v 34

Jag fattar inte hur jag hade tid att jobba...

Veckorna som varit sedan vi kom hem från semestern har varit fullspäckade. Massa fix, och så det stora: fritids och skola. Har varit rätt ångestfyllt för mamman, har nog gått rätt bra för barnet. Vi är dock tveksamma till vårt val, och det återstår att se om vi blir kvar där. SÅ stort, så mycket barn. Och hittills imponerar inte organisation eller lärare. Men vi får väl ha lite is i magen.

Det har haft mitt fokus vänt mot Loppan. Att jag är väldigt gravid är jag jättemedveten om. Det skvallrar min vaggande gång, tilltagande foglossning och alltmer försvinnande flås om. Bland annat. Jag har dock inte tänkt jättemycket på den här lille bebisen som faktiskt ska komma. Och det rätt jättesnart. Jag är rädd för att jag kommer vara helt oförberedd. Om man nu KAN vara förberedd på nåt sånt.

Till nästa bm-besök ska jag börja skriva på min förlossningsplan. Det närmar sig med stormsteg.

Jag har varit på semester och grannarna har byggt ett halvt hus.

Ja, så länge har jag visst varit borta. När jag åkte fanns nada, nu står där ett halvt, stort hus. Min längsta semester ever.

Den blev längre än tänkt. Först åkte Loppan och jag upp till Norrlandia och mamma och pappa. Två jättehärliga veckor i deras lilla aprikosa stuga. Varmt och vackert. Massa bad, och mycket sånt där som vi gör där. Marknader. Allsångskvällar vid vattnet. Raggarbilstävling. Loppis. Nybakt tunnbröd på en brygga.

Vi hade det så mysigt.

Både Loppan och jag sov till 10, halv 11-tiden. Varenda dag. Vi som annars är vakna senast sju. Och varje morgon och kväll låg vi i min säng och gosade med Bamse på Loppans bärbara dvd. Småfötter som gosar in sig i mina ben och liten barnhand som klappar på mammakind. Oj vad jag älskar den ungen! Vi behövde den där tiden, hon och jag.

Sen skulle vi åka nedåt, till Hälsingland, och möta upp Ex-Fru på hennes föräldrars ställe vid havet. Jag skulle stanna några dagar och sedan lämna Loppan där för att själv åka tillbaka till Hufvudstaden och mina vänners bröllopsfest. Gallsten kom dock i vägen. Ex-Fru blev superdålig och åkte in och ut på Danderyd under några dagar, istället för att sätta sig i bilen och köra uppåt. Det var väldigt osäkert huruvida hon skulle kunna åka någonstans. Efter många om och men bestämde oss jag och Loppan för att åka till Hälsingland ändå, vara där ett tag och hoppas på att Ex-Fru skulle kunna ansluta. Och efter några dagar kom hon, som tur var. Att vara där utan henne kändes konstigt. Jag ville dock inte lämna henne själv med Loppan, eftersom risken att hon skulle behöva uppsöka sjukhus var rätt stor. Så jag stannade hela tiden.

Och det är jag glad för. Vi hade tokmysigt. Vi hann prata om en del. Både jobbiga grejer och bra grejer. Och det är så väldigt svårt. Med henne och mig. Ingen av oss lyckas riktigt gå vidare, eller helt ge upp tanken på ett oss. Men hur ett sånt skulle se ut, och när ett sånt skulle kunna finnas, om det ens är möjligt: det vet ingen av oss. Och det har ju hänt så mycket, det finns så mycket gammalt. Jag vet inte om eller hur man kan komma förbi det. Klart är dock att hon är så viktig för mig. Och det är väldigt läskigt. Och jag grubblar ihjäl mig.

Med magen verkar det gå fint. Den har växt nåt ofantligt, igen. Jag trodde inte att den kunde bli så mycket större, men när jag mätte den idag- för första gången på en månad- var den galet mycket större! Vecka 32, och igår var jag hos barnmorskan. Och då kände hon att han fixerat sig och låg väldigt långt ned. Så skumt, för jag hade en natt i Hälsingland med massa molvärk och ett väldigt tryck nedåt. Då sa jag till Ex-fru: tänk om han fixerar sig? Det gjorde han nog!Jag har googlat massor på vad det innebär. Bm sa att det inte behöver betyda att han kommer tidigt, och när jag läser så verkar det ju inte ha nåt direkt samband. Fast det känns ändå som att han ligger där redo, i startgroparna. Och jag har fått mycket mer ont. Bm sa att han nog ligger där och gnor, eftersom han ligger så lågt. Och precis så känns det. Om jag legat ned, eller suttit stilla, så har jag typ fastnat ihop och det gör ont att lossa på det. Han sparkar som tusan, och nu är det hårt. Man ser hur magen hoppar.

För mig börjar det sjunka in. Att det närmar sig. Herregud, det närmar sig! Jag har inte velat tänka så mycket på närmare planer runt förlossningen, men Ex-Fru tvingade mig och tyckte att vi MÅSTE börja planera. Och inkludera Loppan i planerna. Jag har ju tänkt att i värsta fall, om det inte finns nåt bra Loppa-alternativ, så får Ex-Fru stanna med henne, jag åka in själv och så får Ex-Fru komma när hon kan. Det tycker inte Ex-Fru, och egentligen så vill ju jag ha henne med från början också. Så svårt bara, att planera för nåt när man inte har nån aning om hur eller när det kommer ske. Jag kanske har massor av timmar på mig att hinna lösa logistiken innan det blir dags att faktiskt åka in. Eller så kanske jag inte kommer att ha det. Mina grannar, som dessutom är föräldrar och morföräldrar till Loppans bästa kompis, och utöver det även Loppans dagisfröknar och väldigt trygga människor för Loppan har sagt att de gärna hjälper till. Loppan har dock aldrig sovit över själv hos någon, och skulle jag behöva åka mitt i natten kanske ett bättre option är att Ex-Frus 17-årige son ansvarar för henne under natten? Så svårt. Min mamma sa att ifall det sker när min pappa har ledigvecka så kan ju de sätta sig i bilen och köra ned på 7 timmar.

Ja, man får nog ha olika alternativ, och sen se vad som passar bäst. I guess.

När jag fick höra att han låg fixerad så blev det så påtagligt att han faktiskt kan komma snart. Så igår och idag har jag fixat lite grejjer som stod kvar på fixalistan. Det har mest inneburit att jag shoppat. AmningsBH, amningströjor, inlägg, en Ergo bärsele, kläder, grejer från Apoteket,  hämtat ut babyboxar. Det är verkligen ingen billig historia, bebisskaffandet! Puh! Men det är ett angenämt orosmoment. Tänk, att jag håller på att förbereda mig för att få en bebis!

6-årskalas

Igår var det dags. Kalas på Lek och Buslandet. Syster plus kusiner anlände kvällen innan, och samtliga inbjudna ungar hade tackat ja. Vi hade räknat med visst bortfall pga semestrar och därför bjudit några extra. Men samtliga kom. På morgonen var vi aningens stressade. Stort ansvar att hålla koll på 11 vilda barn 4-9 år, frisläppta under flera timmar bland andra barn, hoppborgar, rutschkanor och klätterväggar.

Det gick bra, dock. Loppan var överlycklig, fick jättemycket presenter, pizza och glass, fick sitta i prinsesstolen, dela ut godispåsar och stå i centrum. Så det var värt allt!

Efteråt hem med trötta och speedade kusiner plus Loppa. Vattenspridare, lek med alla presenter. Kl 21 skjutsade vi syster plus barn till nattåget mot norr. De skulle vidare hem till mamma och pappa. Loppan bröt ihop. Dels separationen från älskade kusiner, dels orättvisan i att de fick åka till mormor och morfar och inte hon. Vi åker upp om en och en halv vecka, men det var ingen tröst just då.

Min kropp var helt galet trött igår. Springa runt på ett lekland och jaga barn i tre timmar, följt av intensivt barnhäng utan vila fram till kvällen- är inte lika lätt gjort numera. Att det gör ont och att jag är trött kan jag ta- jag blir mest orolig för att jag ska göra nån skada med min brist att veta var gränsen går. Jag har svårt med det i vanliga fall- att veta vad jag klarar. Jag kör ofta tills jag stupar. Det känns inte som nån bra idé i det här läget.

Nå, det sparkade på imorse så jag antar att allt är som det ska. Loppan sover vidare, trots att Bosse envisas med att börja köra traktorn precis härutanför från klockan sju! Jag borde börja röja upp, och kanske duscha av mig allt detta glitter som täcker mig från topp till tå. Jag blev piffad igår, med födelsedagspresentsglittret.

I övrigt så är jag väldigt full utav tankar runt det här med att leva ensam. Eller inte ensam, men utan partner. Tänk, jag trodde aldrig det skulle bli nån big issue. Jag var ju inställd på det. Men nu är jag emellanåt så fruktansvärt, djupt ledsen över att inte ha någon att dela vardagen med. Inte det där praktiska, även om det ju underlättat attt vara två där också. Men det kan jag visst klara av själv. Nä, allt det andra. Att ha nån att dela tankar med. Närheten, både fysiskt och psykiskt. Att få höra ihop. Och jag blir jätteledsen över att hag haft det och förlorat det. Valt bort det. Det kanske var ett av mina största misstag, och det är nog oåterkalleligt. Och att hitta det igen... Jag kan inte riktigt se hur det skulle gå till. Tanken på att vara själv under en oöverskådelig framtid- den gör så ont. Sen blir det förhoppningsvis inte så. Men jag kan inte låta bli att tänka på det. Och jag är så rädd för att Ex-Fru ska träffa nån annan. Det borde jag inte vara, för hon förtjänar det. Men utan henne skulle det bli så fruktansvärt tomt.

Det kanske är hormoner inblandade också.

Söndag. Vi ska inte göra nåt speciellt. Leka med grannbarnen, kanske bada lite. Röja. Det är varmt och vackert.

Bröllop, graviditeter och relationer.

Det händer mycket nu.

Midsommar firades i Hälsingland, med Ex-Fru, Loppan och hela Ex-Frus familj och släkt. Det var en jättefin helg.

Förra helgen åkte vi till en ö utanför Åland. Loppans biologiska pappa, tillika Ex-Frus exman skulle göra det igen. Gifta sig. Det blev en fantastisk helg. Ett ställe med ett gäng stugor var hyrt och där fick vi alla bo. Det var god mat, fina tal, otroligt vacker natur och till och med fint väder.

Jag har hängt mycket med Ex-Fru den senaste tiden. Det gör mig både glad och samtidigt väldigt vemodig. Och gör mig väldigt osäker på vad jag känner egentligen. Får mig att längta. Efter nåt som inte är ensamhet eller singelskap.

Jobbdagar seeeegar sig fram. En vecka och fyra dagar kvar. Måtte de gå fort. Därefter inget mer jobb på länge!

Jag fick sms från en femmisvän för några dagar sedan. Hon hade plussat. Jag blev jätteglad! Idag fick jag ett till sms, där det stod att hon nog förlorat det lilla fröet. Fy så tråkigt. Det finns verkligen ingen rättvisa i det här med barnskaffande. Inte rättvist alls.

Jag fick ett till sms ikväll. Från Madde-kompisen. Att jag får lite sällskap i graviditetandet. Hon är också gravid.

Glad för hennes skull, ledsen för min femmisväns.

Förundrad över min egen mage. Som får mer och mer ett eget liv. De senaste dagarna har det sparkat tokmycket. Var hos bm förra veckan, och hon konstaterade att tillväxten var det minsann inget fel på. Min mage är skitstor!

Samtidigt händer det så mycket, så tiden går utan att jag knappt märker. Nästa helg kommer systeryster med barn, och på lördag fyller Loppan år och ska ha stort kalas på Lek och Buslandet. 11 ungar. Vi bjöd några extra, eftersom vi tänkte att en del nog var på semester. Det var det inte en enda som var! Så det blir nog livat. Loppan är jätteförväntansfull!

Den 18:e åker vi uppåt, till mina föräldrar i Norrland. Efter en vecka åker vi ned till Hälsingland där vi möter Ex-Fru. Vi stannar där några dagar, sen åker jag tillbaka till Sthlm. Två fina vänner gifte sig i New York i vintras och de ska ha bröllopsfest. När Ex-Fru och Loppan kommer hem så är det snart dags för inskolning på fritids för Loppan. Och sen börjar hon förskoleklass. Och sen är det inte så långt kvar tills den lille tittar fram!

Vi har försökt göra en plan för hur Ex-Fru ska kunna följa med mig på förlossningen, oavsett vilken tid på dygnet det blir. Utan att Loppan ska bli lidande. Det viktigaste för mig är att veta att hon har det bra, och bäst och minst konstigt tror jag att det blir om hon är med Ex-Fru. Men om vi har en bra plan så skulle jag ju hemskt gärna vilja henne med mig på BB. Vi får se hur det blir.

Nu: sova.

Lite för mycket...

...just nu. Födelsedagsfirande, midsommarfirande, och nu i helgen till Åland på bröllop. Roliga saker, men i kombination med semestervikarier på jobbet, dagistrött Loppa, uppsvullen och gravidkrämpig kropp (nu börjar d verkligen kännas) så börjar jag känna mig galet sliten. Det är svårt att räcka till för Loppan. På kvällarna, när ben och fötter är som falukorvar och ryggen gör ont. Då orkar jag inte leka annat än det som kan lekas sittande. Vi har konstaterat att jag nu, med tre månader kvar, har en mage som är lika stor som Ex-Frus var när hon födde. Hon är extremt tiny, men ändå. Fast missförstå mig rätt- jag är glad. Och fixar detta. Det sparkar på, och jag är glad. Det hindrar dock inte att det emellanåt är väldigt jobbigt.

Beviljad havandeskapspenning och grillfest.

Wohoo! I går fick jag brev från Försäkringskassan. Där stod att de beviljar havandeskapspenning (eller gravidpenning, som det visst heter numera). Jag hade förväntat mig att bli ifrågasatt, men icke. Måste bero på det braiga intyget från min chef. Så. Jag jobbar fram till min semester som börjar den 15 juli. Sen är jag ledig!  Fantastiskt! Det är sjukt jobbigt att jobba just nu. Inte alls pga att det är tungt rent fysiskt, men däremot psykiskt. Min mage lockar fram berättelser om klienters egna graviditeter, som slutat med omhändertagna barn. Massa detaljer som man inte vill veta. Egna trasiga barndomar. Och det blir så mycket fokus på mig och min kropp. Jag känner mig... som allmänt gods. Många har svårt med gränser. Förstår inte att jag kanske inte vill berätta privata saker. Mina dagar handla mycket om att gränsa, gränsa, gränsa. Jag vill helst gömma mig i förrådet.

Så. Jag är jätteglad över att det inte är så långt kvar! Även om jag fattar att det för min ekonomi inte är jättetoppen. Men det där får väl lösa sig på nåt vis. Och jag kommer nu att kunna spara de där semesterdagarna som jag annars tänkt ta ut för Loppans inskolning på fritids och förskoleklass. Nu kan jag vara med så mycket som hon vill, utan att tänka på hur jag ska kunna vara borta från jobbet. Lovely!

Igår hade vi en heldag med hela Bullerbyn. Ibland är det helt fantastiskt att bo här, i denna kollektiva anda. Redan på morgonen kom grannbarnen insmygande och ropade BU! när jag stod med frukostdisken. Sen hängde både jag och Loppan hos grannfamiljen, och så blev vi inbjudna till födelsedagsfika (för nån vi inte kände alls och hela dennas tjocka släkt) följt av brännboll på gården med grannar och familj. Och sen blev vi bjudna på grillfest på kvällen. Vi var 14 pers. Min hyresvärld konstaterade att kollektivet växer. När vi kommit hem vid halv tio och jag skulle lägga min glada men trötta Loppa, så somnade hon medan jag hämtade godnattsagan! Det känns så fint att hon kan få vara en del utav ett större sammanhang, med barn hon gillar och vuxna som hon är helt trygg med. Flera utav dem arbetar nämligen på hennes dagis, och de andra är föräldrar eller morföräldrar till hennes kompisar. Hon har speciellt en pappa som hon busar med tokmycket, och är jätteförtjust i. Det tycker jag är så bra.

För mig som inte har nån familj i närheten så är det himla fint att bli inkluderad. Jag kan känna mig osäker på om det verkligen är OK, rädd för att tränga mig på. Men de är så inbjudande och det känns som att de verkligen vill att vi ska vara med. Så jag har bestämt mig för att bara tacka och ta emot. Jag blir nästan gråtfärdig när de ser att jag är trött och säger att jag såklart måste gå hem och vila en stund, att de tar hand om Loppan under tiden. Jag känner oftast att jag inte har utrymme att bli trött. Att det bara är att köra på, eftersom jag ju är själv. Att inte behöva vara det en stund är både skönt och ovant läskigt.

Nå. Fin dag, iallafall!

Loppan sover fortfarande. Bra, det behöver hon. Idag ska vi nämligen på utekalas på en kursgård i närheten. Dagiskompis som fyller sex år. Nu på morgonen har det ösregnat. Hoppas på att det kommer hålla uppe under kalastimmarna!

Loppa-vecka

Som vanligt så går d så fort. Jobba, vilket just nu är fasligt trist. Hämta Loppa, och oftast en kompis. Sen kväll och sova. Och så nästa dag. Det sparkar starkare och starkare. Oftare och oftare. Det rullar på.

Hormoner och tvåbarnsmamma.

Det är nog dels hormoner. De måste nämligen spela nån roll i den här vemodiga sinnesstämningen som jag befinner mig i. Vemodig, lite ledsen och emellanåt SJUKT stressad. Sen är det nog dels den här vanliga Utan-Loppan-Helgsdeppigheten. Blandad med lite ångest över otillräcklighet och över hur det ska gå att vara ensam tvåbarnsmamma utan att Loppan känner sig försummad.

Jag har haft en föräldraledig dag med Loppan idag, och har varit hos Ex-Fru och hängt med henne där medan Ex-Fru jobbat. Stängt på dagis, nämligen. Ibland tycker jag att det är lite svårt att vara hos Ex-Fru. Vår fd gemensamma bostad. Att ta hand om Loppan där är förenat med minnen från när jag alltid tog hand om Loppan där, när vi levde ihop alla. I mitt hem har jag och Loppan egna rutiner och sätt att vara på. Det har vi inte hos Ex-Fru.

Nå, hursom.

Så är det så svårt. Märker att Loppan testar mig mycket, är väldigt känslig och reagerar jättestarkt om hon tror att jag är arg på henne, om jag säger ifrån, om hon tror att jag inte bryr mig om henne, inte lyssnar på henne etc. Inte konstigt alls- det är en stor förändring på gång- och jag försöker ge henne så mycket av mig som jag bara kan, visa hur viktig hon är för mig och så. Men ibland får jag lite panik, över att hon kanske inte förstår att hon, även om det kommer en till, alltidalltid kommer vara lika älskad. Och när hon är med mig härhemma hos mig- då somnar vi ju alltid ihop. Och har dagen varit jobbig någonstans så kan vi ofta prata om det innan vi somnar, och om man kan ligga och hålla om varandra en stund så känns det alltid bättre. Då somnar man ändå med känslan av att vara älskad. Nu blev det ju inte så idag. Jag åkte hem vid fem-tiden, och en liten loppa var ledsen och jag fick ingen kram. Då åker man hem med en klump i bröstet.

Ibland får jag ångest. Över att min lilla tjej måste ha det såhär. Alltid sakna nån. Alltid flyttas mellan sina två hem. Ibland hatar jag att jag valde att skilja mig. Bryta upp. Samtidigt som jag vet att jag inte kunde vara kvar. Jag undrar om den skulden någonsin kommer att försvinna.

Nå. Nåt bra då. Det sparkar helt vilt! Det är fantastiskt. Helt fantastiskt!

Jag har köpt en till vagn. Nu har jag tre. De två första fick jag ju superbilligt av min kollega. De är fina, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att ingen av dem är helt funktionell för en nyföding ute på landet på vintern. Kollade Blocket och hittade en helt sjukt billig duovagn, här i min förort. Det var som inget att fundera på- åkte och hämtade den direkt. Så nu står i min hall tre vagnar. Jag har nämligen inget förråd. Två vagnar är bra att ha- när lille M börjar på dagis behöver han ha en vagn stående där. Alla småttingar sover i sina vagnar på vårt dagis. Men tre är lite att ta i. Jag gjorde äntligen den där turen till IKEA också, så nu är det fullt med bebisgrejer överallt.

Och det är minsann mycket att tänka kring. Hur bäddar man en spjälsäng, tex? Är det bäst med en sovpåse? Vilken kudde ska man ha? Täcke eller filtar? Baby nest? En hel vetenskap. Kan inte minnas att vi funderade så mycket runt sånt med Loppan. Och det gick ju bra ändå. Men när man börjar googla på det... Puh.

En annan rolig grej är att jag nyss fick veta att en tjej jag hängde mycket med när jag pluggade också har en bulle i ugnen. Hon och hennes tjej har gjort inseminationer på Huddinge, och nu kommer knodden snart. Jag blev jätteglad. Vi har inte träffats mycket de senaste åren, men det kan ju ändras om vi nu kommer att vara mammalediga samtidigt. Vi har levt så olika liv sedan jag blev mamma, men nu kanske vi kommer lite mer in på samma spår igen. Hursom känner jag så få hbtq-par med barn att jag blev jätteglad över att få ett till i min bekantskapskrets!

Jag har känt mig väldigt gravid idag. Otymplig som fan, magen har spännt, dragit och sparkat, ont i ryggen och blodtrycksfall med världens yrsel. Fast det gör inget. De där sparkarna gör det värt allt. Tack och lov för dem!

Spark, spark, spark!

Ikväll har lille M varit i gasen, därinne i magen! När jag kom hem från jobbet

(jag SOMNADE på jobbet idag, när vi tittade på film med klienter. Oooops!)

så klippte jag gräs. Var så illa tvungen, trots en helt förlamande trötthet. Det såg ut som en urskog. Sen satte jag mig i soffan för att kolla på TV. Och shit vad det har sparkat! Har suttit med händerna på magen, och känt den ena sparken efter den andra. Det har känts jättetydligt utanpå magen, och det är en helt fantastisk känsla. Det blir så verkligt, och är så lugnande. Och samtidigt så pirrigt och magiskt. Han ÄR därinne, jag kan känna honom. Någon centimeter från min hand, och samtidigt en hel värld bort. Svindlande.

Så bebismässigt så är det bra just nu. Loppa-mässigt är det sådär. Ex-Fru berättar att Lilla krisar och är labil. Jag oroar mig för att Ex-Fru har så mycket med sitt eget mående och kanske därför inte orkar ta hand om Loppans dito lika mycket som jag skulle önska. Kanske bara är jag som ogillar att inte ha kontroll. När hon krisar hos mig så har jag ändå koll på läget. Jag vet vad hon får. Inte sagt att det hon får hos mig är bättre än det hon får hos Ex-Fru- bara att jag v e t vad hon får. Känns bara som att hon behöver mig mycket just nu. Och då känns det så hemskt att inte vara där, hos henne. Och, trots att det är lite slitigt ibland, att orka med. Jag är tröttare och otympligare än vanligt, så känner jag att jag har mer ork och energi till Loppan än jag brukar ha. Visst är det skönt att kunna sätta sig i lugn och ro i soffan efter jobbet, men jag skulle hellre vilja att hon var här.

Om jag har ork till Loppan så har jag noll ork till jobbet. Är så fruktansvärt omotiverad och ointresserad. Orkar som inte med att lyssna på andras problem. Och att lyssna på andras problem är ju mitt jobb. Jag vill mest bara gå hem. Måtte det bli semester snart!

En annan sak som börjar bli lite trixigt att hinna/orka med är skötsel av hem och trädgård. Gräsklippning speciellt. Det är TUNGT med min lilla el-gräsklippare, och jag har mycket gräs att klippa. För att inte tala om räffsandet. Ibland tycker jag lite synd om mig, när jag efter 8 timmar på jobbet med trött gravidkropp måste ge mig ut två timmar med gräsklipparen. Sen försöker jag känna power istället, i att jag klarar mig. Själv. Ta hand om Loppa, jobb, graviditet och gård och hem. På egen hand. Fast ibland vore det lite skönt också, att inte behöva orka allt själv.

Jag har funderat mycket på förlossningen. Att tänka ut nån annan än Ex-Fru som jag skulle kunna tänka mig att ha med blev så svårt och jobbigt att jag nu tror att jag igen landat i att jag nog åker in själv. Och att Ex-Fru får komma om det går- om det sker en tid på dygnet när hennes föräldrar kan ha Loppan, eller att hon och Loppan kommer när det är klart. Då har jag kontroll på läget känns det som, då behöver jag inte hålla på att styra upp nåt i ett läge när jag antagligen inte har nån lust att pyssla med sånt. Då tar jag min packade väska och åker in med taxi. Och så kommer Ex-Fru när det funkar, och jag vet att Loppan har det bra och behöver inte oroa mig för henne.

Varför är jag uppe fortfarande? Jag som var så trött. Nu sova, med huvudet fullt av tankar.

v 23 imorgon.

Nu känner jag äntligen små sparkar emellanåt. Oftast nån gång per dag. I onsdags kunde jag känna några sparkar utanpå magen, med handen. Mitt i ett personalmöte. Jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på nåt annat än min mage!

Veckorna går, både snabbt och sakta samtidigt. Den här veckan har jag min Loppa, och som vanligt så säger det bara swoosh så är de veckorna slut. Vi har varit på dagisavslutning och grillfest. Min stora lilla tjej börjar snart förskoleklass. Det gör mig vemodig, och jag undrar hur och när hon blev så stor. Min fina Loppa har varit lite arg på mig de senaste dagarna. Jag har känt ett tag att hon håller på med nåt med mig just nu. Ena sekunden är hon nära, nära och vill inte att jag ska försvinna. Nästa är hon arg på mig. Igår kväll, efter en fight, så berättade jag för henne hur mycket jag älskar henne.

"Men lillebror i magen då? Du vill ju ha honom också?"

Jag tror att hon funderar mycket på vad det innebär. För vår relation, för henne. Att det kommer ett barn till. Vi pratade om att lillebror inte på nåt sätt förändrar min kärlek till henne. Att jag alltid, alltid kommer att älska henne lika mycket och att ingenting kan ändra på det.

