Bo.

Nu upptar boendefrågan min hjärna igen. Det vore så schysst att ha en lägenhet nära skolan där Loppan ska gå. Oj vad det skulle underlätta. Annars kommer jag ju skjutsa henne, och hämta. Men i takt med att hon blir större så skulle det vara nice om hon kunde gå hem själv. Fröknarna vi träffade sa att ofta börjar barnen gå hem själva vid årskurs tre. De får gå i fritids till fyran. Jag vet att många föräldrar härute på landet har kämpat för att få tillgång till skolskjuts, men tror inte att det har gått igenom. Så Loppan skulle inte kunna ta sig hem utan mig. Nu ligger ju det där långt fram. De första åren blir det ju fritids hursom. Och jag borde ha tagit mig fram så pass i bostadskön om ett år eller två att det skulle vara möjligt att få en lägenhet i skolområdet. Så vi får se. Men jag tänker mycket på det. Och också: om det skulle bli en liten. Vad skönt det vore att inte behöva dra iväg med bilen, utan istället kunna gå iväg med vagnen och hämta.

Jag var så trött igår! Somnade i vilorummet på jobbet och sov en halvtimme. Sen hade jag massor att fixa hemma på kvällen, och sen kollade jag på en film och slocknade. Veckan utan Loppan är ett maraton i hemskötsel. Det ska tvättas, strykas, städas, lagas mat. Jag undrar hur folk får ihop det. Jag får ju ihop det, men det blir inte så mycket tid över. Fast det kanske inte är meningen att man ska ha så mycket tid över heller. Funderar på att ta mig en tur till Norrland på nån av mina barnlösa helger framöver. Och bara vila. Bli servad med mat, och inte behöva städa. Jag har så svårt att bara ta det lugnt här hemma, eftersom det alltid finns så mycket att göra.

Nå. Iväg på kurs!

Jag gjorde det!

Jag har hållit det första övningstillfället! Jag var SÅ nervös för det här. Men det gick, och jag överlevde! Nu blir det en gång i veckan under hela våren. Jag kommer nog att lära mig massor. Hoppas att nervositeten innan avtar med tiden bara.

Igår kollade vi in Loppans troliga skola. Nu känner att jag vill behålla min lilla trollunge liten. Det är SÅ stort där! Så annorlunda. Önskar mig en mindre skola, men finns ingen som funkar. I övrigt lät ju pedagogik och annat bra. Men så läskigt att tänka på Lillan i den stora miljön. Hu. Fast det visar jag ju inte henne såklart. Hon blir större, hon ska ut i det där. Det går inte att stoppa.

Jag är TRÖTT. Den här veckan är sjukt mastig. Imorrn kurs för mig, inte att leda utan att delta i. Skönt det iaf. Igår var också en lång dag. Och Ex-Fru mår inte bra. Magen mår däremot bra vad jag vet/hoppas. Testar fortfarande på morgonen, för att jag blir så glad av det där strecket! Har fått tid hos Mama Mia den 27e februari. Ganska snart! Då skulle vi prata om tidigt ultraljud också, det lät mkt möjligt att få ett sånt. Hoppas att jag tar mig till inskrivningssamtalet den här gången! Det är så surrealistiskt detta.

Glad!

Imorse när jag testade igen, och det där strecket framträdde nästan direkt och blev så tydligt och starkt. Då hoppade jag runt här hemma och var så glad! Första gången jag vågar vara glad på det sättet.

Igår tänkte jag ringa Mama Mia, men sen fegade jag ur och tänkte att jag måste testa en dag till. Så att det inte har försvunnit. Nu vet jag ju att det eg inte är nån idé att testa mer- skulle nåt hända så skulle strecket vara där ändå. Men jag ville se att strecket gick från svagt till starkt, att horminnivåerna ökar som de ska. Och det gör de tydligen! Idag ska jag ringa.

Jag är jätteglad, och samtidigt avvaktande.. Inte så nojjig just nu, mest avvaktande. Lite misstänksam. Försöker hålla mig lite distanserad, inte hoppa rakt in i det här och börja tänka framåt. Fast alltså- det går inte helt. En del tankar kommer, det går inte att stoppa. Snart kommer jag nog vara uppslukad igen. Men jag försöker så gott det går, och så får det samtidigt vara OK att tänka på det som dyker upp.

På jobbet har de såklart frågat hur det gått, de vet ju att jag var iväg och att jag skulle testa igår. De blev jätteglada, och jag sa flera gånger att det är så JUST NU, men att det kan hända så mycket såhär i början. De tyckte att det är alltid mycket som kan hända som man inte vet nåt om, men att JUST NU sä är det ju såhär fantastiskt. Sant!

Jag hade förresten en fantastisk helg med syster och barn. Önskar så att de fanns lite närmare mig så att vi kunnat ses oftare. De fattas mig.

Loppan har en liten Pou på min telefon- som en tamagotchi- såna där som man hade på 90-talet. En liten filur som ska matas och lekas med. Jag har lovat att hålla liv i den till nästa vecka, så nu upptar den en del av min dag. Så nu ska jag se om det är dags att städa bort bajs, mata och tända lampan. Hon skulle bli fasligt ledsen om den var död. Och ikväll ska vi på öppet hus på Loppan tilltänkta skola. Hoppas på att bli övertygad om att det är rätt val för oss!

Jag är GLAD!

Oro och glädje.

Inatt vaknade jag av att Loppan ropade. Hon har sovit med 8-åriga kusinen på sitt rum. Loppan vill lyssna på en skiva innan hon somnar, det vill inte kusinen. Loppan har funderat på detta kluriga hela veckan, och hittat en lösning som hon var så stolt över, som skulle göra att båda fick som de ville.

Skiva ena kvällen. Ingen skiva den andra.

Så igårkväll var det hennes tur att få som hon ville- det skulle lyssnas på skiva. Sen vaknade hon på natten och kom på att hon glömt bort det. De somnade utan skiva.

Hon var helt knäckt och bara skrek.

Det tog ett tag att få ur henne vad skrikandet handlade om, men när vi fattade så löste vi det enkelt genom att en skiva sattes på mitt i natten. Och en liten viskning till kusinen att jag skulle komma in och stänga av så snart Loppan somnat.

Löste sig fint alltså. Men då var kl 3 och jag var kissnödig. Så då blev jag ju tvungen att testa. Och jo- där stod det klart och tydligt att jag visst var gravid.

Denna information gav mig inte samma känslor som sist. Då var känslan mer naiv, att jahapp, det här gick ju snabbt! Och jag var jättejätteglad.

Jag är glad nu också. Fast inte sådär spontant och direkt. Det finns oro också. Jag tror att jag kommer att försöka leva på, utan att låta allt handla om det här. Bara få de här veckorna att gå. Lättare sagt än gjort, jag vet. Den där vidare tanken- att de där bokstäverna på testet skulle innebära att det kommer ett barn- den vågar jag nog inte ha. Rädd för att det skulle hända samma sak som sist- att det isf skulle betyda att nåt var fel på mig. Fast jag panikerar inte. Hyffsat lugn ändå. Mer sådär att jag säger till mig själv att ta det lugnt så får vi se vad som händer. Men självklart är jag jättejätteglad över att steg ett fungerade. Den där ångesten jag haft den senaste veckan- det blir inte riktigt så. Oavsett hur det blir så blir det inte riktigt så. De närmaste veckorna, månaderna eller kanske bara dagarna blir inte bara ledsenhet efter ett försök som inte funkade. Inte som efter förra försöket som inte blev nåt. Det blir på ett annat sätt, oavsett. Det känns bra.

Jag antar att jag får ringa till Mama Mia igen då, imorgon. Hoppas att jag får åka dit också, den här gången. Då ska jag kolla om jag kan få en tid till tidigt ultraljud runt v 8. Jag behöver verkligen få göra det. Jag tror inte att jag vågar glädja mig annars. Sist tror jag att jag fick tid för inskrivningssamtal runt v 11. Det kändes så otroligt långt bort. Det skulle kännas bra att ha en tid inom överskådlig framtid också.

Om jag nu kommer ända dit. Vi får se hur det går.

Jag fattar det inte riktigt än, vad som hänt.

Ojoj.

CB digital imorse: Gravid 1-2 veckor. Ojoj.

Nu vet jag inte...

Vad jag ska ställa in mig på. Det harit så vitt det kan bli, där det andra strecket ska vara. Och tro mig- jag har tittat NOGA. Skulle där ha funnits minsta antydan till streck så skulle jag ha vetat. Så igår morse. Anade jag en yttepyttebörjan till streck. Sen har det framträtt lite mer. Inte är det starkt, men det är fanimej nåt där. Och samtidigt har molvärken återkommit med full styrka. Vad fan? Kan väl aldrig vara så? Var så innerligt säker på att d inte blev. Säkert fem dagar när det kändes absolut inget. Kan symptomen vara tydliga, sen försvinna och ta en paus och sen återkomma? Antagligen, eftersom allt verkar kunna hända när det gäller graviditeter. Om det skulle vara så att det har blivit nåt så blir jag lite orolig. Har kånkat runt på ganska tung femåring, stressat på jobbet. Var ju säker på att det inget var. Fast det hade jag nog inte kunnat undvika hursom. Min mamma och syster säger båda att när de var gravida, speciellt m andra barnet, så rullade ju livet på. Ändå. Med lyftande av det första barnet. Tunga lyft på jobbet. Och så här tidigt visste de ju inte ens att de var gravida. Min syrra hade en väldigt blöt kväll med mycket alkohol innan hon visste om att det fanns ett litet liv därinne. Försöker tänka så. Det är inte meningen att jag ska ligga i sängen och vänta. Livet måste funka också. Stressen däremot: den får jag jobba med. Om det nu är så att det är nåt där. Shit, alltså. Vad ställd jag blir! Nu sussar tre ungar och en syster i huset. Härligt! Gu vad det här är konstigt. Jag vet inte vad jag ska tänka.

Oj så deppigt.

Jag har mått så kasst de senaste två-tre dagarna. Alla symptom som jag tyckte var så tydliga, som fick mig att tro att jag faktiskt blivit gravid-

som bortblåsta.

Att fundera på fortsättning tar andan ur. Jag bara orkar inte tänka på kanske två månaders väntan innan jag har råd att åka igen, och sen en gång till- väntan på äl, väntan på att få testa. Hopp och förtvivlan. Och den där jävla väntan. Allt annat på paus. Det måste kanske inte vara så, men jag lyckas inte få till det på nåt annat sätt. Jag har haft en panikkänsla som gjort det nästan oöverstigligt att samtidigt leva i vardagen. Den totala avsaknaden av alternativ känns kvävande. För vad är alternativet? Att lägga ned det här projektet. Och det går ju liksom inte. Insikten om att det här väntande livet kommer att fortsätta länge än- jag vet fan inte vad jag ska göra med den. Jag vet verkligen inte hur jag ska orka. Samtidigt som jag vet att jag måste orka, för det finns inget annat.

Nä, fy. Nu är det inte kul, det här.

Imorse var jag så arg på mig själv, när jag åkte till en konferens som jag anmält mig till. Superintressant ämne, men just då kändes det bara helt oöverstigligt att sitta och diskutera med människor jag inte kände. Jag tycker sånt är svårt vanligtvis, nu kändes det inte ens genomförbart. Hemma igen, så är jag glad att jag gjorde det. Konferensen var fantastisk, och jag överlevde diskussionerna. Det är väl tur ändå på nåt vis, att jag inte tänker efter före utan sätter mig i såna situationer. För en stund får jag ju nåt annat att tänka på. Nästa vecka börjar jag och min kollega hålla kurstillfällen i en samtalsmetodik och det ska vi göra hela våren. Det är så läskigt så att jag bara vill kräkas när jag tänker på det. Men det är väl samma där. Kanske.

Ikväll har vi lekt båt. Tio minuter efter att vi kommit hem från dagis så fanns hela Loppans rum ute i vardagsrummet och var en båt med sovplatser, restaurang, en arg kapten, många barn och en massa annat. Finns det nån med barn som lyckas ha ett städat hem mer än tio minuter? ;o) Sen spelade vi Bamse-spel och därefter var mamman jättetrött och Loppan jättepigg. Efter mycket tjat och mycket gnäll kom hon till sist i säng och somnade på två röda. Det ska jag oxå göra nu.

Ibland känns det som att orden "Jag älskar dig" är så otillräckliga. Jag önskar att jag kunde förklara för den lilla hur otroligt mycket jag älskar henne. Alltid, minst lika mycket när vi bråkar om läggningstider som när vi har det mysigt. Hon är verkligen det bästa och mest fantastiska jag har i mitt liv.

Pessimistisk.

Idag så tror jag inte alls att jag är gravid. Inte längre, iaf. Det där som kändes i magen så tydligt. Det känns inte längre. Och brösten är inte ömma alls. Det borde de ha varit isf tycker jag. Kommer den ömheten senare än såhär så betyder det nog bara att mensen är på G. Skit också. Det kändes så bra tills typ i förrgår. Sen bara försvann alla tecken. Skitskitskit.

Loppan in da House.

Lovely!

Igår somnade vi båda vid åtta-tiden. Blir sällan bra när jag lägger mig så tidigt- sover kasst och/eller vaknar mitt i natten och är pigg. Så det är en ganska trött jag som försöker få liv i mig med kaffe och en bra bok.

Igår var en väldigt busy day på jobbet. Det händer mycket just nu. På gott och ont. På ett sätt skulle jag bara vilja såsa, att allt bara flöt på. Samtidigt så söker jag också upp utmaningar. När jag märker hur stor ansträngning det är, att hamna i nya sammanhang där det krävs nya saker. Så blir jag provocerad och tänker att det enda sättet att få det att gå lättare- det är att utsätta sig ännu mer. Inte bli bekväm. Våga testa. För jag bllir så lätt bekväm. Och när jag blir det så blir jag rädd för nytt.

Sen är jag ressugen. Jag vill sätta mig på ett tåg och åka bort. Helt och totalt omöjligt rent ekonomiskt exakt just nu- måste först laga hålet som den senaste inseminationen gjorde. Men sen kanske.

Från att i hemlighet ha känt mig rätt säker på att det tog, att det fanns ett litet växande frö därinne. Så kände jag igår att nä. Det har nog slutat. Det har nog försvunnit. Dag 8 efter inseminationen, och jag tjuvtestade imorse. Väldigt  tidigt, jag vet. Men kunde inte låta bli. Bara et streck, inte två. Jag har ingen susning ifall det har funkat eller inte, jag bara tror ja ena stunden och nej i nästa. Sen har det helt klart, fram tills igår, känts som det gjorde första gången när jag blev gravid. Men som sagt, det betyder inte så himla mycket. Det kan ha varit, och sen inte blivit. Usch, så nervöst. Jag går runt och klämmer på de stackars tuttarna hela tiden. Vid dag 9 började de göra ont när det funkade. Ingenting än. Sist när det inte funkade började de göra ont typ dag 13, och då var det bara ett tecken på att det var mens på G. Att det kan bli så att det visar sig vara en graviditet, och att denna sedan håller hela vägen- det känns nästan som en omöjlighet. Jag har svårt att tänka mig att det kan bli så.

Nå. Dusch, väcka liten Loppa. Jobb och dagis. Tisdag it is.

Flygande Jakob, lite söndagsångest, ridlekis med krasslig Loppa och lite hopp.

Och nu är klockan tjugo över åtta och jag är sådär trött så att en flytt från soffa till säng verkar omöjlig.

Såsig lördag.

Förutom två långpromenader så har jag knappt lämnat soffan. Lagat lite mat, bakat lite bröd. Städat lite, iofs. Men annars har jag kollat på en massa film, läst. Tupplurat. Välbehövligt tror jag, och ganska behagligt. Det kan dock kännas aningens ensamt efter ett tag.

Det känns fortsatt moligt och spännigt i magen. Måtte det vara så att det är nåt där! Om några dagar kommer jag att tjuvtesta. Jag har ju ett lass med gravtest från Testlagret, så det är bara att köra. Står att de kan upptäcka graviditet från 7 dgr före beräknad mens. Låter väldigt tidigt. Jag minns att jag testade med såna test förra gången också från typ dag 7 men fick positivt resultat på dag 12 eller 13.

