Nix.

Det VAR önsketänkande. Inget streck no 2. Egentligen vet jag ju att det brukar vara såhär. Att det KÄNNS som äl några dagar innan, och sen när stickan visar positivt så känns nästan ingenting. Det verkar vara precis när livmodern laddar upp inför äl som det känns. Eller nåt.

Så.

Väntan it is.

Jag fick iallafall lite fart och växlade pengar igår. Så nu är jag aningens mer förberedd. Jag är av nån anledning mest förberedd på att jag kanske inte kommer att komma iväg. För att det känns som att det finns många saker som skulle kunna ställa till det.

Började morgonen med att trampa på mina glasögon så att de gick av. Tjoho! Jag har linser på dagarna, men glasögonen är livsviktiga på kvällarna. Nu får jag vara lite skev och ihoptejpad tills nya är fixade.

I em hämtar jag en efterlängtad Loppa. Hon är tydligen lite småförkyld, så vi får se om det är VAB på G. Jag är hursom ledig imorgon hela dagen. Lucia på dagis tidigt. När Loppan var mindre så bröt hon alltid ihop totalt nä rvi skulle gå efter att firandet var klart. Så sen dess tar jag alltid ledigt hela dagen, så att hon kan välja om hon vill hänga med mig hem eller stanna kvar. Kan tänka mig att hon vill stanna en stund, nu när hon är större och kompisarna är viktigare.

Jag har tappat en del av mig själv den senaste tiden. Jag vet inte när det hände, men jag tror att det var ett tag sedan. Mitt filosoferande jag har försvunnit, och kvar finns bara en väldigt konkret och jordnära del. Det finns väldigt mycket verb i mitt liv. Jag vet inte vart allt annat tagit vägen. Det känns som att det är mycket som handlar om att överleva, och det finns inte så mycket utrymme för att leva. Det suger. Hoppas på att hitta tillbaka till mer glöd, glädje och lust. Jättesnart.