Igår var jag på Mama Mia igen. Och igen så var min bm borta. Förra gången blev det ju inställt, men det fick jag veta när jag redan kommit fram till Söder. Den här gången fick jag iaf träffa en annan bm. Men just nu känner jag mig lite tveksam till mitt val av mvc. Hoppas på att gruppen för ensamstående ska visa sig göra det värt det. Den börjar i augusti, och det är bara två träffar.

Jag valde iaf Danderyd som BB. Trots den garanterade platsen på Huddinge så fick det bli så. Danderyd är så sjukt mycket närmare, och det underlättar ju mycket. Hoppas bara på att de har plats för mig när det blir dags. Jag fick höra hjärtljuden för första gången, och det lät finfint. Mitt järn var väldigt lågt, så dags att börja med järntabletter. Nästa bm-besök blir efter midsommar, och då börjar de mäta magen.

Jag har skickat in alla papper till Försäkringskassan. Runt den 25:e juni borde jag få svar på om de beviljar gravidpenning eller inte. Hoppas så på det.

Inser att jag behöver ta tag i att fixa lite grejjer snart. Köpa sakerna som ännu inte är inhandlade. Innan jag blir för trött och tjock. För jag är redan ganska trött och tjock!

Migrän och grönan.

I helgen har hela stora familjen varit här. Mamma, pappa, syster, systerbarn x2 och systers man. Jag och Loppan. Vi har bott på hotell i stan och haft en heldag på Grönan. Det har varit helt fantastiskt! Loppan har varit SÅ glad, kramig med alla och så tillfreds. Det var svårt att skiljas från henne i måndags. Ensamheten blev så tydlig. Efter att ha haft så mycket folk omkring 24/7 så blev jag helt själv. Tomt. Men så glad över helgen. Det var verkligen helt fantastiskt. Så kul att se de tre kusinerna som tycker så mycket om varandra.

Loppan ville inte byta hem den här veckan. Det brukar inte vara problem med det så ofta. Men oj så svårt att skiljas när hon inte vill.

I tisdags var jag på Mamma Mia för att träffa läkare ang en dum migrän som kommer oftare och oftare. Vanligtvis har jag typ ett anfall per år, och då försvinner synfältet och blir helt skevt, jag kan inte läsa eller urskilja ansikten och sen kommer en vidrig huvudvärk. Nu har det dykt upp var och varannan dag, och jag har flera ggr fått gå hem från jobbet. Anfallen är inte alls lika starka, och inte lika långvariga. Migrän med aura har jag lärt mig att det heter, och det är den form av migrän som ofta förvärras under graviditet. Den utan aura blir ofta bättre, eller försvinner. Läkaren tyckte inte att jag skulle börja med migränmedicin under graviditeten. Jag skulle i första hand undvika utlösande faktorer, såsom datorn. Och stress. Lättare sagt än gjort. Vila så fort jag märker att det är på G. Och så fick jag citodon för de gånger när jag får kraftiga attacker. Vet dock inte om jag vågar ta det, trots att det inte skulle vara nån fara vid graviditet.

Idag har jag avslutat den kurs jag gått under det senaste halvåret. De andra kommer att fortsätta arbetet med metodstöd under nästa halvår, men inte jag. För mig blev det ett avslut. Nästa halvår är jag inte där. Är stolt över att jag genomfört kursen. Det har verkligen inneburit att kliva ur min comfort zone. Att stå framför folk och leda- det är galet läskigt.

Min mage får väldigt mycket uppmärksamhet. Ibland är det trevligt, ibland är det jobbigt. Den verkar ha haft en tillväxtpeak igen- känns som att den vuxit jättemycket den senaste veckan. Och den känns. Jag tror det är ligamentssmärtor mest, men blir också svullen i ben och fötter mot kvällen, och får också lite ont i höfterna mot slutet på dagen. Och måste nästan sova en halvtimme varje dag på min rast. Men det är inte så farligt.

Nå. Dags att sova. Snart helg. Lovely!

Igår höll han på.

I magen. Jag kan inte kalla det sparkar, mer känslan av att nån vred och vände på sig därinne. Möxade, som vi säger i Norrland. Jag hade varit igång jättemycket. Promenerat i stan. Möblerat om. Klippt gräs. (Nu börjas det, har massor med gräs att klippa. Oroar mig lite för hur det ska orkas med. Delar upp i små bitar åt gången.) Ofta känner jag av honom mest då. När jag vilar efter att ha varit väldigt aktiv.

Jag har så svårt att veta hur mycket jag bör vara igång. Eftersom det är det jag vanligtvis gör- är igång. Jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag vet som inte hur mycket jag faktiskt orkar. Om jag bara är fjompig när jag tror att jag måste vila ofta. Fast faktum är att jag inte orkar lika mycket. Igår slutade det med blodtrycksfall- fick sitta på golvet en kvart mitt i matlagningen. Antar att det betydde att jag borde ha vilat lite mer. Det är så konstigt när kroppen inte orkar. Har begränsat promenerandet på barnfria helger till max två entimmarspromenader. Annars kan jag liksom vara ute och gå hur mycket som helst, speciellt när solen och värmen börjat komma. Har också märkt av smärta i blygdbenet och ljumskarna. Googlade och lärde mig att man kan ha foglossning där också. Trodde bara att det var på ryggsidan.

Nå. Idag har jag tagit det lugnt, och vilat en timme i sängen. Nu ska jag åka in till stan och träffa Femmistjejen. Nästa vecka ser jag fram emot- mina föräldrar kommer fr Norrland på torsdag och ska skämma bort mig och Loppan lite. På lördag kommer systeryster från Örebro med sin familj och vi ska alla bo på hotell i stan och gå på Gröna Lund. Det ska bli fantastiskt roligt. En minisemester!

Fjong!

Ingen tvekan där. Jag har en liten pojke i min mage!

Jag är fortfarande omtumlad. Har knappt kunnat ta in och fatta. Han mår bra. Det är en pojke. En liten M. Jag har hela tiden varit säker på pojknamnet. Morfars namn. Tjejnamnet var jag lite osäker på.

Han låg där och pillrade och vinkade. Det är ju helt fantastiskt! Jag såg fingrarna. De små fötterna. Kamrarna i hjärtat. Att det fanns lite vatten i magsäcken- han hade druckit. Och i blåsan- han var lite kissnödig.

Det prel. datumet stämde på pricken. Den 6 oktober. Jag är alltså i v 19, som jag trodde. Snart halvvägs.

Jag har ju hela tiden känt att det är en pojke. Jag behöver ändå tid för att smälta och förhålla mig till det. Jag ska bli pojkmamma. Också. Jag är lite förvånad över att detta verkar betyda rätt mycket för mig. Jag, som gärna ser kön som nåt flytande. Nåt jag förhåller mig till dagligen, på så sätt att jag anser mig ha rätt att vara precis så mycket man och precis så mycket kvinna som jag vill. Från dag till dag. Kön är för mig en lek med roller, och jag vill inte se det som något som begränsar. En människa får innehålla alla sorter. Ändå möter vi ju olika ideal beroende på vilket biologiskt kön vi har. Det finns förväntningar. Det är svårt att komma ifrån. Det finns många mansideal och mallar som jag inte är så förtjust i.

Nå. Det behöver inte vara så stor grej. Faktum är att jag har en liten guldklimp i min mage! En liten människa som ska få leva med mig och Loppan och bli en fin person, oavsett kön. En bebis, det finns en bebis!

Ex-Fru följde med mig. Det var fint att få dela. Hon fick en tår i ögat.

Hon sa att det är lite svårt att förhålla sig till att jag förändras. Att jag är rund, bullig och kurvig, jag som oftast varit androgyn el grabbig. Och nu är jag så kvinnlig. Jag höll med om att det är ovant.

Och tänk va. Efter dessa så oroliga månader så har jag kommit såhär långt. Det vågade jag knappt hoppas på. Och det funkade! Att resorna till Danmark har gett mig detta- det är bara så ofattbart. Det gick, fanimej! Nu är jag ju inte i mål än, men jag tror att jag måste våga tro nu. Att det kanske ska hålla hela vägen. Jag tackar alla tänkbara högre makter för att livet är precis så som det är exakt just nu.

Jag fick massor av bilder med mig.

GLAD!!!

Sol och full fart.

Det blir inte mycket uppdaterat. Konstigt- jag borde som ha behov av att skriva om vad som sker. tycker jag. Mitt i denna skitstora förändring borde behovet av att ventilera vara stort. Fast tvärtom så är jag rätt introvert, och pratar mindre än nånsin om allt som rör sig i huvudet. För jag vet knappt själv vad, OM nåt rör sig därinne.

Jag mår ganska bra, och har gjort de senaste två veckorna. Magen är som en stor, hård och rund boll. Jag är jättelycklig över den, men vågar emellanåt knappt tro på den. På att den innehåller nåt. Fortfarande inga sparkar, och jag tycker fladdret är mindre förekommande nu än det var för nån vecka sen. På onsdag, i övermorgon, är det dags för RUL. Måtte det gå bra!

Mammabyxorna och mammatröjorna är allt jag bär nowadays. I allt annat ser jag bara ut som en oformlig klump. I mammakläderna ser jag fin ut. Jag känner mig fin. På ett ovant, kvinnligt sätt. En del klienter har listat ut att det finns en bebismage under koftan. För i klientkontakten bär jag fortfarande alltid nån stor, sjalig kofta. Känns liksom så privat på nåt vis. Fast snart är det alldeles för varmt att drapera sig så.

Loppan var sjuk förra veckan, och jag vabbade. Hon kräktes på natten och var hur pigg som helst på dagarna. Jag har märkt att min kropp inte alls klarar sömnlösa nätter just nu. Den reagerar med migränliknande huvudvärk direkt. Fast vi har haft det mysigt ändå. Loppan är sååå förväntansfull inför att bli storasyster. Måtte allt gå bra nu! Jag inser att det här med att Loppan sover med mig i min säng- det är nog ett problem. Hon är väldigt ägande om sin sida i min dubbelsäng, och har inga planer på att flytta till sitt rum. Och hon nöjer sig liksom inte med sin sida i sängen- hon ligger kors och tvärs och jag får i bästa fall en liten sängstump på ena sidan. Hur ska det gå med Bebis också? Och jag har inte hjärta att tvinga bort henne.

Jag får klura på den ett tag till.

Veckorna med Loppan är fyllda av barn. Det är så kul att hon har mycket kompisar, och det är ofta här de hänger. Jag gillar ju det, men undrar lite hur jag ska orka med det här tempot när jag blivit ännu större. En del kompisar är tre år, och då behöver jag vara väldigt delaktig för att det ska funka. Konflikterna mellan de små - de kan bli ganska stora. Jag behöver få till lite vila i min barnvardag också.

Nå. Jag ska lägga mig. Så att det blir onsdag och RUL snart. Jag längtar väldigt!

Akuten och sparkar.

I söndags bad jag Ex-Fru komma och passa Loppan medan jag åkte in till Danderyd. Efter ännu en natt med världens smärta i magen/ryggen var jag helt uppriven och säker på att Liten inte klarat sig. En helt fruktansvärt vidrig situation.

Jag hade tur, och det tog bara en och en halv timme innan jag fick komma in. Samma läkare som kollade upp mig efter MA:t konstaterade att vi setts förut. "Och nu kommer jag i samma ärende", tänkte jag. När hon tog fram UL-grejen stannade nästan tiden. Så fruktansvärt rädd för vad som skulle synas på skärmen.

Men där fanns, till skillnad från sist, en liten Loppa no 2 som låg typ upp och ned, vinkade och viftade på fötterna. Obeskrivlig lycka! Och allt var bra med hen! Vad det än var med smärtorna så är det inget som påverkar bebisen, sa läkaren.

Jag ringde Ex-Fru och mamma och störttjöt. Mamma grät också. När jag gick ut från sjukhuset var hela världen annorlunda. Liten är kvar och mår bra. Jag kanske visst får använda mina fina barnvagnar, och jag behöver inte berätta för Loppan att det inte blir nåt syskon. Det var vad jag oroade mig mest för. Hon är så himla glad, min Loppa. Över att hon ska få bli storasyster. Hon kramar och pussar magen, och pratar om Min Bebis. Att behöva berätta för henne att det inte blir nåt hade varit helt överjävligt.

Idag, i v 17, tror jag att jag på riktigt känt riktiga sparkar. Svaga, men ändå helt klart annorlunda från det där fladdret som jag ofta känner. Doff, doff, doff, doff.

Fantastiskt.

Jag är fortfarande rädd. RUL om knappt två veckor.

Jag har listat ut att smärtan såklart måste ha varit gallan. Har haft lite problem med det tidigare, när jag käkar för mkt grillat och/eller fläsk. Fattar inte att jag inte tänkt på det. Sen kom den där nästintill vita avföringen, och då fattade jag. Förklarar att det kom så hastigt, och gjorde så fruktansvärt ont. Nu passar jag mig för sånt som triggar, och hoppas på att slippa fler ggr.

Nu känner jag mig så innerligt tacksam, över min fina Loppa, och över den här lilla som finns i min mage. Det är verkligen två underverk.

Inte uvi.

Min husläkare ringde igår och berättade att jag inte har uvi. Fan också. Hoppades så på att skulle vara det, för att få en förklaring och slippa tänka på 100 andra både tänkbara och icke-tänkbara anledningar till den här skiten.

Igår: jag mådde helt klart bättre. Bättre innebär dock ett mående som var way worse än jag tidigare mått under graviditeten. Inga fler kräkningar, jag fick sova på natten bara jag fyllde på med Alvedon när den slutat verka. Fortsatt ont åt njurarna/ländryggen nämligen. På morgonen hade jag lite diarré, och kvällen innan hade jag lite feber. Mådde fortfarande illa och hade svårt att äta. Fick i mig lite kokt fisk och ris till lunch. Mailade bm på kvällen och berättade om den icke-existerande urinvägsinfektionen, hur jag mådde och undrade vad jag skulle göra.

Loppan kom till mig på eftermiddagen. En välsignelse att få hit det lilla livet, samtidigt som det var svårt att orka med. Men sånt där är det lika bra att öva på, för sånt kommer det att ingå mycket utav i livet framöver, om det nu bara går väl med den lille därinne. Och hursom så är Loppan alltid hopp om livet, och tvingar bort en del utav katastroftankarna. Glad att hon är här.

Idag: mår jag ännu lite bättre. Har sovit förjävligt. För alltså- jag har fortsatt skitont i ländryggen, speciellt när jag ligger ned. Jag försöker byta ställningar men hittar ingen som funkar. Och så är jag galet törstig. Och kissnödig. Måste upp och hämta mer vatten hela tiden, och konsekvensen av det blir ju att jag måste upp och kissa hela tiden. På det Loppans små fötter, som helst vill vara invirade runt mig. När jag flyttar bort dem så kommer de genast igen, som en värmesökande missil som behöver ett varmt mammaben eller en varm mammamidja. En nu icke-existerande sådan. För att hon ska kunna ligga som hon egentligen vill så måste jag ligga på min högra sida. Och det är helt omöjligt. Gör skitont i både magen och ryggen. Så har det varit ganska länge. Jag har hittills klarat mig genom att ligga på rygg när hon knorvar med sina fötter som mest, så att hon kan ha sina ben tvärs över mig. För att sedan vända mig på vänster sida vid tillfälle. Vänster sida är bästa alternativet. Nu har tyvärr ryggläge blivit helt omöjligt även det. Nu är det vänster sida som gäller, men även den gör ont efter ett kort tag. Och då har jag inget att byta med. Sen gör det bara ont. Funderar om det kan vara foglossning på G? Ex-Fru, som är sjuksköterska, trodde att det kunde vara gaser som tryckt mot njurarna när det gjorde sådär fasligt ont. För jag hade så fruktansvärt mycket gaser då också, så den hypotesen kan jag kanske köpa.

En matförgiftning/magsjuka inklusive onda gaser, i kombination med tillväxtspurt och begynnande foglossning?

Och alltså. Det är så satans svårt att veta. Dels vad fan som händer i kroppen. Jag har aldrig gjort det här förut. Jag vet inte vad som är normalt. Idag har jag för första gången känt molvärk runt livmodertrakten och hela magen är som öm. Jag vet inte om det är vanlig växtvärk. För magen har fanimej, trots mycket knapert matintag vuxit de senaste dagarna. Jag har ett band som jag mäter med. Det kan iofs också vara att magen är svullen efter kräkningarna. Jag vet inte om jag ska oroa mig eller om allt är som det ska. Och jag kan inte ta reda på om det är som det ska.

Fick svar från min bm imorse. Hon skrev att det ju låter som att jag drabbats av en maginfluensa. Att jag ska se om det blir bättre ändå under dagen, och om det blir det så var det antagligen så och då behöver jag inte gå vidare. Om det blir värre ska jag åka in till gynakuten direkt. Och det svaret lugnar inte mig. Endera är det inget farligt, eller så är det akut. Jaha. Ja värre blir det ju inte, det märker jag ju. Och det är ju bra. Jag mår ju bättre och bättre. Inga kräkningar, ingen feber, ingen diarré. Och det onda, det kan ju ha jättegravidnormala orsaker. Tillväxtspurt, ligament, foglossning. T ex. Antagligen är det så. Och om jag inte haft min tidigare MA-upplevelse så skulle jag köpa det.

Men då. Då hade jag ju skitont och mådde jätteilla under en enda natt. Sen mådde jag som vanligt i en och en halv vecka. Sen kom blodet. Så jag kan inte låta bli att tänka: tänk om nåt gick fel nyss. Och nu kommer några veckors lugn innan helvetet visar sig igen. Jag försöker att inte tänka så, men jag kan ibland inte låta bli. Det var iofs inte alls samma typ av smärta. Den satt mer runt livmodern, och hade ingen direkt koppling till magen och ryggen i övrigt.

Hursom. Det finns inget att söka akut för. Det verkar som att det enda jag kan göra är att vänta. Intala mig själv att allt är som det ska. I tre veckor till. Sen är det RUL.

Jag är så jävla rädd bara. Dels för min egen skull, men också för alla andra. Mest Loppan, som kör runt på de nya vagnarna, leker att dockan Gabriella är den nya lillasytern/brorsan, vill att vagnen och dockan ska stå inne i vårt sovrum och sova med oss och tycker att det ska bli jättespännande. På jobbet: jag vet inte hur jag skulle stå ut. Nu när så många vet.

Jag borde inte tänka sådär ens, men kan inte låta bli.

Jag är hemma från jobbet idag med. Måste få i mig lite mat innan jag kan gå och jobba. Blir kanske hemma imorrn med.

Usch vilken resa. Måtte Liten må bra. Jag skulle inte gnälla så om jag bara visste att hen mådde bra.

Hur...

... beskriva de senaste dagarna?

Helt upp och ned.

I lördags kom min kollega med bebisgrejjerna. Mycket mer än han sagt. Två fina barnvagnar, en spjälsäng plus madrass, en gåstol, ett skötbord, en bebisstol, en bilbarnstol. Allt för 1000 spänn, och det var fina grejjer. Jag är jättetacksam!

Jag blev helt uppfylld utav detta nya, åkte och hämtade Loppans gamla mjuka insats som passade perfekt till vagnarna och försökte lista ut alla finesser med vagnarna. Och när jag ändå var i det där bebisflödet så bestämde jag mig för att jag för första gången skulle våga kolla in ett par mammabyxor. Eftersom jag har lite svårt att knöka in magen i mina vanliga. Det är fult och obekvämt. Att ta på sig ett par mammabyxor var jätteskönt. Varmt, mjukt och gott om  plats. Slog till på två mammatröjor också, och kände mig inte längre bara fet, utan fin och gravid.

På söndagen åkte jag till andra sidan stan för att fika med en kompis och hennes lille son i Farsta C. Det var mycket trevligt, men här nånstans började det här helvetet som varit min natt och dag det här dygnet. Började som ett vagt illamående, och lite ont i ryggen. Utvecklades sedan till fruktansvärt ont runt njurarna och ett överjävligt illamående. Inatt har jag inte sovit en blund. Haft så himla ont i ryggen/njurarna, uppblåst som en boll och har kräkts som jag aldrig kräkts förut. Det fanns som inget stopp på hur mycket som kunde komma upp.

Jag blev jätterädd såklart. Vid tre inatt ringde jag Vårdguiden och undrade om jag borde åka in, med gråten i halsen. Hon jag pratade med tyckte dock inte att det var nödvändigt. Hon sa att jag ju gått såpass långt att risken för missfall inte var den första anledningen till smärtorna som hon kom att tänka på. Hon tyckte att det skulle kunna vara urinvägsinfektion, eller ligamentsmärtor eftersom tillväxten är så stor just nu. Hon föreslog att jag skulle ringa min bm på morgonen, och se till att få kolla om det är urinvägsinfektion. Jag mailade bm som ringde upp på morgonen. Hon tyckte egentligen att jag skulle åka in till akuten, men eftersom akuten inte tyckte det så blev det vårdcentralen. De skulle göra en odling och förhoppningsvis får jag svar imorrn. Jag hoppas innerligt att det är uvi.

Jag har gråtit mig igenom natten och halva dagen. Är så satans, inihelvetes rädd för att nåt gått fel med bebisen. Jag hamnar tillbaka i oktober och missfallet. Den hemska väntan, på att få veta om bebisen/fröet mår bra. Skräcken för ett negativt besked.

Efter mitt gråtmaraton och allt katastroftänk tvingade jag mig att tänka med huvudet och inte med känslorna. Efter googlande på nätet, som faktiskt tröstade mer än skrämde upp den här gången. Så insåg jag att det är himla vanligt med såna här upplevelser, och att det rätt sällan verkar vara kopplat till mf i v 16. Jag tänkte på ex-fru som led nåt fruktansvärt av njurbäckeninflammation. Hon blev inlagd och fick morfin för att smärtorna var överjävliga, medan Loppan simmade runt därinne och mådde fortsatt bra. Helt ovetandes om sin mammas lidande. Jag tänkte på systeryster som kräktes inälvorna ur sig och somnade i badet för att det var det enda stället där smärtorna blev uthärdliga, och ut kom en jättefrisk Alva. Jag försökte komma ihåg att chanserna att bebisen mår bra är större än risken att den inte gör det.

Fast jag är längst inuti fortsatt orolig. Skulle kunna göra vad som helst för ett UL, samtidigt som jag fattar att jag inte kan springa och göra såna vid varje orosmoment eller okänt symptom. Det går inte. Jag kanske måste försöka härda ut och lita på att det ska gå bra. För min egen skull.

Har haft telefon- och mailkontakt med bm hela dagen. Hon tycker att jag ska åka in om läget försämras det minsta. Och det har jag tänkt också. Nu skulle hon på kurs i två dagar men skulle kolla av sin mail med jämna mellanrum så att jag kunde berätta hur det går. Sånt gör mig varm i hjärtat, och det behöver det här hjärtat som känt sig outhärdligt ensamt och utelämnat när jag legat här själv och mått så skitdåligt. Tack och lov också för ex-fru, som kan ta Loppan några dagar extra. Jag hade inte orkat vara nån bra eller trygg mamma just nu. Ex-Fru kom också förbi med blåbärssoppa, mandelbiskvier och vaniljglass. Det enda jag fått i mig sen lunch igår. Har värmt mat och försökt äta, men det går inte. Apelsinjuice och banan har funkat också.

Det är ingen picknick att vara gravid. Det värsta är helt klart oron. Om jag bara visste att Liten har det bra- då skulle det vara lättare att härda ut. Om det inte skulle funka den här gången så vete fan om jag skulle orka göra om det här. De här första 16 veckorna har inneburit så sjukt mycket oro. Jag hanterar inte sånt så bra- Måtte jag få uppleva runt 40 fullgångna veckor den här gången!

Känslosam dag.

Det har det varit.

Först, när jag skulle köra till stationen för att sen ta tåget till Mama Mia. Så vips, i en rondell. Tappade jag styrförmågan och alla lampor lyste rött. I en rondell- det måste vara absolut sämsta stället att tappa styrförmågan på. Lyckades få bilen runt hela rondellen på nåt mirakulöst sätt, och när jag körde ur den så var styrförmågan tillbaka. På torsdag är det verkstadsdags. Nu måste de fanimej hitta vad felet är. Skitsamma (nå, inte riktigt) vad det kostar, vill bara ha en bil jag kan lita på.

När jag kom till stationen var jag så upptagen med att tänka på hur fan jag skulle lösa kommande vecka om jag inte kunde använda bilen. Och likadant på tåget in. Jag glömde nästan bort att jag skulle till barnmorskan.

Och det är ju fan, men så fort jag sitter ned med någon och allt fokus är på mig så blir jag så blödig. Gråten hamnar liksom per automatik i halsen. Medan jag kämpar för att det inte ska märkas så glömmer jag helt vad jag tänkt säga och fråga om. Jag fick ta en massa prover. Bm sa att risken att vi inte skulle höra nåt hjärtljud var väldigt stor, och vi bestämde oss för att inte lyssna. Sen berättade jag om all min oro, och började såklart gråta. Då gick bm ut och skulle kolla nåt, och kom tillbaka och sa att det fanns en ultraljudsbarnmorska som kunde låta mig få en snabb titt på Liten.

Jag är så väldigt tacksam för det. För att hon tar min oro på allvar. Och för att jag fick se Liten ligga där, inte så vild den här gången, men lite slött småsparkande med benen. Lilla Skrutt. Du lever. Tack och lov! Ultraljudsbarnmorskan påminde mig om att risken för att nåt ska gå fel nu är väldigt, väldigt liten. Och att jag inte ska låta oron ta över, utan tillåta mig tanken på att det ska komma en bebis. Och bm sa att de kommande veckorna och månaderna kommer att bli annorlunda. Att allt blir mer verkligt och påtagligt när magen blir större och större, och när sparkarna börjar komma. Den lilla blir mer verklig då. Den första oroliga, ogreppbara och overkliga tiden är slut.

Det kändes väldigt hoppfullt.  

Sen fick jag tid till RUL, den 8 maj. Om 3 och en halv vecka. Jag längtar! Och känner mig för stunden lättad. Kanske smyger sig oron på snart igen, men jag ska försöka hålla den borta. Nu känns det i alla fall mer OK att få hem barnvagnar och spjälsäng imorrn.

Vår samordnare på jobbet bad om tillåtelse att ta upp min kommande gravledighet på samordnarmöte igår, för att kunna diskutera vikariefrågan. Jag sa att det var OK. Idag berättade hon att alla redan visste att jag var gravid! De hade redan sett det och ingen var förvånad. Och jag som trott att jag dolt det ganska bra!

Nu är jag fruktansvärt trött och ska lägga mig.

Liten paus, och full fart samtidigt.

De senaste två veckorna har livet sprungit. Det märks att det är vår. Ungarna på gården har tinat upp, och förra veckan när Loppan var här bestod hela min värld av ungar :o) Från sex månader till 11 år. Dygnet runt. Nu börjar den här tiden när matinköpen inte kan planeras för två. Minst en matgäst vid varje mål blev det! Det är härligt. Loppan var jätteglad. Jag omvärderade mina planer på att flytta mer centralt. Det är fanimej värt nedkörningar i diket när vår kringelkrokiga väg blir alltför isig, det är värt bilberoendet och svårigheten för besökare att komma till oss. Den här årstiden i alla fall! För Loppan springer mellan husen, känner sig trygg med så många vuxna och har så många kompisar. När Liten kommer så kommer jag inte behöva anstränga mig för att Loppan ska få leka. Kompisarna finns i dörrarna bredvid, mittemot och snett över.

Loppan har förresten meddelat alla grannar och hela dagis om det väntade lillasyskonet. Så nu vet alla. Förra veckan kom alla grannar och grattade, och sa att de ju finns här om jag behöver hjälp. En utav dem sa att det här, det fixar vi tillsammans! Och då känns det fint i hjärtat, som ibland undrar hur det ska gå med mitt ganska lilla sociala skyddsnät. Som kanske inte är så litet som jag tror.

Livet har rusat på jobbet också. Kurstillfällen och möten i massor. Jag har berättat för min chef, och mina kollegor upplyste mig om att vår vikarie, som då vickade hos oss på heltid, fick havandeskapspenning (fast nu heter d visst inte det längre) två månader innan beräknat datum. Man bedömde att min arbetsplats varken är säker eller lämplig för en höggravid kvinna. Det förekommer en del hot och våld hos oss nämligen, och många klienter är oberäkneliga. Så jag kommer också att ansöka om det. Det hade jag inte tänkt på själv, men när jag läste intyget som vår vikarie fått till hennes ansökan så kom jag också på att jag självklart inte ska vara där mot slutet. Så vi får se hur det går. Isf skulle jag sluta jobba redan i början på augusti, direkt efter semestern! Vore helt underbart!

En annan bra grej är att jag på lördag får hemleverans av duo-barnvagn, sittvagn och spjälsäng. Allt för 1000 spänn. Min kollegas syster hade massa bebisgrejer, och min kollega kommer över med dem. Allt för 1000 kr. Jag hade räknat med minst 2000 bara för en begagnad duovagn, och att slippa lusläsa Blocket och kanske åka till andra sidan stan för att hämta upp grejjer är guld bara det.

Annars hade jag egentligen inte tänkt våga köpa det än. Men när erbjudandet kom så kunde jag ju inte tacka nej.

För rädd är jag fortfarande. Emellanåt livrädd. För hur den lille har det därinne. Mailade min barnmorska i veckan och frågade om jag kan få lyssna efter hjärtat när jag ska dit imorgon, trots att det är för tidigt egentligen. Hon svarade att vi kan försöka, men att risken är att inget hörs och att det då gör mig mer orolig. Jag skulle fundera tills imorrn på ifall jag tycker att det är värt det. Och jag har funderat och funderat, och tror att jag kommit fram till att jag nog inte kan bli mer orolig och att det det är värt att prova. Chansen att jag får höra ett hjärtljud väger tyngre än risken att inte får göra det.

Emellanåt kan jag vara bara glad, och emellanåt kan jag lita på att det kommer hålla. Andra stunder går det inte alls. Undrar om det hade gjort skillnad ifall jag träffat en kurator efter MA:t. Om jag hade bearbetat det bättre. För shit vad det ligger där och spökar. Känslan av att jag inte kan lita på att min kropp säger ifrån om nåt är fel. En tjej på kursen som jag varit på idag är också gravid. Hon är en vecka före mig. Och hon berättar helt okomplicerat och självklart att hon är gravid och kommer vara föräldraledig i höst. Vilken skillnad från mig, som inte ser det som självklart alls att framtiden ser sån ut. Fast nånstans så tror jag nog det jag med, eller hoppas innerligt i alla fall. Men jag vågar inte prata om det med folk, utav rädsla att det ska försvinna. Men det kommer kanske. Ett större lugn. Jag hoppas det.

Jag mår inte illa längre. Matlusten är det dock sådär med. Jag är sällan sugen på nåt. Käkar ändå såklart, och är noga med att äta bra för att Lilla ska få allt hen behöver. Men ätandet är inte njutningsfullt. Jag som tänkt mig att jag skulle vilja käka jämt. Fast det kanske kommer det med. När Lilla blivit större och kräver mer.

Magen växer. Sen förra veckan fotar jag magen varje vecka. När jag jämför förra veckan med den här så ser jag att den vuxit. Kan ju bero på hur jag fotat, men kul ändå! Jag får sätta en gummisnodd i min mina jeans för att kunna knäppa. I mina stora tröjor ser jag bara fet ut, och i de som sitter lite tightare syns det tydligt att jag är gravid. Så på jobbet går jag mest runt och ser fet ut, eftersom jag gärna skulle dölja det för klienter ett tag till. Hemma kan jag ha de tröjor som sitter åt lite mer, och då känner jag mig mest stolt och glad över magen! Jag borde nog släppa på den där rädslan för att folk kan se snart, så skulle jag kunna gå runt på jobbet och känna mig glad och stolt istället för bara fet! Kanske till och med unna mig lite nya kläder. Det kommer jag att behöva göra snart ändå. Men samma där- vill som känna mig mer säker på att Lilla är alive and kicki´n innan jag gör det. Har förresten känt som bubblor i magen de senaste dagarna. Jag tror inte att det är tarmarna, känns annorlunda. Undrar om det är förstadiet till sparkar. Hoppas på det!

Summa summarum: jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jättejätteglad och jättejätteorolig. Hoppas på att morgondagen ska göra mig lugnare.

Fantastiskt!

Det gick bra!!!

Förra UL, i vecka 9, var också fint. Då fanns där en liten blubb, en liten limpa. Med det där fantastiska hjärtat som slog som det skulle.

Men den här gången. Bara 4 veckor senare. Så fanns där en BEBIS, med två armar och två ben. Huvud. Och det lika fantastiska hjärtat. Och det var en livlig krabat, som snurrade runt, vred på sig, gjorde kullerbyttor. Det var mycket fart på hen.

Det var helt fantastiskt. Dels att allt såg bra ut. Med Bebis, och med cystan som försvunnit av sig själv. Precis som förra barnmorskan sa att den troligtvis skulle göra. Men dels också för att det blev som mer verkligt. Att det är ett litet pyre därinne. Inte bara en klump. Utan början till en människa. Som antagit en människoform. Som har allt, och som bara ska växa till sig.

Läkaren sa att när allt ser bra ut såhär pass långt in i graviditeten så är risken för missfall väldigt liten. Det är också fantastiskt. Underbart. Sen släpper ju inte oron ändå. Jag har svårt att släppa den. Men jag försöker. Det är det där med kontrollen. Jag vet ju inte vad som hänt därinne sen igår.Jag fattar att det är dumt att tänka så, för den ovissheten kommer jag att få leva med länge än. Jag måste hitta nåt mindre slitsamt sätt att hantera den på.

Trots oron så är jag fantastiskt glad. (fantastiskt är det mest återkommande ordet i detta inlägg!) SÅ lättad. Ni må tro att jag var nervös innan. Gråten var så nära när jag la mig på sängen bredvid ultraljudsapparaten. Så rädd för vad jag skulle få se. Att det då dyker upp en vilt plaskande och minst sagt livfull varelse på skärmen- då började jag nästan gråta iallafall, av lättnad. Dessutom återkom illamåendet med full styrka för några dagar sedan, och jag hade varit vaken sen kl 3 den natten och bara mått så jävla risigt. Illamåendet i kombination med en sprängande huvudvärk håller i sig, men nu när jag vet att den inte beror på att nåt är fel. Då blir det genast så mycket mer hanterbart. Då kan jag må såhär ett bra tag till.

Jag fick två fina bilder med mig hem. Jag tittar på dem då och då, och kan knappt fatta att nåt kan vara så bra. Och jag är SÅ tacksam!

Illamående och oro.

Idag, om någon timme, ska jag på ultraljud. Jag är så väldigt orolig. Har dessutom haft en hemsk natt, precis som innan förra ultraljudet. Det började redan igår. Jag mådde så illa hela dagen, och värst blev det på kvällen. Inatt vaknade jag kl 03 och mådde helrisigt och har varit vaken sen dess. Det oroar mig jättemycket, speciellt eftersom illamåendet annars varit bättre nån vecka nu. Huvudvärk, äckelkänslor, illamående och ett allmänt obehag i kroppen.

Den här oron är fruktansvärd. Vet inte vad fan jag skulle ta mig till om det här inte går bra. Det måste helt enkelt bara vara bra.

Min tur...

att vara sjuklig. Jag har ju varit småkrasslig i nästan en vecka, men trodde inte att det skulle bryta ut. Så igår efter ridlekis blev jag toksnuvig. Allergi-attack trodde jag, eftersom jag kan vara känslig mot pälsdjur och damm. Imorse var jag dock minst lika snuvig, och så toksvettades jag ena sekunden och frös nästa.

Jag försökte sjukskriva mig, men det gick inte så bra. Alla andra på mitt jobb var nämligen också sjuka!

Jag blev tvungen att åka till jobbet och öppna verksamheten, sen kunde jag åka hem igen vid elva. Jag blir skitnojjig över att ha feber och behöva ta febernedsättande. Vet att man får ta tabletter med paracetamol, och att man bör göra det istället för attt ha en förhöjd kroppstemeparatur. Tog imorse, och har inte haft feber sen dess. Kollar temp regelbundet och tar bara tablett om det är över min normala nivå.

Jag har haft en jättehärlig vecka med Loppan. Hon är underbar, min lilla tjej. Jag lider nu av världens separationsångest. Hon har varit så go, kramig och mysig. Extra mycket så, liksom. Det känns som att hon behöver så mycket just nu. Så mycket närhet, påfyllnad och bekräftelse. Bli sedd, förstådd, pratad med och lyssnad på. Och vägledning. Det känns som nåt som kommer mer och mer. Situationer med kompisar, andra barn. Som hon berättar om och som vi kan diskutera. Hon börjar bli så stor. Och hon är en känslig tjej. Jag hoppas att hon och vi kan ta hand om den där fina men också sårbara känsligheten. Jag känner igen mig i den. 

Vi har pratat en del om fröet i magen. Jag har försökt hålla tillbaka, jag har betonat att vi ska få veta nästa vecka om det växer därinne. Jag vet inte om det är rätt sätt. Det gick ju inte att dölja längre. Hon ser ju magen. Och jag vågar inte bara bestämma mig för att nu kommer det här gå bra och bara kasta oss ut. Fast för Loppan väcks ju förväntningarna ändå såklart. Hon är jättepepp. Vi pratade om att bli storasyster. Jag sa att om det blir en bebis, då kommer den bebisen att ha världens tur som får Loppan till storasyster. För att Loppan är världens finaste och kommer bli en toppenstorasyster. Hon blev lite generad, men jag såg hur hon myste och blev jätteglad. Fina Loppan.

Jag tänker också en del på hur det skulle bli för Loppan att dela mig med nån. Loppan var tre när jag och Ex-Fru separerade. I snart tre år nu har det bara varit Loppan och jag de veckor hon bott hos mig. Ex-Fru får hon ju dela med sin storebror, och det är ofta tufft för henne att inte få Ex-Frus odelade uppmärksamhet. Jättenyttigt också, men kämpigt emellanåt. Jag tror att hon tyckt att det varit rätt skönt att få vara helt i centrum hos mig. I helgen hade vi Loppans 4-åriga kompis hos oss i några timmar. Och det var så mycket konflikter just runt att jag skulle hjälpa bara Loppan, eller jag skulle  åtminstone hjälpa Loppan först. Och längst tid. Med allt. Tyckte Loppan. Det blev mycket konflikthantering.

Jag försöker tänka att det kommer att lösa sig det där. Jag fattar att det skulle kunna bli rätt mycket att deala med under en period, men jag får nog ta det då. En förberedelse som vore bra att få till vore dock att få Loppan att sova i sin egen säng. En familjesäng med en mamma, en sexåring och en nyföding skulle kunna innebära att ingen sover nånting. Jag klurar vidare på den.

Känner mig också mer och mer nöjd med valet av Mamma Mia som mvc. Jag är nämligen skitblödig just nu inför par. Att sitta i en föräldragrupp med mest par skulle vara alltför tufft. Tänk att det var jag inte alls förberedd på. Jag trodde att jag var helt cool med att göra detta själv. Men nånstans så önskar jag mig en partner som vill dela vardag och familj. Och hoppas på att det ska dyka upp en sån nångång. Jag ångrar inte alls mitt val att göra detta själv, jag var bara oförberedd på alla känslor det skulle väcka. Känslor som jag inte ens visste om att jag hade. Eller iallafall inte hur starka de var. Så en föräldragrupp med ensamstående mödrar blir nog jättebra.

Jag är jättenervös och spänd inför ultraljudet på torsdag. Nu finns det som inget före torsdag. Det måste bara bli torsdag nu helt enkelt.

Nu blir jag iaf hemma några dagar. Det ska bli skönt, trots denna enerverande snuva!

Jag är dålig på att skriva nåt just nu. När det blir så blir det sådär halvtaskigt från mobilen. Jag hatar att skriva halvtaskigt.

Veckorna rullar på. Jag tycker att det blir svårare och svårare att hinna med att jobba, ta hand om hemmet och Loppan. Mest är jag frustrerad över att jobbet tar för mycket av min tid och energi. Jag har väl inte den just nu. Energin alltså. Eller- jag behöver den till annat. Jag behöver tid till eftertanke, till att såsa och ta saker i sin takt. Och det har inte gått så bra. Fast jag jobbar på det, hela tiden. Att, trots att det finns saker som kräver sitt, hitta nåt lugn i mig som gör det möjligt att vara närvarande ändå. Närvarande i Loppan, och i kroppen. Och ge själen en chans att hinna med.

Jag går in i vecka 13 idag. Tack och lov. Jag kan dock inte känna mig lugn i det än. Jag behöver det där ultraljudet på torsdag för att våga tro på det ordentligt. Jag nojjar. Jag nojjar när det känns för lite, när det känns för mycket. När det känns som att magen krympt ihop. Fast igår provade jag några byxor som jag inte haft på ett litet tag. Och de var omöjliga att få igen, så växt måste den ha gjort!

Generellt kan man nog säga att det känns mindre i kroppen nu än det gjort tidigare. Det spänner och drar mindre i livmodern, och jag mår mindre illa. Och det är väl ungefär som det ska har jag förstått. Att ofta avtar det där just runt och efter v 12. Nu kommer illamåendet mest efter att jag ätit.  Kaffe är fortfarande out of the question. Fruktjuicer- äpple och päron. Det vill jag helst dricka.

Loppan vaknar!

Loppan igår, när jag kommer ur duschen. Klappar på min mage. "Hej tjockmage! Mamma varför är din mage så tjock?" Jag skrattar. Loppan: "Men mamma varför ÄR den det?!" Så jag berättade att jag stoppat in ett bebisfrö och att vi får veta nästa vecka om det tänker stanna därinne och växa sig stor. Efter UL alltså. Då vågar jag, om allt är som det ska, på riktigt prata med henne ordentligt om bebis och om att bli storasyster. Är så rädd för att hon också ska behöva bli ledsen och besviken om d inte blir nåt. Annars har vi haft både kräksjuka och förkylning i huset. Idag verkar vi må bättre och förhoppningsvis kan vi ta till Kamomilla stad idag.

Oro.

Igen. En ny orospeak. Jag är så himla rädd för ett nytt MA. Livrädd. Skulle behöva ett UL en gång i veckan. En och en halv vecka kvar. Det var flera veckor sen sist och mycket kan ha hänt. Försöker vänta barn och inte MA. Idag går d sådär.

Lördag.

Det är alltid så svårt att bestämma hur helgerna utan Loppan ska se ut. Jag har svårt att veta vad jag behöver mest. Jag har ett ganska stort behov av att vara själv, men det är ju också viktigt att hinna träffa vänner.

Men. Jag har varit så trött den senaste tiden. Och jobbet har tagit mycket energi. Så jag bestämde mig för att det fick bli en ensamhelg. Idag var jag en sväng in till stan, för att ta en promenad i soligt Stockholm, och för att köpa teaterbiljetter. Loppans grupp på dagis läser Kamomillastad, och en annan förälder tipsade mig om att den spelas på Maxim just nu. Så vi ska gå nästa lördag. Det var rätt dyrt, men jag tror att Loppan kommer att uppskatta det. Och jag med.

När jag kom hem var jag helt galet trött. Så att det kändes som feber i benen. Jag gick och nlade mig, och var helt utslagen i tre timmar. Om jag kan somna på dagen, då är jag bra trött. Sen har jag fixat lite härhemma.

Igår fikade jag med Ex-Fru. Jag tänker så mycket nu på hur allt blev. Hur det kanske hade kunnat vara. Jag har så svårt att släppa. Och känner skuld. Saknar allt det vi hade- det som var bra. Och undrar om jag någonsin kommer hitta det igen. Jag känner mig ofta ensam.

Men magen. Den gör mig glad. Ex-Fru sa igår när jag kom- Oj, nu ser du verkligen gravid ut! Det börjar bli svårt att dölja nu. Jag satsar på att hålla det hemligt i två veckor till. Till efter ultraljudet, så att jag hunnit se en gång till hur allt ser ut. Vi får se om det går. Vill helst inte att klienter ska få veta innan jag hunnit prata med min chef.

Pratade med mamma idag om pappadagarna. Hon ska komma ner och vara hemma med mig de första två veckorna. Glad för det. Det är synd att hon inte har körkort, eftersom man inte tar sig nånstans utan bil härute. Men det får vi lösa.

Jag tänke rmer och mer framåt. Det går som inte att låta bli. Det är spännande och roligt. Och lite läskigt.

Jag går in i vecka 12 imorrn.

På tåget...

... på väg hem från Mamma Mia. Jag kan inte åka tåg just nu. Paniktuggar tuggummi och dricker vatten för att hålla kräket borta. Cellprov och samtal om mammas blodpropp när hon var 30 drygt. Läkaren tyckte inte att vi behövde utreda om jag löper risk att drabbas under grav när risken är förhöjd. Blodpropp är d sista jag oroar mig för. Det finns ju så många andra orosmoment som är way läskigare. Så jag tycker inte heller vi behöver utreda. Cellprov var otäckt. Vill inte att nån petar runt därinne. Men skulle inte vara nån risk för knodden. I övrigt är jag så sjukt trött. Och illamående. Mår rätt kasst rent fysiskt faktisk. Men magen växer. Det gör mig sjukt glad. Måtte d gå vägen! Är som omöjligt att inte börja tänka framåt. Glädjas. Känns läskigt pch overkligt och samtidigt jävligt verkligt med alla fysiska symptom. Jag är rädd och glad. Emellanåt helt knäckt av trötthet och iölamående. Förväntansfull. Pirrig. Ivrig. Det är väldigt mycket, liksom

VAB-fredag...

avslutar en tung vecka. Och fastän det såklart är synd om Loppan som kräkts inatt och som är utslagen av hög feber, så är det ändå på nåt sätt mysigt att få vara hemma med henne och bara tänka på henne.

För jag har svårt att orka just nu. Energipotten är inte så stor, och när den tagit slut- oftast runt tretiden- så är det fan så svårt att få till resten. Nå. Jag klagar inte egentligen, jag bara smågnäller lite. För trots att det såklart är värt allt miljarder gånger om, så tror jag att man behöver få pysa lite ibland. Läste att de här veckorna ofta är de veckor man krisar mest. Så känns det också. Och tröttheten peakar helt klart. Och samtidigt har det varit så mycket på jobbet, och jag är liksom inte riktigt där. Jag har så mycket annat i huvudet. Och hjärtat. Det krävs mer närvaro av mig än jag kan ge. Försöker sänka mina krav och låta det vara som det är.

Sen ringde barnmorskan i torsdags, och sa att en läkare ville kolla upp cystan. Jag fick en tid på skärtorsdag. Det oroar mig, att det kan vara nåt jobbigt. Jag vet att det är jättevanligt, men jag vet ju inte vad just det här är för nån cysta. Nojjar över att jag antagligen varit sämst i världen på att kolla upp mig regelbundet, och är rädd att det ska komma surt efter. Men jag är också lite glad över att få ett till ultraljud. Då kommer jag att ha passerat v 12 gott och väl, och att få se limpan då skulle vara jättespännande.

Så. Mitt mående just nu är lite djupa dalar emellanåt, höga berg andra dagar. Lite hormonellt sådär. Väldigt tröttigt. Och illamåendet mer eller mindre konstant.

Busy lördag.

Jo. Efter en hemsk natt utan sömn och massor av illamående lyckades jag ta mig på darriga ben till stan. Frukostmacka på café med bästa K räddade upp situationen, illamåendet gav med sig och jag begav mig till Mamma Mia. Nervös, livrädd och förväntansfull. Och kissnödig. Det skulle jag nämligen vara- det skulle vara lättare att se på ultraljudet då.

För det var ett vanligt ultraljud, inget vul. Och det gick hur bra som helst att se. Och där fanns en liten limpa, och ett hjärta som slog. Vilken otrolig lättnad! So far so good, liksom. Vet ju att faran inte är över, eller det är den väl aldrig egentligen. Men jag vågade ändå lite snabbt tänka tankar på att det kanske kommer ett barn. Det finns nån därinne, i min mage! Det var rätt fantastiskt att få se. Blev som lite mer greppbart, vad illamåendet och de ömmande tuttarna handlar om. Jag bestämde mig för att jag fick börja läsa lite i den där Gravidförförstagången-boken som jag fick av bm.

Men jag har fortfarande svårt att släppa glädjen lös. Jag är fortfarande rädd för att om jag blir alltför glad så kommer nåt att gå fel. Jag vet att jag inte kan skydda mig från den sorg det skulle vara om det blev så illa. Jag skulle bli lika ledsen, oavsett om jag vågat vara glad innan eller inte. Men jag tänker att det får ta den tid det tar. Jag försöker sakta men säkert våga tänka lite framåt.

Imorrn går jag in i v 10. Det är 3 veckor kvar till den efterlängtade vecka 12. Det är inte så långt bort nu.

Idag har jag haft en väldigt produktiv dag. En fixar-dag. Jag har gjort såna där saker som hängt över mig, som att frosta av frysen. Så tråkigt! Och så har jag shoppat lite kläder. Jag tycker att det är skitjobbigt, och så skönt när det är gjort. Sneglade på en ny trimmer, och är så redo att dra av det här håret. Jag har lite svårt för det bara. Jag har ju fått en ganska lång svans. Känns som dumt att skala bort den, efter allt detta sparande. Men  den åker snart, det vet jag. Det är bara en tidsfråga. Jag är ingen hår-tjej. Jag tycker inte om hår. Jag vill inte piffa med det. Jag vill kunna klippa det själv när det blivit för långt. Jag vill inte att det ska ta energi eller pengar. Så. Det åker snart.

Och så har jag städat och storhandlat. Jag har insett att matlagning är överkurs just nu. När jag läste i den där gravidboken så stod det just på vecka 9 tror jag- att om man har nån annan som kan sköta matlagningen så brukar det vara skönt att slippa just de här veckorna. Nu finns ju ingen annan som kan laga mat till mig, så jag får lösa det på nåt annat sätt. Jag gjorde matsedel och inköp för en gravidanpassad Loppa-vecka. Jag får kompromissa. Det blir inte bara hemlagat, men inte bara halvfabrikat heller. Rätter där man inte behöver stå vid spisen jättelänge för att få till maten. Saker som man puttar ned i en kastrull och sen får det vara där och bli klart, utan att jag behöver hantera råvaror eller mat-os alltför mycket.

När jag kom hem från storhandlingen och klädshoppingen var jag helt slut, åt lövbiff, bea och pommes med kladdkaka med grädde till efterrätt. Precis vad jag behövde tror jag, för jag blev inte ens illamående! Trots att det inte direkt var nåt lätt och lättsmält mat. Fick ett sånt sug efter kött och fett.

Det blir nog en tidig kväll ikväll. Igen. Imorrn ska jag på Femmisträff. Jag ska gå den här gången, oavsett illamående.

Tick, tack.

Det finns en liten limpa därinne, med ett hjärta som slår! Jag är så lättad, men vet inte än hur jag ska förhålla mig till den nya informationen!

Jag har en barnmorska!

Jag var jättenervös, av nån anledning. Men hon var jättegullig. Och det var så fantastiskt skönt att få träffa nån och prata om DET HÄR. Jag har nog känt det som att jag svävat runt som en liten halvgravid ensam bubbla. Det har inte känts på riktigt. Inget sammanhang, ingen struktur. Bara att få ett direktnummer, en mailadress. Dit jag kan höra av mig närhelst jag funderar på nåt eller är orolig. Fantastiskt!

Och det bästabästa av allt: jag fick en tid för tidigt ultraljud redan på fredag. Herregud så bra! Bättre än jag vågat hoppas på. Och om två veckor ska jag dit och träffa en läkare. Min mamma har haft en stroke, och då är det tydligen bra att kolla upp om jag har anlag för det. Risken är tydligen större för det när man är gravid. Och så cellprov. Som jag har varit sämst i världen på att se till att göra regelbundet. Så det är väl bra att det blir gjort.

Och sen veckan därpå tillbaka igen för att träffa barnmorskan.

Jag har nåt att hålla mig i, känns det som. Nu gäller det bara att vul på fredag går bra. Åh, jag hoppas! Är jätterädd och samtidigt förväntansfull. Nu skulle det ju kännas ännu jävligare om nåt var fel, det känns ju nästan som att jag påbörjat resan på riktigt. Läskigt. Jag är rädd för att tro på det här, rädd för att börja hoppas. Livrädd. När jag berättade för barnmorskan om missfallet så kom jag så väl ihåg exakt hur jävligt det var. Jag hoppas så att jag aldrig behöver uppleva det igen. Måtte det inte bli så igen!

