På´t igen.

Morgon. Om några timmar kommer Ex-Fru och Loppan och hämtar mig och så skjutsar Ex-Fru oss till stationen. Jag hoppas att lillas förkylning åtminstone inte blivit värre. Hon är så pepp på att resa, och att skjuta upp avresan var inte ett option.

Jag har lite fjärilar i magen. Av flera orsaker. För att det ska bli så skönt att komma upp. Dricka kokkaffe, äta mammas julmat (hon fick göra en omgång till!). Vandra på mina memory lanes, se Loppan mysa med min mamma som hon älskar och får träffa alltför sällan pga det stora avståndet.

Men också. För att det finns en framtid att planera. För att det ändå var som jag tänkte när jag nästan önskade mig mens bara för att få veta vad jag har att förhålla mig till och slippa ovissheten.

Igår kändes det som en dum önskan, som att allt föll med det där blodet. Idag är jag fortfarande ledsen. Och orolig för pengar. Men jag har fortsatt skissa på olika plan-alternativ. För mig ger det hopp och mening- att planera. Om den ena planen faller så måste jag ha en annan. Annars tappar jag fotfästet. Nåt med det där kontrollbehovet säkert ;o)

Så jag har kollat på flygpriser och hotell. Nästa (förhoppningsvis) tillfälle, om två veckor, kommer otroligt nog att infalla när Loppan är hos Ex-Fru. Första gången. Då tänker jag mig att det kanske går att göra det på ett lite lugnare sätt. Med lite mindre stress, lite mindre planering. Om det bara är jag så kan jag ju lite mer bara åka. Kanske inte behöver skynda mig så mycket hem, kanske kan njuta lite längre av Köpenhamn. Få resan att inte så enbart handla om insprut av bebisfrön.

Och hotellpriskollen handlade om resan därefter. Efter någon/några månaders paus. För att se om jag kan ta med mig Loppan då. Och det blir ett i sammanhanget ganska litet ekonomiskt minus. Det kostar inte så mycket för henne. Om vi tar det en månad när äl infaller på en vardag så blir det billigare att åka med henne och övernatta på hotell än vad det blir om jag åker själv en lördag. För att flygpriserna är så mycket dyrare då, och med Storks helgtillägg. Och jag vill att hon ska få flyga, som hon så önskar. Och bo på hotell har hon aldrig gjort. Det skulle verkligen ge den resan ett dubbelt syfte. Jag ska maila Stork och fråga om man får ta med en 5-åring på en insemination. Hon kan ju sitta vid mitt huvud, och det är ju en lugn och fin stund. Jag tror att hon skulle tycka att det var spännande.

Och igår kollade jag runt på IVF-priser. Trots att jag sagt att min gräns går där, att jag aldrig skulle palla varken känslomässigt eller ekonomiskt. Så ville jag ändå kolla.

Jag tror inte att man kan sätta nån gräns. Ingen som håller iallafall. Man vet nog inte vart den går förrän man kommit fram till den. Då får man se om man orkar lyfta benen så pass att man kan kliva över den eller inte.

Och det här med pengar är ju en big issue. Jag känner att ju mer jag investerar i det här projektet, desto med tar jag ifrån Loppan. Desto mer måste hon försaka. Alla kronor som läggs på ett eventuellt syskon innebär kronor som jag kunde ha använt till att göra saker med henne. Det kanske inte blir nån utlandsresa i höst tex, den resa som kusinerna får åka på. Det där är så svårt. Hade det bara varit jag så hade jag kunnat lägga varenda krona på det här, utan dåligt samvete. Nu är jag ju så innerligt glad över att ha en liten Loppa att ta hänsyn till och få leva med. Men ibland blir det svårt att veta vad som ska prioriteras. Det är ett stort dåligt samvete- att jag är lite mer frånvarande mentalt och känslomässigt. Pga det här. Att jag inte har samma möjlighet att göra roliga saker med henne som kostar pengar.

Jag får nog köpa ett gäng trisslotter ;o)

Nå. Summa summarum. Det går väl att komma vidare från det här också. En till Köpenhamnsresa känns inte som en helt oangenäm tanke, om jag bara får ihop pengarna. Jag får väl bara stå för att det här året kanske blir ett knappt, ekonomiskt år för Loppan. Jag får bestämma mig för att det får vara så helt enkelt. Jag kan inte hålla på att vela inför varenda gång. Det får vara så, ett tag till. Jag får satsa på att ge extra kärlek istället. Men det är så dumt det här med att inte veta hur det kommer att sluta. För skulle det sluta med ett syskon- då skulle det nog vara värt det för Loppan också. Slutar det inte så så vet jag inte. Får väl tänka att då har hon iallafall en mamma som försökt göra sin dröm till verklighet. Det kanske ligger ett värde i det också.

Dusch. Final touch på packandet. Sen mot norr!

...

Vad kan man säga om den här dagen?

Jag blev så överjävligt ledsen. Jag trodde att jag var förberedd. Det var jag inte.

Jag har gråtit massor. Jag har samtidigt helt desperat försökt komma på en plan. Det gick inte. Jag har med en klump i magen kollat mitt konto, och sen har jag gråtit lite till. Sen var jag ju ändå tvungen att ta mig till apoteket för att köpa åksjuketabletter. När jag kom hem så rök det från hjulhuset och hela bilen luktade bränt, både ute och inne. Därefter har jag bara suttit i soffan och kollat på film. Druckit jättemycket kaffe och käkat mackor.

Vilken jävla skitdag.

Men. Nånstans så är det väl bra. Att må sådär skit så att det knappt gå att må värre. (Det gör det naturligtvis, men vi säger så ändå.) För då blir man ju tvungen att hitta kraft nånstans. Hopp någonstans. Lita på att saker blir OK ändå. Förr eller senare.

Jag är fortfarande jätteledsen. Har gråten i halsen. Jag vet inte hur jag ska ha råd med det här. Jag vet inte hur jag ska kunna åka ens nästa gång. Men jag ska åka. Jag ska åka en gång till. Därefter får jag nog lov att ta en paus. Kanske är det bra för mitt mående med ett brejk, få lite distans och lugn. Fundera över hur jag ska göra. Fast mest handlar det om pengar.

Jag tänker igen att det kanske inte kommer att gå. Att det kanske inte kommer att bli nåt barn. Jag kan inte förhålla mig till den tanken.

Jag tänker också på att det kanske kommer att bli lagligt med insemination för ensamstående i Sverige. Ganska snart. Ett datum jag läst som kanske rimligt är januari 2014. Det var flera månader sedan nu, och jag har ingen aning om hur det går med den där utredningen. Sånt där kan ju lätt dra ut på tiden. 2014 fyller jag 34. Det är inte helt kört för mig än då. Ska jag göra ett försök till nu på en gång, sen ett försök när de eventuella skattepengarna kommer- och så kanske fortfarande ha kvar nog för att kunna följa med resten av min familj på den utlandsresa de planerar i höst? Och sen vänta, och se vad som händer med den där utredningen? Inte åka till Danmark mer. Tänka att barn ligger lite i framtiden? Satsa på att sälja min lilla bostadsrätt som jag hyr ut, flytta från min lantisbostad för att kunna köpa en egen, lite större lya mer centralt? Kanske byta jobb- nåt jag borde gjort för ganska länge sen.

Jag måste prova en gång till nu. Men sen får det nog bli en paus. Det finns grejer i resten av livet som också behöver tas hand om. Och det finns tyvärr inte nog med pengar för att ta hand om allt samtidigt. Fan alltså. Jag försöker att inte låta pengar ta alltför mycket utav min energi. Men just nu cirkulerar allt runt just det. Usch, vad jag ogillar.

Mina händer luktar fortfarande bränt från bilen. Min granne kom ut när jag stod och tittade på det rykande eländet. Han trodde att han visste vad det var, och sa att han nog kunde fixa det åt mig. Ibland. Så har jag ju lite tur också.

Fanshelvetesjävlaskit.

Där. Kom mensen. Fanfanfan.

Just nu känns det väldigt, väldigt tungt, det här barnskaffarprojektet. :o(

Inget plus och ingen mens.

Näpp. Inget plus imorse heller. Men fortsatt ömma bröst och spänningar i magen.

Jag vet inte vad jag ska tänka om det. Men känner mig ändå lugnare i att ett resultat väl kommer förr eller senare. Nå. Lugn är väl att ta i. Men inte sådär överjävligt ångestladdad som vid minuset i förrgår.

Jag har två idéer om hur det kan vara.

Scenario ett:

Det var superspermier som mötte ett superägg i en superfertil miljö. Ägget släppte ett bra tag efter att spermierna sprutats in, men de lyckades överleva tills ägget kom, och befruktningen skedde mycket senare än tänkt. Det är isfall inte dag 15 nu, utan nån eller några dagar färre. Eller/och så fäste ägget senare än förra gången. Vid första inseminationen ville jag dubbelkolla, och frågade om befruktning måste ske inom 24 timmar. Och att efter samma klockslag dagen efter så har det antingen skett eller så har det inte gjort det. Barnmorskan sa nej, de lever MINST 24 timmar, men kan leva ett bra tag till med rätt förutsättningar. Hur länge vet jag inte, och det verkar svårt att googla sig fram till nåt sånt svar. Det finns väl inget exakt sådant.

Men. Jag inseminerades kl 14 på lördag den 15:e. 15 dagar sedan idag. Säg att fröet klarade sig i två dygn, och stötte på ägget på måndagen. Att jag lika gärna kunde ha inseminerats då. Då skulle det ha kunnat vara dag 13 idag. På måndagen hade jag den där kolsyrekänslan i magen. Det minns jag mycket väl, eftersom jag satt på läskig kurs och var skitnervös och inte hade det minsta fokus på magen. Men kände det ändå, bubblet. Genom nervositeten.

Jag griper lite efter halmstrån här, som ni märker?!

Scenario två:

Det har varit nåt på G, men det blev ett prekliniskt missfall. Fast borde man inte blöda då? Kan man få ett pre-kliniskt MA? Om brösten ömmar så tänker jag mig att det borde ha hunnit fästa?

Äh, jag vet inte. Men hursom är senario två att det var nåt på G men sen blev det inget mer.

För nåt på G måste det ha varit. Om jag inte är skengravid. Och det kan man ju tydligen också vara, så det kanske är ett scenario tre?

Jag blir galen av att tänka på alla alternativ. Jag borde bara sluta göra det. Men det går inte.

Nu har jag bara Storkklinikens gravtest kvar, så jag antar att jag måste köpa några till. För innan mensen kommit så kan jag inte släppa det här.

Så idag: Apoteket. Nezeril och Postafen till åksjuk och snuvig Loppa, Clearblue till mig. Packa.

Imorrn: tåget norrut. Lång resa. Kan bli lite tufft med Loppan, men jag är inte så orolig än. Det går ju alltid. Hoppas på att vi slipper snöstormarna i år. De senaste två vinterresorna uppåt har det tagit oss dubbelt så lång tid att komma fram pga klasstvåvarningar och snorhalka. Förut kunde man inte åka tåg ändå fram. Pappa fick hämta oss, och så fick vi åka bil de sista två timmarna, men nu har de dragit järnväg nästan ända fram. Det är bra, även om det innebär mer tid på tåget.

Det ska bli skönt att komma upp. Just nu är det inte bra för mig att vara ensam. Jag behöver nåt annat som tar mitt fokus. Bort från allt det här.

Så fort det ljusnar ska jag bege mig ut på långpromenad. Om jag inte kunde promenera skulle jag ha blivit helt knäpp för länge sen. Nu promenerar jag, och är bara halvknäpp ;o)

Skitont i brösten!!!

Igårmorse testade jag, och det var negativt. Eller igårmorse- mer igårnatt. Klockan 03 vaknade jag och var kissnödig, och då blev jag ju tvungen att kolla. Inget plus, hur noga jag än tittade.

Då kunde jag ju inte somna om.

Jag låg kvar i sängen och hade världens ångest till kl 06, sen gav jag upp. Resten av dagen var sjukt tröttsam. Det var dag 13. Jag kollade i mina anteckningar från förra försöket, och då testade jag klart positivt på dag 13. Molvärk och bröstont började redan dag 9.

Ena sekunden tänkte jag att det var kört, och försökte hitta nåt sätt att gå vidare utifrån det. Nästa sekund räknade jag hundra miljoner gånger på när befruktningen kunde ha skett, om det kunde ha skett mycket senare den här gången, att ägget fäste mycket senare, det faktum att äl kom så många dagar tidigare än den brukar och vad det kunde säga om att ett plus eventuellt skulle kunna komma senare den här gången än förra. Jag försökte hitta hopp, och sånt som talade för att det inte var kört. Till slut önskade jag mig mens, bara för att slippa ovissheten och kunna ställa in mig på det ena eller det andra. Man blir ju knäpp av att inte ha nåt att förhålla sig till.

På eftermiddagen knatade jag till Ex-Fru och Loppan, med en övernattningsryggsäck och baconpajer. Vi skulle ha ett till sleep-over. Loppan var så sugen på det. Och vips- när jag satt där i soffan och kom åt brösten. Så var den där väldiga ömheten där! Sen har jag gått och klämt på dem oavbrutet, för att vara säker på att det inte försvunnit. Och det har det inte!

Nu borde jag inte tänka för mycket om det. Men om det varit inför-mens-ont så borde mensen ha kommit under natten. Jag har aldrig ont i brösten mer än precis innan. Och då är det inte heller sån här ömhet. Jag hade inget test med mig till Ex-Fru, och de var väl egentligen lika bra. Jag ska testa imorrn istället. Men nu hoppas jag ju igen. Och det är läkigt som fan. Fast spännande också!

Vi var iväg och storhandlade nu på em, och när jag kom hem så deppade jag ihop totalt. För att mina nya glasögon inte kommit så att jag behöver ta med mina tejpadedumma till Norrland. För att jag var så säker på att vi hade åksjuketabletter hemma och därför inga köpte idag, trots att jag var på Apoteket. För att jag kanske måste åka in till Scheele imorrn och ägna halva dagen åt det, när jag egentligen har en massa andra saker att göra. För att det kändes så ensamt att komma hem efter att ha hängt med Ex-Fru och Loppan. För att det kändes som att det aldrig kommer att bli bra, med nåt. För att jag borde ha bokat tid hos optiker och tandläkare men inte har gjort det.

Ja, allt möjligt. Skitsaker, som blev jättestora. Så kollade jag på Snabba Cash, och inte blev jag muntrare av det. Dessutom var det för halt och mörkt för en promenad.

Helt plötsligt bara, så var hela världen svart. Vi får hoppas på att det är hormoner i omlopp, för då kan jag gärna vara lite deppig :o) Annars är det bara tröttsamt.

Håll tummarna imorrnbitti!

Dag 12 och värdelöst morgontestande.

Bah! Igår köpte jag ett tvåpack Clearblue. För att jag inte kunde hålla mig längre. Imorse vaknade jag spänd vid halv fem. Och så gick det såhär:

En liten... bok. Lika med testfel! Vad fan!? Jag väntade med fjärilar i magen på ett Gravid eller ett Ej Gravid. Och så blev det... testfel?! Totalt antiklimax. Så jag blev tvungen att försöka klämma ut några droppar till fem minuter senare, och testa med andra testet. Och då blev det ett Ej Gravid. Men jag vet inte hur mycket vikt jag ska fästa vid det. Jag borde ha sparat det andra testet och gjort om det imorrn. Fast nu känner jag att det kanske är dumt att testa mer före lördag eller söndag- dag 14 och 15. För fan vad det tar på nerverna det där. Är jag gravid så är jag väl det, och är jag det inte så är jag det inte. Oavsett om det är testat eller inte. Men det kliar i fingrarna...

Såhär mår jag: inte som efter förra inseminationen. Det senaste dygnet har jag haft aningens ont i brösten, men mer som innan mens än som hur det kändes förra gången då brösten var tokömma. I magen har jag dock känt en hel del, och där har det känts ungefär som förra gången. Moligt, spännigt. Och efter en arbetsdag är det som att magen är "trött" och spänner mycket och jag vill bara sitta ned och vila den. Detta dubbla gör mig förvirrad. Nästan inget i brösten, men ganska mycket i magen. Jag vet inte vad jag ska tro. Och därför önskade jag mig ett test som skulle berätta det för mig, eftersom ovisshet och jag inte går så bra ihop.

Nu måste jag handla nya/nytt test idag. Funderar på om jag bara ska handla ett, och spara det till söndag morgon. Dels för att det blir så dyrt annars, dels för att försöka lägga det här åt sidan i två dagar och inte frestas att testa tidigare. Jag får se när jag väl står där på apoteket, I guess.

Usch, vad det här är nervigt.

Jag har jobbat juldagen och annandagen och ska göra det idag med. Otroligt träligt, så lugnt/tråkigt. Men imorrn börjar min en och en halv veckas semester, och på måndag åker vi upp till mina föräldrar. Ska bli otroligt skönt.

Vi har haft en bra jul. På julafton var vi hos mina fd svärföräldrar- jag, Ex-Fru, Loppan. Tomten kom, och Loppan var jätteglad! Jag sov över hos Ex-Fru, och efter jobbet på juldagen åkte jag också till mina fd svärföräldrar och käkade mer julmat. Då kom också Ex-Frus syskon med familjer, och tomten dök upp igen!

Jag kan känna att det är lite laddat för mig att umgås så mycket med Ex-Frus familj, samtidigt som jag känner en tillhörighet där. Ex-Frus mamma är så glad när jag kommer, och bjuder in mig att komma dit även själv och käka och fika. Fast zatt vara där med Ex-Fru och Loppan, och inte vara där som par, det är konstigt. Lätt att falla tillbaka i gamla mönster, och det sitter som en reflex som jag måste stoppa hela tiden- som vill hålla om eller lägga handen på hennes knä. För att det är så det brukat vara i just den situationen. Jag blir jätteförvirrad.

Nu måste jag rusa till jobbet!

Dag 8 efter inseminationen.

Känslan av mens på G finns i kroppen. Jag känner ofta av att det strax ska komma. Inte genom att det gör ont eller så- det är mest bara en känsla i kroppen som egentligen är helt osynlig, men som känns ändå. Och nu tänker jag igen- att det inte tog.

Egentligen så är det ingen idé att grubbla på det. Jag kommer inte att bli klokare, jag kommer inte att veta. Förrän mensen kommer, eller förrän det blir den egentliga testdagen. Lyckas ändå inte låta bli att grubbla och känna efter, nästan hela tiden. De här två veckorna är längre än två veckor egentligen kan vara.

Planen var att Loppan skulle åka till Ex-Fru efter lunch idag. För att slippa byta hem på själva julafton. För att hinna få landa lite. Nu blir det kanske så att hon stannar kvar hos mig tills imorrn ändå. Emellanåt är det väldigt bråkigt runt Ex-Frus son, som är i övre tonåren och som bor hos henne jämt. Detta är väldigt slitsamt för Ex-Fru, och det är ibland inte helt nyttigt för Loppan att vara där när han är där. Jag oroar mig nåt enormt över det här, både för Loppans skull och för Ex-Frus. Själv klarade jag inte av att leva i det, och det var en av anledningarna till att vi separerade. Just nu är det visst väldigt jobbigt, och han åker till sin pappa på julafton och en vecka framåt, så därför är det nog bättre att hon är hos mig tills han åkt.

Jag får en klump i magen när jag tänker på det där.

Jag lyckades hålla mig vaken över läggningen, som dessutom gick ganska fort efter all frisk luft och pulkåkning. Så jag orkade och hann kolla på lite film innan jag somnade. Skönt med den där egentiden, med vetskap om att den lilla ligger och snusar i rummet bredvid. Det är lycka.

Ja. Eller nej.

Imorse när jag vaknade kände jag mig helt säker på att det inte tog. Jag vet att det bara gått en vecka, men ändå. Inga ömma bröst, vilket var mitt första och starkaste tecken sist. Och känningarna runt livmodern är högst tvivelaktiga- omöjligt att veta om de är en fantasi eller verkliga. Så min känsla var att nä. Det blev inget. Jag blev ändå tvungen att testa med ett ägglossningstest, eftersom jag inte har några gravtest. Och äl-testen reagerar ju oxå på en grav, även om det inte är ett säkert resultat. Och då såg jag ett svagt streck, och nu vet jag inte vad jag ska tro. Nu är jag inte säker på att det är ja, men inte heller på att det är nej. Imorrn em köper jag gravtest och kollar på måndag morgon. Det är då dag nio och kanske visar det ingenting. Är det negativt så säger det nada, men är det positivt så säger det mycket.

Jag tror dock inte att jag skulle bli lika glad för ett plus den här gången. För att jag vet att det inte betyder att jag ska få ett barn. Bara att jag är gravid just då. Det visste jag sist också, med hjärnan. Nu vet jag det med hjärtat. Jag kommer nog att vara väldigt skeptisk.

Loppan har lekt i dagarna tre med granntjejen. Idag var jag, Loppan, granntjejen och granntjejens mamma på pulkåkning i en liten backe close by. Trevligt. Loppan är så väldigt sugen på att leka med kompisar nu. Det tvingar även mig att socialisera med mammor och pappor som jag inte annars umgås med. Det är nog nyttigt, jag är annars dålig på sånt.

Nu är jag skittrött. Satsar på en tidig kväll för Loppan, sen film för mig. Den planen faller dock ofta, eftersom Loppan är piggare än mig på kvällarna.

Oro.

Jag hade bestämt mig för att leva på som vanligt. Inte nojja över att jag stressar, inte vilar tillräckligt, rör mig för mycket, lyfter Loppan. För att det inte går att få till en vardag utan ett visst mått av stress. För att jag ibland måste bära en ganska tung femåring. Och för att de ju sa på Stork: Lev som vanligt. Men det kanske är onödigt att springa några maraton. Så då lade jag ned mina dagliga 4 mils cykelturer. Borde räcka så med möjlig graviditetsanpassning. Jag blir ändå orolig nu. Jag och Loppan var på middag hos mina nygifta kompisar igår. De bor en bra bit söder om stan, vi bor långt norrut. Lång resa alltså, vi var hemma jättesent och flera ggr fick jag ta Loppan i famnen och rusa, för att hinna med nästa tåg vid tågbytena. Det var riktigt tungt. Och nu nojjar jag över att jag förstörde nåt. Att ett eventuellt befruktat ägg som är på väg att fästa blev stört av tyngden, stressen och farten. Jag vet att jag inte kan hålla på att tänka såhär. Då blir jag knäpp.Och jag kan ju inte ligga i soffan i två veckor och bara vänta. Men jag nojjar ändå. I övrigt vet jag inte vad som känns. I måndags när jag var på kurs så kände jag det där kolsyrebubblet i magen som jag kände sist. I land tycker jag att jag känner av livmodern mycket. Att det spänner och moler. Andra gånger är jag helt säker på att det inte fungerat. Att inget känns. Så kan vara hursomhelst med den saken. 5 dgr har gått. Dag 12 tänker jag ev tjuvtesta.

Söndag.

Tidig morgon. Loppan sover. Jag är hemma i min soffa igen. Känns nästan lika overkligt som förra gången.

 

Att nyss så låg jag här. Medan Loppan och ExFru var här hemma hos mig och hade en, om än inte helt vanlig dag, så nästan. Så var jag i Danmark och fick en massa bebisfrön insprutade i magen.

 

Skitkonstigt. Men tänk, att det flöt på så bra. Trots allt.

 

Vilken grej det är, det här. Vad mycket kraft och energi det bor i det. Och hopp. Och liv.

 

Det gick ändå lättare på många sätt den här gången. Jag visste vart jag skulle. Jag visste vad som skulle hända. Och faktiskt underlättade det att jag blev gravid förra gången, trots att det inte höll hela vägen. Nåt blev ju rätt då. Det kändes hoppfullt.

 

Nu kommer dessa väntans veckor. Jag är glad att det är jul, så att man får annat att tänka på. Jag kanske kan tappa bort det här lite, under väntan. Jag får testa precis innan vi åker upp till mamma och pappa. Bra, för om det är negativt så kan jag vara ledsen innan jag åker upp. Och inte när jag är där. Och när jag kommer tillbaka till Sthlm så är det i princip dags att åka igen. Jag får min retroaktiva löneförhöjning den här månaden, så den täcker en stor del av nästa försök. Otroligt glad för det! Gör att det kanske inte känns lika jävligt om det inte tar. Jag kommer inte att behöva vänta lika länge som den här gången.

 

Jag känner mig inte lika nojjig över allt som känns i magen. Jag tror att jag kan låta det vara lite i bakgrunden den här gången. Förra gången försökte jag tolka varenda ilning, tryck, pirrning som kunde härledas till livmodern. Jag tror att jag kan vara coolare med det den här gången. Jag hoppas det.

 

Jag är SÅ glad att jag åkte. Jag velade rejält en bra stund när jag upptäckte den glada gubben. Hade lika gärna kunnat bli så att jag skippat det, för att det kändes för osäkert. För mycket pengar på nåt som jag inte hade full koll på.

 

Men.

 

Då hade det här blivit en riktigt deppig månad. Nästan så att det är värt de där pengarna bara för att få ha hoppet.

 

Jag har inte sovit så många timmar. Jag ska försöka ha en lugn dag med Loppan. Och så lite ridlekis.

 

Glad, ganska lugn och väldigt trött C.

 

 



Tjohoo!

På tåget på väg hem. Såhär var d:

CD 15. Jag var helt inställd på att det inte skulle bli nån äl förrän tidigast CD 18. Jag hade testat med Testlagrets test under några dagar, och skulle börja m CB idag. Igårkväll: negativt med Testlagrets test. Inte minsta spår av ett andra streck. Så imorse. Två streck. Det andra hyffsat svagt, så jag tänkte att det var nåt på G, men att det inte var positivt än. Så jag gjorde ett CB-test också och förväntade mig den där ringen som jag såg mig så less på sist, när den glada gubben aldrig kom.

Men nu.

Nu var den rackaren där, bara så. På en gång. Jag hade ju önskat mig den där ringen. För nu visste jag ju inte riktigt när det slagit om, och började tvivla på Testlagret-testens riktighet. Tänk om det varit positivt redan igårkväll? El tidigare? Dessutom innebar det, om jag skulle satsa på att åka, att jag hade en timme på mig att göra mig iordning, boka biljetter, väcka Exfru och få hit henne och få upp Loppan, ge välling, klä henne och få ExFru och Loppan att köra mig till Arlanda. Lördagar är den sämsta tänkbara dagen ur flygavgångsaspekt. Jag ringde Exfru som tyckte att jag skulle skita i det, eftersom jag inte ens visste om det faktiskt var rätt tid. Jag ringde och väckte mamma som tyckte go for it.

Och så blev det på nåt vis så att jag, medan Loppan som vaknat åt välling lyckades boka biljett och raffsa ned några saker i en väska. Sist hade jag ju en väska packad hela tiden. Nu var inget förberett.

Loppan flippade ur när Exfru kommit och hon fattade att de skulle skjutsa mig till FLYGPLATSEN. Hon som tjatat om att få flyga flygplan så länge, och nu skulle JAG flyga själv. Utan henne. Totalt sammanbrott. Vi insåg att det skulle bli helt omöjligt att få på henne kläder och komma iväg i tid. Jag hade inte heller nåt bra svar till henne om varför jag behövde åka. Det är jag så ledsen över. Jag var inte förberedd på att behöva berätta för henne. Har inte velat berätta om bebisplanerna, för att hon inte ska behöva bli besviken om det inte funkar. Så nu blev det bara så att jag sa att jag skulle till en doktor i Danmark. Pucko-jag! Bad sedan ExFru förklara att det är en doktor som ska kolla om hon kan hjälpa mig att stoppa in ett bebisfrö i magen. Annars kan ju lilla tro att jag är sjuk, men mitt i all stress lyckades jag inte hantera det där så bra.

Nå. Jag tog mig på egen hand till Arlanda och flög till Köpenhamn med en klump i magen, en känsla av att ha fattat fel beslut och att mitt projekt ställer till det för alla. Så kom jag till lugnet på Storkkliniken, och Mia som sa att jag var där i helt rätt tid, med en kropp som var jätteredo. Och då. En sån där stund av riktig lycka. Jag gjorde det, trots allt! Bebisdrömmen är starkare än logistikproblem, missfall och krångel. Och jag tog mig iväg, igen.

Jag låg och myste, nedbäddad med tända ljus. För att man kan. Försöka göra verklighet av sina drömmar Och oavsett om det lyckas eller inte så är handlingskraften och friheten i det ett mål i sig.

Nu dödstrött på tåget, på väg från ett regnigt och julpyntat Köpenhamn, proppfyllt med julhandlande människor. Den staden kommer alltid ha en speciell plats på min livskarta.

På väg.

En helt kaosartad avfärd. Oplanerad, oförberedd o jag har ingen aning om vad jag gör. På planet iaf, så jag antar att jag är på väg t dk igen. Loppan skitledsen, exfru väckt mitt i natten. Ledsen o omtumlad. Men ändå skönt att vara på väg. Tror jag. Fan bara att d aldrig blir läge när det passar!

Fin lucia!

Lucia som ledig mysdag är den bästa traditionen vi uppfunnit. Då går vi till dagis luciatåg på morgonen, sen går jag och Loppan hem igen. Pepparkakshusbygge, granklädning och smällkaramellsfix. Loppan är stolt och glad över att få gå hem före alla andra barn, jag tycker också att det känns skönt att få ta henne hem från det kaos som följer när föräldrarna går och de mindre barnen bryter ihop.

En otroligt välgörande dag! Inget jobb, kolla på Lilla Anna och Långa Farbrorn och bli skönt sömnig, dricka kaffe och äta lussekatter. Bara hänga, mitt i veckan.

Och nu har vi precis hämtat hem Loppans bästis F från dagis. Hennes mamma hade fått fel på bilen så F får hänga här tills mamman lyckats ta sig hit. Nu lagar de en hemlig brygd som jag tydligen kommer att behöva dricka sedan :o)

Jag har kollat biljettläget med tåg och flyg till Köpenhamn. Det ser ju inte så jättebra ut. Dyrt, och mycket som är slutsålt. Vi får se hur det här går.

Hann med en snabb kaffe med Ex-Fru idag också. Bett henne vara kontaktbar, ifall planer skulle behöva göras för Loppan, med kort varsel. Hon är med på det, så det är jättebra.

Jag böjde mig ned mot diskmaskinen nyss, och ojjade mig när det gjorde ont i ryggen:

"Du är lite gammal va?" med medlidande i rösten.

Ungar :o)

Nix.

Det VAR önsketänkande. Inget streck no 2. Egentligen vet jag ju att det brukar vara såhär. Att det KÄNNS som äl några dagar innan, och sen när stickan visar positivt så känns nästan ingenting. Det verkar vara precis när livmodern laddar upp inför äl som det känns. Eller nåt.

Så.

Väntan it is.

Jag fick iallafall lite fart och växlade pengar igår. Så nu är jag aningens mer förberedd. Jag är av nån anledning mest förberedd på att jag kanske inte kommer att komma iväg. För att det känns som att det finns många saker som skulle kunna ställa till det.

Började morgonen med att trampa på mina glasögon så att de gick av. Tjoho! Jag har linser på dagarna, men glasögonen är livsviktiga på kvällarna. Nu får jag vara lite skev och ihoptejpad tills nya är fixade.

I em hämtar jag en efterlängtad Loppa. Hon är tydligen lite småförkyld, så vi får se om det är VAB på G. Jag är hursom ledig imorgon hela dagen. Lucia på dagis tidigt. När Loppan var mindre så bröt hon alltid ihop totalt nä rvi skulle gå efter att firandet var klart. Så sen dess tar jag alltid ledigt hela dagen, så att hon kan välja om hon vill hänga med mig hem eller stanna kvar. Kan tänka mig att hon vill stanna en stund, nu när hon är större och kompisarna är viktigare.

Jag har tappat en del av mig själv den senaste tiden. Jag vet inte när det hände, men jag tror att det var ett tag sedan. Mitt filosoferande jag har försvunnit, och kvar finns bara en väldigt konkret och jordnära del. Det finns väldigt mycket verb i mitt liv. Jag vet inte vart allt annat tagit vägen. Det känns som att det är mycket som handlar om att överleva, och det finns inte så mycket utrymme för att leva. Det suger. Hoppas på att hitta tillbaka till mer glöd, glädje och lust. Jättesnart.

Två streck?

Det kan vara inbillning. CD 11. Jag bestämde mig igår för att börja testa, trots att äl vanligtvis sker kring CD 18. Tänkte att rytmen kan vara skev efter missfallet, och när jag kollade igenom årets cykler så insåg jag att det fanns några som bara var 27 och 28 dagar. Vanligast är runt 31-32 dgr. Men om det här skulle vara en 27-dagars så är det typ dags att börja testa, just in case. Jag vill inte riskera att missa.

Så nu kör jag med Testlagrets test ett tag. Och imorse... jag tycker mig se början till det andra strecket. Det kan vara önsketänkande. Ibland, om man tittar riktigtriktigt noga så kan man ju ana att det finns ett till streck därunder fast det inte är nåt. Men jag tycker att det ser ut som att strecker klivit upp och är på G. Det vore ju underbart! Har också känt av livmodern, men det har jag gjort till och från ända sedan missfallet, så det behöver inte betyda nåt.

Men. Jag är inte alls förberedd! Ska växla pengar idag, och måste börja kolla upp hur det ser ut med resor och aktualisera resplaner för mig själv. Har liksom inte velat gå in i det där på riktigt. Nu kan det ju vara så att det inte behövs än, men jobbigt om det slår om och jag inte har nån koll.

Hoppas dock att jag är hemma på torsdag. Vill inte missa Loppans lucia på dagis. Och Ex-Fru mår inte så bra, och jag har Loppan från onsdag och två veckor framåt. Hopaps att hon orkar hjälpa mig! Det är fan så mycket krångligare att komma iväg när det finns ett till barn. Skuld för att det här tar energi från henne, och rent praktiskt att få till det utan att hon blir lidande.

Shit. Det kanske är på G snart!

En typisk mig-dag.

Idag skulle jag bara vara hemma och fixa, hade jag tänkt. Det tyckte jag att jag behövde. Och fixat har jag gjort. Det är bara det att jag så lätt lägger i femman och kör tills jag stupar. Idag blev det precis så. För det är ofta så mycket som behöver fixas. Mat ska lagas, hem ska städas, kläder ska tvättas och strykas, blommor vattnas, promenader promeneras, bil städas, bröd bakas etc etc. Och jag kan liksom inte göra en grej, eller två.

Nu är jag alltså dödstrött.

Och så såg jag just på nyheterna att det ska snöa hela veckan. Usch. Egentligen älskar jag snön. Så jobbigt bara med den där stressen- ska jag hinna hem innan dagis stänger eller inte? Eftersom det sällan flyter med kommunikationerna vid vinterväder.

Fy vad jag är negativ just nu. Känner mig deppig och trött. Hatar att vara på det här humöret. Blir ingen glad av, och ändå lyckas jag inte riktigt vända det. Livet känns svårt just nu. På flera områden. Orolig för flera människor i min närmaste närhet, och det påverkar mig jättemycket. Extremt lättstressad, speciellt när det gäller jobbet. Det är lite mycket just nu. Eller så är det jämt såhär mycket, det kanske bara är jag som har sämre förmåga att hantera det för tillfället. Och så känner jag mig ensam.

Nå. Jag har iallafall bakat jättegoda mandelmasse-överdoserade saffransbullar . Jag gick en jätteskön tvåtimmarspromenad i morgonkylan. Sådär bitig kyla, som gjorde att mina kinder och lår var helt knallröda när jag kom hem. Härligt!

Jag försöker att inte vara så fokuserad på ägglossning. Det går bättre än förra gången, men visst tänker jag på det. CD 9 idag. I bästa, bästa fall skulle det kunna bli äl mot slutet av veckan. Det tror jag inte, tror mer på mitten av nästa, men det skulle kunna ske redan den här veckan. Jag vet inte vad jag ska tänka om det.Vet inte vad jag känner inför det. Det känns overkligt, långt borta. Ovisst och osäkert. Jag känner ingen jättelust att börja testa- inte som förra gången. Jag vet inte hur mycket inseminationsplanerna har att göra med min depp. Eller missfallet för den delen. Att tänka på nästa försök både dränerar mig och ger mig hopp samtidigt. Konstigt.

Jag vet inte. Vill mest bara gå och lägga mig.

Så det ska jag göra efter Solsidan.

Vilket upplyftande inlägg ;o) Men det är precis såhär det är just nu.

Redan lördagkväll. Idag bara försvann. Jag har varit med Ex-Fru och Loppan i pulkabacken. Sen åkte vi till centrum och fikade och köpte en tomtedräkt till Loppans luciatåg. Sen hem till Ex-Fru för lite sällskapsspelande och middag. Mysig dag!

Igår efter jobbet samlade jag kraft och åkte på en julklappsshoppingtur. Att handla är inte det roligaste jag vet, så det är skönt att det är gjort.

I veckan pratade jag med min chef, som sa att det verkligen är en bra grej för karriären att få gå den här kursen som jag går nu. Det ville jag inte höra. Det är ju mycket troligt att äl kommer att ske mitt under nästa kurstillfälle. Jag hade tänkt att skita i det bara, och dra ändå. När han sa sådär blev jag osäker. På om man kan göra så verkligen. Om det är jättedumt att åka den här månaden isf. Nu när jag har tänkt på det i några dagar så känner jag igen att jo. Jag måste åka.

Jag känner ett så stort behov av att ha en back up-plan. Och en tidsgräns, för hur länge barnskaffarprojektet ska pågå. Det är ju omöjligt nu att veta hur det kommer att kännas längre fram, men det här får vara min grova plan sålänge:

Jag ska försöka som mest året ut. 2013 alltså. Kanske bara till sommaren, beroende på hur tätt jag kommer att ha råd att åka. Om det inte har funkat då så tar jag åtminstone en paus från inseminationerna, tar tjänstledigt från jobbet för att istället plugga genusvetenskap en termin eller två. Jag måste ha en framtid att tänka på som inte innebär att jag ska trava på i samma spår som nu. Oavsett om det kommer att bli nåt barn eller inte. Jag hoppas ju jättemycket på att framtiden ska innehålla en till liten knodd, men jag vill inte att det ska kännas som att livet är meningslöst ifall det visar sig att det inte kommer att bli så. Jag behöver känna att det finns andra saker som också kan ge mening.

Före MA:t tror jag inte att jag tänkte riktigt så. Jag tror att jag blev väldigt rädd för att hoppas efter det. Rädd också för att inte orka.

Nå. Jag ser fruktansvärt mycket fram emot att få åka igen. Och hoppas så på att det inte kommer att bli dags precis under de där dagarna när jag är på kurs.

Nu sova. Pulkåkning tar på krafterna!

Snö. Kaos?

Jo. Det kommer snö. Och det blåser. Men vi bor ju rätt långt norrut. Tänk att det kommer som en överraskning varenda år.

För min del innebar det en timmes väntan på pendeltåget imorse. Och utbildningsdagen fick avbrytas före lunch. Eftermiddagens föreläsare satt, precis som alla andra, fast i snön. Jag hittade ett tre timmar försenat pendeltåg som tog mig till min förort och knatade sen en timme. Väl hemma skottade jag fram huset och bestämde mig sedan för att tillbringa min oplanerat lediga eftermiddag med film och brödbak.

Det blev ju bra det här. Hade jag haft ett barn att hämta på dagis precis innan stängning hade jag nog inte varit lika munter. Då hade jag nog svurit högt och innerligt över SLs skitspår, skittåg och skitväxlar som inte klarar någonting och som gör det omöjligt att planera vardagen under vinterhalvåret.

Nu pyste det visst lite bitterhet ändå!

I övrigt känner jag mig just nu väldigt tyngd över Loppan. Orolig för henne. Det gör så ont att oroa sig för barnet. Hundra miljarder gånger värre än att oroa sig för sig själv.

Aj.

Jag har bokat biljetter till Norrland. På nyårsafton åker vi, jag och Loppan. Det ska bli jätteskönt! Jag har hemlängtan. De senaste två vinterresorna norrut har inneburit jävligt många timmar på strandade tåg. Hoppas att snöstormarna håller sig borta just den veckan i år! Kanske åker jag upp med ovissheten om nåt växer i magen, kanske åker jag upp med ett positivt eller negativ testresultat. Kanske har jag inte kommit iväg till Danmark alls? Idag har ju många tåg strandat, och alla flyg från Arlanda var inställda. Så allt känns väldigt ovisst.

Jag har ont i halsen. Vore högst olägligt att bli sjuk nu. Jag behöver kunna bli sjuk om två veckor ju, utan att det verkar misstänksamt. Iofs bättre att bli sjuk nu än om två veckor och inte kunna åka till Stork.

Jag är lite påfylld. Lite ledsen. Mycket orolig. Hoppfull och lite rädd. Aningens slö. Igångsättningssvår. Vill inte stryka kläder, laga mat eller städa. Så jag kanske ska låta bli, och bara kolla på film och äta nybakt bröd. Dricka kaffe fast jag inte borde.

Så får det bli.

Utvecklingssamtal på dagis.

Min tjej är en duktig tjej. På alla sätt. Omtyckt av alla barnen och hög status i gruppen, en ledare som samtidigt tar in de andras åsikter och önskemål. Språkligt duktig och intresserad. Förstår och följer regler, lyssnar och gör som de vuxna säger. Uppfattar outtalade regler, känner på sig om nåt beteende inte passar just där och just då utan att man behöver säga till. Eller så säger hon till barn som beter sig på ett sätt som inte är OK. Snäll, go och omtänksam.

Jättebra. Men ger mig the creeps. För också:

Otroligt höga krav på sig själv. Söker bekräftelse på att hon är duktig och gör rätt. På att hon är fin och duger.

Aj.

Jag var, och är, också en duktig flicka. Prestationsdjävulen i mig är alltid närvarande och förstör så mycket. Begränsar mig. Gav mig anorexi under alla mina tonår and then some.

Försöker verkligen hålla det borta från Loppan. Lära henne nåt annat. Säga igen och igen att hon är underbar, alltid. Oavsett vad hon gör eller vilka kläder hon har på sig. Att det är OK att misslyckas, att inte kunna. Att inte vinna.

Det är ett underbart dagis vi har. De berättade om hur de jobbar på att få henne att sänka sina krav på sig själv. De gör ett jättebra jobb! Och de ser henne verkligen. Och tycker om henne. Så glad för det! Jag ska också försöka vara ännu mer medveten om prestationsgrejen framöver.

Annars så är jag på utbildning till på torsdag. Och så är jag på CD 4. Tänker börja testa på CD 12. Har ett och ett halvt clearbluepaket hemma, och har beställt 50-nåt paket stickor från Testlagret. Tänker mig att jag testar med de billiga tills jag anar början till ett streck på dem. Då övergår jag till CB. Förra gången använde jag bara CB, och då gick det åt stickor för 1000 spänn. Undviker helst den utgiften. Åh vad jag hoppas att det blir äl före julafton! Det vore ju trist att behöva dra på själva julafton, men så sen äl som CD 24 har jag aldrig haft. 18-21 är det vanliga. Hoppas!

De senaste dagarna har jag verkligen saknat närhet. Att ha någon att få krypa ned hos. Nån som är trygghet, att höra ihop med. Men höra ihop med l i t e. För samtidigt- nån som inte behöver vara hela min värld. Som inte behöver dela hela min värld. För det vill jag inte, inte just nu. Fast. Att vara i det läget att ett gemensamt liv med nån känns omöjligt, är ju inte detsamma som att jag vill vara helt ensam. Jag vet bara inte hur jag ska få till det där. Hitta nån som går med på och också vill ha det så. Det var det som gjorde att min förra relation sprack. Hon ville ha mer, och det kunde inte och ville inte jag. Jag grubblar mycket på det där. Hur en relation skulle kunna få tid, energi och plats i mitt liv. Jag kommer inte på nåt bra.

Mensvärken Från Helvetet.

När jag var på återbesök på DS sa de att nästa mens skulle kunna bli kraftigare på alla sätt, och att om nåt fanns kvar så skulle det komma ut då. Jomen tjena vad det stämde bra. Jag är vanligtvis rätt förskonad från magkramper vid mens. Nu känns det, med Ipren och Panodil i kroppen, som att nåt håller på att bryta sig ut. Mängden blod tyder också på nåt sånt.

Men det är det värt! Jag är så glad över att vara tillbaka på banan!

Söndagsmorgon. Loppan sover, jag är uppe och har frukostat och kollat på Historieätarna.

Mensen är igång, och jag är så glad över det! Inte helt vanligt kanske, att bli överlycklig över en sån sak. Men. Det innebär kanske, förhoppningsvis ny äl inom sisådär 18 till 21 dagar, om den vanliga rytmen är tillbaka. Fantastiskt iaf, att kunna se nästa steg och inte bara vandra i en väntan som är helt oviss. Är på kurs 18-19 dec, men d skiter jag i isf. Jag ska åka. Så otroligt tacksam för att mina föräldrar hjälper mig ekonomiskt. Annars hade d inte gått. Pirrigt förväntansfull, och inte lika nervös för d praktiska den här gången.

Nu vällingmys m nyvaken Loppa som just kommit upp. Sen pulka på fm och ridning på em. Bra plan!

Ha! Vilket kasst inlägg nyss. Blogger är så krångligt på mobilen!

Snö!!! Pulka i vår superbranta backe. Världen blir större när man kan vara ute igen. I gråslask har man liksom ingen lust. Imorse jublade jag. Mens! Nu vet jag inte. Känns som att d avstannat. Hoppas verkligen att d inte blir nån svårtolkad och konstig blödning. Jag har nämligen aldrig mellanblödningar vanligtvis, så isf vet jag inte hur jag ska räkna. Om d är mens så borde d bli äl kring den 20e, o d skulle passa jättebra. Men man vet ju inte hur kroppen beter sig efter ett MA. Nå. Liten tid att blogga på under Lopaveckorna. Idag har vi som sagt åkt massa pulka, fikat i centrum m exfru och käkat middag m exfru. Öppnat förata luckan, kollat adventskalendern. Mys.