Mot norr.

Snart kommer föredettaFru och Loppan och hämtar mig. Skjutsar oss till tåget mot den aprikosa stugan i norr.

Vi ska hem till mina föräldrar. Till det lilla brukssamhället som någonstans lade grunden till det som blev jag. Jag och Loppan. Och systeryster och hennes två småknoddar. Det ska bli jätteskönt.

Pengar. Är väldigt på tapeten här hos mig. Att spara, men ändå kunna leva. Försöka att inte låta allt handla om ett eventuellt barn. Att inte sitta hemma och inte kosta. Utan bara vänta. Ibland är det svårt att prioritera. Har ändå fått till en lovande sommarplanering. Flera trippar, både till gamla och nya ställen. Utan att kosta speciellt mycket. Bo hos föräldrar. Fd svärföräldrar. Och så en helt ny resa som jag aldrig gjort förut. Kostnadsfritt boende hela vägen. Bara tågbiljetterna som kostar. Kanske innehåller den sista resan en sväng till Danmark, bland annat för att kolla in vart jag ska. Den där dagen i september, när det förhoppningsvis blir dags för sperma i sprutform.

Nå. Den här första semesterveckan som tillbringats i Stockholm har varit fin. Har gett mig mycket att tänka på. Skulle gärna berättat mer men vi känner ju inte varandra än. Det kommer.

Nu åker vi mot del två av semestern. Del två av fyra.

Regnig morgon.

Och Loppan sover fortfarande. Det är det bästa med semester. Att inte behöva väcka. Att kunna låta henne springa ute så länge hon vill på kvällarna. Lika länge som de andra, sommarlovslediga barnen på vår gård.

Vi bor på landet. I ett föredetta kollektiv. Andan från kollektivtiden lever dock kvar, och det finns nästan alltid barn ute som Loppan kan leka med. Och på vår gård står Studsmattan. Därför är det alltid folk runtomkring.

Jag levde med Fru förut. Vi fick Loppan tillsammans, med lite hjälp av en man vi känner. Och en 5 ml-spruta. Heminsemination som tog direkt. Loppan växte i Frus mage och blev en helt fantastisk liten filur. Efter tre år skiljdes jag och Fru, och Loppan bor nu hos mig varannan vecka, hos Fru varannan. Det var krångligt först, men nu har det nya livet tagit form och fungerar bra.

Och nu. Längtar jag efter ett barn till. Och den här gången gör jag det själv. Med hjälp av Danmark.

Det är en stor grej. Efter ett år av funderingar, ägglossningstester och cykel- och pengagrubblerier, och utan att egentligen ha fattat Beslutet. Så hade jag Storkkliniken i telefonluren och hörde mig själv säga:

Hej, jag heter C och jag har bestämt mig för att jag vill göra en insemination.

Beslutet fattade liksom sig självt.

Nu är alla prover tagna, journalsamtalet avklarat. Nu käkar jag folsyra och försöker dra ned på min enorma kaffekonsumtion. Jag hoppas på att kunna åka ned i september, för ett första försök.