Spark, spark, spark!

Ikväll har lille M varit i gasen, därinne i magen! När jag kom hem från jobbet

(jag SOMNADE på jobbet idag, när vi tittade på film med klienter. Oooops!)

så klippte jag gräs. Var så illa tvungen, trots en helt förlamande trötthet. Det såg ut som en urskog. Sen satte jag mig i soffan för att kolla på TV. Och shit vad det har sparkat! Har suttit med händerna på magen, och känt den ena sparken efter den andra. Det har känts jättetydligt utanpå magen, och det är en helt fantastisk känsla. Det blir så verkligt, och är så lugnande. Och samtidigt så pirrigt och magiskt. Han ÄR därinne, jag kan känna honom. Någon centimeter från min hand, och samtidigt en hel värld bort. Svindlande.

Så bebismässigt så är det bra just nu. Loppa-mässigt är det sådär. Ex-Fru berättar att Lilla krisar och är labil. Jag oroar mig för att Ex-Fru har så mycket med sitt eget mående och kanske därför inte orkar ta hand om Loppans dito lika mycket som jag skulle önska. Kanske bara är jag som ogillar att inte ha kontroll. När hon krisar hos mig så har jag ändå koll på läget. Jag vet vad hon får. Inte sagt att det hon får hos mig är bättre än det hon får hos Ex-Fru- bara att jag v e t vad hon får. Känns bara som att hon behöver mig mycket just nu. Och då känns det så hemskt att inte vara där, hos henne. Och, trots att det är lite slitigt ibland, att orka med. Jag är tröttare och otympligare än vanligt, så känner jag att jag har mer ork och energi till Loppan än jag brukar ha. Visst är det skönt att kunna sätta sig i lugn och ro i soffan efter jobbet, men jag skulle hellre vilja att hon var här.

Om jag har ork till Loppan så har jag noll ork till jobbet. Är så fruktansvärt omotiverad och ointresserad. Orkar som inte med att lyssna på andras problem. Och att lyssna på andras problem är ju mitt jobb. Jag vill mest bara gå hem. Måtte det bli semester snart!

En annan sak som börjar bli lite trixigt att hinna/orka med är skötsel av hem och trädgård. Gräsklippning speciellt. Det är TUNGT med min lilla el-gräsklippare, och jag har mycket gräs att klippa. För att inte tala om räffsandet. Ibland tycker jag lite synd om mig, när jag efter 8 timmar på jobbet med trött gravidkropp måste ge mig ut två timmar med gräsklipparen. Sen försöker jag känna power istället, i att jag klarar mig. Själv. Ta hand om Loppa, jobb, graviditet och gård och hem. På egen hand. Fast ibland vore det lite skönt också, att inte behöva orka allt själv.

Jag har funderat mycket på förlossningen. Att tänka ut nån annan än Ex-Fru som jag skulle kunna tänka mig att ha med blev så svårt och jobbigt att jag nu tror att jag igen landat i att jag nog åker in själv. Och att Ex-Fru får komma om det går- om det sker en tid på dygnet när hennes föräldrar kan ha Loppan, eller att hon och Loppan kommer när det är klart. Då har jag kontroll på läget känns det som, då behöver jag inte hålla på att styra upp nåt i ett läge när jag antagligen inte har nån lust att pyssla med sånt. Då tar jag min packade väska och åker in med taxi. Och så kommer Ex-Fru när det funkar, och jag vet att Loppan har det bra och behöver inte oroa mig för henne.

Varför är jag uppe fortfarande? Jag som var så trött. Nu sova, med huvudet fullt av tankar.