Lite för mycket...

...just nu. Födelsedagsfirande, midsommarfirande, och nu i helgen till Åland på bröllop. Roliga saker, men i kombination med semestervikarier på jobbet, dagistrött Loppa, uppsvullen och gravidkrämpig kropp (nu börjar d verkligen kännas) så börjar jag känna mig galet sliten. Det är svårt att räcka till för Loppan. På kvällarna, när ben och fötter är som falukorvar och ryggen gör ont. Då orkar jag inte leka annat än det som kan lekas sittande. Vi har konstaterat att jag nu, med tre månader kvar, har en mage som är lika stor som Ex-Frus var när hon födde. Hon är extremt tiny, men ändå. Fast missförstå mig rätt- jag är glad. Och fixar detta. Det sparkar på, och jag är glad. Det hindrar dock inte att det emellanåt är väldigt jobbigt.

Beviljad havandeskapspenning och grillfest.

Wohoo! I går fick jag brev från Försäkringskassan. Där stod att de beviljar havandeskapspenning (eller gravidpenning, som det visst heter numera). Jag hade förväntat mig att bli ifrågasatt, men icke. Måste bero på det braiga intyget från min chef. Så. Jag jobbar fram till min semester som börjar den 15 juli. Sen är jag ledig!  Fantastiskt! Det är sjukt jobbigt att jobba just nu. Inte alls pga att det är tungt rent fysiskt, men däremot psykiskt. Min mage lockar fram berättelser om klienters egna graviditeter, som slutat med omhändertagna barn. Massa detaljer som man inte vill veta. Egna trasiga barndomar. Och det blir så mycket fokus på mig och min kropp. Jag känner mig... som allmänt gods. Många har svårt med gränser. Förstår inte att jag kanske inte vill berätta privata saker. Mina dagar handla mycket om att gränsa, gränsa, gränsa. Jag vill helst gömma mig i förrådet.

Så. Jag är jätteglad över att det inte är så långt kvar! Även om jag fattar att det för min ekonomi inte är jättetoppen. Men det där får väl lösa sig på nåt vis. Och jag kommer nu att kunna spara de där semesterdagarna som jag annars tänkt ta ut för Loppans inskolning på fritids och förskoleklass. Nu kan jag vara med så mycket som hon vill, utan att tänka på hur jag ska kunna vara borta från jobbet. Lovely!

Igår hade vi en heldag med hela Bullerbyn. Ibland är det helt fantastiskt att bo här, i denna kollektiva anda. Redan på morgonen kom grannbarnen insmygande och ropade BU! när jag stod med frukostdisken. Sen hängde både jag och Loppan hos grannfamiljen, och så blev vi inbjudna till födelsedagsfika (för nån vi inte kände alls och hela dennas tjocka släkt) följt av brännboll på gården med grannar och familj. Och sen blev vi bjudna på grillfest på kvällen. Vi var 14 pers. Min hyresvärld konstaterade att kollektivet växer. När vi kommit hem vid halv tio och jag skulle lägga min glada men trötta Loppa, så somnade hon medan jag hämtade godnattsagan! Det känns så fint att hon kan få vara en del utav ett större sammanhang, med barn hon gillar och vuxna som hon är helt trygg med. Flera utav dem arbetar nämligen på hennes dagis, och de andra är föräldrar eller morföräldrar till hennes kompisar. Hon har speciellt en pappa som hon busar med tokmycket, och är jätteförtjust i. Det tycker jag är så bra.

För mig som inte har nån familj i närheten så är det himla fint att bli inkluderad. Jag kan känna mig osäker på om det verkligen är OK, rädd för att tränga mig på. Men de är så inbjudande och det känns som att de verkligen vill att vi ska vara med. Så jag har bestämt mig för att bara tacka och ta emot. Jag blir nästan gråtfärdig när de ser att jag är trött och säger att jag såklart måste gå hem och vila en stund, att de tar hand om Loppan under tiden. Jag känner oftast att jag inte har utrymme att bli trött. Att det bara är att köra på, eftersom jag ju är själv. Att inte behöva vara det en stund är både skönt och ovant läskigt.

Nå. Fin dag, iallafall!

