Dagen efter.

Inte ett spår av nåt blod so far. Men jag mår lite illa. Den efterlängtade koppen morgonkaffe står kvar på bordet, nästan orörd. Det kan ju såklart också vara jättenormalt, men allt som är lite annorlunda känns farligt. Lite öm i magen tror jag att jag är, men det har jag ju varit i perioder förut också.

Jag blir galen av att inte veta. Jag tänker ena stunden att jag ska tänka att inget hänt, att allt är som det ska. För att skicka positiv energi till det lilla som förhoppningsvis finns därinne. Nästa stund tänker jag att jag ska ställa in mig på att det kanske inte längre finns nåt kvar. Jag blir knäpp.

För nu vet jag ju. Att ett missfall inte alltid visar sig. Det kommer inte alltid en massa blod. Det behöver inte göra ont. Det kan vara så att det skett, men att kroppen inte fattat. Det kan ta veckor innan kroppen visar att nåt är fel. Jag önskar att jag inte visste det, att jag kunde tänka att så länge jag inget märkt är allt bra.

För att minska oron kanske jag borde åka in och kolla. Men jag är rädd för det med. Så tidigt ju, och de kanske inte kan se nåt hjärta tänker jag. Fast det finns ett. Jag vet inte ens om jag skulle få komma in, med tanke på att jag inte känt några smärtor och inte blöder längre.

Så jag antar. Att det bara är att vänta. Den här jävla väntan.

Jag undrarom jag ska stanna hemma imorrn med, eller om det är bättre att gå och jobba. Just nu känns det jobbigt att mina kollegor vet om allt. Min ena kollega frågade när jag gick hem igår om det bara var förkylning eller om det var nåt med magen. Jag sa nej. Var så inte läge att bli ledsen, hade svårt nog att inte gråta ändå. Om jag går och jobbar imorrn tänker jag att jag måste säga nåt, de kommer ju att märka att jag inte är tokförkyld. Och mig måste de ofta skicka hem från jobbet när de tycker att jag är sjuk. Själv är jag uppvuxen med att snuva och hosta inte är nån anledning att stanna hemma. Har man hög feber- då kanske. Men inte annars. Så jag stannar inte hemma om jag nte är jättesjuk. Och det kommer de att se att jag inte varit.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig. Hur jag ska få tiden att gå. Jag tror att jag måste ställa in mig på att det skä gå bra. Att det är bra. Så får jag ta smällen sen, om det inte är det. På nåt sätt måste jag ju överleva de kommande veckorna.

Just nu är det inte så kul. Vilket jätteneggigt inlägg. Jag måste försöka rycka upp mig lite.

Promenad, kanske.