Utvecklingssamtal på dagis.

Min tjej är en duktig tjej. På alla sätt. Omtyckt av alla barnen och hög status i gruppen, en ledare som samtidigt tar in de andras åsikter och önskemål. Språkligt duktig och intresserad. Förstår och följer regler, lyssnar och gör som de vuxna säger. Uppfattar outtalade regler, känner på sig om nåt beteende inte passar just där och just då utan att man behöver säga till. Eller så säger hon till barn som beter sig på ett sätt som inte är OK. Snäll, go och omtänksam.

Jättebra. Men ger mig the creeps. För också:

Otroligt höga krav på sig själv. Söker bekräftelse på att hon är duktig och gör rätt. På att hon är fin och duger.

Aj.

Jag var, och är, också en duktig flicka. Prestationsdjävulen i mig är alltid närvarande och förstör så mycket. Begränsar mig. Gav mig anorexi under alla mina tonår and then some.

Försöker verkligen hålla det borta från Loppan. Lära henne nåt annat. Säga igen och igen att hon är underbar, alltid. Oavsett vad hon gör eller vilka kläder hon har på sig. Att det är OK att misslyckas, att inte kunna. Att inte vinna.

Det är ett underbart dagis vi har. De berättade om hur de jobbar på att få henne att sänka sina krav på sig själv. De gör ett jättebra jobb! Och de ser henne verkligen. Och tycker om henne. Så glad för det! Jag ska också försöka vara ännu mer medveten om prestationsgrejen framöver.

Annars så är jag på utbildning till på torsdag. Och så är jag på CD 4. Tänker börja testa på CD 12. Har ett och ett halvt clearbluepaket hemma, och har beställt 50-nåt paket stickor från Testlagret. Tänker mig att jag testar med de billiga tills jag anar början till ett streck på dem. Då övergår jag till CB. Förra gången använde jag bara CB, och då gick det åt stickor för 1000 spänn. Undviker helst den utgiften. Åh vad jag hoppas att det blir äl före julafton! Det vore ju trist att behöva dra på själva julafton, men så sen äl som CD 24 har jag aldrig haft. 18-21 är det vanliga. Hoppas!

De senaste dagarna har jag verkligen saknat närhet. Att ha någon att få krypa ned hos. Nån som är trygghet, att höra ihop med. Men höra ihop med l i t e. För samtidigt- nån som inte behöver vara hela min värld. Som inte behöver dela hela min värld. För det vill jag inte, inte just nu. Fast. Att vara i det läget att ett gemensamt liv med nån känns omöjligt, är ju inte detsamma som att jag vill vara helt ensam. Jag vet bara inte hur jag ska få till det där. Hitta nån som går med på och också vill ha det så. Det var det som gjorde att min förra relation sprack. Hon ville ha mer, och det kunde inte och ville inte jag. Jag grubblar mycket på det där. Hur en relation skulle kunna få tid, energi och plats i mitt liv. Jag kommer inte på nåt bra.