Uteritt.

I skogen, med hästar och Loppan. Precis vad jag behövde exakt just nu. För då glömmer man nästan allt annat en stund.

Det blir oftast så. När det händer nåt som slukar mig, som ett glatt ansikte på en äl-sticka, så kickar min odiagnostiserade adhd in med full kraft. Jag blir sprudlande energisk, babblig, effektiv och kan inte sitta still. Sen orkar jag liksom inte vara så sådär jättelänge, och sen kommer det där lite melankoliska och deppiga tillståndet. När jag berättat allt för mamma och pappa, för Ex-Fru och berörda kollegor. Så blir jag så fasligt ensam med alla tankar och känslor. Och vet inte riktigt vad jag ska göra av dem. Den där lyckan över att få åka byts ut mot att det mest känns jobbigt, som att jag hellre skulle vilja gå och lägga mig i min egen säng i natt istället för att ta ett natt-tåg till Köpenhamn.

Fast. Jag vet att det där vänder så snart jag sitter på tåget. Då kommer den där energin tillbaka, fast i en lite mildare form. Mer behaglig. För att sen bli sådär stark igen, efter inseminationen. Och sen en trött men gladare trötthet på tåget hem. Den här gången blev det så många timmar mellan insikten om att jag är på väg och avresan. Jag hann grubbla så mycket. Tidigare gånger har det liksom bara varit att ta en väska och dra. Vi får se hur det går när det blir på det här sättet.

Jag tänker att nu hänger det mer på mitt ägg än på kvalitén på sperman. På att det fortsätter vara befruktningsbart om det redan släppt. Endera är det redan där när spermierna kommer eller så kommer det ju strax. Det borde inte vara nån risk för att spermierna får vänta ihjäl sig, vilket jag tror att de fick sist. På nåt sätt känns tanken på att det är min kropps fertilitet som avgör och inte spermiernas kvalité ganska angenäm. Som att jag har mer kontroll. Det har jag säkert inte, men det känns så.

Jag stannar hela dagen i Köpenhamn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra,om jag ska försöka ta mig nånstans eller om jag mest ska sitta på ett café, läsa en bok och bara vara i Köpenhamn. Jag får se hur det känns.

Jag har världens molvärk. Hoppas ägget håller sig fast ett tag till. Försöker ladda hela kroppen med positiv och energi och hopp. Inte tänka att det nog inte går, jag tänker att det ska gå. Blir inte mindre ledsen om jag förberett mig på att det inte ska funka. Blir lika ledsen ändå, så då borde det vara bättre att ladda upp med positiva vibbar.

Nå. Kaffe och en macka. Sen åker jag till stan om en stund. Om bara allt klaffar med tåget och jag kommer fram i tid så är jag jättenöjd!