Aldrig har jag varit så medveten om det som nu. Dygnet runt finns den i mitt medvetande. Gör den inte lite ont nu? Nu är det nog ägglossning på g, eller nu, nej NU. Och tillslut så är hela livmodern öm, lite skrubbsår av denna intensiva tankeverksamhet som kretsar runt den. Och det är nu helt omöjligt att känna igen de där vanliga tecknen, som jag annars brukar känna igen rätt hyffsat. Man vet liksom inte vad som är ett tänkt ont och ifall det faktiskt gör lite ont på riktigt.
Testen säger nej. Ingen glad gubbe. Jag börjar undra om den överhuvudtaget tänker visa sig.
Loppan är iallafall hemma igen! Hon sussar så gott i min säng och jag ska strax krypa ned bredvid henneHon är målad som HelloKitty i hela ansiktet. Ansiktsfärg som jag absolut inte fick tvätta bort. Ikväll har hon lagat bakelser med mjöl, salt, kakao, linfrån och okokta makaroner. Hela köket täckt av gegga. Mot en kram gick jag med på att ta hand om städandet. Det var det värt- Loppans kramar är de bästa.
Sånt gör att fötterna landar på jorden en stund, i allt det där som jag faktiskt redan har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar