Om ungefär tre veckor borde det bli dags. Jag är spänd, nervös och i min mage bor många fjärilar. Det är så mycket att tänka på. Mest utrymme just nu tar allt det praktiska. När omslaget kommer så är det så mycket som ska hända. Det blir speciellt mycket att fixa ifall det är en barn-vecka.
Upp tidigt och testa. tänker jag. För att ha lite tid på mig. Femtiden. När stickan säger att det är dags- ringa ExFru. Boka flygbiljett. Ringa/ maila Storkkliniken. Om Loppan är hos mig- lämna till frukost på dagis, sen bli skjutsad av ExFru till Arlanda. Be ExFru hämta på dagis och sen vara med Loppan hemma hos mig tills jag kommer hem, förhoppningsvis samma kväll. Sjukanmäla mig till jobbet. Ta flyget 8.40.
Detta om det är en vardag. På en lördag flyger jag 09.30, på en söndag kl 10. Och då får ExFru komma hit så får hon och Loppan skjutsa mig till Arlanda och sen får ExFru hänga med Loppan hela dagen.
Och nu de närmaste dagarna: växla pengar. Inhandla fler ägglossningstest. Och fler Mitt Val Gravid-tabletter. Tänker mig att jag testar tre ggr om dagen. För att inte missa. Kolla upp med Tele2 att jag kan ringa i Danmark. Skriva ned allt viktigt. Eftersom surf inte funkar i Danmark.
Först valde jag anonym donator. Efter att ha diskuterat saken dels med Storkkliniken och dels med ExFru ändrade jag mig och valde öppen donator istället. Nu vacklar jag igen ang det. Jag kände väl att det är ett stort beslut för mig att ta. Att bestämma att ett barn inte ska ha några som helst möjligheter att ta reda på sitt genetiska ursprung. Nu tänker jag på hur man ska berätta om att den möjligheten finns. Att risken kanske är större att förväntningar och förhoppningar byggs upp kring en pappa som inte finns. När berättar man? När barnet är fem? Sju? Elva? Arton? När frågor börjar komma, eller dumpar man den nyheten när det det faktiskt blir möjligt? Hur blir det då för barnet? Och om man berättar det tidigare- kommer inte barnet att bygga upp bilder och förväntningar då, under många år?
Är det inte lättare och schysstare att veta från början att ingen pappa finns, men att det finns en massa andra människor som är barnets familj?
Och- vem är den där mannen som lämnat sperma? Det kanske inte alls är nån som man vill att ens barn ska ha i sitt liv?
Och trots att det nu låter som att jag lutar åt att anonym är bättre så är det nåt i mig som säger att jag ska låta öppen donator gälla, iallafall över det här första försöket. Att det känns som att beslutet egentligen inte är mitt att fatta. Så det blir nog så. Och om fler försök behövs- troligt, men jag hoppas ju nånstans att det här försöket ska bli det enda försöket- så får jag fundera vidare till nästa gång.
Nu åker jag strax bort en vecka med jobbet. När jag kommer tillbaka är det inte långt kvar...
