Nojjig, nojjigare.

Nojjigast.

OK, idag inbillas det inte några ömma bröst. Idag ÄR det skitömma bröst. Ett litet pet känns som att någon tagit tag och vridit om.

Nå. Nästan, iaf.

Sen kan jag ju inte riktigt komma ihåg exakt hur ömma de b r u k a r bli innan mens. Jag har inte gjort så noggranna undersökningar på det tidigare. Och nu på morgonen hade jag en flytning som luktade helt annorlunda än nåt jag känt tidigare. Väldigt starkt, och helt annorlunda.

Och det blir ju farligt, det här. Är livrädd för att hoppas, men det är fanimej omöjligt att inte låta det där lilla hoppet få fjutt. Det ligger som där och lurar, och vill ta varje chans att kliva fram och växa sig starkt.

Det kanske kan bli så att man får en annorlunda mens efter en insemination? Det kanske är bara det.

Säkert så kommer mensen inom någon dag. Jag är dock säker på att jag inte brukar känna av den så värst länge innan den faktiskt kommer. Vanligtvis är det när den kommer som mensvärk  och aningens bröstont dyker upp. Så inom några dagar borde den komma isf.

Som jag klämt på stackars brösten. Försökt hitta nåt ont och ömt därinne. Nu behöver jag inte leta. Fan att jag inte kan låta bli att bli hoppfull!

Måndag!

Följs sällan av ett "Jippie!" Men nästan så den här gången. En vanlig dag, med jobb och dagis känns lovely så kom igen måndag! Vi har som klättrat på väggarna här.

På e.m kom iallafall fina K och A på besök och det var gudomligt. Jag hann dessutom prata lån med A som jobbar på bank, eftersom jag tänkt ansöka till veckan eller nästa beroende på vad gravtestet visar. Jag fick en del att tänka på.

Loppan fick visa A och K hamstern, som bytt namn igen. Från Hello Kitty till Bubblan till Gnagis. Han liksom gnager i våra handflator, så Loppan tyckte det var ett passande namn. Och så fick vi egengjord äppelmust från A och Ks alldeles nyinköpta trädgård.

De sista veckorna har jag inte träffat nån annan än jobbmänniskor, Ex-Fru och Loppan. Det har bara varit insemination och allt runt det. Det var så välgörande att träffa vänner!

Det drar ihop sig. Mensen skulle kunna komma i mitten/ slutet på veckan. Nu tolkar jag inte molande livmoder eller ömmande bröst enbart som något positivt. Det skulle också kunna vara tecken på att mensen är på G. Livrädd. Nojjig. 9 dgr sen inseminationen idag. Dag 12 tänker jag tjuvtesta igen med ett billigtest. Om inte mensen kommit innan.

Bättre dag.

Loppan har haft lite mer hosta och snuva. Inte så bra. Men hon har varit vid mycket gott humör, och jag har också varit gladare än igår. Vi var ute en stund och spelade fotboll, och frisk luft gjorde underverk. Och vi har varit och hämtat hamstern. Loppan ändrade sig lyckligtvis när det gäller namn och han fick heta Bubblan. Vi är båda stormförtjusta. Vilken sötnöt.

Loppan har varit hos mig i två veckor nu, och blir nog lite längre ändå. Ex-Fru har de senaste två åren levt med en depression som gör att hon emellanåt lägger in sig på sjukhus. När det blir alltför tungt. Jag önskar så att den där mörka dimman över hennes tillvaro kunde skingras. Jag blir också lite tyngd när hon är inlagd. Ovissheten är värst- blir det en helg eller en månad? Eller mer? Och så förklara för Loppan. Att Mamma T måste vara på sjukhus och vila ett tag.

Imorgon kommer finaste vännerna A och K på besök. Det blir fint, att vi får träffa nån annan än oss själva!

Egentligen så är det bara åtta dagar sedan en eventuell befruktning typ nu eller inatt. Det har inte gått SÅ lång tid. Känns som en livstid dock. Beställde billiga gravtest för att kunna kolla innan dag 14. Tjuvkolla. De var dock slut hos testlagret så jag fick bara två istället för tio. Resten kommer senare. Ett har jag redan testat, fast det var ju negativt såklart. Det andra tar jag på typ dag 12 tänkte jag. Jag suger verkligen på att sväva i ovisshet. Kan inte förhålla mig till att inte ha nåt att förhålla mig till.

Innan Loppan blev sjuk hade hon sovit sju nätter i sin egen säng. Har aldrig hänt- hon sover alltid med mig i min dubbelsäng. Efter de där sju nätterna blev hon krasslig och ville sova hos mig, och det fick hon såklart. Fast nu blir hon nog kvar där. Och jag är så dubbel till det själv- är supermysigt med den varma, lilla kroppen bredvid. Är iofs inte jättemysigt alltid med de där pillrande fötterna som trycker sig in i halsen, midjan eller benen som ligger tvärs över så att man inte kan röra sig. Fast mest är det mysigt. Loppan ikväll:

Mamman; Ska du sova i din egen säng eller hos mig inatt?

Loppan; Hos dig. Mina fötter är så kalla, och dina ben är så varma och gossiga!

Så nu ska jag krypa ned hos den lilla!

Vab, depp. Och en hamster.

Krasslig Loppa. Fast inte så krasslig som jag trodde. Igår var en sån där dag. När hon var för pigg för att ta det lugnt. Jag suger också på att vara inomhus flera dagar i rad, och resultatet blev två människor som klättrade på väggarna.

Nå. Vi kom oss iaf iväg till djuraffären. Projekt Hamster är på väg in i slutskedet. Igår köpte vi det sista vi behövde och iordingställde buren. Idag ska vi hämta en liten vit/guldtuss med röda ögon. Från början var det bara för att jag tyckte att det skulle vara bra för Loppan. Själv har jag sagt aldrig mer burdjur. Men nu tycker jag också att det ska bli kul!

Vad den ska heta? But Hello Kitty, of course! Finns inget annat för Loppan.

Sen deppar jag för Projekt Bebis. Känner mig (nästan) helt övertygad om att det inte tagit. Dag 8 efter inseminationen idag, och jag tycker att jag borde känna nåt. Under några dagar, fram till i förrgår, har jag varit öm runt livmodern. Speciellt påtagligt på eftermiddagarna/ kvällarna när jag varit igång en hel dag. Det har känts som varmt, och molande. Har varit lite obehagligt att sitta med benen¨på vissa sätt, eller bära Loppan. Har haft en del flytningar. Igår och idag har jag känt i princip nada. Det befruktade ägget borde ha fäst nu, om det funnits nåt. Eller åtminstone vara på G att göra det. Och jag tänker att det borde kännas nåt. Känner på brösten för att kolla om de är ömma- men ingenting.

Försöker börja planera för nästa försök. Tänker att det är bra att ha planen klar, för att det inte ska göra lika ont vid ett minus. Gå till banken i början av nästa vecka, fixa pengar. Har en del äl-test. Är lite bekymrad över hur jag ska kunna vara borta från jobbet igen. Den här månaden ser redan illa ut. Tre sjukdagar och två vab. Blir dyrt. Och vet att det blir tufft för de andra när någon är borta. Två av mina kollegor vet vad jag pysslar med. Funderar på om jag ska berätta för de återstående två, och ha dem alla med i planeringen? Så att de vet när det närmar sig, och så att vi kan se över hur det blir på jobbet de kommande dagarna om jag måste dra och hinna ha en plan för det?

Psykosomatik.

Det är ju helt omöjligt att tolka kroppen. Jag tolkar den nog precis som jag vill, tolkningar som inte har nånting att göra med nån verklighet.

I övrigt: dålig dag igår. All teknik, och tiden som är alltför knapp, verkar dessutom ha vänt sig mot mig. Irriterad sur-Cecilia.

Igår alltså. Idag blir nog bättre.

Söndag.

Jag och Loppan har tillbringat dagen på Kulturhuset, Rum För Barn. Loppan älskar det- måla, spela spel, bygga Kapla, krypa i tunnlar och stänga in sig i små hus. Dessutom gratis. Kulturhuset är mitt favorithus. Igår var vi på bio.

Egentligen skulle vi ha varit på badhuset i helgen, men det var visst inte att rekommendera. Borde jag ju ha fattat- såklart att infektionsrisk finns. Och känns som att jag borde ta det lite lugnt- kanske inte jaga barn på Lek och Bus tills svetten lackar eller andra vilda alternativ- så bio och Rum För Barn blev bra.

Bra helg.

Fast svårt att släppa tanken på magen. Hur det känns där. Och det borde tydligen inte kännas så mycket innan ägget fäster/ OM nåt ägg fäster. Och det sker visst dag 5-10. Men ömt är det fortsatt, fast det sa ju barnmorskan att det skulle vara pga vätskan och främmande föremål därinne. Inser att jag läst på som tusan kring vad som sker i kroppen runt ägglossning men att jag har rätt dålig koll på vad som händer sen. Så det försöker jag lära mig nu. Fast jag har så svårt att förhålla mig till att det här KAN ske just nu, eller så sker inget alls. Jag har ett stort behov av kontroll. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen utan den. Försöker skydda mig genom att vara inställd på och planera inför ett kommande försök, men samtidigt så hoppas jag ju att det här ska ge resultat. Svårt.

Jag har alltid varit en ganska androgyn/grabbig människa. Ex-Fru kommenterade för några dagar sedan att det är konstigt att höra mig prata i detalj om så kvinnliga saker. Om vad kroppen gör. Jag som annars knappt känns vid att jag har en kvinnlig kropp. När vi skaffade Loppan så var det helt givet för oss båda att Ex-Fru skulle bära henne. Dels för att hon är äldre än mig, men jag var också osäker på hur det skulle bli för mig att göra nåt som är så väldigt kvinnligt. Men nu... känns det bara spännande! Jag är otroligt fascinerad över allt som den kanske kan göra, kroppen. Över vilken tillgång den är. Det har tagit lång tid att uppskatta vad jag har, och samtidigt förstå att det jag har inte sätter några begränsningar för vem jag får vara.

Men nu. Ligger Loppan och lyssnar på Bananer i pyjamas. Jag ska ta mig en kopp varm choklad och ett nybakt bröd. Har varit något stressad idag. Över jobbveckan. Över det fatum att biljäveln måste till verkstan. För andra gången den här månaden. Över att jag måste försöka ta ledigt imorrnkväll eftersom Fru inte kan hämta på dagis som planerat. Och just exakt nu- över att de står och motorsågar ned ett träd med buller och bång, precis utanför mitt fönster just när Loppan ska somna.

Men. Världsliga problem. På det stora hela är det rätt bra. Konstigt och virrigt, men bra.

Jag funderar.

Vaken i ottan, som vanligt.

Jag försöker låta bli att känna efter hur det känns i magen, men det är svårt. Jag skulle önska att det kändes mer. Aningens ömt kanske, om jag känner efter mycket. Men svårt att veta vad som bara är den där känsloklumpen, vad som är efterdyningar av själva inseminationen och om det finns nåt annat. Barnmorskan sa att man kan ha ont av själva inseminationen, och att det är OK att ta en Alvedon. Igår gjorde det rätt bra ont när jag satt på tåget. Fast kan ha varit magkatarr också som spelade in. Nu verkar det vara lugnt. De lever än, fröna. Åtminstone till kl 13 idag. Ägget borde ha släppt nu. Så antingen har det hänt nåt, eller så har det inte gjort det.

Jag sa det på Stork, att jag försökte hålla förväntningarna nere. Att jag vet att chansen att det ska ta på första försöket inte är stor. Barnmorskan sa att många säger så, men att man ändå ska vara beredd på en ordentlig reaktion om det blir ett minus på stickan när det är dags att testa. Att man då får ge sig tid att sörja. Ta några dagar och vara ledsen och tycka synd om sig själv. För man har ju hoppats, ändå. Men sen, när man fått grotta in sig igen. Lyfta blicken, komma ihåg att det är helt normalt att det kan bli minus, att det inte på nåt sätt betyder att nåt är fel. Och så på´t igen. Att allt mellan 2 och 6 försök är normalt i min åldersgrupp.

När jag satt på tåget ringde mina föräldrar. Jag svarade inte. De vet inget. Jag tror nämligen att de skulle tycka att det är dumt. Att det blir för mycket för mig att orka själv. Och hur ska jag ha råd? Och jag känner att det där. Det vill jag inte höra. Det funderar jag nog på ändå. Mina förädrar är jättebra. Men de är lite nojjiga och nervösa. Jag har nog med min egen nojjighet och min nervositet. Jag kommer från norrländsk arbetarklassbakgrund. Man tar inte lån, till exempel. Man har de pengar man har, och vill man ha nåt dyrt så sparar man. Om det inte gäller en bil, då kan det vara OK. Det sitter tokdjupt rotat i mig. Nu hade jag ju sparat till det här försöket, men nu är mina förråd i princip heltömda. Nästa gång blir det lån. Jag tror att det kommer att tycka att det är jättedumt. Men lånet på bilen är avbetalt om tre månader, och om jag kan ta ett lån på 80 000 för att köpa en bil- är det så knäppt att ta ett på 15 för att försöka få till ett barn? Jag kan inte riktigt tycka det.

Hursom. Därför har jag valt att inget säga, förrän eller om det skulle börja växa nåt i magen. För när det väl är ett faktum- då tror jag bara att de skulle bli glada. De älskar verkligen sina barnbarn. Men det känns trist att inte kunna dela det här som hänt. Jag vacklade lite i det igår, ville berätta. De som egentligen vet vad det handlar om, som jag pratat med ordentligt, är min syster och Ex-Fru. Två kompisar vet att jag går i de tankarna och att jag tänkt göra detta på riktigt, och två arbetskompisar också. Men de är inga jag pratar med om det speciellt ofta eller mycket. Det känns som att jag skulle vilja prata om det jättemycket.

Nå, nu vaknar Loppan och Ex-Fru hör jag. Ex-Fru sov över eftersom jag kom hem så sent igår. Jag ska gå in till dem och landa lite i att vara hemma igen, i mitt som är nu.

Simma, små kompisar.

På tåget, i Sthlm om en knapp timma. Jag vet inte om jag kan skriva om d här just nu. För jag fattar fanimej inte vad som hänt. Jag vaknade kl 4 imorse. Morgonbestyren med Loppanflöt oförskämt bra. Jag lämnade på dagis kl 7. Sen ilfart till Arlanda, med ExFru som chafför. Så ringde jag och fick tid kl 13. Och sen flög jag, och sen åkte jag tåg, och sen hittade jag till Storkkliniken, och så åt jag en macka på cafe. Så var d dags. Fram till hit hade jag varit hyffsat dödsnervös- över att inte hinna, åka fel, inte hitta. När jag äntligen kom fram blev jag lugn. Och så fick jag lyssna på Amy Winehouse när bebisfröna trycktes ut. Eller in. D gjorde inte ont, men kändes. Sen låg jag kvar en tjugo minuter men visste inte riktigt vad jag skulle tänka på. Sen betala, gå till centralstationen, ta första tåget mot Sthlm. Jag vet inte vad jag ska känna. Nu vill jag mest sova. Men det spänner i livmoderstrakterna. Antagligen för att det varit ett främmande föremål där. Jag kom i precis rätt tid sa barnmorskan. Det fanns en liten bloddroppe och bra med sekret. Hon trodde ägget skulle lossa under kvällen och då är spermierna där och väntar. Det är bra. Men absolut ingen garanti för nåt alls. Kontrollfreaket i mig tycker inte om den här bristen på kontroll. Även om jag gör allt rätt. Så kommer det ändå gå som det går. Men det är helt surrealistiskt. Jag klappar lite på min mage och hoppas att... Hoppas, helt enkelt. Tänk. Att jag gjorde det.

3 timmar kvar...

... tills planet går. Jag är skitnervös. För allt det praktiska. Måtte min halvkrassliga bil hålla till Arlanda. (Och helst tillbaka, för Frus skull. Måtte Loppan vara på gott humör så att lämning går snabbt och smidigt. (Fast har man ens tänkt den tanken så brukar d gå åt skogen och strumporna brukar då vara extra knöliga, eller kläderna fel, eller så blir hästsvansen sned.) Måtte det inte vara köer, måtte jag hinna med flyget, biljetterna vara rätt, körkortet med. Måtte jag hinna ringa Stork innan flyget lyfter (har både mailat och lämnat meddelande på telefonsvararen), måtte jag hitta dit smidigt, få en bra tid utan stress från flygplatsen men inte för sen ändå, etcetcetc.

Puh. Måtte den här dagen snart vara över, så att jag sitter tillbaka här i soffan och har gjort det, med hopp i magen.

Men jag är så glad, att äl kom. Även om det inte blir nåt så kom den. Så funkar iaf det som det ska. Blev orolig över ifall jag tolkat de där billiga testerna fel, om jag aldrig haft nån äl fast jag trott det. Men det har jag! Så om det här försöket inte funkar- på´t igen. Efter ett besök hos banken. :oS

Jag är alltid nojjig och nervös när jag ska resa, och det här är ju inte vilken resa som helst så jag nojjar i kvadrat. Försöker låta bli, tänker att det inte är bra för chanserna. Men det är svårt. Fast det är ett i grunden positivt och förväntansfull nojjande! :o)

Glad gubbe!

ÄNTLIGEN!!!

Ikväll fanns ögon och mun i den där annars så tomma ringen!

Imorgon kl 08.40 åker jag till Köpenhamn. Jag lämnar Loppan på dagis kl 07, blir hämtad av Ex-Fru kvart över och så skjutsar hon mig till Arlanda. Hoppas på inga köer. Ska försöka hinna ringa Storkkliniken vid åtta, innan jag lyfter. Annars får jag väl ringa när jag kommer fram. Sen hämtar ExFru på em och så kommer jag antagligen hem sent på kvällen. Har inte bokat nåt, får se vilken tid jag är redo att antingen ta tåg el flyg hem. Troligtvis tåg.

Fy fan vad jag är nervös! Men så himla glad för att jag fick äl, att jag får chansen att prova den här månaden. Har längtat så och tänkt att det ska bli av i september.

Så konstigt. Efter imorrn finns en chans att det ska växa nåt i min mage. Om allt går som det ska. Intalar mig själv att chansen att det ska ta på första försöket inte är så stor, men bara att chansen kommer att finnas. Det är stort.

Hur ska jag kunna sova inatt?

Sjuk.

Fast inte på riktigt.

I förrgår em gick jag hem från jobbet. För att jag inte fixade att vara kvar. Så nu är jag "sjuk".

På mitt jobb träffar jag varje dag ungefär trettio människor, som på ett eller annat sätt står utanför samhället. Många som mår väldigt dåligt. Som vill prata om sitt. Något jag vanligtvis gärna gör, och trivs med. Men just nu... går det inte. Jag är själv något av ett nervöst vrak. Ingen att hålla i handen när åskan går, liksom. Och jag har bara lite, lite dåligt samvete för att jag sitter i soffan och kollar på film.

Och.. igår var den där, den vanliga, fula nollan på testet. När jag tog ut stickan ur den digitala grejen och kollade så fanns bara kontrollstrecket där, i övrigt helt vitt. Imorse- också en nolla, fast när jag tog ut den stickan och kollade så fanns ett till svagt blått streck där bredvid. Och på testet kl 11- nolla, men det andra blåa strecket var tydligare och kraftigare. Så jag undrar... om det håller på att slå om? Idag testar jag en extra gång, innan jag hämtar på dagis. För tänk om? Tänk om det tänker bli en ägglossning ändå? Då kommer jag nog att panikera. Isf är det ingen idé att åka förrän imorrnbitti, så då skulle jag hinna fixa lite redan nu. Beställa flygbiljetter. Förbereda Ex-Fru och få skjuts till Arlanda.

Måtte det vara så!

I övrigt har jag på nåt oplanerat sätt lovat Loppan en dvärghamster. Och på nåt vis så står det i Loppans rum redan en bur med ett sånt där hjul i, som lär hålla oss vaken på nätterna. Jag vet inte hur det gick till, men nu är det som det är. Hamstern ska inhandlas nästa vecka.

Gaaah!

Nä. Usch. Just nu är jag verkligen inte på topp.

Igår visade min kropp alla tecken på äl. På riktigt. Typiska äl-flytningar, den typiska lukten och molvärk i livmodersområdet. Men ingen glad gubbe. Vet att jag någongång testat under den perioden, inte fått utslag och sen blivit förvånad över positivt test nån dag senare. Jag tror att jag minns så iaf. Önskar nu att jag kartlagt just äl bättre innan, att jag kört ett ordentligt genrep ändå.

För nu håller jag på att stressa ihjäl mig. Sover kasst- vaknar kissnödig kring fyra, måste såklart testa och sen är det kört att somna om. Idag har jag faktiskt sjukskrivit mig från jobbet- jag gör aldrig det i vanliga fall om jag inte är dödssjuk. Tanken på att kliva upp, väcka Loppa (som dessutom var dödstrött efter kalas kvällen innan) lämna på dagis, kunna fokusera på andras mående, jobba sent, skynda hem, hämta tröttLoppa, käka, sova och hela tiden ha en plan för att ta mig till Danmark vid läge kändes bara helt omöjlig. Jag behöver ligga i min soffa och kolla på film, ta en fika m exFru och kanske, eventuellt kunna sova en stund. Att ha en kropp som är såhär stressad känns inte som nån bra utgångspunkt för att få till det här.

Hoppas intensivt på att nästa gång kan bli lite mindre laddad. När jag gjort det en gång och vet vad det handlar om. Om det nu blir nåt alls den här gången. :oS

Och så den där tankan på hur det blir om det inte går. Ifall ingen äl kommer- vad är felet då? Hur går jag vidare då? Och vidare- om jag inte kan bli gravid. Om det skulle visa sig att det krävs en massa undersökningar, mediciner och procedurer. Pallar jag det, om jag nu blir såhär påverkad av detta första nosande på vad en sån här grej innebär?

Loppans biologiska pappa var förbi en snabbis igår. Han bor långt borta, men de ses när han är i Hufvudstaden och det är en viktig relation för min lilla. Han sa iallafall att han tycker att det är jättehäftigt att jag ska göra det här. Jag tänker på hur mycket lättare det var med honom som donator Nån som (då) fanns en halvtimme bort. Hur vi, när ExFrus äl-test visade positivt, bara slog en pling och en timme senare satt hemma med små frön i en liten spruta och poff så var det klart. Och skulle det inte ha fungerat på en gång, vilket det gjorde, så hade det bara varit att göra om nästa månad. Utan tanke på pengar, minimalt med logistik.

Nu har jag inte den möjligheten den här gången. Jag är innerligt glad att vi hade det då. Men jag tror inte att jag hade förstått att det skulle kännas såhär mycket. Och när man har bestämt sig. För att satsa på detta. Då står så mycket på spel. Om det inte skulle gå- hur skulle jag planera min framtid? Jag har inte riktigt nån backup-plan som håller. Inget mål och mening som kan betyda lika mycket som en knodd till. Jag vet inte om jag skulle kunna investera samma energi och samma pengar som http://fertilitychallenged.wordpress.com/ Otroligt hoppfullt att läsa hennes blogg, och starkt av henne att orka hela den resan. Kanske skulle det inte gå att avbryta detta förrän jag provat allt. Jag vet inte. Just nu vet jag inte så mycket mer än att jag vill få det här gjort.

Jag har en livmoder.

Aldrig har jag varit så medveten om det som nu. Dygnet runt finns den i mitt medvetande. Gör den inte lite ont nu? Nu är det nog ägglossning på g, eller nu, nej NU. Och tillslut så är hela livmodern öm, lite skrubbsår av denna intensiva tankeverksamhet som kretsar runt den. Och det är nu helt omöjligt att känna igen de där vanliga tecknen, som jag annars brukar känna igen rätt hyffsat. Man vet liksom inte vad som är ett tänkt ont och ifall det faktiskt gör lite ont på riktigt.

Testen säger nej. Ingen glad gubbe. Jag börjar undra om den överhuvudtaget tänker visa sig.

Loppan är iallafall hemma igen! Hon sussar så gott i min säng och jag ska strax krypa ned bredvid henneHon är målad som HelloKitty i hela ansiktet. Ansiktsfärg som jag absolut inte fick tvätta bort. Ikväll har hon lagat bakelser med mjöl, salt, kakao, linfrån och okokta makaroner. Hela köket täckt av gegga. Mot en kram gick jag med på att ta hand om städandet. Det var det värt- Loppans kramar är de bästa.

Sånt gör att fötterna landar på jorden en stund, i allt det där som jag faktiskt redan har.

Cd 16

Ungefär här har jag hittat äl när jag lyckats pricka in. 16, 18 och nån gång 21. Så nu borde d ju fanimej närma sig. Besviken imorse- idag hade varit en så bra dag att åka på. Blir galen av detta tolkande av minsta lilla signal från kroppen. Usch. Och stress är ju inte bra, bäst är väl att vara avslappnad och inte fokusera på detta så mycket. Jag misslyckas kapitalt. Måtte det vara överstökat snart, det här första försöket. Även om det inte funkar. Så vill jag just nu bara ha det gjort.

Nu: iväg med bilen på verkstan. Andra gången den här månaden. Den klarade precis besiktningen u.a i fredags, och när jag rullar ut från besiktningsstället så börjar varningslampshelvetet att lysa igen. Kostar det multum igen så får den rulla utan att bli fixad, oavsett konsekvenser. De där tusenlapparna kan jag inte lägga på bilen just nu.

Jag är lite sur. Lite frustrerad. Och har absolut noll lust att jobba.

Surrealistisk helg.

Söndag. Cykeldag 15. Testdag 5.

Barnlös vecka tar slut, idag. Den där veckan när det varit så lämpligt med äl. Men nå. Det går ju nästa vecka med. Aningens krångligare bara.

Att vänta såhär aktivt är verkligen energikrävande. Man kanske lär sig om (när) man gjort det flera gånger. Att förhålla sig. Ha kvar nåt slags normalt liv samtidigt. Fast det är svårt. När väskan står där packad, och man tre gånger om dagen är beredd att ta den och dra. För att göra nåt som kan resultera i att hela livet blir annorlunda.

Mellan testerna har jag varit på Lek och Bus med Ex-Fru och min lilla Loppa. Planterat om blommor. Städat. Bakat. Idag ska vi på barnkalas. Jag testar före, för att om så skulle vara kunna åka med kvällståget strax efter 18. Min plan isf är att åka med det tåget- mycket ekonomiskt och bra- sova på tåget, komma fram till Köpenhamn kring ett och sen vara vaken hela natten, inseminera så snart jag får tid, sova på tåget tillbaka på e.m.Hur mycket sova det skulle bli vet jag inte, men rent teoretiskt så finns möjlighet. Jag vågar ta tåget om jag åker på kvällen- blir det förseningar så finns det ändå massor med timmar att hinna ta sig fram på. Blir omslag på morgonen så måste det bli flyg.

Imorse var jag lite rädd för en eventuell glad gubbe. Söndagar är inte bra dagar att åka på. Norwegian flyger inte, och morgonflyget med SAS kostar 2300 spänn. Det skulle göra ett oplanerat hål i min redan minst sagt håliga budget.

Jag har egentligen bara råd med ett försök, på sparade pengar. Min plan är att, om det inte lyckas, ta ett lån på sisådär 15000 och ge det två försök till. Sen är ju frågan om det går att stanna där, säkert inte, men därefter får jag ta mig en ordentlig funderare på hur det skulle kunna gå till rent ekonomiskt att fortsätta. Om det finns andra alternativ eller om jag på nåt sätt kan få fram pengarna. Räknar med att det här försöket landar på:

6800 kr för insemination med öppen donator
2000 kr för resan t/r
Ägglossningstest ca 600 kr

ca 9400 kronor.

Ekonomin är nåt som oroar mig mycket. Jag jobbar heltid och tjänar OK. Inte jättemycket, men OK. Jag bor i en trea på landet som jag hyr, har bil. Jag har en liten etta, en bostadsrätt som jag hyr ut i andra hand. Studielån från fyra och ett halvt års studier på uni. Jag har min dotter. Jag har väldigt enkla vanor, men livet kostar ändå.

Det oroar mig hur jag ska ha råd att fortsätta försöka. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt med ivf i Danmark om inseminationer inte skulle fungera?

Men. Det kan jag inte riktigt tänka på nu. Jag får ta det lite som det kommer. Nu har jag tänkt fram till tre inseminationsförsök, så får vi se sen.

Och nu handlar det mest om den där glada gubben som jag väntar så på. Tänk om den inte kommer? Tänk om jag inte kommer iväg? Och tänk om jag kommer iväg? Jag växlar mellan att vara pirrigt förhoppningsfull och bara jättenervös och rädd. Nu vill jag bara att det ska bli av, så att jag har gjort det en gång!

Testing.

Dag 12. Dag två av äl-testande. Ingen glad gubbe igår och det var ju bra. Då testade jag inte försent. Ingen glad gubbe på morgonen. Tar med en övernattningsväska och ett till test till jobbet. Har satt deadline till kl 12. Då hinner jag ta mig till Arlanda och till Storkkliniken innan de stänger. Annars blir det dagen efter.

Jag har inte testat så noggrannt tidigare. Bara med billiga nättest och inte så systematiskt. Har hittat ÄL på dag 16 och framåt, men då utan nån aning om när omslaget inträffat. Kan ha råkat testa när det redan gått ett dygn el två. Dessutom har mina cykler de senaste månaderna varit på 27-28 dagar istället för de vanliga 30-31 dagarna. Så nu- två ggr per dag dag 11-13- sen 3 ggr per dag.

Så spännande. Så läskigt! Rädd att missa av nån anledning. Rädd för att jag inte ska komma iväg av nån annan anledning.

Puh!

Imorrn börjar jag testa. Jag har ett papper med alla färdvägsalternativ, beroende på vilken tid omslaget blir. Ikväll packar jag en liten väska som får följa med till jobbet varje dag från och med nu. Så att jag bara kan dra om det blir läge. Den här veckan är Loppan hos Ex-Fru. Vore fasligt lägligt om d skulle bli den här veckan, men tror mer på början av nästa.

Hu. Vad jag är nervös.