Gaaah!

Nä. Usch. Just nu är jag verkligen inte på topp.

Igår visade min kropp alla tecken på äl. På riktigt. Typiska äl-flytningar, den typiska lukten och molvärk i livmodersområdet. Men ingen glad gubbe. Vet att jag någongång testat under den perioden, inte fått utslag och sen blivit förvånad över positivt test nån dag senare. Jag tror att jag minns så iaf. Önskar nu att jag kartlagt just äl bättre innan, att jag kört ett ordentligt genrep ändå.

För nu håller jag på att stressa ihjäl mig. Sover kasst- vaknar kissnödig kring fyra, måste såklart testa och sen är det kört att somna om. Idag har jag faktiskt sjukskrivit mig från jobbet- jag gör aldrig det i vanliga fall om jag inte är dödssjuk. Tanken på att kliva upp, väcka Loppa (som dessutom var dödstrött efter kalas kvällen innan) lämna på dagis, kunna fokusera på andras mående, jobba sent, skynda hem, hämta tröttLoppa, käka, sova och hela tiden ha en plan för att ta mig till Danmark vid läge kändes bara helt omöjlig. Jag behöver ligga i min soffa och kolla på film, ta en fika m exFru och kanske, eventuellt kunna sova en stund. Att ha en kropp som är såhär stressad känns inte som nån bra utgångspunkt för att få till det här.

Hoppas intensivt på att nästa gång kan bli lite mindre laddad. När jag gjort det en gång och vet vad det handlar om. Om det nu blir nåt alls den här gången. :oS

Och så den där tankan på hur det blir om det inte går. Ifall ingen äl kommer- vad är felet då? Hur går jag vidare då? Och vidare- om jag inte kan bli gravid. Om det skulle visa sig att det krävs en massa undersökningar, mediciner och procedurer. Pallar jag det, om jag nu blir såhär påverkad av detta första nosande på vad en sån här grej innebär?

Loppans biologiska pappa var förbi en snabbis igår. Han bor långt borta, men de ses när han är i Hufvudstaden och det är en viktig relation för min lilla. Han sa iallafall att han tycker att det är jättehäftigt att jag ska göra det här. Jag tänker på hur mycket lättare det var med honom som donator Nån som (då) fanns en halvtimme bort. Hur vi, när ExFrus äl-test visade positivt, bara slog en pling och en timme senare satt hemma med små frön i en liten spruta och poff så var det klart. Och skulle det inte ha fungerat på en gång, vilket det gjorde, så hade det bara varit att göra om nästa månad. Utan tanke på pengar, minimalt med logistik.

Nu har jag inte den möjligheten den här gången. Jag är innerligt glad att vi hade det då. Men jag tror inte att jag hade förstått att det skulle kännas såhär mycket. Och när man har bestämt sig. För att satsa på detta. Då står så mycket på spel. Om det inte skulle gå- hur skulle jag planera min framtid? Jag har inte riktigt nån backup-plan som håller. Inget mål och mening som kan betyda lika mycket som en knodd till. Jag vet inte om jag skulle kunna investera samma energi och samma pengar som http://fertilitychallenged.wordpress.com/ Otroligt hoppfullt att läsa hennes blogg, och starkt av henne att orka hela den resan. Kanske skulle det inte gå att avbryta detta förrän jag provat allt. Jag vet inte. Just nu vet jag inte så mycket mer än att jag vill få det här gjort.