En gång i tiden. För fem år sen. Eller för ett helt liv sedan. Var vi såhär små, både Loppan och jag. Loppan föddes i v 36, var gul och yttepytteliten. Jag var 27, och så ovetande om vad det lilla knyttet skulle innebära. Vad det skulle innebära i form av lycka, kärlek, oro, otillräcklighet och tillräcklighet. Förtvivlan och glädje. Jag visste inte hur min mammaroll skulle se ut. Jag minns att det där var frustrerande i början. Att vara mamman som på ingen mammagrupp fick gå. Som inte ammade. Som aldrig haft nån bebis i magen. Och som samtidigt inte var nån pappa. Det där gav sig allt eftersom, men från början var det lite roddigt.
Tänk. Nu orkar jag inte bära henne några längre sträckor. Hon får ofta påminna mig om att hon faktiskt kan själv, att jag inte behöver hjälpa till. Och andra gånger blir hon sådär yttepytteliten igen. Och måste bli påklädd. Buren. Sova lika tätt intill som då, när hon inte sov alls om hon inte fick sova på våra bröst. Stor och liten, samtidigt.
Hon är kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar