Nu är det gjort.

Igårkväll var jag mer död än levande. Jag försökte vara närvarande med min lilla Loppa, men illamåendet och ontet i magen gjorde det svårt att tänka på nåt annat. Jag är riktigt harig när det gäller att kolla på läskiga grejer ensam på kvällstid, så för att överleva till nästa dag kollade jag på Arne Dahl tills det var dags att sova. Jag blir så skiträdd, och tvungen att fokusera all energi på att vara just rädd. Mindfulness- den inte så fridfulla varianten. Man kan inte tänka på missfall när det går en mördare lös.

På morgonen idag mådde jag också skit. Sådär så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det kändes som en omöjlighet att ta sig igenom dagen. Sådär så att jag trodde att jag skulle flippa.

Väl framme på DS bröt jag ihop när jag såg stolen med sånt där skydd på. Så att man inte skulle blöda igenom. Jag fick ett gäng tabletter som skulle stoppas in på alla möjliga ställen, och sen började den där helvetes väntan. Jag skulle vara uppe och gå så mycket som möjligt för att få igång det hela. Vädergudarna var inte på min sida. Efter några regndrypande promenader kom jag på att jag kunde knata i korridorerna istället.

Emellanåt gjorde det förjävligt ont. De var dock generösa med smärtlindring. Hur ska jag någonsin klara en förlossning? Om det gör sådär ont med missfall så vete tusan. Skillnaden är iofs att ur en förlossning kommer nåt gott. Ur ett missfall kommer... bara blod och tårar.

Det blödde. Och blöder. Fast inte i närheten av så mycket som jag trodde. Syrrorna sa att det nog redan kommit ut en del, eftersom jag blött till och från sen i fredags.

Jag pratade med mamma och var lugn ena sekunden. Jag pratade med Ex-Fru och grät och önskade att nån bara skulle ta bort mig för att jag inte stod ut i nästa.

Jag kom dit halv åtta imorse. Jag kom hem vid halv fyra. När jag äntligen fick åka hem kände jag bara lättnad. Inte förtvivlan, inte sorg. Bara lättnad. Över att det döda var borta. Över att det förhoppningsvis går att försöka igen snart. Jag kände en längtan efter det jag har. Ett löfte till mig själv om att ta vara på tiden med Loppan ännu mer. Min fantastiska lilla femåring. Ta vara på mina vänner mer. Ta vara på mig själv mer. Jag tänkte på hur jag vill förhålla mig till fortsatta försök och en eventuell graviditet till. Det finns många saker jag vill ändra på där. För det här kanske tar tid, blev jag plågsamt påmind om. Och då måste livet kunna pågå, samtidigt som bebisförsöken pågår. Annars kommer jag inte orka. Allt kan inte handla om Danmarksresor, ägglossningstest och cykeldagar. Jag är så dålig på sånt. Att ha flera bollar i luften, som får ungefär samma uppmärksamhet. Jag snöar in på grejjer, och så finns bara det. Det håller inte.

Jag tänker mig att känslorna runt det som hänt kommer att gå upp och ned. Jag är, när jag tillåter mig att tänka och känna efter, bottenlöst jätteledsen över att det gick som det gick. Det måste också få finnas. Det var dumt att det blev såhär. Fanns inget bra med det. Men det går inte att göra ogjort. Det har hänt. Det fanns inget jag kunde ha gjort för att undvika det. Jag ska försöka förlåta min kropp för att den lurade mig. För det är jag skitförbannad på den för. Att den lät mig gå och tro i minst en vecka att jag hade ett levande bebisfrö i magen när så inte var fallet. Inte OK nånstans.

Jag ska fundera över om jag ska ringa den där kuratorn. Syrran jag hade idag tyckte det. Därför att det inte finns nån anledning att låta bli. Därför att såna här saker behöver man gå igenom några gånger. Hon sa att det ofta blir så att man kanske inte vill dra upp det med vänner och familj alltför många ggr. Och att man då stänger in det i sig själv innan det är bearbetat. Och det är inte bra. Det är så konstigt. Att jag som jobbar med att prata med folk om jobbiga saker, och försöker övertala folk om att det är bra att sätta ord på känslor och jobbiga händelser. Jag är själv den mest motstridiga jag känner, och jag pratar inte om mina egna jobbiga saker om jag inte blir tvingad eller är nära att gå under. Om ens då. Jag kommer säkert inte att ringa nu heller. Men jag ska försöka.

Lille plutt som bott i min mage några veckor- du var inte ens nån plutt än. Du fanns faktiskt nästan inte ens. Fast i mitt hjärta och i min fantasi hann du födas. Och det tyckte jag om. Det tackar jag för. Jag har inte förlorat nån liten person. Men jag förlorade min tanke om hur den närmaste framtiden skulle se ut. Eller hur framtiden överhuvudtaget skulle se ut. Jag blev tvungen att inse att det här kommer att kräva mer tid, energi och pengar än jag trott. Nåt som jag var inställd på från början, men som det där plusset ändrade på. Det fick vägen i mitt huvud att ändra form- den kringelkrokiga, smala och dåligt plogade grusväg som jag först varit beredd att ta mig an fick helt plötsligt formen av en trefilig motorväg där det bara var att gasa på. Det var bara en synvilla. Nu måste jag vänja mig vid tanken på den där grusvägen igen. Men jag bor ju på landet där smala, kringelkrokiga grusvägar är det enda som finns. Jag har dubbdäck, och kör jag ned i diket så ringer jag bara Bosse med traktorn så drar han upp mig.

Jag ska väl klara det här också.

Loppan.

Ska jag hämta nu. Hon ska få vara några extra dagar hos Ex-Fru- vill inte hon ska se mig ledsen. Och det lär jag ju vara efter sjukhuset imorrn. Jag kanske inte mår sådär tipptopp rent fysiskt heller. Men jag ska hämta henne på dagis och hänga med henne en stund. Balsam för själen.

Jag har som en ordentlig mensvärk. Natten och morgonen förflöt utan vare sig blod eller smärta. Pratade med mamma på fm och sa att om jag inte visste vad jag vet. Då skulle jag ha trott att allt var OK igen. Och vips. Från den ena sekunden till den andra började det att rinna blod. Och så var det nog nån hinna som kom ut också. Helt vidrigt.

Men det är väl "bra" då. Att det börjar. Så att det blir gjort. Eller nåt.

Vilken skitdag.

Tänk att jag imorse satt precis här i soffan. Med hoppet kvar. Och nu... är det borta.

Men jag måste säga. Att jag är väldigt glad att jag berättat för mina kollegor. Att jag inte behöver ljuga om varför jag blir borta nästa vecka. Jag var så nojjig om det där först. Kändes som att det var farligt att berätta. Att det skulle bli så jobbigt då, om det skulle gå illa. Men det går ju inte att dölja nåt sånt ändå. Det skulle iallafall bli väldigt ensamt. Som om graviditeten aldrig varit. Och det var den ju. Lyckan jag kände- den var, i allra högsta grad. Den ska jag komma ihåg, och kanske kan jag hitta styrka i den längre fram. För att kunna gå vidare.

Emellanåt blir jag förtvivlat ledsen, på ett ohejdad bottenlöst och otröstligt sätt. Emellanåt blir jag helt avstängd och skulle inte kunna pressa fram en tår om jag så fick betalt. Och när jag pratar med nån om det- då gråter jag så mycket att jag inte får fram ett ord. Så jag har tackat nej till snälla vänner som vill ringa och trösta. Det blir bara jobbigare just nu. Jag måste nog sitta här bara, själv. Och låta det vara som det är. Jag har suttit här sen jag kom hem vid fyratiden. Och mest bara stirrat.

Jag har tagit värktabletter. För att ha en chans att slippa undan ännu en natt med magsmärtor. Nu när jag vet vad de handlar om så känns det än värre. Jag är jätterädd för att gå och lägga mig.

När vi försökte få Loppan så fick vi på första försöket missfall tidigt. Jag minns att vi var väldigt ledsna. Vi försökte igen efter första mensen efter missfallet, och då blev det en Loppa. Mamma berättade att hon hade ett missfall mellan mig och min lillasyster. Det visste inte jag. Det är ju jättevanligt, jag vet det. Men det gör inte att det gör mindre ont.

Dummahelvetesjävlaskit.

Jag har mailat Storkkliniken. Imorrn måste jag ringa MamaMia och avboka inskrivningssamtalet.

Dött frö.

Fröet dog för nån dag sen. Två läkare kollade. Har fått en tablett nu som ska mjuka upp livmodertappen. Ska hänga kvar här en timme så att jag inte kräks upp den. Sen ska jag tillbaka på tisdag och då sätter de igång missfallet. Jag är så inihelvete ledsen.

Gynakuten Danderyd

I natt vaknade jag av smärtor i magen. På morgonen var d mer blod på papperet. Nu sitter jag på gynakuten på DS, har lämnat urin- och blodprov och väntar på att få göra ett ultraljud. Konstigt nog känner jag mig lugn. Efter den här helveteshelgen, med all oro och ambivalens, så ska jag iaf få veta hur d ligger till. Vad jag ska förhålla mig till. Slippa undra. Jag förbereder mig på att få veta att d inte blev nåt barn den här gången. Jag tror inte man kan förbereda sig för sånt. Men ändå.

En sväng till stan gick ju bra.

Pendeln in till stan gick sådär dock. Fasligt illamående. Men det gick över när jag klivit av och fått lite luft. Jag lämnade tillbaka en bok som Loppan lånat på Kulturhuset, och passade på att kolla in utställningen av Katarzyna Kozyra, en östeuropeisk feministisk konstnär. Trots en del tänkvärda grejer så fångade den mig inte. Sen fikade jag en morotskaka och åkte hem. Lagom ansträngande.

Jag var tvungen att komma hemifrån en stund.

Och inget hände! Inget mer blod. Tack och lov. Då tänker jag tänka att det var helt ofarligt, och att allt är som det ska. Inget rosa alls sen det där pyttelilla tidigt imorse,

Jag har nån app där jag får info om den vecka jag befinner mig i. På vecka åtta står det: "Har du humörsvängningar?" På vecka nio står det: "Hormonerna går i taket!" Och någonstans där tror jag att jag befinner mig. Jag blir helt okontrollerat förtvivlad emellanåt, för att i nästa stund vara full av hopp och pirrig av förväntan. Säkert är jag också lite extra labil efter gårdagen. Och jag är så väldigt melankolisk. Jag minns och jag saknar, många delar och bitar av liv som jag haft, men som jag inte längre har. Jag lider av sån enorm separationsångest. Och trots den så är det oftast jag som väljer att gå. Jag vill gå, men jag vill ändå ha kvar.

Jag funderar mycket på mig och Ex-Fru. På den där tiden när vi bestämde oss för att försöka få en liten gemensam Loppa. Allt var och blev så mycket krångligare än vad vi kunnat föreställa oss. Hur det blir för en tonåring (Ex-Frus son sedan tidigare) när mamma på kort tid skaffar en Fru och en liten Loppa. En Loppa som tog mycket fokus, och som dessutom var även mitt barn medan han var mitt bonusbarn. Dessutom var jag tjej, och ingen ny pappa som han kanske hade hoppats på. Och Ex-Fru och jag- vi var så trötta. Loppan sov i princip inte förrän hon blev två. Vi hade ingen energi över till varken varandra eller Bonusbarn. Det var mycket överlevnad just då.

Jag minns att jag ibland tänkte att det hade varit lättare om jag varit själv.

Att få fokusera på barnet, och inte behöva orka vara både partner och bonusmamma.

Jag och Ex-Fru älskade (älskar) varandra verkligen. Det var så rätt. Och det blev så tokigt ändå. Det har nog gjort mig lite hopp-lös när det gäller att tänka mig en framtid ihop med någon. Om det inte gick med Ex-Fru så tror jag inte att det går med nån. Någonstans hoppas jag ju att det ska gå, framöver. Fast jag har lite svårt att tro på det.

Graviditeten lockar fram så många minnen. Mest de goda. Jag kommer ihåg tryggheten och självklarheten vi hade. Och den saknar jag. Jag saknar att dela hem, att få laga mat och baka bröd till nån. Planera helger och semester ihop med nån. Dricka eftermiddagskaffe ihop med nån. Jag får påminna mig om de andra delarna, för att komma ihåg varför jag valde att gå. För egentligen så vet jag att om vi fortsatt ihop så hade vi också tagit skada. Jag hade nog blivit jävligt bitter.

Jag minns att jag ibland tänkte att det hade varit lättare om jag varit själv.

Nu när jag är själv, med en liten bulle nyss satt på jäsning, så tänker jag att det varit lite lättare om jag varit två.

Jag är aldrig nöjd. Och det ena är väl egentligen inte lättare än det andra. Det är bara olika. Två små bullar som växt/växer i två olika ugnar, i olika hus med olika människor i.

Fast jag önskar att jag haft mer folk omkring mig. Min kära pappa har ringt säkert varannan timme de här två dagarna. För att höra hur det går, för att kolla om jag är OK. Och varje gång så pratar jag först med pappa, och sen säger jag samma sak till mamma. Båda vill höra. Och så får jag gråta lite. Jag har tur, egentligen. Systra hejjar på utanför Örebro. Och jag har Ex-Fru, och några väldigt goda vänner. Ändå känner jag mig så ensam just nu. Många är så långt borta. Jag skulle behöva dem nära och lättillgängliga.

Jag känner mig urstark och så jävla skör samtidigt.

Fast nu. Ska jag sluta gnälla. För egentligen så är jag överlycklig över att det slutat blöda, att det inte blev mer än lite rosa. Över att jag nästan vågar tro på att jag fortfarande har ett frö i magen.

Jag är lite melankolisk och grubblig bara.

Och illamående :oS Igen.

Samma som igår.

Läget oförändrat.

Igår på kvällen var jag spyless på att sitta i soffan och ta det lugnt, så jag städade och möblerade klart med de nya möblerna och pryttlarna. Det blev verkligen superfint, jag är så nöjd!

Det var fortsatt likadant med blödningarna, om man nu kan kalla dem så. Om jag satt still- nästan ingenting. Om jag stod och gick- ljusrosa på papperet. Aldrig så att det rann, typ två ggr en ljusrosa fläck i trosorna, annars bara när jag gick på toa. Inte mycket, men ändå ljusrosa.

Jag bestämde mig ändå för att tänka att det var ofarligt, annars blir det ju helt outhärdligt. Och någonstans känns det ju lite som att det kanske är nåt ofarligt. Inga smärtor alls, och det blir ju inte mer blod. Vårdguidentjejen sa att jag skulle vara vaksam på om det blev större och större mängd blod, eller om smärtor tillkom. Speciellt smärtor på bara ena sidan. Nåt sånt har ju inte hänt. Jag skulle normalt ha fått mens om sisådär fem dagar. Kan det vara en sån blödning lite i förtid? Vårdguidentjejen sa ju att det kunde bli så igenom hela graviditeten för en del. Att man får en blödning varje månad när man skulle haft mens.

Jag tänker att jag ska ringa vårdguiden igen idag. Kolla hur jag ska tänka om det här håller i sig. Om jag borde kolla upp det då. Eller om jag ska fortsätta tänka att det är normalt bara det inte ökar eller börjar göra ont. Och ifall jag kan ta en sväng in till stan och Kulturhuset, utan att tänka att jag förvärrar nåt. Jag blir tokig på att sitta hemma. Och på söndag är det ridskola. Loppan är ju hos Ex-Fru den här helgen, men Ex-Fru är rädd för hästar. Konstigt att jag inte visste det. Så hon föredrar om jag kan sköta närkontakten med "de där djuren. :o) Då blir det ju lite springa bredvid när Loppan ska trava. Jag hoppas att det går bra.

Vilken konstig helg. Jag hoppas så att det här slutar innan måndag. Tufft att gå och jobba såhär, och nästa vecka har jag ju Loppan och då går det inte att ta det lugnt när jag kommer hem heller.

Lite orolig är jag allt.

Orolig.

I morse verkade den här dagen så lovande. Nu blev inget som planerat. Det gör mig ledsen, men det spelar absolut ingen roll- om bara det går bra.

Jag har haft besök av Ex-Fru. Min fina vän som jag skulle på middag hos erbjöd sig att komma ut till mig istället och hålla mig sällskap. Så snällt. Men jag tackade nej. Just nu vill jag helst vara själv, men vädligt glad att hon frågade.

Jag har pratat med vårdguiden, som sa att det ju kan vara hur normalt som helst men att det i värsta fall kan vara början på ett missfall. Det kan man omöjligt veta nu, så jag skulle bara ta det väldigt lugnt idag, ligga i soffan och kolla på en bra film och försöka vara i det som är just nu. Och inte tänka domedagstankar. Eftersom det ju finns en stor chans att allt är som det ska.

För nån timme sen blev jag lugnare och slutade panikera. Inser att jag inget kan göra. Det är verkligen bara att vänta. Jag har fortfarande inte ont, och det är inga mängder blod. En liten droppe i trosorna en gång, annars mest lite ljust rosa på papperet. Påminner om hur det för mig kan bli ibland efter sex, så kanske bara är en känslig livmodertapp el känsliga slemhinnor. Åh vad jag hoppas att det är det!

Om jag fortfarande blöder imorgon funderar jag på att överdriva lite och åka in akut till KS. För att få se på ett utraljud. För att det känns helt omänskligt att gå omkring och inte veta om jag är gravid eller inte. Jag och Ex-Fru hängde mycket på gynakuten på KS, eftersom hon hade en jättebesvärlig graviditet med Loppan. Jag minns så många ggr när jag körde från mitt dåvarande jobb på Lidingö till KS med andan och gråten i halsen. Men det gick bra varje gång, och det blev en liten Loppa. Fast det är annorlunda att vara den förälder som inte äger kroppen med bebisfröet i. På ett sätt var det frustrerande och svårt att inte veta hur det kändes i Ex-Frus mage. Så svårt att bedöma om det var läge att åka in eller inte, om det var läge att oroa sig för bebisens vara eller icke-vara. Att stå lite vid sidan av. Fast jag tror fan att de är värre att ha kroppen som fröet finns i. Att tolka varenda känsla i kroppen. Att vara rädd för att gå på toa. Att vara ensam om det.

Jag har legat i soffan hela dagen. Jag vågar fanimej inte vara uppe och röra mig. Egentligen tror jag inte at det skulle spela nån roll, men jag vågar inte ändå. Om en stund kommer Ex-Fru med Hemköpsleverans. Äta bör man...

Håll tummarna!

Blod.

Nej. Nej, nej, nej. Precis innan jag skulle åka till jobbet så gick jag på toa. Och när jag torkade mig så fanns lite blod på papperet. Inte knallrött, mer lite svagt blodblandat. Men det fanns helt klart blod med.

Jag har inte ont alls. Jag vet att det kan vara en växa-blödning eller nån annan helt ofarlig blödning. Men det kan ju oxå vara början på nåt helt jättehemskt. Måtte det inte vara det!