Om det inte är nåt så kommer jag att bli jätteledsen. Om det är nåt så vet jag inte vad jag kommer att känna. Glad, såklart. Men också lite rädd tror jag. Rädd för att det ska bli missfall igen. Om det skulle vara nåt, så ska jag iallafall göra ett VUL typ vid vecka 8. Ungefär där behöver jag få se hjärtslag där inga hjärtslag fanns sist. Annars kommer jag inte kunna tro på det.

Nu vet jag ju inte om det där ens är nåt att fundera på än. Men lite är det så att jag går runt och känner mig gravid, fast jag egentligen inte vågar. Och även om det skulle vara nåt på G just nu, så är ju risken stor att det försvinner redan innan jag testat positivt.

Vilket under det är att det föds barn. Att en del barn bara blir, utan att vara planerade. För när man planerar så verkar det fan så svårt att få till det. En miljard faktorer som ska vara helt rätt. Samtidigt.

I övrigt saknar jag Loppan nåt fasligt. På måndag kommer hon. Jag vill ha de där pillriga små fötterna i mitt knä. Nästa helg får vi besök av systeryster och hennes två knoddar. De stannar fredag till söndag. Loppan längtar. 8-åriga kusinen är idolen.

I veckan ska vi välja skola till Loppan. Svårt. För oss faller nog valet på en kommunal skola som ligger hyffsat nära både mig och Ex-Fru. Det är så svårt att veta. Så många skolor att välja mellan. Det som talar för den här skolan är att den är nära. Att Loppan känner några som går där. Att klasskompisarna hamnar nära och det blir lätt att leka. Att de kör rätt traditionell undervisning, och det tror jag på för Loppans del. Hon är en skötsam tjej och har lätt att lära. Inga problem att sitta still, förutom hemma ;o), och jag tror att hon tar till sig katederundervisning bra. Jag har hört föräldrar till barn som har väldigt många myror i brallan, och de har valt andra skolor just för att det inte funkar med den traditionella formen.

Vi får väl prova. Och försöka byta om det inte funkar. Jätteläskigt med att börja skolan tycker jag. Loppan kommer ju från vårt lilla hippieaktiga dagis där de är så duktiga på att se barnet, och där det handlar så mycket om att barnen får vara individer. Och 20 barn på hela dagiset, med 5 fröknar. Det blir en stor omställning. Den tilltänkta skolan är stooor, 6-års till nian. Läskigt.

Jahapp. Sms från Ex-Fru. Loppan har kaskadkräkts.Hon har varit frisk så länge, så jag har bara väntat på det. Men usch ändå. Hoppas det bara var nåt hon ätit. Lilla skruttan.

Stjärnorna på slottet, som omväxling till alla thrillers jag kollat på. Och så nybakt bröd och varm choklad. Det är ju lördag.

Fredag!

Halleluja.

I magen: jo. Det känns ju. Nåt. Och om det är inget så känns det iallafall. Varmt. Spännt. En speciell känsla som jag känner igen men inte kan sätta ord på. Till mamma beskrev jag det som ett gammalt resårband som dras ut, och som då spricker lite. Det gör inte ont, men det är varmt och ansträngt, på nåt vis.

Fast jag egentligen inte vågar tro nåt... så tror jag nåt ändå.

Jag kommer att bli besviken om det inte är nåt, oavsett om jag låter mig hoppas eller inte. Så jag försöker låta mig hoppas, lite försiktigt.

Helgen. Jag har inte planerat nåt. Jag har inte orkat, inte haft närvaro nog att kunna styra upp nåt. Och kanske är det bästa att ha en riktig slapparhelg. Jag är ju dålig på såna, det blir liksom inte så mycket slappande ändå oftast, men jag ska försöka. På söndag träffas den Femmisgruppen som ses en gång i månaden. Om jag vågar så ska jag gå. Jag tycker att nya grupper är läskiga. Eller grupper överhuvudtaget. Vi får se hur det blir.

Idag ville jag verkligen inte laga nån mat. Jag har så sjukt låg motivation just nu på det området- jag som egentligen tycker att matlagning är jättekul. Så idag fick det blir en djupfryst fiskgratäng. Det går ju det med, ibland. Sen fick jag faktiskt till lite städning, och sen Johan Falk-maraton.

Nu. Sova.

Livet är verkligen ätasovajobba just nu.

Fortfarande trött.

Jag är så jättetrött. Jag är alltid morgonpigg, men imorse var jag inte det.

Den här resan var omtumlande på ett helt annat sätt än de tidigare två. Dels för att det blev så trassligt att hinna dit, för att jag var så orolig över att komma försent- med ett ägg som kanske redan släppt och blivit för gammalt, men också för att det är tredje gången. Oron över att det kanske inte skulle lyckas blev mer desperat, djupare. För att jag inte vet hur många försök till jag har råd med, för att rädslan över att det kanske inte kommer att lyckas blir större och större.

Det var en ganska ledsen upplevelse den här gången.

Jag tog mig iallafall en promenad i Köpenhamn. Ett iskallt Köpenhamn. Vackert likväl. Sen hade jag ont i magen och var helt dödstrött. En kaffe på McDonalds med bra bok blev räddningen. Sen tog jag mig en sväng till Tiger, och DET. Det ger alltid energi. Jag älskar att shoppa billiga grejer, som jag ändå behövde, eller inte behövde. Massa bra pyssel till Loppan, till exempel.

Sen tåg hem, och då var det minsann inga förseningar. Att landa i min säng- det var pure heaven.

Nu; vågar ju knappt ens tänka det, men tänker ändå att det känns som det gjorde efter första gången. Som varmt inne i magen. Obekvämt att sitta på vissa sätt. Moligt. Jag minns att förra gången, när det inte tog. Så kändes inget alls. Jag vågar ju inte dra några slutsatser utav detta- kan ju vara bara konsekvenser av att någon har rotat runt i livmodern. Men det känns iallafall nåt.

Ikväll har jag varit hos Ex-Fru och Loppan. Borde verkligen städa härhemma men har haft noll städfokus den senaste veckan. Får bli i helgen. Brödbak med. Nu vill jag bara sova. Sova, sova, sova.

Trött!

På tåget hem. Jag är helt död. Jag var där tio i nio. Jag hann. Men det här var ingen sån där lyckorusinsemination. Jag började gråta. Och kände mig bara helt jättedeppig. Jag hade ju inte sovit, inte ätit, inte druckit kaffe, var skitstressad. Det spelade nog in. Efter att ha legat kvar hela min timme och varit ledsen gick jag på cafe och drack en triplo chokolade med vispgrädde och åt en macka. Sen kändes det lite bättre. Får berätta om resten imorrn. Blogga på mobilen funkar uselt. Det här var ju en jävligt konstig dag. Endast en superhjälte-spermie kan ha lyckats under dessa förutsättningar. Hoppas att det fanns nån sån med i det där röret. Fy vad gott det ska bli att komma hem till min säng.

Aldrig mer tåg.

När vi kommit till Mjölby. Fick tåget vända tillbaka ända till Hallsberg och sedan köra en annan väg mot Malmö. Tre timmar försenade blev vi. Nu har vi kört ikapp lite och är ca 2 h försenade. Det är så på håret att jag hinner. Måtte jag ha tur i Malmö så att ett Öresundståg precis är på G. Jag är deppig, orolig och trött. Hade varit bättre att övernatta på Arlanda och sen ta ett tidigt flyg. Har lidit helvetes alla kval hela natten. Om jag bara hinner så ska jag inte gnälla om den här skitresan sen. Inte så mycket iallafall.

Uteritt.

I skogen, med hästar och Loppan. Precis vad jag behövde exakt just nu. För då glömmer man nästan allt annat en stund.

Det blir oftast så. När det händer nåt som slukar mig, som ett glatt ansikte på en äl-sticka, så kickar min odiagnostiserade adhd in med full kraft. Jag blir sprudlande energisk, babblig, effektiv och kan inte sitta still. Sen orkar jag liksom inte vara så sådär jättelänge, och sen kommer det där lite melankoliska och deppiga tillståndet. När jag berättat allt för mamma och pappa, för Ex-Fru och berörda kollegor. Så blir jag så fasligt ensam med alla tankar och känslor. Och vet inte riktigt vad jag ska göra av dem. Den där lyckan över att få åka byts ut mot att det mest känns jobbigt, som att jag hellre skulle vilja gå och lägga mig i min egen säng i natt istället för att ta ett natt-tåg till Köpenhamn.

Fast. Jag vet att det där vänder så snart jag sitter på tåget. Då kommer den där energin tillbaka, fast i en lite mildare form. Mer behaglig. För att sen bli sådär stark igen, efter inseminationen. Och sen en trött men gladare trötthet på tåget hem. Den här gången blev det så många timmar mellan insikten om att jag är på väg och avresan. Jag hann grubbla så mycket. Tidigare gånger har det liksom bara varit att ta en väska och dra. Vi får se hur det går när det blir på det här sättet.

Jag tänker att nu hänger det mer på mitt ägg än på kvalitén på sperman. På att det fortsätter vara befruktningsbart om det redan släppt. Endera är det redan där när spermierna kommer eller så kommer det ju strax. Det borde inte vara nån risk för att spermierna får vänta ihjäl sig, vilket jag tror att de fick sist. På nåt sätt känns tanken på att det är min kropps fertilitet som avgör och inte spermiernas kvalité ganska angenäm. Som att jag har mer kontroll. Det har jag säkert inte, men det känns så.

Jag stannar hela dagen i Köpenhamn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra,om jag ska försöka ta mig nånstans eller om jag mest ska sitta på ett café, läsa en bok och bara vara i Köpenhamn. Jag får se hur det känns.

Jag har världens molvärk. Hoppas ägget håller sig fast ett tag till. Försöker ladda hela kroppen med positiv och energi och hopp. Inte tänka att det nog inte går, jag tänker att det ska gå. Blir inte mindre ledsen om jag förberett mig på att det inte ska funka. Blir lika ledsen ändå, så då borde det vara bättre att ladda upp med positiva vibbar.

Nå. Kaffe och en macka. Sen åker jag till stan om en stund. Om bara allt klaffar med tåget och jag kommer fram i tid så är jag jättenöjd!

Tid och tåg- check!

Jag fick tid kl 9 imorrnbitti, som jag hoppades på. Så då blir det natt-tåget som kommer fram till Köpenhamn halv sju. Är lite nervös för det, litar inte på att tågen kommer fram när de ska. Men har ju två och en halv timme att spela på, och om det skulle vara försenat mer än så så borde jag ju kunna ringa kliniken precis när de öppnar och skjuta fram tiden innan de hinner tina några spermier. Hoppas jag. Alltid nervöst när nåt inte är helt bekant och inte som det varit förut.

Jättepirrig och uppfylld av att jag snart är på väg igen. Försöker tänka det som ett experiment, för att få veta om en senare insemination är en bra grej. Om jag inte provar så vet jag ju inte det. Så om jag inte får med mig ett växande bebisfrö så får jag iallafall med mig information som kan hjälpa mig vid nästa försök. Försöker jag tänka.

Mina fina kollegor svarade att de skulle lösa morgondagen, och att jag bara skulle ta det lugnt och fokusera på mig själv och det här. Så glad att de är så snälla, jag får så lätt dåligt samvete.

Hur ska jag få den här dagen att gå? Klockan tre är det ridlekis. Det blir bra, för det är total närvaro. Sen följer jag nog inte med hem till Ex-Fru som jag tänkt. Då måste jag nog hem och förbereda mig. Borde försöka sova nåt också. Kan tänka att det inte blir så mycket sova på tåget. Och den här natten blev ju väldigt kort.

Jag tror att jag måste börja med en promenad och varva ned.

Glad gubbe!

Igår kl 22 var det negativt, fast jag såg att båda strecken var starka och att det nog skulle slå om snart. Imorse kl 04 var det positivt. Så jag ringer Stork kl 8.30 och får en tid så tidigt som möjligt på måndag morgon. Jag vet inte hur tidigt de kan göra. Spermierna ska ju tinas och så. Säg att jag kan få en tid kl 9. Då sker inseminationen som mest 35 timmar efter omslag, som minst 29 timmar efter. Skulle kunna gå. Har läst någon klinik som rekommenderade 28 till 48 timmar efter omslag eller nåt liknande. Det är så olika det där, på de olika klinikerna. Det är egentligen lite längre efter omslag än jag önskat, men nu går det inte att göra på nåt annat sätt. Och då vet jag ju om det är en bra idé med sena inseminationer eller inte. Får se det som ett test. Är hursom mycket nöjd med att det inte slagit om tidigare, för nu kan jag komma ganska billigt undan. Finns jättebilliga tågbiljetter, och slipper helgtillägget. Läskigt bara att åka tåg dit- är så rädd att tåget ska bli jätteförsenat. Tänker att jag tar nattåget, och är framme i Köpenhamn halv sju eller halv nio. Halv nio är klart billigast, men tänker att det kan vara värt några hundringar att få lite större marginal och tar nog det som är framme halv sju.

Jag vaknade fyra, och nu kan jag ju inte somna om. Jag vet inte riktigt hur jag ska få den här dagen att gå. Fjärilar i magen. Ska messa mina kollegor och fråga om nån av dem kan rycka in för mig på måndag, och kolla om de tycker att det är OK att jag tar det här som en semesterdag, fast det är med så kort varsel. Vore nice att slippa karens.

Nervöst och spännande!!!

10 timmars sömn!

Jag sover vanligtvis i genomsnitt 6 timmar, med eller utan Loppa. Vaknar sällan senare än halv sex, sex. Ofta före fem. Imorse vaknade jag halv åtta, efter att ha somnat halv tio. Det händer aldrig. Jag var nog lika trött som jag känt mig den senaste tiden. Så otroligt skönt att vakna utvilad!

I morse: tom ring på CB, ett väldigt svagt streck när jag tog ut själva stickan. Men på Testlagrets test ett tydligt andrastreck, om än inte lika starkt som kontrolllinjen. Läste att på CB är känsligheten 40 mlU/mL, medan Testlagrets test kan visa två linjer vid så små koncentrationer som 3 mlU/mL. Linjerna ska dock inte bli lika starka förrän koncentrationen är 25 mlU/mL. Men Testlagrets är alltså mycket känsligare än CB, så säkert därför de visar så starka linjer trots att CBs är jättesvaga.

Men. Jag antar att det betyder att det närmar sig ändå. Sist så slapp jag den här väntan, på gott och ont. Mest ont tror jag iofs, eftersom det gick som det inte gick. Men då var den glada gubben bara där på en gång. Hade lite glömt hur jobbigt det är med den här väntan. Pirret i magen varenda gång man väntar på att resultatet ska komma fram.

Livet är spännande. Det ÄR spännande det här. Och samtidigt så jävla påfrestande. Jag skulle inte vilja INTE hålla på med det här. Det ger en kick. Det är så mycket starka känslor, hela tiden. Tristessen lyser med sin frånvaro. Samtidigt som jag bara önskar mig lugn, att det skulle vara över efter den här gången. Dubbelt.

Läste att Lh sällan kickar igång under natten. Att morgonurinet inte är det bästa när det gäller Lh. Det visste inte jag. Jag får ta med mig test till stan, och göra d på nåt café på tidig e.m. Det är nog egentligen bra om det inte sker idag. Blir lite krångligt att ta mig dit. Fast SAS har ett morgonflyg imorrn, strax efter sex. Så det skulle gå. Billigare dock om det blir på måndag.

Idag fika med Femmistjejen i stan. Sen är jag sugen på en lång promenad runt söder. Mitt ex bor där. Jag bodde i princip där också, under det där året när allt var skitsvårt. Jag har ingen koll på tiden. Var det två år sen? Måste vara tre nu? Sen försökte vi ju igen, i våras, så då var jag tillbaka där igen. Jag blir väldigt fäst vid platser, och kan bli väldigt skönt melankolisk när jag vandrar runt i tidigare liv och minns. Har tänkt att det kanske inte är så bra att hålla kvar vid gammalt, att det gör det svårt för mig att gå vidare. Det har jag nämligen svårt nog att göra ändå. Men idag vill jag, känner jag. Om jag inte får den där glada gubben förståss- då vill jag nog inte hänga kvar vid gammalt utan istället bege mig hemåt för att förbereda mig på att flyga mot det nya.

Vi får se vad det blir av den här dagen!

Måndagsångest på torsdag.

Den där Loppan-har-åkt-ångesten som vanligtvis hamnar på måndagar, men den här veckan på en torsdag. Det är lätt att bli lite ledsen när man går runt och plockar bort kojan under köksbordet, flyttar Fiffi och Sovnallen från sängen och slänger små strumpor i tvätten. Jag har två hem- ett när Loppan är här, ett annat när jag är själv. Båda har sina fördelar och nackdelar, men hemmet med en Loppa i är det bästa.

CD 12, och jag har börjat med Clearblue. Jag gjorde det igårkväll, eftersom kroppen kändes så äl-ig och jag inte ville överraskas av ett positivt test direkt, som förra gången. På Testlagrets test blev det ett svagt streck igårkväll och imorse, på CB var det en ring båda gångerna som tur var. När jag klickade ut själva stickan så fanns ett svagt streck där, men antagligen för svagt för att ge en glad gubbe. Men det känns som att det är nåt på G. Idag kom en flytning med en bloddroppe i. Det är den tidigaste ägglossningen ever för mig isåfall. Om det är så det ska bli så vore det helt fantastiskt ifall jag kunde testa positivt ikväll. Det skulle passa helt otroligt bra. Då kan jag åka imorrn och få en tid på eftermiddagen. Isåfall skulle det bli på ungefär samma sätt som första inseminationen, när det funkade. Dessutom skulle det bli på en vardag. Fast jag vet inte om jag kan hålla mig till planen att bara åka på en vardag. Jag tror inte jag kan hoppa över om den glada gubben kommer i helgen, om förutsättningarna är goda och jag kan ta mig dit på ett inte alltför dyrt sätt.

Jag är jättetrött. Loppans små ben har varit mitt täcke de senaste två nätterna. Jag har en 200 cm bred dubbelsäng. 140 cm är helt outnyttjade, och på 60 cm på högerkanten sover både Loppan och jag. Hon är som en värmesökande missil- försöker jag flytta mig en liten bit ifrån så kommer hon direkt med sina ben och fötter, i sömnen. Det är trygghet för henne. Hon har en egen säng såklart, på sitt rum. Men där sovs det väldigt sällan. Och det är himlans mysigt också, att ha henne snusandes bredvid. Men de senaste nätterna har det inte blivit så mycket sovet, så det ska bli skönt med en natt utan ben-täcke.

Först ska jag kolla lite TV och äta mackor och varm choklad. Jag känner mig lite trött, som att jag skulle behöva ta hand om mig lite.

På ett sätt skulle en resa till Köpenhamn sitta fint. Det är nån slags skräckblandad förtjusning.

Vi får se hur det blir!

Pengar, IVF, testing. Och så den där vardagen som pågår vid sidan av.

CD 10. Jag började kolla med testlagret-test imorse. Känner mig osäker på min kropp, eftersom den beter sig lite oförutsägbart efter missfallet. Igår hade jag molvärk och flytningar på ett sätt som jag inte tror att jag brukar ha vid den här tiden, och kunde äl hoppa fram 3-4 dagar förra månaden så kan den kanske det igen.

Fast testet var negativt som tur var. Jag gör inte om det där igen- åka sådär hux-flux. Utan egentlig koll, utan att vara förberedd. Jag börjar testa med CB dag 13- händer det innan dess så får jag hoppa den här månaden. Från och med torsdag em är Loppan hos Ex-Fru. Ska det bli, och det ska det ju helst, så får det ske efter torsdag.

Jag vet inte om det är bra att skriva om det här så mycket. Jag vet inte om det gör att jag tänker ännu mer på det, om det gör att livet handlar om detta ännu mer. Samtidigt så känns det helt livsnödvändigt att få ur mig alla tankar om detta. Om jag slutar skriva sprängs jag nog. Jag vet inte om man kan göra det här utan att bli uppslukad utav det?

Jag har sneglat mer och mer på IVF. Det kan ju landa där, att jag blir tvungen att ta ställning till om det är ett alternativ. Om det skulle bli aktuellt så tänker jag att det kanske blir nödvändigt med byte av klinik. CFC är ju rätt mycket billigare än Stork. Men oj så dyrt det är. Och vilket jätteprojekt. Samtidigt så har man ju nån slags kontroll på ett helt annat sätt. Jag har tänkt att min gräns går där, att jag aldrig skulle orka med det. Nu är jag inte alls säker. Jag tror att jag mentalt klivit över den gränsen. Men hoppas ju såklart att det inte ska behövas. Jag vet inte heller när man ska dra gränsen för när det steget ska tas. Insemination tre är på G. Fast i och med att det funkade på första försöket, ett tag iallafall. Så vet jag ju att det KAN gå med insemination. Så några ggr till får det nog bli. Ibland tänker jag att det hade varit smartare med ett trepack IVF redan från början. Jag vet inte om man kan hoppa inseminationssteget och gå direkt på IVF. För prislappen kommer nog att landa på de där nivåerna ändå, med flera inseminationsförsök.

Jag är vaken och Loppan sover. Första vardagen igår. Det var tungt, men ändå lättare när jag väl var på jobbet än innan jag kom dit. Loppan var inte sugen på dagis, men tror att hon tyckte att det var kul att träffa kompisarna. Hon var dödstrött på kvällen dock. Från och med igår får hon inte längre vila med de andra barnen. Femåringarna får istället ha en liten "lektion" när de andra sussar, för att förbereda inför sexårs. Det är ju jättebra, men trött blir hon!

I e.m hämtar Ex-Fru på dagis. Hon längtar efter Loppan, och kan dessutom hämta mycket tidigare än mig så att Loppan får en kortare dag. Sen går de hem till oss och börjar laga middag. Lyx. Och jag behöver inte skynda mig hem. Just den där stressen runt lämning och hämtning, att hinna. Den avskyr jag. Det är liksom på håret att det går. Vårt lilla fina dagis har lite tighta öppettider. De stänger fem. Egentligen jobbar jag till halv fem, och måste räkna med minst 45 min hem, trots att det är rätt nära. Så jag tar min rast på slutet av dagen och hinner precis, om allt rullar på. Jag vill helst undvika att gå ned i tid förrän jag vet om det ska bli nån mammaledighet eller inte. Isf är det dumt att minska SGI, nu när jag ändå kämpat på med heltid så länge. Men så snart det bara går vill jag gå ned lite i tid och få lite större marginaler på morgon och eftermiddag. Det är inte värt den här stressen, de extra kronorna som det ger.

Nå. In i duschen, sen väcka lilla. Hej tisdag!

Badboll.

Loppan köpte ansiktsfärger för sina ihopsparade veckopengar. Idag målade hon mig som en badboll. Jag ser fortfarande ut som en badboll, insåg jag när jag skulle borsta tänderna. Det är bra, det tar udden av. När man ser ut som en badboll kan man liksom inte ta saker så allvarligt! :-)

Borde gå och lägga mig...

men jag har sån ångest inför den där vardagen som drar igång imorgonbitti. Jag vill verkligen inte. Jag försöker vända det, tänka positivt kring det. men fuck it- det är faktiskt inte kul. Sen vet jag att det nog känns bättre när jag väl är igång. Alltid värst såhär kvällen innan. Det är så dumt. Jag behöver verkligen ha hjärtat med mig i mitt jobb. För att det ska bli bra. Och just nu så har jag inte det, och det blir så slitsamt då. Just nu borde jag göra nåt annat.

Så jag slökollar på Speed och försöker undvika att tänka på det. Loppan somnade sent, fortfarande helt uppspelt efter kompisens närvaro på ridlekiset. Det blev så lyckat. Loppan har haft en superdag :o) Ett bra sätt att avsluta julledigheten på. Hon är dock inte så sugen på dagis imorrn. Men samma där- det blir nog bra när hon väl är där.

Jag är alltför trött i huvudet. Jag har massor med tankar i huvudet men lyckas inte få dem ner till tangenterna. Jag tror att jag går och lägger mig istället.

Jo.

Jag ska åka. Iaf om nästa äl infaller på en vardag. Eller om jag lyckas hitta nån billig biljett om det blir på en helg. Annars blir det så många merkostnader på helgen. Blir det för dyrt så får jag vänta.

För jag har kollat kontot, och det är på en minst sagt tight budget jag åker. Att det ska kunna ske hänger på om jag kan spendera ungefär noll kronor fram tills det blir dags. Det borde gå- nyss storhandlat, tankat bilen, köpt SL-kort. Det borde gå.

Det ska gå.

Loppan hos kompis och jag ska hämta henne typ nu. Ridlekis, och kompisen ska följa med. Loppan blev så uppspelt igårkväll när kompisens mamma messade och frågade om de fick hänga med att hon inte kunde somna. Hon for upp och plockade fram ridkläderna, så att allt skulle vara klart. Min fina goa.

I´m off!

Hemma...

igen.

Skönt. Det var på ett sätt fnt med miljöombytet, men det var också ganska jobbigt. Jag vet inte exakt varför, det får jag fundera på.

Men. Vi har åkt skridskor och spark. Det var massa snö. Loppans första skridskotur, och hon var en fena på det. Helt orädd, och fattade grejjen direkt. Tågresorna var låååånga. Men vi kom ju fram!

Jag har tänkt massor, massor på det faktum att mensen kom. På en kommande, eventuell Danmarksresa. Jag har inte kunnat låta bli. Jag har tänkt på att första gången, när det funkade, inseminerades jag 16 timmar efter omslag. Det var tydligen bra för mig. Den här gången, när det inte funkade, inseminerades jag 8 timmar efter omslag. Det var nog alldeles för tidigt. Nästa gång ska jag satsa på runt 16 timmar eller mer, inte mindre.

På måndag börjar vardagen. Jag ser inte fram emot. Jag har fått mina nya glasögon. De är töntiga. Inte cool-töntiga, bara töntiga. Jag älskar dem. Jag har nyss bakat bröd, Loppan leker med favvodockan och väntar på att jag ska göra henne sällskap. Senare måste vi åka och handla lördagsgodis och mjölk. Att mjölken håller på att ta slut får mig att panikera. Det går inte att vara utan kaffe med mjölk. Kanske, kanske har grannen lyckats göra nåt åt bilen. Jag vågar knappt gå över och fråga. Senare ska Loppan leka med kompis. Lite så. Ganska skönt. Eller jätteskönt.

Danmark, barndom- min egen och Loppans. Jobbet, vardagen, logistiken. Drömmarna. Avbrotten från vardagen. Kärleken frågetecken. Är vad som snurrar i mitt huvud, tillsammans med hundra saker till.

Och om jag vågar ska jag kolla hur det ser ut på kontot lite senare. Om det blir nåt växla-pengar på måndag.