Loppan sover fortfarande. Bra, det behöver hon. Idag ska vi nämligen på utekalas på en kursgård i närheten. Dagiskompis som fyller sex år. Nu på morgonen har det ösregnat. Hoppas på att det kommer hålla uppe under kalastimmarna!

Loppa-vecka

Som vanligt så går d så fort. Jobba, vilket just nu är fasligt trist. Hämta Loppa, och oftast en kompis. Sen kväll och sova. Och så nästa dag. Det sparkar starkare och starkare. Oftare och oftare. Det rullar på.

Hormoner och tvåbarnsmamma.

Det är nog dels hormoner. De måste nämligen spela nån roll i den här vemodiga sinnesstämningen som jag befinner mig i. Vemodig, lite ledsen och emellanåt SJUKT stressad. Sen är det nog dels den här vanliga Utan-Loppan-Helgsdeppigheten. Blandad med lite ångest över otillräcklighet och över hur det ska gå att vara ensam tvåbarnsmamma utan att Loppan känner sig försummad.

Jag har haft en föräldraledig dag med Loppan idag, och har varit hos Ex-Fru och hängt med henne där medan Ex-Fru jobbat. Stängt på dagis, nämligen. Ibland tycker jag att det är lite svårt att vara hos Ex-Fru. Vår fd gemensamma bostad. Att ta hand om Loppan där är förenat med minnen från när jag alltid tog hand om Loppan där, när vi levde ihop alla. I mitt hem har jag och Loppan egna rutiner och sätt att vara på. Det har vi inte hos Ex-Fru.

Nå, hursom.

Så är det så svårt. Märker att Loppan testar mig mycket, är väldigt känslig och reagerar jättestarkt om hon tror att jag är arg på henne, om jag säger ifrån, om hon tror att jag inte bryr mig om henne, inte lyssnar på henne etc. Inte konstigt alls- det är en stor förändring på gång- och jag försöker ge henne så mycket av mig som jag bara kan, visa hur viktig hon är för mig och så. Men ibland får jag lite panik, över att hon kanske inte förstår att hon, även om det kommer en till, alltidalltid kommer vara lika älskad. Och när hon är med mig härhemma hos mig- då somnar vi ju alltid ihop. Och har dagen varit jobbig någonstans så kan vi ofta prata om det innan vi somnar, och om man kan ligga och hålla om varandra en stund så känns det alltid bättre. Då somnar man ändå med känslan av att vara älskad. Nu blev det ju inte så idag. Jag åkte hem vid fem-tiden, och en liten loppa var ledsen och jag fick ingen kram. Då åker man hem med en klump i bröstet.

Ibland får jag ångest. Över att min lilla tjej måste ha det såhär. Alltid sakna nån. Alltid flyttas mellan sina två hem. Ibland hatar jag att jag valde att skilja mig. Bryta upp. Samtidigt som jag vet att jag inte kunde vara kvar. Jag undrar om den skulden någonsin kommer att försvinna.

Nå. Nåt bra då. Det sparkar helt vilt! Det är fantastiskt. Helt fantastiskt!

Jag har köpt en till vagn. Nu har jag tre. De två första fick jag ju superbilligt av min kollega. De är fina, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att ingen av dem är helt funktionell för en nyföding ute på landet på vintern. Kollade Blocket och hittade en helt sjukt billig duovagn, här i min förort. Det var som inget att fundera på- åkte och hämtade den direkt. Så nu står i min hall tre vagnar. Jag har nämligen inget förråd. Två vagnar är bra att ha- när lille M börjar på dagis behöver han ha en vagn stående där. Alla småttingar sover i sina vagnar på vårt dagis. Men tre är lite att ta i. Jag gjorde äntligen den där turen till IKEA också, så nu är det fullt med bebisgrejer överallt.

Och det är minsann mycket att tänka kring. Hur bäddar man en spjälsäng, tex? Är det bäst med en sovpåse? Vilken kudde ska man ha? Täcke eller filtar? Baby nest? En hel vetenskap. Kan inte minnas att vi funderade så mycket runt sånt med Loppan. Och det gick ju bra ändå. Men när man börjar googla på det... Puh.

En annan rolig grej är att jag nyss fick veta att en tjej jag hängde mycket med när jag pluggade också har en bulle i ugnen. Hon och hennes tjej har gjort inseminationer på Huddinge, och nu kommer knodden snart. Jag blev jätteglad. Vi har inte träffats mycket de senaste åren, men det kan ju ändras om vi nu kommer att vara mammalediga samtidigt. Vi har levt så olika liv sedan jag blev mamma, men nu kanske vi kommer lite mer in på samma spår igen. Hursom känner jag så få hbtq-par med barn att jag blev jätteglad över att få ett till i min bekantskapskrets!

Jag har känt mig väldigt gravid idag. Otymplig som fan, magen har spännt, dragit och sparkat, ont i ryggen och blodtrycksfall med världens yrsel. Fast det gör inget. De där sparkarna gör det värt allt. Tack och lov för dem!

Spark, spark, spark!

Ikväll har lille M varit i gasen, därinne i magen! När jag kom hem från jobbet

(jag SOMNADE på jobbet idag, när vi tittade på film med klienter. Oooops!)

så klippte jag gräs. Var så illa tvungen, trots en helt förlamande trötthet. Det såg ut som en urskog. Sen satte jag mig i soffan för att kolla på TV. Och shit vad det har sparkat! Har suttit med händerna på magen, och känt den ena sparken efter den andra. Det har känts jättetydligt utanpå magen, och det är en helt fantastisk känsla. Det blir så verkligt, och är så lugnande. Och samtidigt så pirrigt och magiskt. Han ÄR därinne, jag kan känna honom. Någon centimeter från min hand, och samtidigt en hel värld bort. Svindlande.

Så bebismässigt så är det bra just nu. Loppa-mässigt är det sådär. Ex-Fru berättar att Lilla krisar och är labil. Jag oroar mig för att Ex-Fru har så mycket med sitt eget mående och kanske därför inte orkar ta hand om Loppans dito lika mycket som jag skulle önska. Kanske bara är jag som ogillar att inte ha kontroll. När hon krisar hos mig så har jag ändå koll på läget. Jag vet vad hon får. Inte sagt att det hon får hos mig är bättre än det hon får hos Ex-Fru- bara att jag v e t vad hon får. Känns bara som att hon behöver mig mycket just nu. Och då känns det så hemskt att inte vara där, hos henne. Och, trots att det är lite slitigt ibland, att orka med. Jag är tröttare och otympligare än vanligt, så känner jag att jag har mer ork och energi till Loppan än jag brukar ha. Visst är det skönt att kunna sätta sig i lugn och ro i soffan efter jobbet, men jag skulle hellre vilja att hon var här.

Om jag har ork till Loppan så har jag noll ork till jobbet. Är så fruktansvärt omotiverad och ointresserad. Orkar som inte med att lyssna på andras problem. Och att lyssna på andras problem är ju mitt jobb. Jag vill mest bara gå hem. Måtte det bli semester snart!

En annan sak som börjar bli lite trixigt att hinna/orka med är skötsel av hem och trädgård. Gräsklippning speciellt. Det är TUNGT med min lilla el-gräsklippare, och jag har mycket gräs att klippa. För att inte tala om räffsandet. Ibland tycker jag lite synd om mig, när jag efter 8 timmar på jobbet med trött gravidkropp måste ge mig ut två timmar med gräsklipparen. Sen försöker jag känna power istället, i att jag klarar mig. Själv. Ta hand om Loppa, jobb, graviditet och gård och hem. På egen hand. Fast ibland vore det lite skönt också, att inte behöva orka allt själv.

Jag har funderat mycket på förlossningen. Att tänka ut nån annan än Ex-Fru som jag skulle kunna tänka mig att ha med blev så svårt och jobbigt att jag nu tror att jag igen landat i att jag nog åker in själv. Och att Ex-Fru får komma om det går- om det sker en tid på dygnet när hennes föräldrar kan ha Loppan, eller att hon och Loppan kommer när det är klart. Då har jag kontroll på läget känns det som, då behöver jag inte hålla på att styra upp nåt i ett läge när jag antagligen inte har nån lust att pyssla med sånt. Då tar jag min packade väska och åker in med taxi. Och så kommer Ex-Fru när det funkar, och jag vet att Loppan har det bra och behöver inte oroa mig för henne.

Varför är jag uppe fortfarande? Jag som var så trött. Nu sova, med huvudet fullt av tankar.