Jag ringde pappa och grät. Han blev också orolig. Jag sjukanmälde mig, och stannar hemma och vilar idag. Ex-Fru kommer förbi om en stund.

Jag är så inihelvete orolig.

Trött!

De senaste dagarna har jag varit så sjukt trött och har somnat i soffan vid halv åtta. På jobbet har det varit skit den här veckan och det kan ha bidragit.

Jag har skruvat ihop möbler. Det blev kanske inte exakt enligt instruktionerna, men det blev bra ändå. Men note to self- skruva helst inte IKEA-möbler när du är dödstrött.

Ikväll beger jag mig till Gamla Enskede för att kolla in mina vänners nya hus och för att käka middag. Perfekt fredagkväll!

Redig kvinna reder sig själv.

På tisdagar samlas grabbgänget på mitt jobb. Då diskuteras män och kvinnor på ett väldigt höhö-igt sätt, vilket får mig att vilja kräkas efter ett tag.

(Vilket jag bokstavligen höll på att göra, fast jag tror att det var en kiwi som bar skulden, inte grabbgänget.)

Inget kan trigga mig så mkt som en machovinkling på genus/köndiskussionen..

Med tanke på dagens samtalsämnen så känner jag nu- redig (och gravid) kvinna reder sig själv.

Jag har fixat datorhelvetet (eventuellt?) som la av igår. Fråga mig inte vad jag gjorde, jag är helt inkompetent när det gäller teknik, men på nåt sätt lyckades jag komma på nåt som funkade.

Jag tog mig efter jobbet till IKEA i en bil med lysande varningslampa och som luktar bränt, lyckades handla ett tungt bord och fyra stolar plus en massa småsaker som inte stod på listan. Jag lyckades få alltihopa i och- väl hemma- ur bilen. Utan att lyfta alltför tungt alltför långt.

Imorgon blir det möbelskruvning.

Man klarar det mesta själv. Även sånt som egentligen kräver två. Jag gör hellre det än ber om hjälp. Fast ibland gör det mig ledsen att jag är sån. Därför att man blir lite ensam då. Mitt ex-kex sa till mig när vi gjorde slut i somras:

"Du behöver ingen, eller hur? Du klarar allt själv? Det gör det väldigt svårt att leva med dig."

Jag fattar vad hon menar.

Dagens graviditetskrämpor: den vanliga molvärken emellanåt. Den ständiga kissnödigheten. Och så kiwi-nästan-kräkattacken.

Två kollegor vet. En gör det inte. Han som inte vet sa till mig idag:

"Det är nåt med dig. Du ser så glad ut. Du dricker inte kaffe. (Jag är nämligen vanligtvis den utan jämförelse största kaffedrickaren på jobbet.) Är du kär? Jag tror att du träffat nån ny. Eller nån gammal, som du börjat träffa igen."

Och så gissade han och gissade. Jag sa att han aldrig kommer att gissa rätt. Det hade varit ett bra läge att säga nåt, men så blev vi avbrutna. Det känns nämligen inte OK att de andra vet men inte han. Vi är en så tight liten grupp. De andra två visste om mina planer, och har frågat med jämna mellanrum. Och då var det ju lätt att svara. Men att bara säga det:

"By the way, jag är gravid!"

Det är jättesvårt!

Nå. Nu Skärgårdsdoktorn och kvällsfika. Bästa stunden på dagen.

Söndagkväll.

Min mage alltså. Den putar verkligen ut. Redan. Det kan inte vara vanligt, att den växer ut så fort. Jag har rätt små tuttar, och även om de gör ont som fan så har de inte växt sådär jättemycket. Men magen. Speciellt på kvällen. En bra bit längre ut än tuttarna. Vanligtvis har jag inte så mycket mage, det brukar vara rätt platt. Jag är jätteglad för att det syns, för det gör det mer verkligt. Samtidigt som jag inte vill att nån ska se det än. Fast det kanske bara är jag som ser det. Jag har ju som det fokuset ;o)

Det har varit en bra men intensiv helg. Jag är helt slut. Snabbvisit- mamma och pappa. Glad Loppa. Ledsen Loppa när de åkte. Och idag- ridlekis! Loppan började nyss, det här var andra gången. Första gången som jag var med. Jag är gammal hästtjej- uppvuxen i stallet och på travbanan. Så mitt hjärta blev varmt av att se min lilla med skottkärra och grep, i full fart med att lära sig att mocka. Och hon är så liten, Loppan. Mycket mindre än de andra tjejerna. Hennes fötter nådde knappt nedanför sadeln, så det var inte helt lätt för henne att kicka igång den sömniga ponnyn. Men det gick, och hon har både skrittat, voltat, travat och ryktat. Fem år bara. Modigaste. Jag har inte ridit på många år nu, men blev väldigt sugen.

Annars funderar jag fortsatt mycket på det här med relationer, nätverk och mig själv i kombination. För sent och för tröttigt för att utveckla- det går mest runt i cirklar. Landar väl i att det är något jag saknar som jag önskar att jag hade. Och att logistik har så mycket med saken att göra. Om jag till exempel bodde närmare stan. Vad annorlunda det skulle se ut då. Tror jag. Det skulle bli så mycket lättare att träffa vänner. Det skulle nog bli av oftare. Och tänk om jag kunde ha den lille, om den nu blir, på Egalia på Söder. Dagis med genuspedagogik. Vad underbart bra det varit. Att inte hela tiden behöva krocka med normer som man inte håller med om.

Jag funderade på om jag skulle se om det gick att få gå i nån mammagrupp med ensamstående mödrar. Eller om jag skulle satsa på regnbågsverksamheten, där det säkert är ganska många par. Landar mer och mer i att det viktigaste är att få lära känna homosexuella föräldrar- par såväl som ensamstående. Känner att den delen av mig behöver få mer plats.

Nå. Varför är jag vaken? Nu går vi och lägger oss, jag och min härligt molvärkande mage!

God natt!

Puh.

Idag känns det precis som det gjort tidigare. Lagom molvärk, fortsatt skitömma bröst. Jag har egentligen ingen aning om ifall detta tillstånd är ett positivt tillstånd, men jag blir lugn och glad utav det. Det säger mig att nåt händer i magen, nåt som tänjer och jobbar där. Och det är bra. Så idag känns det bra, hittills. Så svårt när man inte vet. Varje dag är ny, liksom. Man försöker sätta den ena foten framför den andra, men har ingen aning om man kommer halka eller kliva på en spik. Famla i blindo.

Note to self: det kan tydligen variera rätt mycket från dag till dag hur det känns. Man behöver inte panikera när nåt inte är exakt likadant som igår.

Ex-Fru sa för nån dag sedan att det här med att inte ha kontroll, och att inte oroa sig. Det är inte min bästa gren. Så det här blir som världens chockterapi för mig.

Idag vaknade Loppan vid halv sex. Jag var redan uppe, men såg fram emot den där kaffekoppen i ensamhet innan världen vaknade. Fast att ligga i sängen och ringa till hennes låtsastjejkompis med brunt hår på hennes låtsastelefon- det är mysigt det med! Blir dock en ganska lång väntan på mormor och morfar som kommer vid lunchtid.

Det blir så skönt att mamma och pappa kommer :o)

Nja...

... det är väl sådär. Har oroat mig hela dan. Över att det känts för lite i magen. Brösten fortsatt jätteömma, men har som för mig att det har känts i magen mer än såhär. Fan också att det inte går att låta bli att analysera allt som känns eller inte känns i kroppen! Är bara så rädd att det hände nåt den där natten. Att jag kanske går runt och tror att jag är gravid och så jag inte det. Ett tidigt ultraljud vore nog inte så dumt egentligen. Vet inte hur jag ska kunna slappna av annars. Ska fundera tills på måndag. Och nu på kvällen så är magen minsann lite öm igen. Den är by the way skitsvullen. Loppan tyckte att jag skulle sluta puta ut med den. Jag sa att jag inte alls putar ut med den, att den ser ut sådär på riktigt. Hon trodde mig inte :o)

Ex-Fru har trassel med sitt jobb. Gör mig väldigt orolig.

Imorrn kommer mamma och pappa. Vi längtar!

Och jag är galet sugen på en ny soffa och nytt matbord plus stolar. Jag har inte råd, men funderar på om jag bara ska göra´t ändå. När jag och Ex-Fru separerade så lämnade jag allt. Allt jag har nu är ett hopplock av grejer jag fått tag på gratis eller jättebilligt. Längtar efter att få det lite fint. Med saker som passar ihop.

Strax dags att sova. Längtar efter natur i allmänhet och hav i synnerhet. Och lite efter Söder.

Aj!

Natten var ångest.

Jag har ju under den senaste veckan varit öm och molvärk-ig i magen på kvällarna. Igår kväll var det också så, plus lite illamående. Jag knölade ned mig bredvid Loppan i min säng vid tio. Halv ett vaknade jag, och hade riktigt ont i magen. Och mådde skitilla. Det dumma är att jag nu i efterhand inte kan komma ihåg exakt hur ont jag hade, om det var mest det onda eller mest illamåendet som väckte mig. Minns inte heller HUR det gjorde ont.

Jag blev iallafall jätterädd, och tänkte att nu får jag missfall. Jag tog en hink med mig och kröp ned i Loppans säng på hennes rum, eftersom jag inte ville väcka henne med min oro och mitt snurrande i sängen. Jag kräktes inte, men mådde verkligen jätteilla. Jag låg och googlade på allt möjligt kring ont i magen, graviditet, missfall, illamående. Och kom inte fram till mer än att det är så satans individuellt att det inte finns nåt normalt. Jag verkar dock inte vara ensam om att ha upplevt liknande grejer. I en del fall har det varit början på ett missfall, i andra har graviditeten fortlöpt helt normalt.

Så småningom måste jag ha somnat.

Jag tänker att så länge inget blod kommer. Och det har det inte gjort. Så är det bara att vänta. Och hoppas.

Men fy vad läskigt det är. Det här att inte veta. Att ha absolut noll kontroll. Hanterar inte sånt sådär jättebra, som det kontrollfreak jag är.

Som tur var så hade jag ju tagit en ledig dag idag. Väldigt lägligt. Loppan fick sovmorgon, och jag ska hämta henne tidigt. Jag tillbringar dagen i soffan så mycket det går, med en dvd-box. Jag har städat lite, och steker middagspannkakor. I morse kändes magen som vanligt- aningens molig, men inte ond. Nu när det gått några timmar så är den mer öm än imorse. Har läst om växtvärk i livmodern och hoppas på nåt sånt. Jag tänker att det inte är nån idé att ringa mvc. Min plan är att vänta och hoppas på att slippa se ett enda spår av blod. Jag blir lite struts, när det gäller sjukligheter. Jag ringer inte en läkare om jag inte är dödligt orolig. Nån gång ringde Ex-Fru, låtsades vara jag och bokade tid åt mig. När jag vägrade själv. Det jag inte vet... liksom. Och jag tänker att om det är nåt fel. Så finns inget att göra åt det ändå såhär tidigt. Då blir det som det blir. Och sålänge som inget blod... så väntar jag. Så kan det vara normalt. Och även med lite blod så kan det ju vara det, men då skulle jag ringa.

Men fan vad nojjig jag är. Och lite rädd. Känns ändå lite bättre nu, när jag ser att det är ungefär som vanligt idag. Och brösten värker fortfarande. Och hade inga gravtest men tog ett ägglossningstest- de visar ju också ofta positivt på graviditet eftersom hormonerna är så lika- och det visade direkt två streck. Fast vet ju att hormonivåerna inte sjunker direkt efter missfall, men ändå.

Nå. en macka och mer Skärgårdsdoktorn. Hämta Loppan. Åka och handla. Leka med Gnagis. Leka med Lallaloppsierna. Välling. Natta. Kvällsfika. Natta mig själv. Så har en till dag gått. Förhoppningsvis bra. Imorgon går jag in i v 7.

Det är väldigt påtagligt att jag har en kropp.

Kaffe och macka innan Loppan ska väckas om en halvtimme. Älskar tidiga mornar.

Det känns i kroppen. Att nåt händer därinne. Det gör mig både överlycklig och rädd. Rädd för att det som känns kanske inte är det som ska kännas. Att det känns för mycket för att det är nåt negativt som är på G. Men överlycklig när jag tänker på och läser om det där lilla fröet som kräver och håller på att ta sig sitt utrymme. Det otroliga i att ett litet hjärta slår med en kammare.

Min mage är svullen och jag ser ut som ett svältande barn. Det molvärker massor efter en hel dag, jag är konstant kissnödig. Jag har noll tolerans mot hunger. Hungerskänslorna kommer poff! Och är avgrundsdjupa.

Det är så konstigt alltihop! :o)

Biljävel.

Imorrn ska den in på verkstan. Igen. Jag är så trött på den. Nu en ångestklump i magen inför tanken på vad det kanske kommer att kosta. Om det kommer att kosta så mycket att det inte är nån idé. Då måste en ny bil akutshoppas under veckan på nåt sätt. Jag vill inte det. Jag är kass på bilar, och att hitta en superbillig som ändå rullar... inte min bästa gren. Så håll tummarna för att den klarar sig!

Jag halvsover i soffan. Kollade nyss på klockan för att se om det var rimligt att gå och lägga sig. Kl var 19. Inte riktigt OK än då. Dödstrött!

Det blev inte Arlanda idag. Det blev Panduro istället, och nya vinterskor till Loppan. En Loppa på dåligt humör mellan varven: Men jag får aldrig nånting!!! Jag får aaaaldrig nånting!!!! Jag kommer aaaaldrig få nånting!!!! Iiiingen lyssnar på mig!!! Sagt av en Loppa med både Panduro-kasse och skodito, nyfikad med kladdkaka i magen. Undra om det är en förkylning på G?

På torsdag har jag tagit ledigt. Bara för att. För att jag har dagar att ta ut som jag jobbade in i somras. För att jag är jobbless och behöver bryta snurren. För att Loppan ska få sovmorgon och sen bli hämtad tidigt. Jag tar aldrig ledigt utan att ha en anledning, utan att jag ska göra nåt speciellt. Men jag ska börja göra det ibland. Har också tänkt ta ut nån föräldraledig dag emellanåt. Har många lägsta-nivådagar kvar. Det känns extra viktigt just nu, att ta hand om mig själv och om Loppan. Skapa utrymme. Komma ihåg att man k a n det.

Imorrn kommer Loppan! Och på lördag kommer mamma och pappa. Hade jag glömt, så det blev en mycket glad överraskning. En snabbvisit- en natt bara. Men det ska bli jättemysigt!

Solsidan och macka!

Lördag.

Idag har jag försökt softa. Jag är inte så bra på det vanligtvis. Att min bil är paj och luktar bränt om man kör den underlättade en del. Jag är strandad här ute och det passade ju bra. Softa hemma blev enda alternativet. På måndag verkstad, men det väljer jag att inte tänka på nu.

Jag har för första gången känt mig illamående. Och det gör mig glad! Inte så vanligt att glad är känslan som dyker upp just vid illamående. Känns bara som att det ska vara så, att det är ett tecken på och en påminnelse om vad som sker därinne.

Jag lyckades sova tupplur- första gången på flera år som jag klarar det. Vanligtvis har jag skitsvårt att varva ned så mycket att det går att somna.

Har lagat massor med mat- inför Loppan-vecka. Så skönt att ha bra och god mat färdig i frysen. Bara att värma, när vi kommer hem och är dagis-och jobbtrötta.

Jag har städat, och Gnagis har rymt två gånger. Hittade honom vid sladdarna bakom TVn en gång :oS

Jag har funderat på relationer. Både på min och Ex-Frus och på en annan relation som kom därefter. Den senare tog slut i somras. Jag blir ibland ledsen över att livet med Ex-Fru tog slut. Trots att det var mitt val att bryta upp. Jag saknar det vi hade. Jag saknar det där med att ha ett liv ihop. Ett gemensamt livsprojekt. Gemensamma planer. Att vara två om allt. Att komma hem till någon, att krypa ned bredvid någon när man ska sova. Det där självklara i att det är vi. Ett oss. Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta det igen. Känns omöjligt. Det är svårt att släppa in någon ny i h e l a livet när det redan finns en familj, om är separerad.

Jag försökte nämligen. En gång, med en fin människa som jag var tokförälskad i. Jag klarade det inte. Hon ville inget hellre än att dela liv, men jag backade. Sen försökte vi igen, och jag var tydlig med att jag inte ville eller kunde dela allt, men gärna en annan sorts relation. Typ på deltid. Men det gick inte heller.

Jag trivs rätt bra själv också. Men nångång vill jag nog väldigt gärna hitta det där igen. Som jag hade, men som dog. Eller inte dog, men bytte form.

Jag pratade med pappa igår, och han är så glad över det här i min mage! Gör mig jätteglad också :o) Han sa att han och mamma pratat om att mamma nog kan ta ledigt ett tag när (om) bebisen kommit. Och hjälpa mig lite. Det vore ju guld. Då blir det lättare för mig att kunna ha både en alldeles ny nyföding och en liten Loppa samtidigt. Jag önskar så att både mina föräldrar och min syster bodde närmare. Det hade varit så himla bra.

I fredags hängde jag hemma hos Ex-Fru och Loppan. Det var en mysig kväll. Flygplanen flög tätt under kvällen. Vi bestämde att vi ska åka till Arlanda imorrn och kolla när planen lyfter och landar. Loppan är så sugen på att flyga. Jag funderar på om vi skulle ta oss en sväng till Köpenhamn nån dag framöver. Skulle hon gilla. Och det behöver ju inte bli så dyrt.

Jag är sugen på äppelpaj. Tror att jag ska göra mig en sån, och sen kolla på Sons of anarchy.

Det är så ljuvligt med helg!

Är du gravid?!

"Hej, det är Lotta från Mama Mia Söder. Är du gravid?!"

Så blir det lite mer verkligt. Allt eftersom. Jag promenerade hem på min lilla skogsväg. Kände mig deppig. Full av alla möjliga känslor. Och så det där telefonsamtalet- så svävade jag sista biten. För jag är faktiskt gravid! Tänk! Och så den där lilla rösten som säger

"näe, inte bli för glad. Du vet att mycket kan hända så här tidigt!"

Och jag VET det. Men just nu är jag gravid, och just nu så är jag jätteglad och förhoppningsfull. Jag tänker vara det, så försiktigt som det går!

Jag fick tid för inskrivningssamtal den 15 november. Om en månad. Det är inte så länge. Ibland känns det som att de där tolv veckornas halvmagiska gräns är så långt borta. Och inskrivningssamtalet i v 10 också. Sen när jag tittar i almanackan: den där veckan när jag ska på kurs. Två Loppaveckor. Och en till. Det är inte så långt! Jag hoppas att de passerar fort, och framför allt: att de går bra.

Vilka virriga tider. Det är så jävla dubbelt. Icke kontrollerbart. Fantastiskt, Oroligt. Och helt underbart!

Torsdag.