Sen måste jag fundera på om jag vill gå i hbtq-gruppen eller i ensamstående-mödrargruppen. Har alltid varit säker på att jag ska gå i hbtq-gruppen. Nu blev jag dock lite fundersam. Det är tydligen många konstellationer med två eller fler. Hon sa att det brukar vara mycket folk på de träffarna, eftersom det är familjebildningar med varierande antal medlemmar. Det skulle kunna bli jobbigt. Det skulle kunna kännas väldigt ensamt då, att vara själv. Sist, med Loppan, var ju vi tre som var involverade i Projekt Bebis. Främst jag och Ex-Fru, men också Loppans biologiska pappa. Det skulle kunna bli jobbigt tror jag. Samtidigt identifierar jag mig så med hbtq. Och jag har lite svårt att helt känna igen mig i straighta, ensamstående tjejers situationer. Resan har ofta sett lite olika ut. Tankarna om att inte ha nån pappa likaså. Hur man tänkt kring familjebildning. Och jag är ju också redan en del av en regnbågsfamilj, som nu blir ännu mer spretig. Jag skulle vilja lära känna andra spretiga regnbågar.

Jag får klura på den.

Det har ju varit en fantastisk, solig dag. Jag hade tagit ledigt hela dagen. Efter Mamma Mia  promenerade jag på Söder, käkade lunch på café. Åkte hemåt, handlade kladdkaka, mötte upp Ex-Fru och Loppan och gick ned till isen. Loppan åkte skridskor och vi fikade kladdkaka, varm choklad och festis i solen. När Ex-Fru och Loppan åkte hem tog jag en promenad själv på isen. Jag ÄLSKAR känslan av att våren är på G. Vårkänslor i varenda cell. Och jag får en sån lust att vara förälskad. Jag tinar upp. Jag får lust till förändring. Det blir liv, liksom.

Dagens cravings: kladdkaka med grädde. Jag var tvungen att ha. Sen: spaghetti med chilistark tomatsås. Att nåt så enkelt kan vara så jävla gott. Lika avskyvärt äckliga som många maträtter ter sig just nu- lika fantastiskt gott är det när jag lyckas komma på exakt det som jag är sugen på.

Nu ska jag läsa vidare i min jättespännande bok. Jag borde göra nåt nyttigt, men jag vill faktiskt inte. Det finns fler dagar man kan vara nyttig på.

"Vet du...

... jag har märkt en sak. Magen! Den har VÄXT! Vi måste kramas!"

Min fina kollega. Han visste ju om att jag var gravid, men hade under dagen noterat att det syns.

Och det gör det verkligen. Den står ut. Jag gör mitt bästa för att dölja under koftor och stora tröjor. Jag vill inte att klienterna ska se det, inte såhär tidigt. Tänk vad otroligt jobbigt det skulle bli om nåt gick fel.

Vilket det typ inte får nu. För jag har inte kunnat låta bli att vara glad. Det blir som svårt när magen faktiskt blivit lite rund. Man måste som klappa på den. Och få en relation. Så nu måste fröet stanna kvar. Faktiskt.

Imorrn ska jag på inskrivningssamtal på Mamma Mia. Jag är i vecka 9. Förra veckan var minst sagt fullspäckad, därav bristen på inlägg. Den har också varit fysiskt ansträngande. Det går fanimej inte att undvika när man har en femåring. När man ska springa i djupsnö med travande häst med en Loppa på. När Loppa plus kompis vill att Mamman ska dra två barn i två pulkor, och springa så fort det går i nedförsbackar. Och jag kan inte välja bort sånt där. Loppan känner sig redan lite stött över att inte ha full tillgång till min mage. Hon älskar att gnussa in sina små fötter, rätt hårt, och knöla runt dem i magen när hon ligger i soffan och äter välling och i sängen när hon ska sova. Hon vet nu att hon måste knöla försiktigt.

"Jag veeet mamma. För du försöker få en bebis!"

Mående: illamåendet har lite bytt form, och på nåt vis blivit lite mer hanterbart. Kaffe är fortfarande out of the question. Jag är ofta illamående och kan inte tänka mig att äta nåt, blir sen tokhungrig, äter massor och blir sjukt illamående igen efteråt. Och magen... den beter sig INTE som vanligt. Jag (ursäkta detaljer) är förstoppad och har massor med gaser som gör tokont. Problem jag typ aldrig har annars. Det förbättrar inte illamåendet direkt. Jag har ju lite svårt för just det här, att kroppen... beter sig. Fast sålänge allt är normalt så är det helt OK ändå, även om det emellanåt är riktigt plågsamt.

Jag tänker en del på ekonomi och boende, som vanligt. Inser att min tanke om att flytta till en tvåa- den är nog inte helt genomtänkt. Lite önsketänkande. Klart det skulle gå, men det skulle nog bli tufft. Jag har en väldigt schysst hyra för min trea här ute på landet. Jag undrar om det skulle vara värt det, att slippa bilen och komma närmare civilisationen men vara jävligt trångbodda... Får nog klura på det ett tag till.

Nu kvällsfika och sen sova. Jag är lite nervös inför imorrn. Och hoppas så att jag ska få en tid till vul jättejättesnart. Men det är ju bra fantastiskt att jag ska skrivas in på mvc imorrn. Hoppashoppas bara att allt är som det ska med fröet!

Loppa-vecka. Och den säger som vanligt bara swish. Snart är d nästa vecka, och Mamma Mia och inskrivningssamtal. Hoppas på ett jättesnart VUL. Jag är konstant orolig, och tolkar allt som känns och inte känns. Och magen är sådär stor och svullen som sist. Skräckblandad förtjusning inför d. Nu är huset fullt av ungar,och badrummet verkar vara lite fullt med vatten. Bäst att kolla till dom!

Lite låg.

Jag har funderat på varför.

Jag tror dels att det här illamåendet och olustkänslan i kroppen påverkar mig. Mest tror jag att det påverkar mig så mycket på grund av att jag inte vet om jag mår såhär för att allt är som det ska, eller för att allt inte är som det ska.

Idag går jag in i v 8. Det var under den här veckan som jag började blöda sist. I slutet på den konstaterades MA. Jag får tillbaka massa känslor och tankar från det som hände då. Inte så konstigt kanske, men väldigt obehagligt. Jag är så satans rädd för att samma sak ska hända igen. Och det gör mig också väldigt låg.

Jag skulle ha gått på femmisträff idag, men gick inte. Dels för att jag mådde så fysiskt risigt, och en tågresa in till stan kändes bara omöjlig. Men dels också för att jag inte pallar att sitta och prata om att jag är gravid med människor jag inte känner så väl än. Jag vågar inte. Det är så känsligt just nu, så laddat. Jag hoppas att den här oron släpper om jag får se på ett vul att allt är bra, att v 8 passerat och att allt är bra.

Sen tror jag också att jag har så svårt att hantera att det inte går att planera framåt. Inom nåt område. Jag vågar ju inte planera än för att det ska komma ett barn, och många andra viktiga delar av livet hänger också på om det ska komma en liten eller inte. Och att planera är för mig livsviktigt, som det kontrollfreak jag är. Om jag är deppig så hittar jag på en plan, och så får jag mål och mening igen. Nu kan jag inte annat göra än att vara i mitt icke-planerbara nu, och då tappar jag lite fotfästet. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig, vad jag ska sträva mot.

Och jag känner mig fasligt ensam.

Så det känns så dumt, för jag borde vara jätteglad. Och jag är ju glad också, egentligen. Fast jag vågar inte riktigt.

Puh.

OK, jag klagar inte. För det känns ju väldigt normalt, och bra på så sätt. Och isåfall mår jag gärna såhär risigt.

För risigt mår jag. Fy fan. Det är som att ha en blandning av influensa och kräksjuka, fast utan kräket. Illamåendet är som fast i kroppen. Jag vill egentligen inte äta alls, men så blir jag hungrig och så illa tvungen. Och då finns det en sak i hela världen som jag kan tänka mig att äta. Vilken sak varierar. Jag är snurrig, matt och orkeslös och ligger mest i soffan. Fick dock till en ordentlig promenad, eftersom jag blir helt deprimerad av att bara vara inomus.

Jag vet ju att det här nog är jättenormalt. Nästan så det ska vara. Jag påminner mig om det, och då blir jag glad. Att det finns nåt litet därinne, som får mig att må illa. För det är ju en gåva. Fast emellanåt tycker jag fasligt synd om mig också. Det måste vara OK det med.

Nu sova!

Bättre!



Det här har varit en dag av cravings och illamående. Jag hoppas att det är så att det lilla fröet försöker visa mig att det är kvar. Jag väljer att tänka så iallafall.

För fram tills nu har jag inte känt några konstiga mat-sug, inte på det här sättet. Och inget illamående heller. Så pang bara. Kom det. Eller så framkallar jag det själv, för att övertyga mig om att jag fortfarande är gravid. Fast det kommer jag ju inte att få veta, så jag väljer som sagt att tro att det handlar om att jag är fortsatt gravid på ett friskt sätt. Jag har funderat på om det var så att fröet satte fast sig lite djupare, att det var nån sån blödning? Om fröet brukar sätta sig fast lite till? Eftersom det kom så många symptom efter det där blodet.

Hursom. Inget kaffe fick jag i mig på hela förmiddagen. Efter tandläkaren åkte jag till Ex-Fru för att dricka kaffe och äta allahjärtansdag-choklad. Men det gick inte då heller. Kaffe får mig att vilja kräkas. Jag kan tänka mig att en latte på café kanske skulle funka. Måste prova det.

Efter fikat blev jag dödligt sugen på sushi. Jag bestämde mig för att göra egen vegetarisk. Det var riktigt gott. Jag köpte också hem ett gäng Bon Aqua med päronsmak. För det är det enda jag vill dricka. Ikväll blir det smoothie med mango och banan. Och så blev jag toksugen på räkor med het mangosalsa, ägg, avocado och baguette. Så det ska jag äta imorrn.

Jag vill som ha fräscha grejjer just nu. Idag iallafall. Men visst är det konstigt? Att bara poff bli jättesugen på en massa grejer, och illamående om jag tänker på tillexempel köttbullar och potatismos? Skitkonstigt.

Fast som ni märker så är jag på bättre humör. Det har inte kommit minsta lilla blod, jag har inte ont. Vågar hoppas lite på att det kanske inte var nåt farligt. Eller har iallafall motiverat mig till att tänka så, för att det ska bli uthärdligt.

Imorrn ska jag jobba. Ingen idé att sitta här och ha för mycket tid till att grubbla. Men tror dte var nyttigt med en liten paus.

Innan jag åkte till tandläkaren var jag så nära att sätta mig på en buss till Norrland. Jag bara kände att jag måste bort. Att vara hemma hela helgen, ensam, och nojja och grubbla kändes oöverstigligt. Och det HADE varit jätteskönt att åka upp. Bli ompysslad och inte behöva göra nånting. Jag insåg dock att jag aldrig skulle hinna med den där bussen. Och tåget är så väldigt dyrt om man bokar såhär sent. Jag hade till och med packat en väska, men beslöt mig så för att inte åka. Fast jag ska försöka få till en tripp uppåt snart.

Just nu tycker jag att det är tufft att vara ensam. Även om jag kan träffa vänner och umgås, så är jag ju ändå ensam när jag kommer hem. Ensam i det här. Med allt praktiskt som ska fixas. Med oron, tankarna, glädjen. Jag trodde verkligen inte att jag skulle tycka att det var så jobbigt. Jag har ju gjort det här tillsammans också, förra gången. Det är inte så lätt det heller. Fast just det där med att kunna dela- det var nåt bra med att vara två. Jag saknar att vara två. Jag känner mig emellanåt väldigt ensam.

Nå. En OK dag, fantastiskt mycket bättre än gårdagen. Hoppas att det fortsätter såhär.

Dagen efter.

Inte ett spår av nåt blod so far. Men jag mår lite illa. Den efterlängtade koppen morgonkaffe står kvar på bordet, nästan orörd. Det kan ju såklart också vara jättenormalt, men allt som är lite annorlunda känns farligt. Lite öm i magen tror jag att jag är, men det har jag ju varit i perioder förut också.

Jag blir galen av att inte veta. Jag tänker ena stunden att jag ska tänka att inget hänt, att allt är som det ska. För att skicka positiv energi till det lilla som förhoppningsvis finns därinne. Nästa stund tänker jag att jag ska ställa in mig på att det kanske inte längre finns nåt kvar. Jag blir knäpp.

För nu vet jag ju. Att ett missfall inte alltid visar sig. Det kommer inte alltid en massa blod. Det behöver inte göra ont. Det kan vara så att det skett, men att kroppen inte fattat. Det kan ta veckor innan kroppen visar att nåt är fel. Jag önskar att jag inte visste det, att jag kunde tänka att så länge jag inget märkt är allt bra.

För att minska oron kanske jag borde åka in och kolla. Men jag är rädd för det med. Så tidigt ju, och de kanske inte kan se nåt hjärta tänker jag. Fast det finns ett. Jag vet inte ens om jag skulle få komma in, med tanke på att jag inte känt några smärtor och inte blöder längre.

Så jag antar. Att det bara är att vänta. Den här jävla väntan.

Jag undrarom jag ska stanna hemma imorrn med, eller om det är bättre att gå och jobba. Just nu känns det jobbigt att mina kollegor vet om allt. Min ena kollega frågade när jag gick hem igår om det bara var förkylning eller om det var nåt med magen. Jag sa nej. Var så inte läge att bli ledsen, hade svårt nog att inte gråta ändå. Om jag går och jobbar imorrn tänker jag att jag måste säga nåt, de kommer ju att märka att jag inte är tokförkyld. Och mig måste de ofta skicka hem från jobbet när de tycker att jag är sjuk. Själv är jag uppvuxen med att snuva och hosta inte är nån anledning att stanna hemma. Har man hög feber- då kanske. Men inte annars. Så jag stannar inte hemma om jag nte är jättesjuk. Och det kommer de att se att jag inte varit.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig. Hur jag ska få tiden att gå. Jag tror att jag måste ställa in mig på att det skä gå bra. Att det är bra. Så får jag ta smällen sen, om det inte är det. På nåt sätt måste jag ju överleva de kommande veckorna.

Just nu är det inte så kul. Vilket jätteneggigt inlägg. Jag måste försöka rycka upp mig lite.

Promenad, kanske.

Vilken skitdag.

Imorse var det blod på papperet. Lite, gammalt. Brunt.

Ursäkta detaljerna.

Jag blev såklart sjukt orolig. Det var inte mycket, det slutade nästan helt inom nån timme. Det har spänt lite i magen. Jag har blött lite näsblod också de senaste dagarna. Det gör jag vanligtvis inte, så nånstans tänker jag att det nog är sköra slemhinnor, att det gått sönder lite nånstans under natten som sen kom ut som gammalt blod på morgonen.

Det kan ju vara ingenting. Det kan vara en jättevanlig och helt ofarlig pytteblödning. Det är ju bara det att sist så var det ju inte det. Då var det ju worst case scenario. Det går inte att undvika flashbacks till det som hände då. Och jag önskar att det inte spände och drog i magen. Det gör inte ont, men nåt känns annorlunda.

Jag var tvungen att åka till jobbet, eftersom jag skulle hålla i ett till metodstödstillfälle. Vid lunch gick jag hem. Jag sa att jag var förkyld, vilket jag också är. Fast bara pyttelite.

Avbokade tandläkartiden i e.m och har suttit i soffan sen jag kom hem, och kollat på film. Alien. På finska t ex. Världens ångest. Jag orkar inte gå igenom det där en gång till. Det går bara inte. Snällasnälla, måtte det inte vara nåt farligt!

Om det blir nåt mer så tänker jag åka in och kolla. Om inget mer hände, och det hoppas jag innerligt att det inte gör, så avvaktar jag till nästnästa vecka när det är inskrivningssamtal. Och hör vad barnmorskan säger om det här. Och hoppas på ett tidigt VUL ganska snart.

Jag tänker vara hemma resten av veckan. Det har varit så stressigt de senaste veckorna. Jag tror att jag behöver ta det lite lugnt. Nu vill jag bara lägga mig och sova, så att det här dagen tar slut.

Tankar och symptom.

Tisdag. Det har varit en sån där vecka när tiden rusat. Inte många stunder för grubblande, och det är nog bra. Ibland kan jag tänka att det är lite för mycket just nu, andra stunder tycker jag att det är bra att det är så. För inte nästa vecka men veckan därpå är det Mama Mia. Jag är i vecka 7 nu. Tiden går och jag har knappt märkt det.

Nu känns det som att jag ju var gravid jättekort stund förra gången. Då fick jag missfall i v 8. Det är ju om en knapp vecka. Då kändes det som att jag varit gravid länge. Jag hade tänkt så långt, så mycket. Det var liksom redan ett barn därinne, i mitt huvud. Den här gången har jag ju knappt vågat tänka på det alls, och därför känns det som att det gått jättekort tid. Även om det finns med mig hela tiden, att det finns nåt därinne, så är det inte mitt hela fokus. Jag tror att det gör att tiden går på ett annat sätt. Livet lever på, liksom. Och det känns inte lika mycket i kroppen heller. Sist hade jag konstant, kraftig molvärk. Jag minns att folk tyckte dte var konstigt att det kändes så mycket, så tidigt. Jag tänker nu att det kanske berodde på att nåt var fel, att det kändes så mycket. Nu moler det ibland, fast inte så mycket. Brösten är ömma, det har smugit sig på och emellanåt är det väldigt påtagligt att de är där. Jag mår inte direkt illa, men emellanåt känner jag ett obehag, och en olust att äta. Lite yrslig. Jag kan bli sjukt sugen på hembakt sockerkaka och farmors ambrosiakaka, som jag vanligtvis inte gillar. Och chokladtårta.

Lilla sover fortfarande. I e.m hämtar Ex-Fru på dagis. Det blir tomt. Jag har haft Loppan hos mig lite längre, eftersom Ex-Fru inte mått bra. Då blir tomrummet än större när hon åker. Underbara unge!

Vi pratade semester på jobbet igår. Snart dags att lämna in önskemål. Surrealistiskt som alltid. Sommaren känns så långt borta. Jag önskar mig lite ledigt från jobbet nu, men det kan jag inte ta. Känner mig sliten. I år behövs dock semesterdagarna mot slutet av sommaren. Vore fint om Loppan kunde få vara hemma till skolstart och inte behöva gå på fritids, iallafall inte så länge, innan skolan börjar. Blir ju två inskolningar- både i skolan och fritids. Och separation från dagis och bästisen som är ett år yngre. Det kommer att bli en händelserik höst, förhoppningsvis på flera plan.

Nå. Mot duschen!

Igår och idag.

Igår hämtade jag två knoddar på dagis. Första gången som just den dagiskompisen skulle hänga med hem. Och det är en 5-åring med inte bara en myra i brallan, snarare en hel myrstack. Det gick bra och Loppan var nöjd, men jag var helt slut efteråt och somnade vid nattningen kl 20!

Idag: spårvägsmuseet med Loppan och finaste kompisen. Väldigt trevligt!

Nu: ungefär lika tröttigt som igår, och strax ska det sovas.

Magen: intet nytt. Imorrn går jag in i v 7. Jag tänker inget om det egentligen. Försöker fortsätta med att bara hänga med och inte tänka på det för mycket.

God natt!

Ner. Och upp.

Just nu är jag så otroligt medveten om min lilla Loppa, och så fruktansvärt glad över att just hon är just min dotter. Det är jag alltid, men nu är den känslan särskilt närvarande. Jag uppskattar tiden med henne så väldigt mycket.

Jobbet däremot. Känns så fruktansvärt oinspirerande. Imorse undrade jag hur i helvete jag skulle ta mig igenom dagen. Som tur var så gick halva min dag till att åka iväg och hålla ett till övningstillfälle i en annan verksamhet, och det gav energi. Trots att jag är så skitnervös innan så ger det mig energi, och det är kul! Jag lär mig massor. Glad för det!

I övrigt så är jag galet trött. Och emellanåt jätteorolig över magen, andra stunder tar jag det med ro och är lugn och glad.

Nu ska jag krypa ned bredvid en nyduschad och hallondoftande Loppa!

Huvudvärken from hell.

Igår e.m kom den smygande. Under kvällen nådde den migrän-nivåer, och under natten likaså. På det yrsel.

Jag minns att jag hade så förra gången också, så jag antar att det hör ihop med graviditeten. Och kanske spelar det in att min kropp skriker förtvivlat efter koffein. Efter frukostkaffet imorse så blev det nämligen aningens bättre. Försöker hålla mig till två koppar om dagen. Och då drack jag- när jag drack som mest- ca 13 koppar om dagen. När jag hade mitt journalsamtal med Storkkliniken ljög jag och sa att jag drack 6 koppar om dagen. De tyckte att det var på tok för mycket. Sedan dess har jag trappat ned, och har klarat mig på (oftast) tre koppar om dagen. Nu två. Huvudvärken kan nog ha nåt med det att göra också.

Hursom var det otroligt skönt när det värsta släppte under dagen. Det är så trixigt att hitta energin till att leka dagis med gosedjuren när huvudet värker så, och när hela världen snurrar varje gång man sätter sig ned eller ställer sig upp.

Det är underbart att Loppan är här. I dag, när jag längtade efter att få åka hem från jobbet och hämta henne på dagis, vågade jag mig på att tänka på hur det skulle vara att ha två knoddar att vara mamma till. Jag älskar att vara Loppans mamma. Jag skulle nog älska att få vara det åt en till. Och Loppan skulle älska att få vara storasyster. Jag hoppas så att det kan få bli så.

I övrigt så oroar jag mig fortfarande. Ibland känns väntan oöverstiglig, och rädslan över det skulle kunna hända samma sak som förra gången är bara helt förlamande. Jag vet inte hur jag skulle klara det. Det skulle jag väl antagligen, men just nu känns det bara helt omöjligt att nåt sånt skulle ske igen. Måtte det gå bra.

Jättetrött. Kryper strax ned bredvid liten. Imorrn ska jag hålla ett till metodstödstillfälle. Nervöst, alltid. Men spännande också.

Fast först sova!

På´t igen.

Nu får det vara nog med oro. Så. Jag vet inte hur fröet mår. Det kommer jag inte att veta än på ett tag, om inget händer och det hoppas jag ju att det inte gör.

Om jag inte känner nåt på riktigt oroväckande så får jag anta att det är bra. Annars blir det outhärdligt. Och jag får igen bestämma mig för att om nåt händer så beror det inte på mig. Inte på att jag har stressat, inte på att jag har kånkat runt på Loppan. Livet måste gå att leva, och om fröet inte håller för det så var det nog nåt fel.

Jag får bestämma mig för det.

Annars blir oron över att JAG gjort nåt fel, att det är mitt fel. Alldeles för stor.

Så. Måndag. Och idag kommer Loppan! Jag längtar.

Stress!!!

Vad dumt. Jag har haft en superbra helg. Igår: långfika och världens shoppingrunda med bästa Madde. Idag: lunch hos Ex-Fru och Loppan och sen fika med Femmisgrupp i stan. Det var verkligen supertrevligt. Jag tycker oftast att det är jätteläskigt med nya grupper, men det här var otroligt givande.

Men nu. VÄRLDENS stress i kroppen. Jag vet inte varför, det bara är. Och jag tänker att det här aldrig kommer att gå. Vilket litet frö kan överleva i den stressade miljö som alltför ofta råder i min lilla mage? Och så tycker jag mig känna tecken på missfall. Jag måste gå på toa och kolla hela tiden, om det kommit blod.

Jag tror att det är skitdåligt att oroa sig såhär. Men jag får inte stopp på det.

Jävla skit också. Hur ska jag ta mig igenom de här veckorna? Och ännu värre- hur fan ska jag ta mig igenom ett missfall till, om det skulle bli så illa? Och hur ska jag någonsin ta mig igenom en hel graviditet när jag nu är som jag är?

Jag försöker tänka på att det inte är ovanligt att folk krisar/stressar/bryter ihop under graviditeter. Och att det ibland blir barn ändå. Fast jag tror ändå att mitt tempo och mina stresshormoner är min största fiende.

Snälla lilla frö. Stanna kvar därinne!

Lördag.

Började med ångest över en tand som jag tror gör lite ont. Därefter följde googlande av graviditet och tandläkare, och det verkar ju som att det är lugnt. Bara man är tydlig med att man är gravid, så att de kan anpassa undersökning och åtgärder utefter det. Tänder ÄR ångest, rakt av. Klokt nog har jag skaffat en tandvårdsförsäkring. Glad för det.

Igår kväll blev jag jättelåg. Mest för att jag kände mig så himla ensam. Ibland är det tungt att leva själv, tycker jag. Sen fick jag mess från en av mina finaste kompisar- att vi ska gå på museum med Loppan nästa helg. Och så tänkte jag på att jag ska träffa bästa Madde idag för en långfika i stan. Och så kom jag på att jag ju inte är ensam. Fast det är ju inte samma sak, såklart. Men inte mindre viktigt för det. Jag saknar dock att ha en gemensam planering med nån. En gemensam framtid. Nån som finns där när jag kommer hem. Att dela med, vara trygg med. För det där är svårt. Jag är extremt kräsen när det gäller människor. Att hitta nån som det klaffar med, och nån i vars sällskap jag kan vara helt avslappnad och prestationslös- det är trixigt. När det händer så är det underbart. Det gäller nog inte bara mig, så är det nog för de flesta.

Det är bara 3 veckor och 4 dagar kvar tills jag ska till Mama Mia. Emellanåt oroar jag mig mycket över att nåt skulle vara galet. Jag vet ju att kroppen inte alltid säger till på en gång. Jag låter inte oron ta över, och jag lyckas hyffsat med att inte ha för mkt fokus på magen. Tiden ska bara gå nu, bara gå. Jag ska försöka fylla dagarna med så mycket bra grejer som det går, så att det går fort. Imorrn går jag in i v 6, kollade jag precis. Försöker att inte ha sån koll på det där heller. Det är bara den 27 februari som gäller. Om det finns några hjärtslag där då eller inte. Så får jag ta det därifrån.

Nu mat. Och film. Sen stan. Vacker dag att åka till stan!