Fantastiskt!

Det gick bra!!!

Förra UL, i vecka 9, var också fint. Då fanns där en liten blubb, en liten limpa. Med det där fantastiska hjärtat som slog som det skulle.

Men den här gången. Bara 4 veckor senare. Så fanns där en BEBIS, med två armar och två ben. Huvud. Och det lika fantastiska hjärtat. Och det var en livlig krabat, som snurrade runt, vred på sig, gjorde kullerbyttor. Det var mycket fart på hen.

Det var helt fantastiskt. Dels att allt såg bra ut. Med Bebis, och med cystan som försvunnit av sig själv. Precis som förra barnmorskan sa att den troligtvis skulle göra. Men dels också för att det blev som mer verkligt. Att det är ett litet pyre därinne. Inte bara en klump. Utan början till en människa. Som antagit en människoform. Som har allt, och som bara ska växa till sig.

Läkaren sa att när allt ser bra ut såhär pass långt in i graviditeten så är risken för missfall väldigt liten. Det är också fantastiskt. Underbart. Sen släpper ju inte oron ändå. Jag har svårt att släppa den. Men jag försöker. Det är det där med kontrollen. Jag vet ju inte vad som hänt därinne sen igår.Jag fattar att det är dumt att tänka så, för den ovissheten kommer jag att få leva med länge än. Jag måste hitta nåt mindre slitsamt sätt att hantera den på.

Trots oron så är jag fantastiskt glad. (fantastiskt är det mest återkommande ordet i detta inlägg!) SÅ lättad. Ni må tro att jag var nervös innan. Gråten var så nära när jag la mig på sängen bredvid ultraljudsapparaten. Så rädd för vad jag skulle få se. Att det då dyker upp en vilt plaskande och minst sagt livfull varelse på skärmen- då började jag nästan gråta iallafall, av lättnad. Dessutom återkom illamåendet med full styrka för några dagar sedan, och jag hade varit vaken sen kl 3 den natten och bara mått så jävla risigt. Illamåendet i kombination med en sprängande huvudvärk håller i sig, men nu när jag vet att den inte beror på att nåt är fel. Då blir det genast så mycket mer hanterbart. Då kan jag må såhär ett bra tag till.

Jag fick två fina bilder med mig hem. Jag tittar på dem då och då, och kan knappt fatta att nåt kan vara så bra. Och jag är SÅ tacksam!

Illamående och oro.

Idag, om någon timme, ska jag på ultraljud. Jag är så väldigt orolig. Har dessutom haft en hemsk natt, precis som innan förra ultraljudet. Det började redan igår. Jag mådde så illa hela dagen, och värst blev det på kvällen. Inatt vaknade jag kl 03 och mådde helrisigt och har varit vaken sen dess. Det oroar mig jättemycket, speciellt eftersom illamåendet annars varit bättre nån vecka nu. Huvudvärk, äckelkänslor, illamående och ett allmänt obehag i kroppen.

Den här oron är fruktansvärd. Vet inte vad fan jag skulle ta mig till om det här inte går bra. Det måste helt enkelt bara vara bra.

Min tur...

att vara sjuklig. Jag har ju varit småkrasslig i nästan en vecka, men trodde inte att det skulle bryta ut. Så igår efter ridlekis blev jag toksnuvig. Allergi-attack trodde jag, eftersom jag kan vara känslig mot pälsdjur och damm. Imorse var jag dock minst lika snuvig, och så toksvettades jag ena sekunden och frös nästa.

Jag försökte sjukskriva mig, men det gick inte så bra. Alla andra på mitt jobb var nämligen också sjuka!

Jag blev tvungen att åka till jobbet och öppna verksamheten, sen kunde jag åka hem igen vid elva. Jag blir skitnojjig över att ha feber och behöva ta febernedsättande. Vet att man får ta tabletter med paracetamol, och att man bör göra det istället för attt ha en förhöjd kroppstemeparatur. Tog imorse, och har inte haft feber sen dess. Kollar temp regelbundet och tar bara tablett om det är över min normala nivå.

Jag har haft en jättehärlig vecka med Loppan. Hon är underbar, min lilla tjej. Jag lider nu av världens separationsångest. Hon har varit så go, kramig och mysig. Extra mycket så, liksom. Det känns som att hon behöver så mycket just nu. Så mycket närhet, påfyllnad och bekräftelse. Bli sedd, förstådd, pratad med och lyssnad på. Och vägledning. Det känns som nåt som kommer mer och mer. Situationer med kompisar, andra barn. Som hon berättar om och som vi kan diskutera. Hon börjar bli så stor. Och hon är en känslig tjej. Jag hoppas att hon och vi kan ta hand om den där fina men också sårbara känsligheten. Jag känner igen mig i den. 

Vi har pratat en del om fröet i magen. Jag har försökt hålla tillbaka, jag har betonat att vi ska få veta nästa vecka om det växer därinne. Jag vet inte om det är rätt sätt. Det gick ju inte att dölja längre. Hon ser ju magen. Och jag vågar inte bara bestämma mig för att nu kommer det här gå bra och bara kasta oss ut. Fast för Loppan väcks ju förväntningarna ändå såklart. Hon är jättepepp. Vi pratade om att bli storasyster. Jag sa att om det blir en bebis, då kommer den bebisen att ha världens tur som får Loppan till storasyster. För att Loppan är världens finaste och kommer bli en toppenstorasyster. Hon blev lite generad, men jag såg hur hon myste och blev jätteglad. Fina Loppan.

Jag tänker också en del på hur det skulle bli för Loppan att dela mig med nån. Loppan var tre när jag och Ex-Fru separerade. I snart tre år nu har det bara varit Loppan och jag de veckor hon bott hos mig. Ex-Fru får hon ju dela med sin storebror, och det är ofta tufft för henne att inte få Ex-Frus odelade uppmärksamhet. Jättenyttigt också, men kämpigt emellanåt. Jag tror att hon tyckt att det varit rätt skönt att få vara helt i centrum hos mig. I helgen hade vi Loppans 4-åriga kompis hos oss i några timmar. Och det var så mycket konflikter just runt att jag skulle hjälpa bara Loppan, eller jag skulle  åtminstone hjälpa Loppan först. Och längst tid. Med allt. Tyckte Loppan. Det blev mycket konflikthantering.

Jag försöker tänka att det kommer att lösa sig det där. Jag fattar att det skulle kunna bli rätt mycket att deala med under en period, men jag får nog ta det då. En förberedelse som vore bra att få till vore dock att få Loppan att sova i sin egen säng. En familjesäng med en mamma, en sexåring och en nyföding skulle kunna innebära att ingen sover nånting. Jag klurar vidare på den.

Känner mig också mer och mer nöjd med valet av Mamma Mia som mvc. Jag är nämligen skitblödig just nu inför par. Att sitta i en föräldragrupp med mest par skulle vara alltför tufft. Tänk att det var jag inte alls förberedd på. Jag trodde att jag var helt cool med att göra detta själv. Men nånstans så önskar jag mig en partner som vill dela vardag och familj. Och hoppas på att det ska dyka upp en sån nångång. Jag ångrar inte alls mitt val att göra detta själv, jag var bara oförberedd på alla känslor det skulle väcka. Känslor som jag inte ens visste om att jag hade. Eller iallafall inte hur starka de var. Så en föräldragrupp med ensamstående mödrar blir nog jättebra.

Jag är jättenervös och spänd inför ultraljudet på torsdag. Nu finns det som inget före torsdag. Det måste bara bli torsdag nu helt enkelt.

Nu blir jag iaf hemma några dagar. Det ska bli skönt, trots denna enerverande snuva!

Jag är dålig på att skriva nåt just nu. När det blir så blir det sådär halvtaskigt från mobilen. Jag hatar att skriva halvtaskigt.

Veckorna rullar på. Jag tycker att det blir svårare och svårare att hinna med att jobba, ta hand om hemmet och Loppan. Mest är jag frustrerad över att jobbet tar för mycket av min tid och energi. Jag har väl inte den just nu. Energin alltså. Eller- jag behöver den till annat. Jag behöver tid till eftertanke, till att såsa och ta saker i sin takt. Och det har inte gått så bra. Fast jag jobbar på det, hela tiden. Att, trots att det finns saker som kräver sitt, hitta nåt lugn i mig som gör det möjligt att vara närvarande ändå. Närvarande i Loppan, och i kroppen. Och ge själen en chans att hinna med.

Jag går in i vecka 13 idag. Tack och lov. Jag kan dock inte känna mig lugn i det än. Jag behöver det där ultraljudet på torsdag för att våga tro på det ordentligt. Jag nojjar. Jag nojjar när det känns för lite, när det känns för mycket. När det känns som att magen krympt ihop. Fast igår provade jag några byxor som jag inte haft på ett litet tag. Och de var omöjliga att få igen, så växt måste den ha gjort!

Generellt kan man nog säga att det känns mindre i kroppen nu än det gjort tidigare. Det spänner och drar mindre i livmodern, och jag mår mindre illa. Och det är väl ungefär som det ska har jag förstått. Att ofta avtar det där just runt och efter v 12. Nu kommer illamåendet mest efter att jag ätit.  Kaffe är fortfarande out of the question. Fruktjuicer- äpple och päron. Det vill jag helst dricka.

Loppan vaknar!

Loppan igår, när jag kommer ur duschen. Klappar på min mage. "Hej tjockmage! Mamma varför är din mage så tjock?" Jag skrattar. Loppan: "Men mamma varför ÄR den det?!" Så jag berättade att jag stoppat in ett bebisfrö och att vi får veta nästa vecka om det tänker stanna därinne och växa sig stor. Efter UL alltså. Då vågar jag, om allt är som det ska, på riktigt prata med henne ordentligt om bebis och om att bli storasyster. Är så rädd för att hon också ska behöva bli ledsen och besviken om d inte blir nåt. Annars har vi haft både kräksjuka och förkylning i huset. Idag verkar vi må bättre och förhoppningsvis kan vi ta till Kamomilla stad idag.

Oro.

Igen. En ny orospeak. Jag är så himla rädd för ett nytt MA. Livrädd. Skulle behöva ett UL en gång i veckan. En och en halv vecka kvar. Det var flera veckor sen sist och mycket kan ha hänt. Försöker vänta barn och inte MA. Idag går d sådär.

Lördag.

Det är alltid så svårt att bestämma hur helgerna utan Loppan ska se ut. Jag har svårt att veta vad jag behöver mest. Jag har ett ganska stort behov av att vara själv, men det är ju också viktigt att hinna träffa vänner.

Men. Jag har varit så trött den senaste tiden. Och jobbet har tagit mycket energi. Så jag bestämde mig för att det fick bli en ensamhelg. Idag var jag en sväng in till stan, för att ta en promenad i soligt Stockholm, och för att köpa teaterbiljetter. Loppans grupp på dagis läser Kamomillastad, och en annan förälder tipsade mig om att den spelas på Maxim just nu. Så vi ska gå nästa lördag. Det var rätt dyrt, men jag tror att Loppan kommer att uppskatta det. Och jag med.

När jag kom hem var jag helt galet trött. Så att det kändes som feber i benen. Jag gick och nlade mig, och var helt utslagen i tre timmar. Om jag kan somna på dagen, då är jag bra trött. Sen har jag fixat lite härhemma.

Igår fikade jag med Ex-Fru. Jag tänker så mycket nu på hur allt blev. Hur det kanske hade kunnat vara. Jag har så svårt att släppa. Och känner skuld. Saknar allt det vi hade- det som var bra. Och undrar om jag någonsin kommer hitta det igen. Jag känner mig ofta ensam.

Men magen. Den gör mig glad. Ex-Fru sa igår när jag kom- Oj, nu ser du verkligen gravid ut! Det börjar bli svårt att dölja nu. Jag satsar på att hålla det hemligt i två veckor till. Till efter ultraljudet, så att jag hunnit se en gång till hur allt ser ut. Vi får se om det går. Vill helst inte att klienter ska få veta innan jag hunnit prata med min chef.

Pratade med mamma idag om pappadagarna. Hon ska komma ner och vara hemma med mig de första två veckorna. Glad för det. Det är synd att hon inte har körkort, eftersom man inte tar sig nånstans utan bil härute. Men det får vi lösa.

Jag tänke rmer och mer framåt. Det går som inte att låta bli. Det är spännande och roligt. Och lite läskigt.

Jag går in i vecka 12 imorrn.

På tåget...

... på väg hem från Mamma Mia. Jag kan inte åka tåg just nu. Paniktuggar tuggummi och dricker vatten för att hålla kräket borta. Cellprov och samtal om mammas blodpropp när hon var 30 drygt. Läkaren tyckte inte att vi behövde utreda om jag löper risk att drabbas under grav när risken är förhöjd. Blodpropp är d sista jag oroar mig för. Det finns ju så många andra orosmoment som är way läskigare. Så jag tycker inte heller vi behöver utreda. Cellprov var otäckt. Vill inte att nån petar runt därinne. Men skulle inte vara nån risk för knodden. I övrigt är jag så sjukt trött. Och illamående. Mår rätt kasst rent fysiskt faktisk. Men magen växer. Det gör mig sjukt glad. Måtte d gå vägen! Är som omöjligt att inte börja tänka framåt. Glädjas. Känns läskigt pch overkligt och samtidigt jävligt verkligt med alla fysiska symptom. Jag är rädd och glad. Emellanåt helt knäckt av trötthet och iölamående. Förväntansfull. Pirrig. Ivrig. Det är väldigt mycket, liksom

VAB-fredag...

avslutar en tung vecka. Och fastän det såklart är synd om Loppan som kräkts inatt och som är utslagen av hög feber, så är det ändå på nåt sätt mysigt att få vara hemma med henne och bara tänka på henne.

För jag har svårt att orka just nu. Energipotten är inte så stor, och när den tagit slut- oftast runt tretiden- så är det fan så svårt att få till resten. Nå. Jag klagar inte egentligen, jag bara smågnäller lite. För trots att det såklart är värt allt miljarder gånger om, så tror jag att man behöver få pysa lite ibland. Läste att de här veckorna ofta är de veckor man krisar mest. Så känns det också. Och tröttheten peakar helt klart. Och samtidigt har det varit så mycket på jobbet, och jag är liksom inte riktigt där. Jag har så mycket annat i huvudet. Och hjärtat. Det krävs mer närvaro av mig än jag kan ge. Försöker sänka mina krav och låta det vara som det är.

Sen ringde barnmorskan i torsdags, och sa att en läkare ville kolla upp cystan. Jag fick en tid på skärtorsdag. Det oroar mig, att det kan vara nåt jobbigt. Jag vet att det är jättevanligt, men jag vet ju inte vad just det här är för nån cysta. Nojjar över att jag antagligen varit sämst i världen på att kolla upp mig regelbundet, och är rädd att det ska komma surt efter. Men jag är också lite glad över att få ett till ultraljud. Då kommer jag att ha passerat v 12 gott och väl, och att få se limpan då skulle vara jättespännande.

Så. Mitt mående just nu är lite djupa dalar emellanåt, höga berg andra dagar. Lite hormonellt sådär. Väldigt tröttigt. Och illamåendet mer eller mindre konstant.

Busy lördag.

Jo. Efter en hemsk natt utan sömn och massor av illamående lyckades jag ta mig på darriga ben till stan. Frukostmacka på café med bästa K räddade upp situationen, illamåendet gav med sig och jag begav mig till Mamma Mia. Nervös, livrädd och förväntansfull. Och kissnödig. Det skulle jag nämligen vara- det skulle vara lättare att se på ultraljudet då.

För det var ett vanligt ultraljud, inget vul. Och det gick hur bra som helst att se. Och där fanns en liten limpa, och ett hjärta som slog. Vilken otrolig lättnad! So far so good, liksom. Vet ju att faran inte är över, eller det är den väl aldrig egentligen. Men jag vågade ändå lite snabbt tänka tankar på att det kanske kommer ett barn. Det finns nån därinne, i min mage! Det var rätt fantastiskt att få se. Blev som lite mer greppbart, vad illamåendet och de ömmande tuttarna handlar om. Jag bestämde mig för att jag fick börja läsa lite i den där Gravidförförstagången-boken som jag fick av bm.

Men jag har fortfarande svårt att släppa glädjen lös. Jag är fortfarande rädd för att om jag blir alltför glad så kommer nåt att gå fel. Jag vet att jag inte kan skydda mig från den sorg det skulle vara om det blev så illa. Jag skulle bli lika ledsen, oavsett om jag vågat vara glad innan eller inte. Men jag tänker att det får ta den tid det tar. Jag försöker sakta men säkert våga tänka lite framåt.

Imorrn går jag in i v 10. Det är 3 veckor kvar till den efterlängtade vecka 12. Det är inte så långt bort nu.

Idag har jag haft en väldigt produktiv dag. En fixar-dag. Jag har gjort såna där saker som hängt över mig, som att frosta av frysen. Så tråkigt! Och så har jag shoppat lite kläder. Jag tycker att det är skitjobbigt, och så skönt när det är gjort. Sneglade på en ny trimmer, och är så redo att dra av det här håret. Jag har lite svårt för det bara. Jag har ju fått en ganska lång svans. Känns som dumt att skala bort den, efter allt detta sparande. Men  den åker snart, det vet jag. Det är bara en tidsfråga. Jag är ingen hår-tjej. Jag tycker inte om hår. Jag vill inte piffa med det. Jag vill kunna klippa det själv när det blivit för långt. Jag vill inte att det ska ta energi eller pengar. Så. Det åker snart.

Och så har jag städat och storhandlat. Jag har insett att matlagning är överkurs just nu. När jag läste i den där gravidboken så stod det just på vecka 9 tror jag- att om man har nån annan som kan sköta matlagningen så brukar det vara skönt att slippa just de här veckorna. Nu finns ju ingen annan som kan laga mat till mig, så jag får lösa det på nåt annat sätt. Jag gjorde matsedel och inköp för en gravidanpassad Loppa-vecka. Jag får kompromissa. Det blir inte bara hemlagat, men inte bara halvfabrikat heller. Rätter där man inte behöver stå vid spisen jättelänge för att få till maten. Saker som man puttar ned i en kastrull och sen får det vara där och bli klart, utan att jag behöver hantera råvaror eller mat-os alltför mycket.

När jag kom hem från storhandlingen och klädshoppingen var jag helt slut, åt lövbiff, bea och pommes med kladdkaka med grädde till efterrätt. Precis vad jag behövde tror jag, för jag blev inte ens illamående! Trots att det inte direkt var nåt lätt och lättsmält mat. Fick ett sånt sug efter kött och fett.

Det blir nog en tidig kväll ikväll. Igen. Imorrn ska jag på Femmisträff. Jag ska gå den här gången, oavsett illamående.

Tick, tack.

Det finns en liten limpa därinne, med ett hjärta som slår! Jag är så lättad, men vet inte än hur jag ska förhålla mig till den nya informationen!