Vad dumt. Jag har haft en superbra helg. Igår: långfika och världens shoppingrunda med bästa Madde. Idag: lunch hos Ex-Fru och Loppan och sen fika med Femmisgrupp i stan. Det var verkligen supertrevligt. Jag tycker oftast att det är jätteläskigt med nya grupper, men det här var otroligt givande.
Men nu. VÄRLDENS stress i kroppen. Jag vet inte varför, det bara är. Och jag tänker att det här aldrig kommer att gå. Vilket litet frö kan överleva i den stressade miljö som alltför ofta råder i min lilla mage? Och så tycker jag mig känna tecken på missfall. Jag måste gå på toa och kolla hela tiden, om det kommit blod.
Jag tror att det är skitdåligt att oroa sig såhär. Men jag får inte stopp på det.
Jävla skit också. Hur ska jag ta mig igenom de här veckorna? Och ännu värre- hur fan ska jag ta mig igenom ett missfall till, om det skulle bli så illa? Och hur ska jag någonsin ta mig igenom en hel graviditet när jag nu är som jag är?
Jag försöker tänka på att det inte är ovanligt att folk krisar/stressar/bryter ihop under graviditeter. Och att det ibland blir barn ändå. Fast jag tror ändå att mitt tempo och mina stresshormoner är min största fiende.
Snälla lilla frö. Stanna kvar därinne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar