CD 10. Jag började kolla med testlagret-test imorse. Känner mig osäker på min kropp, eftersom den beter sig lite oförutsägbart efter missfallet. Igår hade jag molvärk och flytningar på ett sätt som jag inte tror att jag brukar ha vid den här tiden, och kunde äl hoppa fram 3-4 dagar förra månaden så kan den kanske det igen.
Fast testet var negativt som tur var. Jag gör inte om det där igen- åka sådär hux-flux. Utan egentlig koll, utan att vara förberedd. Jag börjar testa med CB dag 13- händer det innan dess så får jag hoppa den här månaden. Från och med torsdag em är Loppan hos Ex-Fru. Ska det bli, och det ska det ju helst, så får det ske efter torsdag.
Jag vet inte om det är bra att skriva om det här så mycket. Jag vet inte om det gör att jag tänker ännu mer på det, om det gör att livet handlar om detta ännu mer. Samtidigt så känns det helt livsnödvändigt att få ur mig alla tankar om detta. Om jag slutar skriva sprängs jag nog. Jag vet inte om man kan göra det här utan att bli uppslukad utav det?
Jag har sneglat mer och mer på IVF. Det kan ju landa där, att jag blir tvungen att ta ställning till om det är ett alternativ. Om det skulle bli aktuellt så tänker jag att det kanske blir nödvändigt med byte av klinik. CFC är ju rätt mycket billigare än Stork. Men oj så dyrt det är. Och vilket jätteprojekt. Samtidigt så har man ju nån slags kontroll på ett helt annat sätt. Jag har tänkt att min gräns går där, att jag aldrig skulle orka med det. Nu är jag inte alls säker. Jag tror att jag mentalt klivit över den gränsen. Men hoppas ju såklart att det inte ska behövas. Jag vet inte heller när man ska dra gränsen för när det steget ska tas. Insemination tre är på G. Fast i och med att det funkade på första försöket, ett tag iallafall. Så vet jag ju att det KAN gå med insemination. Så några ggr till får det nog bli. Ibland tänker jag att det hade varit smartare med ett trepack IVF redan från början. Jag vet inte om man kan hoppa inseminationssteget och gå direkt på IVF. För prislappen kommer nog att landa på de där nivåerna ändå, med flera inseminationsförsök.
Jag är vaken och Loppan sover. Första vardagen igår. Det var tungt, men ändå lättare när jag väl var på jobbet än innan jag kom dit. Loppan var inte sugen på dagis, men tror att hon tyckte att det var kul att träffa kompisarna. Hon var dödstrött på kvällen dock. Från och med igår får hon inte längre vila med de andra barnen. Femåringarna får istället ha en liten "lektion" när de andra sussar, för att förbereda inför sexårs. Det är ju jättebra, men trött blir hon!
I e.m hämtar Ex-Fru på dagis. Hon längtar efter Loppan, och kan dessutom hämta mycket tidigare än mig så att Loppan får en kortare dag. Sen går de hem till oss och börjar laga middag. Lyx. Och jag behöver inte skynda mig hem. Just den där stressen runt lämning och hämtning, att hinna. Den avskyr jag. Det är liksom på håret att det går. Vårt lilla fina dagis har lite tighta öppettider. De stänger fem. Egentligen jobbar jag till halv fem, och måste räkna med minst 45 min hem, trots att det är rätt nära. Så jag tar min rast på slutet av dagen och hinner precis, om allt rullar på. Jag vill helst undvika att gå ned i tid förrän jag vet om det ska bli nån mammaledighet eller inte. Isf är det dumt att minska SGI, nu när jag ändå kämpat på med heltid så länge. Men så snart det bara går vill jag gå ned lite i tid och få lite större marginaler på morgon och eftermiddag. Det är inte värt den här stressen, de extra kronorna som det ger.
Nå. In i duschen, sen väcka lilla. Hej tisdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar