Jag har en barnmorska!

Jag var jättenervös, av nån anledning. Men hon var jättegullig. Och det var så fantastiskt skönt att få träffa nån och prata om DET HÄR. Jag har nog känt det som att jag svävat runt som en liten halvgravid ensam bubbla. Det har inte känts på riktigt. Inget sammanhang, ingen struktur. Bara att få ett direktnummer, en mailadress. Dit jag kan höra av mig närhelst jag funderar på nåt eller är orolig. Fantastiskt!

Och det bästabästa av allt: jag fick en tid för tidigt ultraljud redan på fredag. Herregud så bra! Bättre än jag vågat hoppas på. Och om två veckor ska jag dit och träffa en läkare. Min mamma har haft en stroke, och då är det tydligen bra att kolla upp om jag har anlag för det. Risken är tydligen större för det när man är gravid. Och så cellprov. Som jag har varit sämst i världen på att se till att göra regelbundet. Så det är väl bra att det blir gjort.

Och sen veckan därpå tillbaka igen för att träffa barnmorskan.

Jag har nåt att hålla mig i, känns det som. Nu gäller det bara att vul på fredag går bra. Åh, jag hoppas! Är jätterädd och samtidigt förväntansfull. Nu skulle det ju kännas ännu jävligare om nåt var fel, det känns ju nästan som att jag påbörjat resan på riktigt. Läskigt. Jag är rädd för att tro på det här, rädd för att börja hoppas. Livrädd. När jag berättade för barnmorskan om missfallet så kom jag så väl ihåg exakt hur jävligt det var. Jag hoppas så att jag aldrig behöver uppleva det igen. Måtte det inte bli så igen!

Sen måste jag fundera på om jag vill gå i hbtq-gruppen eller i ensamstående-mödrargruppen. Har alltid varit säker på att jag ska gå i hbtq-gruppen. Nu blev jag dock lite fundersam. Det är tydligen många konstellationer med två eller fler. Hon sa att det brukar vara mycket folk på de träffarna, eftersom det är familjebildningar med varierande antal medlemmar. Det skulle kunna bli jobbigt. Det skulle kunna kännas väldigt ensamt då, att vara själv. Sist, med Loppan, var ju vi tre som var involverade i Projekt Bebis. Främst jag och Ex-Fru, men också Loppans biologiska pappa. Det skulle kunna bli jobbigt tror jag. Samtidigt identifierar jag mig så med hbtq. Och jag har lite svårt att helt känna igen mig i straighta, ensamstående tjejers situationer. Resan har ofta sett lite olika ut. Tankarna om att inte ha nån pappa likaså. Hur man tänkt kring familjebildning. Och jag är ju också redan en del av en regnbågsfamilj, som nu blir ännu mer spretig. Jag skulle vilja lära känna andra spretiga regnbågar.

Jag får klura på den.

Det har ju varit en fantastisk, solig dag. Jag hade tagit ledigt hela dagen. Efter Mamma Mia  promenerade jag på Söder, käkade lunch på café. Åkte hemåt, handlade kladdkaka, mötte upp Ex-Fru och Loppan och gick ned till isen. Loppan åkte skridskor och vi fikade kladdkaka, varm choklad och festis i solen. När Ex-Fru och Loppan åkte hem tog jag en promenad själv på isen. Jag ÄLSKAR känslan av att våren är på G. Vårkänslor i varenda cell. Och jag får en sån lust att vara förälskad. Jag tinar upp. Jag får lust till förändring. Det blir liv, liksom.

Dagens cravings: kladdkaka med grädde. Jag var tvungen att ha. Sen: spaghetti med chilistark tomatsås. Att nåt så enkelt kan vara så jävla gott. Lika avskyvärt äckliga som många maträtter ter sig just nu- lika fantastiskt gott är det när jag lyckas komma på exakt det som jag är sugen på.

Nu ska jag läsa vidare i min jättespännande bok. Jag borde göra nåt nyttigt, men jag vill faktiskt inte. Det finns fler dagar man kan vara nyttig på.

"Vet du...

... jag har märkt en sak. Magen! Den har VÄXT! Vi måste kramas!"

Min fina kollega. Han visste ju om att jag var gravid, men hade under dagen noterat att det syns.

Och det gör det verkligen. Den står ut. Jag gör mitt bästa för att dölja under koftor och stora tröjor. Jag vill inte att klienterna ska se det, inte såhär tidigt. Tänk vad otroligt jobbigt det skulle bli om nåt gick fel.

Vilket det typ inte får nu. För jag har inte kunnat låta bli att vara glad. Det blir som svårt när magen faktiskt blivit lite rund. Man måste som klappa på den. Och få en relation. Så nu måste fröet stanna kvar. Faktiskt.

Imorrn ska jag på inskrivningssamtal på Mamma Mia. Jag är i vecka 9. Förra veckan var minst sagt fullspäckad, därav bristen på inlägg. Den har också varit fysiskt ansträngande. Det går fanimej inte att undvika när man har en femåring. När man ska springa i djupsnö med travande häst med en Loppa på. När Loppa plus kompis vill att Mamman ska dra två barn i två pulkor, och springa så fort det går i nedförsbackar. Och jag kan inte välja bort sånt där. Loppan känner sig redan lite stött över att inte ha full tillgång till min mage. Hon älskar att gnussa in sina små fötter, rätt hårt, och knöla runt dem i magen när hon ligger i soffan och äter välling och i sängen när hon ska sova. Hon vet nu att hon måste knöla försiktigt.

"Jag veeet mamma. För du försöker få en bebis!"

Mående: illamåendet har lite bytt form, och på nåt vis blivit lite mer hanterbart. Kaffe är fortfarande out of the question. Jag är ofta illamående och kan inte tänka mig att äta nåt, blir sen tokhungrig, äter massor och blir sjukt illamående igen efteråt. Och magen... den beter sig INTE som vanligt. Jag (ursäkta detaljer) är förstoppad och har massor med gaser som gör tokont. Problem jag typ aldrig har annars. Det förbättrar inte illamåendet direkt. Jag har ju lite svårt för just det här, att kroppen... beter sig. Fast sålänge allt är normalt så är det helt OK ändå, även om det emellanåt är riktigt plågsamt.

Jag tänker en del på ekonomi och boende, som vanligt. Inser att min tanke om att flytta till en tvåa- den är nog inte helt genomtänkt. Lite önsketänkande. Klart det skulle gå, men det skulle nog bli tufft. Jag har en väldigt schysst hyra för min trea här ute på landet. Jag undrar om det skulle vara värt det, att slippa bilen och komma närmare civilisationen men vara jävligt trångbodda... Får nog klura på det ett tag till.

Nu kvällsfika och sen sova. Jag är lite nervös inför imorrn. Och hoppas så att jag ska få en tid till vul jättejättesnart. Men det är ju bra fantastiskt att jag ska skrivas in på mvc imorrn. Hoppashoppas bara att allt är som det ska med fröet!

Loppa-vecka. Och den säger som vanligt bara swish. Snart är d nästa vecka, och Mamma Mia och inskrivningssamtal. Hoppas på ett jättesnart VUL. Jag är konstant orolig, och tolkar allt som känns och inte känns. Och magen är sådär stor och svullen som sist. Skräckblandad förtjusning inför d. Nu är huset fullt av ungar,och badrummet verkar vara lite fullt med vatten. Bäst att kolla till dom!

Lite låg.

Jag har funderat på varför.

Jag tror dels att det här illamåendet och olustkänslan i kroppen påverkar mig. Mest tror jag att det påverkar mig så mycket på grund av att jag inte vet om jag mår såhär för att allt är som det ska, eller för att allt inte är som det ska.

Idag går jag in i v 8. Det var under den här veckan som jag började blöda sist. I slutet på den konstaterades MA. Jag får tillbaka massa känslor och tankar från det som hände då. Inte så konstigt kanske, men väldigt obehagligt. Jag är så satans rädd för att samma sak ska hända igen. Och det gör mig också väldigt låg.

Jag skulle ha gått på femmisträff idag, men gick inte. Dels för att jag mådde så fysiskt risigt, och en tågresa in till stan kändes bara omöjlig. Men dels också för att jag inte pallar att sitta och prata om att jag är gravid med människor jag inte känner så väl än. Jag vågar inte. Det är så känsligt just nu, så laddat. Jag hoppas att den här oron släpper om jag får se på ett vul att allt är bra, att v 8 passerat och att allt är bra.

Sen tror jag också att jag har så svårt att hantera att det inte går att planera framåt. Inom nåt område. Jag vågar ju inte planera än för att det ska komma ett barn, och många andra viktiga delar av livet hänger också på om det ska komma en liten eller inte. Och att planera är för mig livsviktigt, som det kontrollfreak jag är. Om jag är deppig så hittar jag på en plan, och så får jag mål och mening igen. Nu kan jag inte annat göra än att vara i mitt icke-planerbara nu, och då tappar jag lite fotfästet. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig, vad jag ska sträva mot.

Och jag känner mig fasligt ensam.

Så det känns så dumt, för jag borde vara jätteglad. Och jag är ju glad också, egentligen. Fast jag vågar inte riktigt.

Puh.

OK, jag klagar inte. För det känns ju väldigt normalt, och bra på så sätt. Och isåfall mår jag gärna såhär risigt.

För risigt mår jag. Fy fan. Det är som att ha en blandning av influensa och kräksjuka, fast utan kräket. Illamåendet är som fast i kroppen. Jag vill egentligen inte äta alls, men så blir jag hungrig och så illa tvungen. Och då finns det en sak i hela världen som jag kan tänka mig att äta. Vilken sak varierar. Jag är snurrig, matt och orkeslös och ligger mest i soffan. Fick dock till en ordentlig promenad, eftersom jag blir helt deprimerad av att bara vara inomus.

Jag vet ju att det här nog är jättenormalt. Nästan så det ska vara. Jag påminner mig om det, och då blir jag glad. Att det finns nåt litet därinne, som får mig att må illa. För det är ju en gåva. Fast emellanåt tycker jag fasligt synd om mig också. Det måste vara OK det med.

Nu sova!

Bättre!



Det här har varit en dag av cravings och illamående. Jag hoppas att det är så att det lilla fröet försöker visa mig att det är kvar. Jag väljer att tänka så iallafall.

För fram tills nu har jag inte känt några konstiga mat-sug, inte på det här sättet. Och inget illamående heller. Så pang bara. Kom det. Eller så framkallar jag det själv, för att övertyga mig om att jag fortfarande är gravid. Fast det kommer jag ju inte att få veta, så jag väljer som sagt att tro att det handlar om att jag är fortsatt gravid på ett friskt sätt. Jag har funderat på om det var så att fröet satte fast sig lite djupare, att det var nån sån blödning? Om fröet brukar sätta sig fast lite till? Eftersom det kom så många symptom efter det där blodet.

Hursom. Inget kaffe fick jag i mig på hela förmiddagen. Efter tandläkaren åkte jag till Ex-Fru för att dricka kaffe och äta allahjärtansdag-choklad. Men det gick inte då heller. Kaffe får mig att vilja kräkas. Jag kan tänka mig att en latte på café kanske skulle funka. Måste prova det.

Efter fikat blev jag dödligt sugen på sushi. Jag bestämde mig för att göra egen vegetarisk. Det var riktigt gott. Jag köpte också hem ett gäng Bon Aqua med päronsmak. För det är det enda jag vill dricka. Ikväll blir det smoothie med mango och banan. Och så blev jag toksugen på räkor med het mangosalsa, ägg, avocado och baguette. Så det ska jag äta imorrn.

Jag vill som ha fräscha grejjer just nu. Idag iallafall. Men visst är det konstigt? Att bara poff bli jättesugen på en massa grejer, och illamående om jag tänker på tillexempel köttbullar och potatismos? Skitkonstigt.

Fast som ni märker så är jag på bättre humör. Det har inte kommit minsta lilla blod, jag har inte ont. Vågar hoppas lite på att det kanske inte var nåt farligt. Eller har iallafall motiverat mig till att tänka så, för att det ska bli uthärdligt.

Imorrn ska jag jobba. Ingen idé att sitta här och ha för mycket tid till att grubbla. Men tror dte var nyttigt med en liten paus.

Innan jag åkte till tandläkaren var jag så nära att sätta mig på en buss till Norrland. Jag bara kände att jag måste bort. Att vara hemma hela helgen, ensam, och nojja och grubbla kändes oöverstigligt. Och det HADE varit jätteskönt att åka upp. Bli ompysslad och inte behöva göra nånting. Jag insåg dock att jag aldrig skulle hinna med den där bussen. Och tåget är så väldigt dyrt om man bokar såhär sent. Jag hade till och med packat en väska, men beslöt mig så för att inte åka. Fast jag ska försöka få till en tripp uppåt snart.

Just nu tycker jag att det är tufft att vara ensam. Även om jag kan träffa vänner och umgås, så är jag ju ändå ensam när jag kommer hem. Ensam i det här. Med allt praktiskt som ska fixas. Med oron, tankarna, glädjen. Jag trodde verkligen inte att jag skulle tycka att det var så jobbigt. Jag har ju gjort det här tillsammans också, förra gången. Det är inte så lätt det heller. Fast just det där med att kunna dela- det var nåt bra med att vara två. Jag saknar att vara två. Jag känner mig emellanåt väldigt ensam.

Nå. En OK dag, fantastiskt mycket bättre än gårdagen. Hoppas att det fortsätter såhär.

Dagen efter.

Inte ett spår av nåt blod so far. Men jag mår lite illa. Den efterlängtade koppen morgonkaffe står kvar på bordet, nästan orörd. Det kan ju såklart också vara jättenormalt, men allt som är lite annorlunda känns farligt. Lite öm i magen tror jag att jag är, men det har jag ju varit i perioder förut också.

Jag blir galen av att inte veta. Jag tänker ena stunden att jag ska tänka att inget hänt, att allt är som det ska. För att skicka positiv energi till det lilla som förhoppningsvis finns därinne. Nästa stund tänker jag att jag ska ställa in mig på att det kanske inte längre finns nåt kvar. Jag blir knäpp.

För nu vet jag ju. Att ett missfall inte alltid visar sig. Det kommer inte alltid en massa blod. Det behöver inte göra ont. Det kan vara så att det skett, men att kroppen inte fattat. Det kan ta veckor innan kroppen visar att nåt är fel. Jag önskar att jag inte visste det, att jag kunde tänka att så länge jag inget märkt är allt bra.

För att minska oron kanske jag borde åka in och kolla. Men jag är rädd för det med. Så tidigt ju, och de kanske inte kan se nåt hjärta tänker jag. Fast det finns ett. Jag vet inte ens om jag skulle få komma in, med tanke på att jag inte känt några smärtor och inte blöder längre.

Så jag antar. Att det bara är att vänta. Den här jävla väntan.

Jag undrarom jag ska stanna hemma imorrn med, eller om det är bättre att gå och jobba. Just nu känns det jobbigt att mina kollegor vet om allt. Min ena kollega frågade när jag gick hem igår om det bara var förkylning eller om det var nåt med magen. Jag sa nej. Var så inte läge att bli ledsen, hade svårt nog att inte gråta ändå. Om jag går och jobbar imorrn tänker jag att jag måste säga nåt, de kommer ju att märka att jag inte är tokförkyld. Och mig måste de ofta skicka hem från jobbet när de tycker att jag är sjuk. Själv är jag uppvuxen med att snuva och hosta inte är nån anledning att stanna hemma. Har man hög feber- då kanske. Men inte annars. Så jag stannar inte hemma om jag nte är jättesjuk. Och det kommer de att se att jag inte varit.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig. Hur jag ska få tiden att gå. Jag tror att jag måste ställa in mig på att det skä gå bra. Att det är bra. Så får jag ta smällen sen, om det inte är det. På nåt sätt måste jag ju överleva de kommande veckorna.

Just nu är det inte så kul. Vilket jätteneggigt inlägg. Jag måste försöka rycka upp mig lite.

Promenad, kanske.

Vilken skitdag.

Imorse var det blod på papperet. Lite, gammalt. Brunt.

Ursäkta detaljerna.

Jag blev såklart sjukt orolig. Det var inte mycket, det slutade nästan helt inom nån timme. Det har spänt lite i magen. Jag har blött lite näsblod också de senaste dagarna. Det gör jag vanligtvis inte, så nånstans tänker jag att det nog är sköra slemhinnor, att det gått sönder lite nånstans under natten som sen kom ut som gammalt blod på morgonen.

Det kan ju vara ingenting. Det kan vara en jättevanlig och helt ofarlig pytteblödning. Det är ju bara det att sist så var det ju inte det. Då var det ju worst case scenario. Det går inte att undvika flashbacks till det som hände då. Och jag önskar att det inte spände och drog i magen. Det gör inte ont, men nåt känns annorlunda.

Jag var tvungen att åka till jobbet, eftersom jag skulle hålla i ett till metodstödstillfälle. Vid lunch gick jag hem. Jag sa att jag var förkyld, vilket jag också är. Fast bara pyttelite.

Avbokade tandläkartiden i e.m och har suttit i soffan sen jag kom hem, och kollat på film. Alien. På finska t ex. Världens ångest. Jag orkar inte gå igenom det där en gång till. Det går bara inte. Snällasnälla, måtte det inte vara nåt farligt!

Om det blir nåt mer så tänker jag åka in och kolla. Om inget mer hände, och det hoppas jag innerligt att det inte gör, så avvaktar jag till nästnästa vecka när det är inskrivningssamtal. Och hör vad barnmorskan säger om det här. Och hoppas på ett tidigt VUL ganska snart.

Jag tänker vara hemma resten av veckan. Det har varit så stressigt de senaste veckorna. Jag tror att jag behöver ta det lite lugnt. Nu vill jag bara lägga mig och sova, så att det här dagen tar slut.

Tankar och symptom.

Tisdag. Det har varit en sån där vecka när tiden rusat. Inte många stunder för grubblande, och det är nog bra. Ibland kan jag tänka att det är lite för mycket just nu, andra stunder tycker jag att det är bra att det är så. För inte nästa vecka men veckan därpå är det Mama Mia. Jag är i vecka 7 nu. Tiden går och jag har knappt märkt det.

Nu känns det som att jag ju var gravid jättekort stund förra gången. Då fick jag missfall i v 8. Det är ju om en knapp vecka. Då kändes det som att jag varit gravid länge. Jag hade tänkt så långt, så mycket. Det var liksom redan ett barn därinne, i mitt huvud. Den här gången har jag ju knappt vågat tänka på det alls, och därför känns det som att det gått jättekort tid. Även om det finns med mig hela tiden, att det finns nåt därinne, så är det inte mitt hela fokus. Jag tror att det gör att tiden går på ett annat sätt. Livet lever på, liksom. Och det känns inte lika mycket i kroppen heller. Sist hade jag konstant, kraftig molvärk. Jag minns att folk tyckte dte var konstigt att det kändes så mycket, så tidigt. Jag tänker nu att det kanske berodde på att nåt var fel, att det kändes så mycket. Nu moler det ibland, fast inte så mycket. Brösten är ömma, det har smugit sig på och emellanåt är det väldigt påtagligt att de är där. Jag mår inte direkt illa, men emellanåt känner jag ett obehag, och en olust att äta. Lite yrslig. Jag kan bli sjukt sugen på hembakt sockerkaka och farmors ambrosiakaka, som jag vanligtvis inte gillar. Och chokladtårta.

Lilla sover fortfarande. I e.m hämtar Ex-Fru på dagis. Det blir tomt. Jag har haft Loppan hos mig lite längre, eftersom Ex-Fru inte mått bra. Då blir tomrummet än större när hon åker. Underbara unge!

Vi pratade semester på jobbet igår. Snart dags att lämna in önskemål. Surrealistiskt som alltid. Sommaren känns så långt borta. Jag önskar mig lite ledigt från jobbet nu, men det kan jag inte ta. Känner mig sliten. I år behövs dock semesterdagarna mot slutet av sommaren. Vore fint om Loppan kunde få vara hemma till skolstart och inte behöva gå på fritids, iallafall inte så länge, innan skolan börjar. Blir ju två inskolningar- både i skolan och fritids. Och separation från dagis och bästisen som är ett år yngre. Det kommer att bli en händelserik höst, förhoppningsvis på flera plan.

Nå. Mot duschen!

Igår och idag.

Igår hämtade jag två knoddar på dagis. Första gången som just den dagiskompisen skulle hänga med hem. Och det är en 5-åring med inte bara en myra i brallan, snarare en hel myrstack. Det gick bra och Loppan var nöjd, men jag var helt slut efteråt och somnade vid nattningen kl 20!

Idag: spårvägsmuseet med Loppan och finaste kompisen. Väldigt trevligt!

Nu: ungefär lika tröttigt som igår, och strax ska det sovas.

Magen: intet nytt. Imorrn går jag in i v 7. Jag tänker inget om det egentligen. Försöker fortsätta med att bara hänga med och inte tänka på det för mycket.

God natt!

Ner. Och upp.

Just nu är jag så otroligt medveten om min lilla Loppa, och så fruktansvärt glad över att just hon är just min dotter. Det är jag alltid, men nu är den känslan särskilt närvarande. Jag uppskattar tiden med henne så väldigt mycket.

Jobbet däremot. Känns så fruktansvärt oinspirerande. Imorse undrade jag hur i helvete jag skulle ta mig igenom dagen. Som tur var så gick halva min dag till att åka iväg och hålla ett till övningstillfälle i en annan verksamhet, och det gav energi. Trots att jag är så skitnervös innan så ger det mig energi, och det är kul! Jag lär mig massor. Glad för det!

I övrigt så är jag galet trött. Och emellanåt jätteorolig över magen, andra stunder tar jag det med ro och är lugn och glad.

Nu ska jag krypa ned bredvid en nyduschad och hallondoftande Loppa!

Huvudvärken from hell.

Igår e.m kom den smygande. Under kvällen nådde den migrän-nivåer, och under natten likaså. På det yrsel.

Jag minns att jag hade så förra gången också, så jag antar att det hör ihop med graviditeten. Och kanske spelar det in att min kropp skriker förtvivlat efter koffein. Efter frukostkaffet imorse så blev det nämligen aningens bättre. Försöker hålla mig till två koppar om dagen. Och då drack jag- när jag drack som mest- ca 13 koppar om dagen. När jag hade mitt journalsamtal med Storkkliniken ljög jag och sa att jag drack 6 koppar om dagen. De tyckte att det var på tok för mycket. Sedan dess har jag trappat ned, och har klarat mig på (oftast) tre koppar om dagen. Nu två. Huvudvärken kan nog ha nåt med det att göra också.

Hursom var det otroligt skönt när det värsta släppte under dagen. Det är så trixigt att hitta energin till att leka dagis med gosedjuren när huvudet värker så, och när hela världen snurrar varje gång man sätter sig ned eller ställer sig upp.

Det är underbart att Loppan är här. I dag, när jag längtade efter att få åka hem från jobbet och hämta henne på dagis, vågade jag mig på att tänka på hur det skulle vara att ha två knoddar att vara mamma till. Jag älskar att vara Loppans mamma. Jag skulle nog älska att få vara det åt en till. Och Loppan skulle älska att få vara storasyster. Jag hoppas så att det kan få bli så.

I övrigt så oroar jag mig fortfarande. Ibland känns väntan oöverstiglig, och rädslan över det skulle kunna hända samma sak som förra gången är bara helt förlamande. Jag vet inte hur jag skulle klara det. Det skulle jag väl antagligen, men just nu känns det bara helt omöjligt att nåt sånt skulle ske igen. Måtte det gå bra.

Jättetrött. Kryper strax ned bredvid liten. Imorrn ska jag hålla ett till metodstödstillfälle. Nervöst, alltid. Men spännande också.

Fast först sova!

På´t igen.

Nu får det vara nog med oro. Så. Jag vet inte hur fröet mår. Det kommer jag inte att veta än på ett tag, om inget händer och det hoppas jag ju att det inte gör.

Om jag inte känner nåt på riktigt oroväckande så får jag anta att det är bra. Annars blir det outhärdligt. Och jag får igen bestämma mig för att om nåt händer så beror det inte på mig. Inte på att jag har stressat, inte på att jag har kånkat runt på Loppan. Livet måste gå att leva, och om fröet inte håller för det så var det nog nåt fel.

Jag får bestämma mig för det.

Annars blir oron över att JAG gjort nåt fel, att det är mitt fel. Alldeles för stor.

Så. Måndag. Och idag kommer Loppan! Jag längtar.

Stress!!!

Vad dumt. Jag har haft en superbra helg. Igår: långfika och världens shoppingrunda med bästa Madde. Idag: lunch hos Ex-Fru och Loppan och sen fika med Femmisgrupp i stan. Det var verkligen supertrevligt. Jag tycker oftast att det är jätteläskigt med nya grupper, men det här var otroligt givande.

Men nu. VÄRLDENS stress i kroppen. Jag vet inte varför, det bara är. Och jag tänker att det här aldrig kommer att gå. Vilket litet frö kan överleva i den stressade miljö som alltför ofta råder i min lilla mage? Och så tycker jag mig känna tecken på missfall. Jag måste gå på toa och kolla hela tiden, om det kommit blod.

Jag tror att det är skitdåligt att oroa sig såhär. Men jag får inte stopp på det.

Jävla skit också. Hur ska jag ta mig igenom de här veckorna? Och ännu värre- hur fan ska jag ta mig igenom ett missfall till, om det skulle bli så illa? Och hur ska jag någonsin ta mig igenom en hel graviditet när jag nu är som jag är?

Jag försöker tänka på att det inte är ovanligt att folk krisar/stressar/bryter ihop under graviditeter. Och att det ibland blir barn ändå. Fast jag tror ändå att mitt tempo och mina stresshormoner är min största fiende.

Snälla lilla frö. Stanna kvar därinne!

Lördag.

Började med ångest över en tand som jag tror gör lite ont. Därefter följde googlande av graviditet och tandläkare, och det verkar ju som att det är lugnt. Bara man är tydlig med att man är gravid, så att de kan anpassa undersökning och åtgärder utefter det. Tänder ÄR ångest, rakt av. Klokt nog har jag skaffat en tandvårdsförsäkring. Glad för det.

Igår kväll blev jag jättelåg. Mest för att jag kände mig så himla ensam. Ibland är det tungt att leva själv, tycker jag. Sen fick jag mess från en av mina finaste kompisar- att vi ska gå på museum med Loppan nästa helg. Och så tänkte jag på att jag ska träffa bästa Madde idag för en långfika i stan. Och så kom jag på att jag ju inte är ensam. Fast det är ju inte samma sak, såklart. Men inte mindre viktigt för det. Jag saknar dock att ha en gemensam planering med nån. En gemensam framtid. Nån som finns där när jag kommer hem. Att dela med, vara trygg med. För det där är svårt. Jag är extremt kräsen när det gäller människor. Att hitta nån som det klaffar med, och nån i vars sällskap jag kan vara helt avslappnad och prestationslös- det är trixigt. När det händer så är det underbart. Det gäller nog inte bara mig, så är det nog för de flesta.

Det är bara 3 veckor och 4 dagar kvar tills jag ska till Mama Mia. Emellanåt oroar jag mig mycket över att nåt skulle vara galet. Jag vet ju att kroppen inte alltid säger till på en gång. Jag låter inte oron ta över, och jag lyckas hyffsat med att inte ha för mkt fokus på magen. Tiden ska bara gå nu, bara gå. Jag ska försöka fylla dagarna med så mycket bra grejer som det går, så att det går fort. Imorrn går jag in i v 6, kollade jag precis. Försöker att inte ha sån koll på det där heller. Det är bara den 27 februari som gäller. Om det finns några hjärtslag där då eller inte. Så får jag ta det därifrån.

Nu mat. Och film. Sen stan. Vacker dag att åka till stan!