore bra, och kanske rent av kul. Jag har inte varit ute på år och dag. Fast det tar emot. Det känns så långt borta. Utelivet. Ovant. Jag somnar ju fanimej klockan halv nio. Jag ska klura på den ett tag.

I övrigt ska helgen innehålla sömn. Det måste den. Och en fika med Madde-kompisen.

Ny vecka.

Igår blev en fin dag. Jag och Loppan såsade hemma hela fm, kollade film och lekte med dockor. Sen ridlekis, och Loppan var den modigaste ever. Hon har hitintills alltid fått rida den enda shetlandsponnyn, eftersom hon är minst. Igår fick hon testa en stor ponny, för Loppan helt enorm. Hon såg rätt skräckslagen ut när jag hjälpte henne upp, men hon kämpade på och det gick hur bra som helst. Efteråt i bilen sa hon:

Mamma, jag tänkte att det här, det klarar jag ALDRIG! Men sen gick det ju jättebra!

Och vi pratade om att göra saker man inte vågar, om hur mycket man lär sig då. Om det viktiga i att känna sig rädd, köra på ändå och inse att det inte var så farligt. Kanske till och med kul! Och hur stolt man blir efteråt.

Det tänker jag ha med mig den här veckan. Loppan får vara min förebild.

Ledsen.

Ledsen morgon. Känner mig bara så jätteledsen.

Igår- tripp till centrum. Med dockvagnen och dockan Gabriella. Loppan hittade en klänning och ett par tights. Mycket fina. Hon behövde verkligen. Behöver mest hela tiden, för attans vad hon växer! Det gå inte heller att köpa kläder å t henne- om hon inte får välja själv så vägrar hon ha dem på sig. Det får inte vara randigt, inte mumin, inte blått eller svart eller grönt. And so on.

Sen åkte vi till videoaffären och hyrde film och köpte födelsedagsfika till Ex-Fru som skulle komma förbi för födelsedagsfirande.

Sen hem och duka och fixa. Prinsesstårtebakelser, paket, sätta svans på grisen och fiskedamm. Att man fyller 39 är ingen anledning att inte leka fiskedamm och knorr på grisen tycker Loppan. Och det har hon ju rätt i! Sen klippte Ex-Fru mitt hår- stående aktivitet när vi ses! Och sen åkte vi till kyrkogården och tände ljus. Det var så fint. Så fint att ha tid tilsammans, alla tre.

Sen blev jag koma-trött. Har blivit det de senaste dagarna. Börjar redan vid halv sju. Jag får verkligen kämpa för att inte somna. Ögonen vill ner, kroppen känns nästan febrig och vill bara sova. Jag vet inte vad det är- allt som hänt och en psykisk trötthet som kommer från det, fysisk reaktion på allt som hänt kroppen? Obehagligt är det iallafall, och högst opraktiskt när det finns en pigg 5-åring som vill umgås.

Idag ridlekis! Ser vi fram emot. Den kommande veckan känns läskig och tung. Den här kursen jag ska gå. Känner ingen, och fortsättningskurs i en samtalsmetodik som det var flera år sen jag läste grundkursen i. Jag tycker att sånt är lite läskigt vanligtvis, och just nu känns d oöverstigligt. Ofta går d ju bra när jag väl är där... men just nu känns d svårt.

Energilös just nu. Hatar d, vill inte vara så. Önskar mig påfyllnad i nån form, som sliter mig ur d. Att gilla läget och låta d vara som d är- jag kan inte.

Just nu- småfötter som tassat upp och gossar med min mage!

Tidig lördag.

Jag överlevde gårdagen. Först kändes det skitjobbigt att komma tillbaka till jobbet. Sen kändes det OK. Sen jobbigt igen. En varm kram, och ett

"Du behöver inte vara ensam om det här vet du. Säg till så fort det känns jobbigt, så pratar vi."

fick mig såklart att börja gråta, men värmde i själen.

Igår em/kväll mådde jag kasst rent fysiskt. Magen svullnade upp till gravidstorlek, och det gjorde

o n t.

Då blir jag rädd att nåt finns kvar som borde komma ut. Blir rädd för att behöva göra om hela proceduren, eller att det ska behövas en skrapning. En sjuksköterska frågade mig när jag var färdig på sjukhuset om jag hade nån som kunde skjutsa in mig mitt i natten om det skulle börja göra jätteont eller blöda okontrollerat. Och det skulle ju bli jättekrångligt om det skulle bli så nu, på Loppan-vecka. Nu på morgonen känns det so far rätt OK. Det blöder fortfarande, men inte så jättemycket. Känns som att det avtar mer för varje dag. Nu är det väl som i slutet på mens. Jag vet inte om det borde fortsätta blöda mer ett tag till, för att rensa bort ordentligt. Återbesök på torsdag, önskar det var tidigare.

Finner mycket tröst och pepp i att följa bloggar på försöka-skaffa-barn-temat. Och i att läsa på forum på Femmis. Ger hopp, och får mig att förundras över människors styrka. Så impad över att folk orkar. Och fortsätter orka. Får också tankar om andra förhållningssätt. Jag försöker till exempel komma ihåg det fantastiska i att det faktiskt funkade på första försöket, snarare än att det inte höll hela vägen. Det verkar ju mycket rimligare, och mer konstruktivt. Hade det inte tagit på första försöket- om jag hade gjort flera inseminationsförsök och s e d a n hade det här hänt. Då kanske jag hade sett det här försöket som ett framsteg. Nu glömmer jag lite att det ju var rätt otroligt att det fastnade överhuvudtaget. För att det gick så lätt.

Loppan förresten. På morgonen efter kräknatten blånekade hon till att ha kräkts. Det hade minsann INTE hänt. Hon skulle minsann till dagis, för hon höll på med ett halsband som hon skulle göra klart. Och så skulle de få ansiktsmålningar igen. Jag hänvisade till hinken vid sängen, och det faktum att hela hemmet var fullt av sängkläder som tvättats mitt i natten. Spelade ingen roll, Loppan hade INTE kräkts och dumma mig som sa nåt sånt. ;o)

Ex-Fru kom iallafall, och jag åkte till jobbet. Morgonen förflöt helt osjukligt, så Ex-Fru lämnade Loppan på dagis nån timme. Det var bara en sån där hostkräkning. Halsbandet blev klart och jättefint, och jag hämtade hem en fjäril! Älskar att hon har det så bra på dagis att hon vill gå dit till varje pris. Vårt lilla dagis är så bra. Den här veckan har många barn dessutom varit sjuka, så den vanligtvis 20 barn stora gruppen har varit reducerad till 7. 7 barn och 4 fröknar- det är lyx. Så då åker de på dockteater i stan eller tar spontana mysfikor eller bakar. Glad att vi har vårt lilla lantisdagis.

Idag ska vi fira Ex-Fru på nåt vis. Funderar som bäst för att komma på nåt mysigt, men inte alltför dyrt sätt.

Mina föräldrar sa att det kan hjälpa mig med nästa försök. Det är jag evigt tacksam för. Jag vet inte riktigt vad hjälpa till betyder- låna eller få en del? Hursom tänker jag mig att det innebär att jag kanske kan åka efter nästa mens. Hur jag gör sen vet jag inte riktigt, men jag tänker mig att jag vill åka iaf två månader på raken, helst tre, för att sedan fundera över och ta ställning till fortsättning och hur/om den ska se ut.

Måtte det vara så att den här blödningen håller på att ta slut för att det faktiskt är klart, och att nästa mens kommer om 30 dagar. Och att nedräkningen kan börja sen. Lite orolig också över all sjukfrånvaro. Vanligtvis så vabbar jag ju en del, men sjuk själv är jag nästan aldrig. Min kollega sa att vår chef frågat varför jag var hemma, hur jag var sjuk. Hon hade bara svarat att jag mådde dåligt, och han hade inte frågat vidare. Jag har absolut ingen lust att berätta för honom- vare sig hur jag mår eller vad jag håller på med. Jag behöver nog ha en plan för hur jag ska komma undan honom.

Nå. Loppan sover fortfarande, jag har frukostat och ska läsa lite innan hon vaknar. Så får vi se vilken dag det här tänker bli.

Oflyt.

Nä. Just nu är det nåt som är fel med energierna runt mig. Får ni ibland den känslan? Allt som kan gå fel. Gör det oxå.

Igår var en sån dag.

Jag är skitnervös för att gå tillbaka till jobbet. Hade bestämt och meddelat att jag kommer idag. Ju längre jag väntar desto jobbigare. Vill bara få det gjort. Är dessutom stressad inför grejjer som jag borde fixa/ha fixat på jobbet, och nästa vecka ska jag på kurs halva veckan. Jag vet att mina stressnivåer, när jag inte mår så bra, kan smita iväg skyhigh. Och inte stå i proportion till verkligheten. Måsten växer då i mitt huvud och blir till berg, som sedan visar sig gå ganska snabbt att åtgärda. Som inte hade krävt all den där stressen och oron.

Därför har jag så svårt att veta. Om det är dödsviktigt att jag jobbar idag, eller inte. Loppan kräktes nämligen igårkväll. Stackars lilla kräktes i hela sängen. Sen somnade hon i soffan medan jag städade undan och blev sovandes där halva natten, tills hon kom trippandes på morgonkvisten och kröp ned hos mig.

Nu ska Ex-Fru, som ju inte jobbar just nu, komma och vara med henne medan jag jobbar. Och jag lider helvetes alla kval över det beslutet. Över att inte j a g stannar hemma. Förut har vi försökt dela på vabdagar oavsett vems vecka det är. För att ingen av oss har jättestort utrymme i ekonomin, för att båda vill vara hemma med henne ibland och för att båda behöver jobba andra gånger. Det senaste året är det dock jag jag som varit hemma i princip varenda vabtillfälle. Just nu panikerar jag också lite extra över ekonomin, med tanke på att jag måste spara ihop massa pengar på kort tid för att få till kommande försök.

Och så känner jag. Att Loppan får lida för att jag planerar det här. För ärligt- om det inte vore för behovet av många ihopsparade tusenlappar på få månader så skulle vabavdrag el ej kvitta. Och sen är det så jävla svårt. Att be om hjälp. För att någonstans så känner jag ju att det är s å viktigt att få gå och jobba en dag innan helgen. För att inte steget att gå dit på måndag, inför en hel vecka, ska bli ohanterbart. Idag är en kort dag, en hyffsat lättsam dag. Det är bra att börja så. Bemöta bekymrade blickar, som är ledsna för min skull. Och inte dör Loppan av att få hänga några timmar med Ex-Fru, tvärtom. Hon blir nog bara glad. Och Ex-Fru dör inte heller bacilldöden, även om hon tror det. Det här var nog mest en host-kräkning. Loppan har hostat i flera dagar, och då blir det ofta såhär på natten. Så jag tror att smittorisken är minimal.

Men just nu. Har jag inga marginaler. En liten jobbig sak till. En liten sak som jag måste ta ställning till. Besluta om. Välja att sköta själv eller känna att det här är så viktigt att jag måste be om hjälp. Får min värld att rasa.

Jag ringde faktiskt kuratorn på DS och lämnade meddelande. Att jag visst ville ha en tid. Det var nog bra det. Såhär kan jag ju inte ha det.