På väg mot helg. Den är efterlängtad. Just nu är jag så omotiverad på jobbet. Tråkigt att känna så. Handlar nog till stor del om att vi bygger om i våra lokaler, verksamheten går på sparlåga. Hanterar inte sånt så bra.

Det var jättetrevligt att träffa Femmistjejen igår. Tänk så bra att det fanns en nära mig! Hon är i v 16, så om allt går som det ska så kommer vi vara mammalediga ihop :o) Det var jätteskönt att få prata om allt jag tänker på med nån som tänker på samma saker. Gav mig massor av energi!

Idag tar jag mig en promenad ned till stationen, med reflexväst och pannlampa. På lantis-vis. Här finns inga gatlysen.

Saknar Loppan.

So far so good.

Men jag är orolig varje gång jag går på toaletten. Rädd för att det ska finnas blod. Måtte de första 12 veckorna passera fort, och måtte inget tråkigt hända.

Idag ska jag ringa Mama Mia. Och sen hittade jag en till gravid Femmistjej, precis här i min förort :o) Så idag ska vi ta en fika. Det ska bli jättespännande!

Igår krisade jag lite. Tänkte på skillnaden mellan hur det var att skaffa barn ihop och hur det är att skaffa barn själv. Nu finns det iofs många saker som är enklare och jättebra med att skaffa barn själv, men just igår saknade jag tryggheten i att vara två.

Nå. Mot jobbet!

Okejdå.

 

 

När man ser det såhär...

Igår var jag i stan och fikade med min fina vän Madde. Jag visade henne bilden på streck-testen och hon tyckte att det var glasklart- att jag ju är gravid. Jag kunde fortfarande inte tro det, så hon tvingade mig att göra ett digitaltest på toan på cafeet. Jag var så orolig för att det skulle visa negativt och ville vänta tills nästa morgon innan jag testade. När koncentrationen av hormon är som störst. Men hon insisterade, så tills slut gjorde jag det.

Och såhär blev det! :o)

Så okejdå, exakt just nu är jag visst gravid! Jag känner mig helt skräckslagen inför risken att det försvinner- måste gå på toa och kolla ofta, ofta att det inte kommit blod. Jag hoppas att den där oron lugnar sig lite när/ om det gått lite tid.

Jag kände då att jag ville berätta för mina föräldrar. Oavsett hur det kommer gå så behöver jag nog ändå ha dem med på det tåget. Jag tror ändå inte att jag skulle ha orkat hålla tyst igenom en inseminationsomgång till. Jag skulle behöva fler att prata med under processen. Så jag ringde. Och de blev konstigt nog inte dödsförvånade. Lite, men inte så de föll av stolen. (fast jag försäkrade mig om att de satt ned när jag berättade) Och de lät glada! Inga förmaningar eller oro kring hur jag ska klara det. Jätteskönt! De sa att de förstått att jag funderat på det. Det trodde jag inte. Och att de undrat, om det nångång skulle bli så att jag ville bära och föda ett barn.

Madde-kompisen hade också gjort ett gravtest imorse. För att hon trodde att hon kanske var gravid. Hon och hennes snubbe försöker lite halvhjärtat skaffa ett barn till. Vi tänkte att de kanske borde köra på det lite mer helhjärtat och planerat, så kanske vi kan vara mammalediga tillsammans och lattefika hela dagarna :o) Nu ligger ju det där så långt fram, och är så osäkert och känns nästan farligt att tänka på. Man vet ju inte alls hur det kommer gå. Fast jag har ju kört på rätt hårt hela tiden sen inseminationen, med Loppan på heltid, dålig sömn och stressigt på jobbet- och än så verkar det ju vilja stanna kvar därinne- det lilla fröet. Nu ska jag verkligen försöka ta det så lugnt som det bara går. Inget är vårt att stressa upp sig för, egentligen. Speciellt inte jobbet. Här ska det inte springas till nåt tåg. Ingen dör av att man kommer några minuter sen. Bort med prestationsångest och höga krav. Jag ska försöka glida lite. Är jag kass på. Men ska prova.

Nu: mot min lååånga arbetsdag. 8.30-19.30. Med timmar av möten på rad. Hatar. Ska försöka glida igenom det också.

Jag är en jätteglad, livrädd, orolig C med molvärk i magen :o)

Shit.

Skickade bilden till systeryster som svarade:

"Då får man gratulera, för nu är det ju faktiskt inget tvivel om saken!!!"

Kan det vara så, kan det det? Herregud, isåfall. Herregud alltså.

Vad ska jag tänka om det här?

 

 

Är jag gravid då?

Jag har skitsvårt att ta det till mig. Jag vågar inte tro på det.

 

Vaken.

Jag sover alldeles för lite. Jag tror att det började strax före Danmarksresan.

Skitsvårt att varva ned.

Endera är jag så trött på kvällen att jag somnar med Loppan vid halv nio och då vaknar vid tre och inte kan somna om. Eller så vill jag så gärna ha lite egentid på kvällen när hon somnat, blir uppe till tolv och vaknar då senast halv fem och kliver upp. Jag har aldrig kunnat somna om. Min hjärna rivstartar samma sekund jag slår upp ögonen och vips är min dag igång.

Imorse var jag uppe kvart över fyra. Jag har sett en halv film och beställt årets dagisfoton. Nu ska jag sätta en deg som ska få kalljäsa.

Dagen idag ser ut såhär:

Förhoppningsvis sover Loppan länge (och det är lika med till typ halv åtta). Det behöver hon. Igår var det ett skrikmaraton från sekunden jag hämtade henne på dagis tills hon somnade. Har inte hänt på flera veckor. Oroar mig. Hatar när det blir sådär. Endera håller hon på att bli sjuk igen- hostade en del. Eller så oroar hon sig/ är spänd inför att byta hem idag. Det vore det värsta. Fast förståeligt. Hon har varit på samma ställe i flera veckor nu. Ibland så bara hatar jag den här varannanvecka-grejjen. Samtidigt som inga andra lösningar finns.

Eller så behövde hon bara skrika av sig lite. Man behöver det ibland.

Vid lunchtid skulle en kollega komma förbi med en massa kläder till Loppan, som hans syskonbarn växt ur. Så himla snällt! :o)

Vid halv tre ska jag och Loppan åka till Ex-Frus föräldrar och fika. När Ex-Fru är inlagd får jag ibland behov av att åka dit en sväng. Vi umgås inte annars speciellt mycket, förutom på stora högtider och på sommaren. Är på nåt vis en trygghet i det, att vi kan ses ibland även utan Ex-Fru. Bra för Loppan. Och för mig. Nån i närheten som man kan droppa in hos för en fika bara. När mina egna föräldrar är så långt bort.

Vid sex kommer Ex-Fru, som ju kom hem från sjukhuset i onsdags. Hon ska kolla på Gnagis, käka middag och tar sedan med sig Loppan hem för en vecka tillsammans. Jag har separationsångest. Man vänjer sig så fort vid att hon är här på heltid. Samtidigt som det på ett sätt ska bli jätteskönt att kunna storstäda i lugn och ro, behövs verkligen. Och ta promenader. Hinna ikapp med allt som hänt. Fika med fin vän i stan och höstpromenera, som jag ska göra imorrn. Men det blir tomt i sängen utan den lilla. Och ingen liten varm, nyvaken Loppa som käkar välling i soffan på morgonen.

De här eventuella två strecken. Får mig att fundera på många saker.

Dels nätverk. På hur viktigt det kommer bli att jag ser till att stärka redan befintliga, samt skaffa nya. Jag kommer att behöva det.

Skillnaden mellan att skaffa ett första barn på egen hand, och att skaffa ett andra. Att ensam räcka till för en bebis och samtidigt också för en liten men ändå lite större tjej, med behov som kommer skilja sig hur mycket som helst från en bebis dito. Hon börjar snart sexårs, lilla Loppan. Är van vid fullt fokus, hela tiden. Det skulle bli väldigt många nya saker i hennes liv. Och säkerligen reaktioner på detta. På det stora hela så tänker jag dock att ett syskon skulle vara jättebra för henne. Hon längtar mycket efter det, och skulle bli en underbar storasyster. Fast omställningen skulle nog bli tuff från början. Hon har en storebror- Ex-Fru har en stor grabb på 17. Han och Loppan bor ju ihop varannan vecka. Men där är åldersskillnaden så stor, så det blir lite annorlunda.

Jag tänker på boende. På min lilla etta, som jag undrar om jag borde sälja eller om jag ska försöka hålla kvar vid den ett tag till. Söker tillstånd varje år för att få hyra ut den, och är rädd att brf nån gång/ nästa gång säger nej och vips står jag där höggravid och måste få till visningar, dubbla boendekostnader under en period, lägga nytt golv och flyttstäda. Och på ett sätt vill jag ha den kvar. Den är min enda möjlighet att kunna köpa mig en större bostadsrätt, om det nu skulle bli aktuellt i framtiden.

Och med boende också- borde jag flytta närmare FörortsCentrum? När Loppan börjar skolan- vi bor ju väldigt avsides. Bussförbindelserna är minimala och det kommer att bli mycket skjutsande. Beroendet av bilen ogillar jag. Om (när) det blir nåt fel på den så är man helt handikappad. Det känns otryggt. Samtidigt som det är så schysst med gemenskapen här ute, att det finns så många barn, två minuter till vårt lilla dagis som är så bra. Dagisfröken som granne, dagisägaren likaså.

Och om man tänker sig att man har en liten- jag vill gå på Mamma Mia i stan, där de har hbtq-grupper. För att hitta andra i liknande situation som mig. För att hitta ett nätverk med andra homosexuella som fått barn genom insemination. Jag tror att jag behöver det,och jag tror att ett eventuellt barn behöver det. Vi ångrade så att vi inte gjorde så när vi fick Loppan. Vi gick föräldrautbildning och Ex-Fru i mammagrupp i vår förort, med enbart heterosexuella par. Det var inte så bra. Ex-Fru mådde dock så dåligt under graviditeten och Loppan ville ut från vecka 20, så att åka in till stan titt som tätt var inte ett option då. Hursom- avståndet till stan är ett stort hinder när det gäller att hålla liv i ett umgänge med andra mammor i liknande sits som mig. Det finns nog inte så många i min förort.

Så jag vet inte hur jag ska tänka.

Nå. Nu vaknar Loppan. Jag får fundera vidare en annan gång.

Två streck?

OK. Jag har testat några dagar nu med Testlagrets gravtest. Igår fanns två streck på stickan. Det ena var svagt, men ändå tydligt och rosa. Jag fotade och skickade till ExFru som höll med om att det visst är två streck, men som tyckte att jag skulle testa igen morgonen efter. Dvs idag. Det gjorde jag såklart och resultatet är ungefär samma som igår, kanske aningens starkare idag. Det står i bruksanvisningen att styrkan på strecken inte spelar nån roll- det ena strecket behöver inte vara lika starkt som eller starkare än det andra.

Alltså. Det är två streck där. Jag vet inte vad jag ska tänka om det. Jag behöver ett Clearbluetest som kan visa mig en glad eller ledsen gubbe. Eller finns det inte till och med ett där det står gravid/ inte gravid och som kan berätta hur många dagar som gått? Jag skulle behöva se nåt sånt, om jag ska kunna/ våga ta nåt till mig.

I kroppen fortsätter det att kännas. Brosten jätteömma, av och till molvärk i magen.

Om mer testande fortsätter peka åt gravhållet så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna vara lugn i det. Tänker komma ihåg hur vanligt det är med tidiga missfall. Tänker komma ihåg det, men ändå försöka landa i och vara glad för det som kanske är just nu.

Vet inte hur jag ska kunna tro på det bara.

Måste se till att ta mig till ett apotek idag.

Jag vågar inte hoppas. Men jag märker ju att jag någonstans tror att jag är gravid. Eller någonstans. i hela mig tror jag det. Kommer säkert att visa sig att så inte är fallet. Jag kommer säkert att bli sjukt ledsen när jag måste inse det. Men jag kan verkligen inte låta bli.

Om det inte är på riktigt så måste jag ha lurat min kropp bigtime. Fått den att få brösten att svälla och vara galet onda. Magen att värka. För så är det verkligen och det känns så väldigt verkligt.

Så även om jag inte vågar tro på´t så går jag runt och tror på´t. Och skulle bli helt överjävligt ledsen om det skulle visa sig att jag har fel. Men jag kan nog inte skydda mig mot det. Då blir det så isåfall.

Har testat två gånger till, senast dag 12. Inget plus. Dag 13 idag. Önskar mig så innerligt två streck när jag kliver upp om några timmar. Tanken på att börja om igen känns tuff. Det skulle säkert gå, men just nu känns det nästintill oöverstigligt.