Tidig lördag.

Jag överlevde gårdagen. Först kändes det skitjobbigt att komma tillbaka till jobbet. Sen kändes det OK. Sen jobbigt igen. En varm kram, och ett

"Du behöver inte vara ensam om det här vet du. Säg till så fort det känns jobbigt, så pratar vi."

fick mig såklart att börja gråta, men värmde i själen.

Igår em/kväll mådde jag kasst rent fysiskt. Magen svullnade upp till gravidstorlek, och det gjorde

o n t.

Då blir jag rädd att nåt finns kvar som borde komma ut. Blir rädd för att behöva göra om hela proceduren, eller att det ska behövas en skrapning. En sjuksköterska frågade mig när jag var färdig på sjukhuset om jag hade nån som kunde skjutsa in mig mitt i natten om det skulle börja göra jätteont eller blöda okontrollerat. Och det skulle ju bli jättekrångligt om det skulle bli så nu, på Loppan-vecka. Nu på morgonen känns det so far rätt OK. Det blöder fortfarande, men inte så jättemycket. Känns som att det avtar mer för varje dag. Nu är det väl som i slutet på mens. Jag vet inte om det borde fortsätta blöda mer ett tag till, för att rensa bort ordentligt. Återbesök på torsdag, önskar det var tidigare.

Finner mycket tröst och pepp i att följa bloggar på försöka-skaffa-barn-temat. Och i att läsa på forum på Femmis. Ger hopp, och får mig att förundras över människors styrka. Så impad över att folk orkar. Och fortsätter orka. Får också tankar om andra förhållningssätt. Jag försöker till exempel komma ihåg det fantastiska i att det faktiskt funkade på första försöket, snarare än att det inte höll hela vägen. Det verkar ju mycket rimligare, och mer konstruktivt. Hade det inte tagit på första försöket- om jag hade gjort flera inseminationsförsök och s e d a n hade det här hänt. Då kanske jag hade sett det här försöket som ett framsteg. Nu glömmer jag lite att det ju var rätt otroligt att det fastnade överhuvudtaget. För att det gick så lätt.

Loppan förresten. På morgonen efter kräknatten blånekade hon till att ha kräkts. Det hade minsann INTE hänt. Hon skulle minsann till dagis, för hon höll på med ett halsband som hon skulle göra klart. Och så skulle de få ansiktsmålningar igen. Jag hänvisade till hinken vid sängen, och det faktum att hela hemmet var fullt av sängkläder som tvättats mitt i natten. Spelade ingen roll, Loppan hade INTE kräkts och dumma mig som sa nåt sånt. ;o)

Ex-Fru kom iallafall, och jag åkte till jobbet. Morgonen förflöt helt osjukligt, så Ex-Fru lämnade Loppan på dagis nån timme. Det var bara en sån där hostkräkning. Halsbandet blev klart och jättefint, och jag hämtade hem en fjäril! Älskar att hon har det så bra på dagis att hon vill gå dit till varje pris. Vårt lilla dagis är så bra. Den här veckan har många barn dessutom varit sjuka, så den vanligtvis 20 barn stora gruppen har varit reducerad till 7. 7 barn och 4 fröknar- det är lyx. Så då åker de på dockteater i stan eller tar spontana mysfikor eller bakar. Glad att vi har vårt lilla lantisdagis.

Idag ska vi fira Ex-Fru på nåt vis. Funderar som bäst för att komma på nåt mysigt, men inte alltför dyrt sätt.

Mina föräldrar sa att det kan hjälpa mig med nästa försök. Det är jag evigt tacksam för. Jag vet inte riktigt vad hjälpa till betyder- låna eller få en del? Hursom tänker jag mig att det innebär att jag kanske kan åka efter nästa mens. Hur jag gör sen vet jag inte riktigt, men jag tänker mig att jag vill åka iaf två månader på raken, helst tre, för att sedan fundera över och ta ställning till fortsättning och hur/om den ska se ut.

Måtte det vara så att den här blödningen håller på att ta slut för att det faktiskt är klart, och att nästa mens kommer om 30 dagar. Och att nedräkningen kan börja sen. Lite orolig också över all sjukfrånvaro. Vanligtvis så vabbar jag ju en del, men sjuk själv är jag nästan aldrig. Min kollega sa att vår chef frågat varför jag var hemma, hur jag var sjuk. Hon hade bara svarat att jag mådde dåligt, och han hade inte frågat vidare. Jag har absolut ingen lust att berätta för honom- vare sig hur jag mår eller vad jag håller på med. Jag behöver nog ha en plan för hur jag ska komma undan honom.

Nå. Loppan sover fortfarande, jag har frukostat och ska läsa lite innan hon vaknar. Så får vi se vilken dag det här tänker bli.