På´t igen.

Morgon. Om några timmar kommer Ex-Fru och Loppan och hämtar mig och så skjutsar Ex-Fru oss till stationen. Jag hoppas att lillas förkylning åtminstone inte blivit värre. Hon är så pepp på att resa, och att skjuta upp avresan var inte ett option.

Jag har lite fjärilar i magen. Av flera orsaker. För att det ska bli så skönt att komma upp. Dricka kokkaffe, äta mammas julmat (hon fick göra en omgång till!). Vandra på mina memory lanes, se Loppan mysa med min mamma som hon älskar och får träffa alltför sällan pga det stora avståndet.

Men också. För att det finns en framtid att planera. För att det ändå var som jag tänkte när jag nästan önskade mig mens bara för att få veta vad jag har att förhålla mig till och slippa ovissheten.

Igår kändes det som en dum önskan, som att allt föll med det där blodet. Idag är jag fortfarande ledsen. Och orolig för pengar. Men jag har fortsatt skissa på olika plan-alternativ. För mig ger det hopp och mening- att planera. Om den ena planen faller så måste jag ha en annan. Annars tappar jag fotfästet. Nåt med det där kontrollbehovet säkert ;o)

Så jag har kollat på flygpriser och hotell. Nästa (förhoppningsvis) tillfälle, om två veckor, kommer otroligt nog att infalla när Loppan är hos Ex-Fru. Första gången. Då tänker jag mig att det kanske går att göra det på ett lite lugnare sätt. Med lite mindre stress, lite mindre planering. Om det bara är jag så kan jag ju lite mer bara åka. Kanske inte behöver skynda mig så mycket hem, kanske kan njuta lite längre av Köpenhamn. Få resan att inte så enbart handla om insprut av bebisfrön.

Och hotellpriskollen handlade om resan därefter. Efter någon/några månaders paus. För att se om jag kan ta med mig Loppan då. Och det blir ett i sammanhanget ganska litet ekonomiskt minus. Det kostar inte så mycket för henne. Om vi tar det en månad när äl infaller på en vardag så blir det billigare att åka med henne och övernatta på hotell än vad det blir om jag åker själv en lördag. För att flygpriserna är så mycket dyrare då, och med Storks helgtillägg. Och jag vill att hon ska få flyga, som hon så önskar. Och bo på hotell har hon aldrig gjort. Det skulle verkligen ge den resan ett dubbelt syfte. Jag ska maila Stork och fråga om man får ta med en 5-åring på en insemination. Hon kan ju sitta vid mitt huvud, och det är ju en lugn och fin stund. Jag tror att hon skulle tycka att det var spännande.

Och igår kollade jag runt på IVF-priser. Trots att jag sagt att min gräns går där, att jag aldrig skulle palla varken känslomässigt eller ekonomiskt. Så ville jag ändå kolla.

Jag tror inte att man kan sätta nån gräns. Ingen som håller iallafall. Man vet nog inte vart den går förrän man kommit fram till den. Då får man se om man orkar lyfta benen så pass att man kan kliva över den eller inte.

Och det här med pengar är ju en big issue. Jag känner att ju mer jag investerar i det här projektet, desto med tar jag ifrån Loppan. Desto mer måste hon försaka. Alla kronor som läggs på ett eventuellt syskon innebär kronor som jag kunde ha använt till att göra saker med henne. Det kanske inte blir nån utlandsresa i höst tex, den resa som kusinerna får åka på. Det där är så svårt. Hade det bara varit jag så hade jag kunnat lägga varenda krona på det här, utan dåligt samvete. Nu är jag ju så innerligt glad över att ha en liten Loppa att ta hänsyn till och få leva med. Men ibland blir det svårt att veta vad som ska prioriteras. Det är ett stort dåligt samvete- att jag är lite mer frånvarande mentalt och känslomässigt. Pga det här. Att jag inte har samma möjlighet att göra roliga saker med henne som kostar pengar.

Jag får nog köpa ett gäng trisslotter ;o)

Nå. Summa summarum. Det går väl att komma vidare från det här också. En till Köpenhamnsresa känns inte som en helt oangenäm tanke, om jag bara får ihop pengarna. Jag får väl bara stå för att det här året kanske blir ett knappt, ekonomiskt år för Loppan. Jag får bestämma mig för att det får vara så helt enkelt. Jag kan inte hålla på att vela inför varenda gång. Det får vara så, ett tag till. Jag får satsa på att ge extra kärlek istället. Men det är så dumt det här med att inte veta hur det kommer att sluta. För skulle det sluta med ett syskon- då skulle det nog vara värt det för Loppan också. Slutar det inte så så vet jag inte. Får väl tänka att då har hon iallafall en mamma som försökt göra sin dröm till verklighet. Det kanske ligger ett värde i det också.

Dusch. Final touch på packandet. Sen mot norr!

...

Vad kan man säga om den här dagen?

Jag blev så överjävligt ledsen. Jag trodde att jag var förberedd. Det var jag inte.

Jag har gråtit massor. Jag har samtidigt helt desperat försökt komma på en plan. Det gick inte. Jag har med en klump i magen kollat mitt konto, och sen har jag gråtit lite till. Sen var jag ju ändå tvungen att ta mig till apoteket för att köpa åksjuketabletter. När jag kom hem så rök det från hjulhuset och hela bilen luktade bränt, både ute och inne. Därefter har jag bara suttit i soffan och kollat på film. Druckit jättemycket kaffe och käkat mackor.

Vilken jävla skitdag.

Men. Nånstans så är det väl bra. Att må sådär skit så att det knappt gå att må värre. (Det gör det naturligtvis, men vi säger så ändå.) För då blir man ju tvungen att hitta kraft nånstans. Hopp någonstans. Lita på att saker blir OK ändå. Förr eller senare.

Jag är fortfarande jätteledsen. Har gråten i halsen. Jag vet inte hur jag ska ha råd med det här. Jag vet inte hur jag ska kunna åka ens nästa gång. Men jag ska åka. Jag ska åka en gång till. Därefter får jag nog lov att ta en paus. Kanske är det bra för mitt mående med ett brejk, få lite distans och lugn. Fundera över hur jag ska göra. Fast mest handlar det om pengar.

Jag tänker igen att det kanske inte kommer att gå. Att det kanske inte kommer att bli nåt barn. Jag kan inte förhålla mig till den tanken.

Jag tänker också på att det kanske kommer att bli lagligt med insemination för ensamstående i Sverige. Ganska snart. Ett datum jag läst som kanske rimligt är januari 2014. Det var flera månader sedan nu, och jag har ingen aning om hur det går med den där utredningen. Sånt där kan ju lätt dra ut på tiden. 2014 fyller jag 34. Det är inte helt kört för mig än då. Ska jag göra ett försök till nu på en gång, sen ett försök när de eventuella skattepengarna kommer- och så kanske fortfarande ha kvar nog för att kunna följa med resten av min familj på den utlandsresa de planerar i höst? Och sen vänta, och se vad som händer med den där utredningen? Inte åka till Danmark mer. Tänka att barn ligger lite i framtiden? Satsa på att sälja min lilla bostadsrätt som jag hyr ut, flytta från min lantisbostad för att kunna köpa en egen, lite större lya mer centralt? Kanske byta jobb- nåt jag borde gjort för ganska länge sen.

Jag måste prova en gång till nu. Men sen får det nog bli en paus. Det finns grejer i resten av livet som också behöver tas hand om. Och det finns tyvärr inte nog med pengar för att ta hand om allt samtidigt. Fan alltså. Jag försöker att inte låta pengar ta alltför mycket utav min energi. Men just nu cirkulerar allt runt just det. Usch, vad jag ogillar.

Mina händer luktar fortfarande bränt från bilen. Min granne kom ut när jag stod och tittade på det rykande eländet. Han trodde att han visste vad det var, och sa att han nog kunde fixa det åt mig. Ibland. Så har jag ju lite tur också.

Fanshelvetesjävlaskit.

Där. Kom mensen. Fanfanfan.

Just nu känns det väldigt, väldigt tungt, det här barnskaffarprojektet. :o(

Inget plus och ingen mens.

Näpp. Inget plus imorse heller. Men fortsatt ömma bröst och spänningar i magen.

Jag vet inte vad jag ska tänka om det. Men känner mig ändå lugnare i att ett resultat väl kommer förr eller senare. Nå. Lugn är väl att ta i. Men inte sådär överjävligt ångestladdad som vid minuset i förrgår.

Jag har två idéer om hur det kan vara.

Scenario ett:

Det var superspermier som mötte ett superägg i en superfertil miljö. Ägget släppte ett bra tag efter att spermierna sprutats in, men de lyckades överleva tills ägget kom, och befruktningen skedde mycket senare än tänkt. Det är isfall inte dag 15 nu, utan nån eller några dagar färre. Eller/och så fäste ägget senare än förra gången. Vid första inseminationen ville jag dubbelkolla, och frågade om befruktning måste ske inom 24 timmar. Och att efter samma klockslag dagen efter så har det antingen skett eller så har det inte gjort det. Barnmorskan sa nej, de lever MINST 24 timmar, men kan leva ett bra tag till med rätt förutsättningar. Hur länge vet jag inte, och det verkar svårt att googla sig fram till nåt sånt svar. Det finns väl inget exakt sådant.

Men. Jag inseminerades kl 14 på lördag den 15:e. 15 dagar sedan idag. Säg att fröet klarade sig i två dygn, och stötte på ägget på måndagen. Att jag lika gärna kunde ha inseminerats då. Då skulle det ha kunnat vara dag 13 idag. På måndagen hade jag den där kolsyrekänslan i magen. Det minns jag mycket väl, eftersom jag satt på läskig kurs och var skitnervös och inte hade det minsta fokus på magen. Men kände det ändå, bubblet. Genom nervositeten.

Jag griper lite efter halmstrån här, som ni märker?!

Scenario två:

Det har varit nåt på G, men det blev ett prekliniskt missfall. Fast borde man inte blöda då? Kan man få ett pre-kliniskt MA? Om brösten ömmar så tänker jag mig att det borde ha hunnit fästa?

Äh, jag vet inte. Men hursom är senario två att det var nåt på G men sen blev det inget mer.

För nåt på G måste det ha varit. Om jag inte är skengravid. Och det kan man ju tydligen också vara, så det kanske är ett scenario tre?

Jag blir galen av att tänka på alla alternativ. Jag borde bara sluta göra det. Men det går inte.

Nu har jag bara Storkklinikens gravtest kvar, så jag antar att jag måste köpa några till. För innan mensen kommit så kan jag inte släppa det här.

Så idag: Apoteket. Nezeril och Postafen till åksjuk och snuvig Loppa, Clearblue till mig. Packa.

Imorrn: tåget norrut. Lång resa. Kan bli lite tufft med Loppan, men jag är inte så orolig än. Det går ju alltid. Hoppas på att vi slipper snöstormarna i år. De senaste två vinterresorna uppåt har det tagit oss dubbelt så lång tid att komma fram pga klasstvåvarningar och snorhalka. Förut kunde man inte åka tåg ändå fram. Pappa fick hämta oss, och så fick vi åka bil de sista två timmarna, men nu har de dragit järnväg nästan ända fram. Det är bra, även om det innebär mer tid på tåget.

Det ska bli skönt att komma upp. Just nu är det inte bra för mig att vara ensam. Jag behöver nåt annat som tar mitt fokus. Bort från allt det här.

Så fort det ljusnar ska jag bege mig ut på långpromenad. Om jag inte kunde promenera skulle jag ha blivit helt knäpp för länge sen. Nu promenerar jag, och är bara halvknäpp ;o)

Skitont i brösten!!!

Igårmorse testade jag, och det var negativt. Eller igårmorse- mer igårnatt. Klockan 03 vaknade jag och var kissnödig, och då blev jag ju tvungen att kolla. Inget plus, hur noga jag än tittade.

Då kunde jag ju inte somna om.

Jag låg kvar i sängen och hade världens ångest till kl 06, sen gav jag upp. Resten av dagen var sjukt tröttsam. Det var dag 13. Jag kollade i mina anteckningar från förra försöket, och då testade jag klart positivt på dag 13. Molvärk och bröstont började redan dag 9.

Ena sekunden tänkte jag att det var kört, och försökte hitta nåt sätt att gå vidare utifrån det. Nästa sekund räknade jag hundra miljoner gånger på när befruktningen kunde ha skett, om det kunde ha skett mycket senare den här gången, att ägget fäste mycket senare, det faktum att äl kom så många dagar tidigare än den brukar och vad det kunde säga om att ett plus eventuellt skulle kunna komma senare den här gången än förra. Jag försökte hitta hopp, och sånt som talade för att det inte var kört. Till slut önskade jag mig mens, bara för att slippa ovissheten och kunna ställa in mig på det ena eller det andra. Man blir ju knäpp av att inte ha nåt att förhålla sig till.

På eftermiddagen knatade jag till Ex-Fru och Loppan, med en övernattningsryggsäck och baconpajer. Vi skulle ha ett till sleep-over. Loppan var så sugen på det. Och vips- när jag satt där i soffan och kom åt brösten. Så var den där väldiga ömheten där! Sen har jag gått och klämt på dem oavbrutet, för att vara säker på att det inte försvunnit. Och det har det inte!

Nu borde jag inte tänka för mycket om det. Men om det varit inför-mens-ont så borde mensen ha kommit under natten. Jag har aldrig ont i brösten mer än precis innan. Och då är det inte heller sån här ömhet. Jag hade inget test med mig till Ex-Fru, och de var väl egentligen lika bra. Jag ska testa imorrn istället. Men nu hoppas jag ju igen. Och det är läkigt som fan. Fast spännande också!

Vi var iväg och storhandlade nu på em, och när jag kom hem så deppade jag ihop totalt. För att mina nya glasögon inte kommit så att jag behöver ta med mina tejpadedumma till Norrland. För att jag var så säker på att vi hade åksjuketabletter hemma och därför inga köpte idag, trots att jag var på Apoteket. För att jag kanske måste åka in till Scheele imorrn och ägna halva dagen åt det, när jag egentligen har en massa andra saker att göra. För att det kändes så ensamt att komma hem efter att ha hängt med Ex-Fru och Loppan. För att det kändes som att det aldrig kommer att bli bra, med nåt. För att jag borde ha bokat tid hos optiker och tandläkare men inte har gjort det.

Ja, allt möjligt. Skitsaker, som blev jättestora. Så kollade jag på Snabba Cash, och inte blev jag muntrare av det. Dessutom var det för halt och mörkt för en promenad.

Helt plötsligt bara, så var hela världen svart. Vi får hoppas på att det är hormoner i omlopp, för då kan jag gärna vara lite deppig :o) Annars är det bara tröttsamt.

Håll tummarna imorrnbitti!

Dag 12 och värdelöst morgontestande.

Bah! Igår köpte jag ett tvåpack Clearblue. För att jag inte kunde hålla mig längre. Imorse vaknade jag spänd vid halv fem. Och så gick det såhär:

En liten... bok. Lika med testfel! Vad fan!? Jag väntade med fjärilar i magen på ett Gravid eller ett Ej Gravid. Och så blev det... testfel?! Totalt antiklimax. Så jag blev tvungen att försöka klämma ut några droppar till fem minuter senare, och testa med andra testet. Och då blev det ett Ej Gravid. Men jag vet inte hur mycket vikt jag ska fästa vid det. Jag borde ha sparat det andra testet och gjort om det imorrn. Fast nu känner jag att det kanske är dumt att testa mer före lördag eller söndag- dag 14 och 15. För fan vad det tar på nerverna det där. Är jag gravid så är jag väl det, och är jag det inte så är jag det inte. Oavsett om det är testat eller inte. Men det kliar i fingrarna...

Såhär mår jag: inte som efter förra inseminationen. Det senaste dygnet har jag haft aningens ont i brösten, men mer som innan mens än som hur det kändes förra gången då brösten var tokömma. I magen har jag dock känt en hel del, och där har det känts ungefär som förra gången. Moligt, spännigt. Och efter en arbetsdag är det som att magen är "trött" och spänner mycket och jag vill bara sitta ned och vila den. Detta dubbla gör mig förvirrad. Nästan inget i brösten, men ganska mycket i magen. Jag vet inte vad jag ska tro. Och därför önskade jag mig ett test som skulle berätta det för mig, eftersom ovisshet och jag inte går så bra ihop.

Nu måste jag handla nya/nytt test idag. Funderar på om jag bara ska handla ett, och spara det till söndag morgon. Dels för att det blir så dyrt annars, dels för att försöka lägga det här åt sidan i två dagar och inte frestas att testa tidigare. Jag får se när jag väl står där på apoteket, I guess.

Usch, vad det här är nervigt.

Jag har jobbat juldagen och annandagen och ska göra det idag med. Otroligt träligt, så lugnt/tråkigt. Men imorrn börjar min en och en halv veckas semester, och på måndag åker vi upp till mina föräldrar. Ska bli otroligt skönt.

Vi har haft en bra jul. På julafton var vi hos mina fd svärföräldrar- jag, Ex-Fru, Loppan. Tomten kom, och Loppan var jätteglad! Jag sov över hos Ex-Fru, och efter jobbet på juldagen åkte jag också till mina fd svärföräldrar och käkade mer julmat. Då kom också Ex-Frus syskon med familjer, och tomten dök upp igen!

Jag kan känna att det är lite laddat för mig att umgås så mycket med Ex-Frus familj, samtidigt som jag känner en tillhörighet där. Ex-Frus mamma är så glad när jag kommer, och bjuder in mig att komma dit även själv och käka och fika. Fast zatt vara där med Ex-Fru och Loppan, och inte vara där som par, det är konstigt. Lätt att falla tillbaka i gamla mönster, och det sitter som en reflex som jag måste stoppa hela tiden- som vill hålla om eller lägga handen på hennes knä. För att det är så det brukat vara i just den situationen. Jag blir jätteförvirrad.

Nu måste jag rusa till jobbet!

Dag 8 efter inseminationen.

Känslan av mens på G finns i kroppen. Jag känner ofta av att det strax ska komma. Inte genom att det gör ont eller så- det är mest bara en känsla i kroppen som egentligen är helt osynlig, men som känns ändå. Och nu tänker jag igen- att det inte tog.

Egentligen så är det ingen idé att grubbla på det. Jag kommer inte att bli klokare, jag kommer inte att veta. Förrän mensen kommer, eller förrän det blir den egentliga testdagen. Lyckas ändå inte låta bli att grubbla och känna efter, nästan hela tiden. De här två veckorna är längre än två veckor egentligen kan vara.

Planen var att Loppan skulle åka till Ex-Fru efter lunch idag. För att slippa byta hem på själva julafton. För att hinna få landa lite. Nu blir det kanske så att hon stannar kvar hos mig tills imorrn ändå. Emellanåt är det väldigt bråkigt runt Ex-Frus son, som är i övre tonåren och som bor hos henne jämt. Detta är väldigt slitsamt för Ex-Fru, och det är ibland inte helt nyttigt för Loppan att vara där när han är där. Jag oroar mig nåt enormt över det här, både för Loppans skull och för Ex-Frus. Själv klarade jag inte av att leva i det, och det var en av anledningarna till att vi separerade. Just nu är det visst väldigt jobbigt, och han åker till sin pappa på julafton och en vecka framåt, så därför är det nog bättre att hon är hos mig tills han åkt.

Jag får en klump i magen när jag tänker på det där.

Jag lyckades hålla mig vaken över läggningen, som dessutom gick ganska fort efter all frisk luft och pulkåkning. Så jag orkade och hann kolla på lite film innan jag somnade. Skönt med den där egentiden, med vetskap om att den lilla ligger och snusar i rummet bredvid. Det är lycka.

Ja. Eller nej.

Imorse när jag vaknade kände jag mig helt säker på att det inte tog. Jag vet att det bara gått en vecka, men ändå. Inga ömma bröst, vilket var mitt första och starkaste tecken sist. Och känningarna runt livmodern är högst tvivelaktiga- omöjligt att veta om de är en fantasi eller verkliga. Så min känsla var att nä. Det blev inget. Jag blev ändå tvungen att testa med ett ägglossningstest, eftersom jag inte har några gravtest. Och äl-testen reagerar ju oxå på en grav, även om det inte är ett säkert resultat. Och då såg jag ett svagt streck, och nu vet jag inte vad jag ska tro. Nu är jag inte säker på att det är ja, men inte heller på att det är nej. Imorrn em köper jag gravtest och kollar på måndag morgon. Det är då dag nio och kanske visar det ingenting. Är det negativt så säger det nada, men är det positivt så säger det mycket.

Jag tror dock inte att jag skulle bli lika glad för ett plus den här gången. För att jag vet att det inte betyder att jag ska få ett barn. Bara att jag är gravid just då. Det visste jag sist också, med hjärnan. Nu vet jag det med hjärtat. Jag kommer nog att vara väldigt skeptisk.

Loppan har lekt i dagarna tre med granntjejen. Idag var jag, Loppan, granntjejen och granntjejens mamma på pulkåkning i en liten backe close by. Trevligt. Loppan är så väldigt sugen på att leka med kompisar nu. Det tvingar även mig att socialisera med mammor och pappor som jag inte annars umgås med. Det är nog nyttigt, jag är annars dålig på sånt.

Nu är jag skittrött. Satsar på en tidig kväll för Loppan, sen film för mig. Den planen faller dock ofta, eftersom Loppan är piggare än mig på kvällarna.

Oro.

Jag hade bestämt mig för att leva på som vanligt. Inte nojja över att jag stressar, inte vilar tillräckligt, rör mig för mycket, lyfter Loppan. För att det inte går att få till en vardag utan ett visst mått av stress. För att jag ibland måste bära en ganska tung femåring. Och för att de ju sa på Stork: Lev som vanligt. Men det kanske är onödigt att springa några maraton. Så då lade jag ned mina dagliga 4 mils cykelturer. Borde räcka så med möjlig graviditetsanpassning. Jag blir ändå orolig nu. Jag och Loppan var på middag hos mina nygifta kompisar igår. De bor en bra bit söder om stan, vi bor långt norrut. Lång resa alltså, vi var hemma jättesent och flera ggr fick jag ta Loppan i famnen och rusa, för att hinna med nästa tåg vid tågbytena. Det var riktigt tungt. Och nu nojjar jag över att jag förstörde nåt. Att ett eventuellt befruktat ägg som är på väg att fästa blev stört av tyngden, stressen och farten. Jag vet att jag inte kan hålla på att tänka såhär. Då blir jag knäpp.Och jag kan ju inte ligga i soffan i två veckor och bara vänta. Men jag nojjar ändå. I övrigt vet jag inte vad som känns. I måndags när jag var på kurs så kände jag det där kolsyrebubblet i magen som jag kände sist. I land tycker jag att jag känner av livmodern mycket. Att det spänner och moler. Andra gånger är jag helt säker på att det inte fungerat. Att inget känns. Så kan vara hursomhelst med den saken. 5 dgr har gått. Dag 12 tänker jag ev tjuvtesta.

Söndag.

Tidig morgon. Loppan sover. Jag är hemma i min soffa igen. Känns nästan lika overkligt som förra gången.

 

Att nyss så låg jag här. Medan Loppan och ExFru var här hemma hos mig och hade en, om än inte helt vanlig dag, så nästan. Så var jag i Danmark och fick en massa bebisfrön insprutade i magen.

 

Skitkonstigt. Men tänk, att det flöt på så bra. Trots allt.

 

Vilken grej det är, det här. Vad mycket kraft och energi det bor i det. Och hopp. Och liv.

 

Det gick ändå lättare på många sätt den här gången. Jag visste vart jag skulle. Jag visste vad som skulle hända. Och faktiskt underlättade det att jag blev gravid förra gången, trots att det inte höll hela vägen. Nåt blev ju rätt då. Det kändes hoppfullt.

 

Nu kommer dessa väntans veckor. Jag är glad att det är jul, så att man får annat att tänka på. Jag kanske kan tappa bort det här lite, under väntan. Jag får testa precis innan vi åker upp till mamma och pappa. Bra, för om det är negativt så kan jag vara ledsen innan jag åker upp. Och inte när jag är där. Och när jag kommer tillbaka till Sthlm så är det i princip dags att åka igen. Jag får min retroaktiva löneförhöjning den här månaden, så den täcker en stor del av nästa försök. Otroligt glad för det! Gör att det kanske inte känns lika jävligt om det inte tar. Jag kommer inte att behöva vänta lika länge som den här gången.

 

Jag känner mig inte lika nojjig över allt som känns i magen. Jag tror att jag kan låta det vara lite i bakgrunden den här gången. Förra gången försökte jag tolka varenda ilning, tryck, pirrning som kunde härledas till livmodern. Jag tror att jag kan vara coolare med det den här gången. Jag hoppas det.

 

Jag är SÅ glad att jag åkte. Jag velade rejält en bra stund när jag upptäckte den glada gubben. Hade lika gärna kunnat bli så att jag skippat det, för att det kändes för osäkert. För mycket pengar på nåt som jag inte hade full koll på.

 

Men.

 

Då hade det här blivit en riktigt deppig månad. Nästan så att det är värt de där pengarna bara för att få ha hoppet.

 

Jag har inte sovit så många timmar. Jag ska försöka ha en lugn dag med Loppan. Och så lite ridlekis.

 

Glad, ganska lugn och väldigt trött C.

 

 



Tjohoo!

På tåget på väg hem. Såhär var d:

CD 15. Jag var helt inställd på att det inte skulle bli nån äl förrän tidigast CD 18. Jag hade testat med Testlagrets test under några dagar, och skulle börja m CB idag. Igårkväll: negativt med Testlagrets test. Inte minsta spår av ett andra streck. Så imorse. Två streck. Det andra hyffsat svagt, så jag tänkte att det var nåt på G, men att det inte var positivt än. Så jag gjorde ett CB-test också och förväntade mig den där ringen som jag såg mig så less på sist, när den glada gubben aldrig kom.

Men nu.

Nu var den rackaren där, bara så. På en gång. Jag hade ju önskat mig den där ringen. För nu visste jag ju inte riktigt när det slagit om, och började tvivla på Testlagret-testens riktighet. Tänk om det varit positivt redan igårkväll? El tidigare? Dessutom innebar det, om jag skulle satsa på att åka, att jag hade en timme på mig att göra mig iordning, boka biljetter, väcka Exfru och få hit henne och få upp Loppan, ge välling, klä henne och få ExFru och Loppan att köra mig till Arlanda. Lördagar är den sämsta tänkbara dagen ur flygavgångsaspekt. Jag ringde Exfru som tyckte att jag skulle skita i det, eftersom jag inte ens visste om det faktiskt var rätt tid. Jag ringde och väckte mamma som tyckte go for it.

Och så blev det på nåt vis så att jag, medan Loppan som vaknat åt välling lyckades boka biljett och raffsa ned några saker i en väska. Sist hade jag ju en väska packad hela tiden. Nu var inget förberett.

Loppan flippade ur när Exfru kommit och hon fattade att de skulle skjutsa mig till FLYGPLATSEN. Hon som tjatat om att få flyga flygplan så länge, och nu skulle JAG flyga själv. Utan henne. Totalt sammanbrott. Vi insåg att det skulle bli helt omöjligt att få på henne kläder och komma iväg i tid. Jag hade inte heller nåt bra svar till henne om varför jag behövde åka. Det är jag så ledsen över. Jag var inte förberedd på att behöva berätta för henne. Har inte velat berätta om bebisplanerna, för att hon inte ska behöva bli besviken om det inte funkar. Så nu blev det bara så att jag sa att jag skulle till en doktor i Danmark. Pucko-jag! Bad sedan ExFru förklara att det är en doktor som ska kolla om hon kan hjälpa mig att stoppa in ett bebisfrö i magen. Annars kan ju lilla tro att jag är sjuk, men mitt i all stress lyckades jag inte hantera det där så bra.

Nå. Jag tog mig på egen hand till Arlanda och flög till Köpenhamn med en klump i magen, en känsla av att ha fattat fel beslut och att mitt projekt ställer till det för alla. Så kom jag till lugnet på Storkkliniken, och Mia som sa att jag var där i helt rätt tid, med en kropp som var jätteredo. Och då. En sån där stund av riktig lycka. Jag gjorde det, trots allt! Bebisdrömmen är starkare än logistikproblem, missfall och krångel. Och jag tog mig iväg, igen.

Jag låg och myste, nedbäddad med tända ljus. För att man kan. Försöka göra verklighet av sina drömmar Och oavsett om det lyckas eller inte så är handlingskraften och friheten i det ett mål i sig.

Nu dödstrött på tåget, på väg från ett regnigt och julpyntat Köpenhamn, proppfyllt med julhandlande människor. Den staden kommer alltid ha en speciell plats på min livskarta.

På väg.

En helt kaosartad avfärd. Oplanerad, oförberedd o jag har ingen aning om vad jag gör. På planet iaf, så jag antar att jag är på väg t dk igen. Loppan skitledsen, exfru väckt mitt i natten. Ledsen o omtumlad. Men ändå skönt att vara på väg. Tror jag. Fan bara att d aldrig blir läge när det passar!

Fin lucia!

Lucia som ledig mysdag är den bästa traditionen vi uppfunnit. Då går vi till dagis luciatåg på morgonen, sen går jag och Loppan hem igen. Pepparkakshusbygge, granklädning och smällkaramellsfix. Loppan är stolt och glad över att få gå hem före alla andra barn, jag tycker också att det känns skönt att få ta henne hem från det kaos som följer när föräldrarna går och de mindre barnen bryter ihop.

En otroligt välgörande dag! Inget jobb, kolla på Lilla Anna och Långa Farbrorn och bli skönt sömnig, dricka kaffe och äta lussekatter. Bara hänga, mitt i veckan.

Och nu har vi precis hämtat hem Loppans bästis F från dagis. Hennes mamma hade fått fel på bilen så F får hänga här tills mamman lyckats ta sig hit. Nu lagar de en hemlig brygd som jag tydligen kommer att behöva dricka sedan :o)

Jag har kollat biljettläget med tåg och flyg till Köpenhamn. Det ser ju inte så jättebra ut. Dyrt, och mycket som är slutsålt. Vi får se hur det här går.

Hann med en snabb kaffe med Ex-Fru idag också. Bett henne vara kontaktbar, ifall planer skulle behöva göras för Loppan, med kort varsel. Hon är med på det, så det är jättebra.

Jag böjde mig ned mot diskmaskinen nyss, och ojjade mig när det gjorde ont i ryggen:

"Du är lite gammal va?" med medlidande i rösten.

Ungar :o)

Nix.

Det VAR önsketänkande. Inget streck no 2. Egentligen vet jag ju att det brukar vara såhär. Att det KÄNNS som äl några dagar innan, och sen när stickan visar positivt så känns nästan ingenting. Det verkar vara precis när livmodern laddar upp inför äl som det känns. Eller nåt.

Så.

Väntan it is.

Jag fick iallafall lite fart och växlade pengar igår. Så nu är jag aningens mer förberedd. Jag är av nån anledning mest förberedd på att jag kanske inte kommer att komma iväg. För att det känns som att det finns många saker som skulle kunna ställa till det.

Började morgonen med att trampa på mina glasögon så att de gick av. Tjoho! Jag har linser på dagarna, men glasögonen är livsviktiga på kvällarna. Nu får jag vara lite skev och ihoptejpad tills nya är fixade.

I em hämtar jag en efterlängtad Loppa. Hon är tydligen lite småförkyld, så vi får se om det är VAB på G. Jag är hursom ledig imorgon hela dagen. Lucia på dagis tidigt. När Loppan var mindre så bröt hon alltid ihop totalt nä rvi skulle gå efter att firandet var klart. Så sen dess tar jag alltid ledigt hela dagen, så att hon kan välja om hon vill hänga med mig hem eller stanna kvar. Kan tänka mig att hon vill stanna en stund, nu när hon är större och kompisarna är viktigare.

Jag har tappat en del av mig själv den senaste tiden. Jag vet inte när det hände, men jag tror att det var ett tag sedan. Mitt filosoferande jag har försvunnit, och kvar finns bara en väldigt konkret och jordnära del. Det finns väldigt mycket verb i mitt liv. Jag vet inte vart allt annat tagit vägen. Det känns som att det är mycket som handlar om att överleva, och det finns inte så mycket utrymme för att leva. Det suger. Hoppas på att hitta tillbaka till mer glöd, glädje och lust. Jättesnart.

Två streck?

Det kan vara inbillning. CD 11. Jag bestämde mig igår för att börja testa, trots att äl vanligtvis sker kring CD 18. Tänkte att rytmen kan vara skev efter missfallet, och när jag kollade igenom årets cykler så insåg jag att det fanns några som bara var 27 och 28 dagar. Vanligast är runt 31-32 dgr. Men om det här skulle vara en 27-dagars så är det typ dags att börja testa, just in case. Jag vill inte riskera att missa.

Så nu kör jag med Testlagrets test ett tag. Och imorse... jag tycker mig se början till det andra strecket. Det kan vara önsketänkande. Ibland, om man tittar riktigtriktigt noga så kan man ju ana att det finns ett till streck därunder fast det inte är nåt. Men jag tycker att det ser ut som att strecker klivit upp och är på G. Det vore ju underbart! Har också känt av livmodern, men det har jag gjort till och från ända sedan missfallet, så det behöver inte betyda nåt.

Men. Jag är inte alls förberedd! Ska växla pengar idag, och måste börja kolla upp hur det ser ut med resor och aktualisera resplaner för mig själv. Har liksom inte velat gå in i det där på riktigt. Nu kan det ju vara så att det inte behövs än, men jobbigt om det slår om och jag inte har nån koll.

Hoppas dock att jag är hemma på torsdag. Vill inte missa Loppans lucia på dagis. Och Ex-Fru mår inte så bra, och jag har Loppan från onsdag och två veckor framåt. Hopaps att hon orkar hjälpa mig! Det är fan så mycket krångligare att komma iväg när det finns ett till barn. Skuld för att det här tar energi från henne, och rent praktiskt att få till det utan att hon blir lidande.

Shit. Det kanske är på G snart!

En typisk mig-dag.

Idag skulle jag bara vara hemma och fixa, hade jag tänkt. Det tyckte jag att jag behövde. Och fixat har jag gjort. Det är bara det att jag så lätt lägger i femman och kör tills jag stupar. Idag blev det precis så. För det är ofta så mycket som behöver fixas. Mat ska lagas, hem ska städas, kläder ska tvättas och strykas, blommor vattnas, promenader promeneras, bil städas, bröd bakas etc etc. Och jag kan liksom inte göra en grej, eller två.

Nu är jag alltså dödstrött.

Och så såg jag just på nyheterna att det ska snöa hela veckan. Usch. Egentligen älskar jag snön. Så jobbigt bara med den där stressen- ska jag hinna hem innan dagis stänger eller inte? Eftersom det sällan flyter med kommunikationerna vid vinterväder.

Fy vad jag är negativ just nu. Känner mig deppig och trött. Hatar att vara på det här humöret. Blir ingen glad av, och ändå lyckas jag inte riktigt vända det. Livet känns svårt just nu. På flera områden. Orolig för flera människor i min närmaste närhet, och det påverkar mig jättemycket. Extremt lättstressad, speciellt när det gäller jobbet. Det är lite mycket just nu. Eller så är det jämt såhär mycket, det kanske bara är jag som har sämre förmåga att hantera det för tillfället. Och så känner jag mig ensam.

Nå. Jag har iallafall bakat jättegoda mandelmasse-överdoserade saffransbullar . Jag gick en jätteskön tvåtimmarspromenad i morgonkylan. Sådär bitig kyla, som gjorde att mina kinder och lår var helt knallröda när jag kom hem. Härligt!

Jag försöker att inte vara så fokuserad på ägglossning. Det går bättre än förra gången, men visst tänker jag på det. CD 9 idag. I bästa, bästa fall skulle det kunna bli äl mot slutet av veckan. Det tror jag inte, tror mer på mitten av nästa, men det skulle kunna ske redan den här veckan. Jag vet inte vad jag ska tänka om det.Vet inte vad jag känner inför det. Det känns overkligt, långt borta. Ovisst och osäkert. Jag känner ingen jättelust att börja testa- inte som förra gången. Jag vet inte hur mycket inseminationsplanerna har att göra med min depp. Eller missfallet för den delen. Att tänka på nästa försök både dränerar mig och ger mig hopp samtidigt. Konstigt.

Jag vet inte. Vill mest bara gå och lägga mig.

Så det ska jag göra efter Solsidan.

Vilket upplyftande inlägg ;o) Men det är precis såhär det är just nu.

Redan lördagkväll. Idag bara försvann. Jag har varit med Ex-Fru och Loppan i pulkabacken. Sen åkte vi till centrum och fikade och köpte en tomtedräkt till Loppans luciatåg. Sen hem till Ex-Fru för lite sällskapsspelande och middag. Mysig dag!

Igår efter jobbet samlade jag kraft och åkte på en julklappsshoppingtur. Att handla är inte det roligaste jag vet, så det är skönt att det är gjort.

I veckan pratade jag med min chef, som sa att det verkligen är en bra grej för karriären att få gå den här kursen som jag går nu. Det ville jag inte höra. Det är ju mycket troligt att äl kommer att ske mitt under nästa kurstillfälle. Jag hade tänkt att skita i det bara, och dra ändå. När han sa sådär blev jag osäker. På om man kan göra så verkligen. Om det är jättedumt att åka den här månaden isf. Nu när jag har tänkt på det i några dagar så känner jag igen att jo. Jag måste åka.

Jag känner ett så stort behov av att ha en back up-plan. Och en tidsgräns, för hur länge barnskaffarprojektet ska pågå. Det är ju omöjligt nu att veta hur det kommer att kännas längre fram, men det här får vara min grova plan sålänge:

Jag ska försöka som mest året ut. 2013 alltså. Kanske bara till sommaren, beroende på hur tätt jag kommer att ha råd att åka. Om det inte har funkat då så tar jag åtminstone en paus från inseminationerna, tar tjänstledigt från jobbet för att istället plugga genusvetenskap en termin eller två. Jag måste ha en framtid att tänka på som inte innebär att jag ska trava på i samma spår som nu. Oavsett om det kommer att bli nåt barn eller inte. Jag hoppas ju jättemycket på att framtiden ska innehålla en till liten knodd, men jag vill inte att det ska kännas som att livet är meningslöst ifall det visar sig att det inte kommer att bli så. Jag behöver känna att det finns andra saker som också kan ge mening.

Före MA:t tror jag inte att jag tänkte riktigt så. Jag tror att jag blev väldigt rädd för att hoppas efter det. Rädd också för att inte orka.

Nå. Jag ser fruktansvärt mycket fram emot att få åka igen. Och hoppas så på att det inte kommer att bli dags precis under de där dagarna när jag är på kurs.

Nu sova. Pulkåkning tar på krafterna!

Snö. Kaos?

Jo. Det kommer snö. Och det blåser. Men vi bor ju rätt långt norrut. Tänk att det kommer som en överraskning varenda år.

För min del innebar det en timmes väntan på pendeltåget imorse. Och utbildningsdagen fick avbrytas före lunch. Eftermiddagens föreläsare satt, precis som alla andra, fast i snön. Jag hittade ett tre timmar försenat pendeltåg som tog mig till min förort och knatade sen en timme. Väl hemma skottade jag fram huset och bestämde mig sedan för att tillbringa min oplanerat lediga eftermiddag med film och brödbak.

Det blev ju bra det här. Hade jag haft ett barn att hämta på dagis precis innan stängning hade jag nog inte varit lika munter. Då hade jag nog svurit högt och innerligt över SLs skitspår, skittåg och skitväxlar som inte klarar någonting och som gör det omöjligt att planera vardagen under vinterhalvåret.

Nu pyste det visst lite bitterhet ändå!

I övrigt känner jag mig just nu väldigt tyngd över Loppan. Orolig för henne. Det gör så ont att oroa sig för barnet. Hundra miljarder gånger värre än att oroa sig för sig själv.

Aj.

Jag har bokat biljetter till Norrland. På nyårsafton åker vi, jag och Loppan. Det ska bli jätteskönt! Jag har hemlängtan. De senaste två vinterresorna norrut har inneburit jävligt många timmar på strandade tåg. Hoppas att snöstormarna håller sig borta just den veckan i år! Kanske åker jag upp med ovissheten om nåt växer i magen, kanske åker jag upp med ett positivt eller negativ testresultat. Kanske har jag inte kommit iväg till Danmark alls? Idag har ju många tåg strandat, och alla flyg från Arlanda var inställda. Så allt känns väldigt ovisst.

Jag har ont i halsen. Vore högst olägligt att bli sjuk nu. Jag behöver kunna bli sjuk om två veckor ju, utan att det verkar misstänksamt. Iofs bättre att bli sjuk nu än om två veckor och inte kunna åka till Stork.

Jag är lite påfylld. Lite ledsen. Mycket orolig. Hoppfull och lite rädd. Aningens slö. Igångsättningssvår. Vill inte stryka kläder, laga mat eller städa. Så jag kanske ska låta bli, och bara kolla på film och äta nybakt bröd. Dricka kaffe fast jag inte borde.

Så får det bli.

Utvecklingssamtal på dagis.

Min tjej är en duktig tjej. På alla sätt. Omtyckt av alla barnen och hög status i gruppen, en ledare som samtidigt tar in de andras åsikter och önskemål. Språkligt duktig och intresserad. Förstår och följer regler, lyssnar och gör som de vuxna säger. Uppfattar outtalade regler, känner på sig om nåt beteende inte passar just där och just då utan att man behöver säga till. Eller så säger hon till barn som beter sig på ett sätt som inte är OK. Snäll, go och omtänksam.

Jättebra. Men ger mig the creeps. För också:

Otroligt höga krav på sig själv. Söker bekräftelse på att hon är duktig och gör rätt. På att hon är fin och duger.

Aj.

Jag var, och är, också en duktig flicka. Prestationsdjävulen i mig är alltid närvarande och förstör så mycket. Begränsar mig. Gav mig anorexi under alla mina tonår and then some.

Försöker verkligen hålla det borta från Loppan. Lära henne nåt annat. Säga igen och igen att hon är underbar, alltid. Oavsett vad hon gör eller vilka kläder hon har på sig. Att det är OK att misslyckas, att inte kunna. Att inte vinna.

Det är ett underbart dagis vi har. De berättade om hur de jobbar på att få henne att sänka sina krav på sig själv. De gör ett jättebra jobb! Och de ser henne verkligen. Och tycker om henne. Så glad för det! Jag ska också försöka vara ännu mer medveten om prestationsgrejen framöver.

Annars så är jag på utbildning till på torsdag. Och så är jag på CD 4. Tänker börja testa på CD 12. Har ett och ett halvt clearbluepaket hemma, och har beställt 50-nåt paket stickor från Testlagret. Tänker mig att jag testar med de billiga tills jag anar början till ett streck på dem. Då övergår jag till CB. Förra gången använde jag bara CB, och då gick det åt stickor för 1000 spänn. Undviker helst den utgiften. Åh vad jag hoppas att det blir äl före julafton! Det vore ju trist att behöva dra på själva julafton, men så sen äl som CD 24 har jag aldrig haft. 18-21 är det vanliga. Hoppas!

De senaste dagarna har jag verkligen saknat närhet. Att ha någon att få krypa ned hos. Nån som är trygghet, att höra ihop med. Men höra ihop med l i t e. För samtidigt- nån som inte behöver vara hela min värld. Som inte behöver dela hela min värld. För det vill jag inte, inte just nu. Fast. Att vara i det läget att ett gemensamt liv med nån känns omöjligt, är ju inte detsamma som att jag vill vara helt ensam. Jag vet bara inte hur jag ska få till det där. Hitta nån som går med på och också vill ha det så. Det var det som gjorde att min förra relation sprack. Hon ville ha mer, och det kunde inte och ville inte jag. Jag grubblar mycket på det där. Hur en relation skulle kunna få tid, energi och plats i mitt liv. Jag kommer inte på nåt bra.

Mensvärken Från Helvetet.

När jag var på återbesök på DS sa de att nästa mens skulle kunna bli kraftigare på alla sätt, och att om nåt fanns kvar så skulle det komma ut då. Jomen tjena vad det stämde bra. Jag är vanligtvis rätt förskonad från magkramper vid mens. Nu känns det, med Ipren och Panodil i kroppen, som att nåt håller på att bryta sig ut. Mängden blod tyder också på nåt sånt.

Men det är det värt! Jag är så glad över att vara tillbaka på banan!

Söndagsmorgon. Loppan sover, jag är uppe och har frukostat och kollat på Historieätarna.

Mensen är igång, och jag är så glad över det! Inte helt vanligt kanske, att bli överlycklig över en sån sak. Men. Det innebär kanske, förhoppningsvis ny äl inom sisådär 18 till 21 dagar, om den vanliga rytmen är tillbaka. Fantastiskt iaf, att kunna se nästa steg och inte bara vandra i en väntan som är helt oviss. Är på kurs 18-19 dec, men d skiter jag i isf. Jag ska åka. Så otroligt tacksam för att mina föräldrar hjälper mig ekonomiskt. Annars hade d inte gått. Pirrigt förväntansfull, och inte lika nervös för d praktiska den här gången.

Nu vällingmys m nyvaken Loppa som just kommit upp. Sen pulka på fm och ridning på em. Bra plan!

Ha! Vilket kasst inlägg nyss. Blogger är så krångligt på mobilen!

Snö!!! Pulka i vår superbranta backe. Världen blir större när man kan vara ute igen. I gråslask har man liksom ingen lust. Imorse jublade jag. Mens! Nu vet jag inte. Känns som att d avstannat. Hoppas verkligen att d inte blir nån svårtolkad och konstig blödning. Jag har nämligen aldrig mellanblödningar vanligtvis, så isf vet jag inte hur jag ska räkna. Om d är mens så borde d bli äl kring den 20e, o d skulle passa jättebra. Men man vet ju inte hur kroppen beter sig efter ett MA. Nå. Liten tid att blogga på under Lopaveckorna. Idag har vi som sagt åkt massa pulka, fikat i centrum m exfru och käkat middag m exfru. Öppnat förata luckan, kollat adventskalendern. Mys.

Depp.

Jag gick hem tidigt från jobbet idag. Har tagit en fika hemma och ska hämta Loppan strax.

Känner mig så trött, så stressad och låg. Loppan känns också labil- kanske beroende på att hon känner av min sinnesstämning, men jag tror att hon också är sliten. Vill inte bli lämnad så tidigt på dagis, blir vansinnig när jag väcker henne. Imorse lämnade jag en sammanbiten och ledsen Loppa, som stod i vinkfönstret och försökte hålla tårarna tillbaka. Sätter liksom ribban för dagen, fast jag inte borde låta det gör det. Hon förstår inte varför hon måste gå till dagis så tidigt när hon är hos mig, medan hon kan sova längre hos Ex-Fru. Som ju är sjukskriven. Har försökt förklara för henne att det är pga att jag jobbar lite mer, emn hon tycker iaf att det är orättvist. Och så massa extragrejer på jobbet, och jag har svårt att sortera och fokusera.

Känns bara som att jag går itu just nu.

Himmel och helvete.

Idag har jag växlat mellan alla humör. Ena stunden var allt bara så förtvivlat hopplöst, på alla plan. Ingen mening att försöka göra nåt åt nåt, för det var ändå bara skit. Och sen blev det fint och bra. Värdefullt och betydelsefullt, och hopp om framtiden.

Jag hinner inte med.

Som konstant PMS.

Igår var iaf en bra dag. Först lunch med trevlig Femmistjej. Alltid lite (mycket) nervöst sånt där- träffa nån som man inte känner alls. Men det blev väldigt trevligt. och så givande att prata med nån som gör samma resa. Sen såg jag att det var gratis inträde på Magasin 3, så då tog jag mig en sväng dit. Också väldigt nice. Utställningar av alla slag, bra såväl som mindre bra, får alltid min värld att kännas lite större. Lite mer luft att andas, lite nya tankar och nån slags känsla av att inte vara ensam.

Idag har vi bakat lussekatter. Loppans blev störst, smörigast, sockrigast och snyggast! Med en sån där halvkilos lussekatt i magen red hon sedan- barbacka. Min modiga tjej! Fem bast, och första terminen på ridlekis vågade hon sig på att trava barbacka på en STOR häst! Ex-Fru som tittade på från läktaren tyckte att det var helt galet att vi lät Loppan göra nåt sånt. Men hon satt som gjuten på hästryggen. Det var två nya småtjejer med, de var nog ännu mindre än Loppan och det var deras första gång. Så Loppan var så stolt över att få visa och berätta hur man skulle göra. Hon kände sig jättestor! Och som vanligt så mår jag så sjukt bra av att få hänga i stallet. På sikt så måste jag plocka upp mitt gamla ridintresse och göra nåt utav det.

Nu har jag bakat en till sats bröd, samtidigt som jag betalade räkningar och surfade. Dålig idé- de blev väldigt välgräddade. Läs svarta.

Jag har räknat på hur dyrt det skulle bli att gå ned till 80%. Jag skulle förlora ungefär 4000 spänn i månaden. Det är väldigt mycket det. Utan bil och med mindre lägenhet så skulle det dock gå. Jag vill inte att all min energi ska gå till jobbet. Det tar för mycket av mig just nu, och det håller inte på sikt. Jag vill inte att livet ska se ut så. Ska ändå försöka härda ut ett tag till. För att ha råd med försöken. Och för att hinna skapa en billigare vardag.

Klockan är halv åtta. Jag skulle kunna somna. Lussekatt och kaffe kanske kan hjälpa. Koffeinfritt, eftersom det är dags att verkligen bestämma mig för att dra ned på koffeinintaget igen. Jag tappade som motivationen ett tag där, och kaffekonsumtionen steg drastiskt igen. Nu tillbaka till två koppar om dagen. Alla såna här små grejer gör att inseminationsplanen är ständigt närvarande. Jag blir påmind, hela tiden. På gott och ont.

Fredag!

 

 

 

Stämningsfullt i huset. Igår åkte ljusstakarna fram. Jag älskar. Och ljuset behövs verkligen härute i mitt trolska mörker. Nyss kapade de vår fantastiska allé, med uråldriga träd. De var ihåliga och rasriskfarliga, men ack så vackra. Nu håller de på att göra en skeppsättning utav stammarna, på åkern precis utanför mig.

 

Magiskt i mörkret.

 

 

Det är fredag! Halleluja! Ex-Fru kom på fika efter jobbet. Fint att få pratas på två. Egentligen skulle vi ha försökt frakta iväg den gamla soffan. Hur vi någonsin fick in den är ett mysterium. Den är väldigt stor och klumpig, och dörröppningen fasligt smal och nätt. Vi beslöt oss för att skjuta upp den stora uppgiften och drack en extra kopp kaffe istället. Sen tog jag mig en promenad i det kolsvarta, och sen bakade jag bröd. Snart blir det film, choklad och nybakt bröd.

 

 

Imorrn ska jag fika med en Femmistjej som jag aldrig träffat förut. Spännande! På söndag blir det lussebak med Ex-Fru och Loppa, och sen ridning.

 

 

Jag pratade med min käre far för en stund sedan. Han jobbar på ett sågverk i Norrland. Skift. Många nätter i 30 graders kyla har det blivit. Han fyller snart 60. Nu hade han blivit illamående och yrslig och blivit tvungen att sjukskriva sig ett par dagar. Han stannar inte hemma från jobbet om han inte är halvdöd. På apoteket hade de sagt att det lät som att det var stressrelaterat. No shit! Gör mig lite orolig. Hursom så berättade jag att jag sökt några lägenheter inne i Förorten. Pappa tyckte att det var en bra idé. Hur vackert det än är härute, och trots den trygghet som det är att det finns folk runtomkring som man kan prata lite med, få hjälp av, som Loppan kan hänga med. Ett stort plus när man lever själv och familjen finns långt borta. Så känner jag ändå mer och mer att det gör mig isolerad. Det blir krångligt att ta sig nånstans. Och ibland blir det därför inte av. Jag är så sjukt beroende av bilen. Och känner starkare för varje dag att jag ingen bil vill ha, på grund av kostnaden och krånglet. Även om den visst är bra att ha ibland, så är det inte värt det. Och om man tänker att det kanske kommer en liten nångång så vore det skönt att kunna promenera till en affär, öppna förskolan, stationen. Och Loppan börjar snart 6-års. Det vore bra att finnas närmare skolan. Så. Jag spanar lite. Nu är ju köerna som de är, även härute i Förorten Långt Från Stan. Trots lång kötid så kan det dröja. Men jag kollar iallafall. Och har väl bestämt mig att det är så det måste bli.

 

 

Nu film. Fredag är helt klart den bästa dagen på veckan!

 

 

Tänk om det inte går?

Tänk om jag gör de där försöken som jag tänkt mig. Och det inte funkar. Hur går man vidare då?

Jag känner nu att ivf inte är ett option. Jag har inte pengarna, och jag tror inte att jag skulle palla med det känslomässigt. Det där kan ju ändras, men nu känns det så.

Egentligen ingen idé att tänka på det där nu- positiv energi till försöken är bättre. Men känner ändå att jag borde ha nån back-up-plan. Vad gör jag om det inte går?

Usch, vilka jobbiga tankar.

Labil.

Det är jag. Jävligt labil.

Upp och ned. Och det går ganska fort. Nyss så fick jag en räkning från verkstan. 800 spänn. För att de igen fixat nåt som inte behövde fixas. Det skulle inte kosta nåt om det var deras miss, eftersom de misslyckades med all laga den vid förra besöket och felet kvarstod. Och jag bad dem ringa om de skulle göra nåt som kostade. Det gjorde de inte, och jag behövde inte betala nåt när jag hämtade bilen. Hade jag vetat att det kostade hade jag ju sagt nej, eftersom de bara gissade och inte visste om det där faktiskt behövdes göras. Och nu kom den där räkningen. Det fick mig att börja gråta. För att jag försöker så hårt med att spara. Och för att det kändes så satans orättvist. Jag har ju fortfarande en trasig bil. Och många tusen mindre i plånboken. Morr.

Sånt kan just nu sänka mig helt. Livet svajjar ganska lätt.

Igår planeringsdag på jobbet. Bra sådan. Sen hem till kollega för att hämta den där soffan som jag fick av henne! Jättefin. Och kombi is the shit, även när den är trasig. För jag fick in hela soffan i den. Jag hittade dessutom hem, nåt som inte var givet. Okända områden, villervalligt villakvarter och kolsvart. Plus det eventuellt sämsta lokalsinnet ever. Gjorde att det kändes lite ovisst huruvida jag skulle ta mig hem eller inte. Men hem kom jag, efter bara två felkörningar och utan att panikera. Hurra för mig. Ikväll har jag varit på dagisvernissage. Där bjöds på äppelchips, konst och världens finaste sånguppträdande. Rörd i mammahjärtat.

Nu ska jag försöka ta mig till sängen. Imorrnbitti kommer jag att stå utanför verkstan när de öppnar. Och jag kommer inte att vara glad. Darra!

Molvärk.

Aj. Världens molvärk. Jag tänker mig att det är ägglossning, som kanske blir mer smärtsam än vanligt efter livmoderns alla upplevelser under de senaste månaderna. Troligtvis är det så, för det kan väl aldrig vara mensvärk? Det måste vara för tidigt för det, för nära inpå. Det vore helt jävla underbart om det vore första tecknet på mens, jag skulle jubla. Få börja räkna ned. Åh vad bra det vore!

För om det är ägglossning... så skulle det innebära att nästa ägglossning kanske skulle komma precis kring jul, och det vore så olämpligt. Jag är livrädd för att nästa glada gubbe ska komma under de där dagarna när vi bara är två som jobbar. Då kan jag inte vara borta. Det går liksom inte. Finns inget sätt. Och det hade varit förjävligt.

Att bara glida med. Utan att kunna påverka. Jag har blivit bättre på det. Men det faller sig inte naturligt. Kroppen gör som den gör, liksom. Oavsett vad jag vill eller planerar.

Jag längtar så. Efter att få bli gravid igen. Och få fortsätta vara det under nio månader den här gången. Det är jobbigt att längta. Det faller sig inte heller naturligt.

Idag har jag ätit världens godaste Flygande Jakob. Ikväll är den där tomma, första utan-Loppan-kvällen, som är både skön och bara tom. Imorgon ska jag hämta en ny soffa, som jag ska få av en kollega. Inte nyny, men ny för mig. Så tacksam för att jag ska få den! Hoppas bara på att den går in i min bil.

Aj. Vilken förfärlig molvärk.

Konsumtion.

Igår hade vi en heldag på Junibacken. In till stan vid halv tio, Djurgårdsfärjan över, sagotåg, köttbullar, rutschkanor, lianer, galet mycket folk. Chokladtårta och Alfonsteater och sångstund. Djurgårdsfärjan i mörker. Hemma vid halv sju, välling, Bolibompa, utmattningskrasch och sen sov Loppan. Lördagskväll halv nio, Loppan sov. Jag var vaken. Har det någonsin hänt förut?

Fin dag, intensiv dag. Dyr dag, men det väljer jag att inte tänka på. Vi behövde det.

Appropå dyr så kollade jag nyss på Jakten på det perfekta livet. Hanna Hellqvist. Hon är underbar! Det var avsnittet om konsumtion den här gången. Där fanns bland annat en familj som gjort precis som jag funderade kring i förra inlägget. Gått ned i arbetstid, dragit ned på utgifter. Laga istället för att köpa nytt. Jag tror på det. Jag konsumerar väldigt lite. Det beror iofs kanske främst på att jag aldrig har utrymme för det, men också på att jag tycker att det är rätt vidrigt med allt slit och släng. Jag har ibland svårt att veta om jag missat nåt. Känner mig ibland lite ufo-aktig. För att jag vid 32 års ålder inte har glas, muggar eller tallrikar av samma sort, utan udda stycken som liksom hängt med. Och för att jag inte ser nån anledning att köpa nya eftersom de ju går utmärkt att äta från/ dricka ur. Blocketfyndad lite småtrasig soffa, en dator som inte mår så bra, en TV som kräver minst två omstarter innan den funkar. (Det beror iofs nog mest på att det är nåt knas med Boxern). Handdukar som inte passar ihop, sängkläder likaså. Jag undrar ibland om jag borde klippa mig hos frisör istället för hemma, eller om jag borde köpa kläder oftare. Jag känner som att det är nåt jag inte förstår?

Mitt nyaste ex kom från en arkitektfamilj, och hade (har) ett stort intresse för konst och inredning. Jag gillar också konst, jag tittar gärna på det men behöver inte äga det. Hemma hos henne var allt genomtänkt. Det fanns inte en pryl som det inte fanns en tanke bakom. Dyra prylar. När jag köpte ett vardagsrumsbord på IKEA för 295 kr så funderade hon på att beställa ett för 20 000. I hennes hem fanns ett lugn som inte finns i mitt. Rutiner runt allt, runt sakerna. De användes till det som de var menade för, och lades sedan alltid tillbaka på sin genomtänkta plats. Det fascinerar mig, att man kan ha det så. Att man kan vara så. I min värld gäller helt, rent, praktiskt, ekonomiskt och funktionellt. Det får gärna vara fint, och jag uppskattar verkligen när det är fint. Men det är inget jag prioriterar. Inget jag lägger pengar och energi på. Finns de så väljer jag oftast att spendera dem på utflykter.

Samma med håret, som är ett helt eget kapitel. Ett stort sådant. Jag hittar aldrig nåt förhållningssätt till mitt. Oavsett om jag har nåt hår eller inte. Större delen av mitt vuxna liv har min kaluffs varit 3 mm lång. Jag älskar att ha det så. Med jämna mellanrum tröttnar jag dock, allt oftare på senare år. Inte på 3-millimetershåret, men på alla kommentarer om 3-millimetershåret. På att behöva förklara det, stå upp för det. Så tröttsamt. Just nu har jag en hästsvans, med rakat på sidorna. Nån slags kompromiss.

Egentligen så är jag inte alls nöjd. Egentligen kämpar jag hela tiden mot impulsen att ta fram trimmern och skala av. Och så dumt att jag inte gör det. Och var går gränsen, för när det är OK? Inte kräver förklaring? Känns som att det handlar om mm. Sex millimeter? Nio? Och det gäller visst främst om man är tjej. För killar går det bra med tre. Det stör mig så. Att det där verkar sitta så djupt och oreflekterat, i samhället i stort. Att tjejer ska piffa med sitt hår. Ha hår. Mest stör det mig att jag blir så påverkad av det, fast jag skulle vilja att jag inte brydde mig.

Jag tycker att det är astrist att hålla på med hår. Jag vill inte piffa med det. Jag vill inte ha kommentarer när jag klippt mig. Jag vill inte lägga tid och energi på det. Inte gå till hårfrissan för flera hundra flera gånger om året. Inte ägna tid åt att fixa med det. Ger mig nästan panik. Fast om man inget hår har- så får man mer kommentarer om det, det blir mer fokus på det, än om man haft en vanlig frisyr. Det går fanimej inte att komma undan. Det stör mig.

Oj, vilket spretigt inlägg. Ingen mål och mening, bara lösa funderingar i världens röra. Jag har nog träffat för lite folk den senaste tiden!

Och nu kommer Loppan upp. Bra tillfälle att sluta irra runt i det egna huvudet!

Lördagsvälling i soffan.

Nyvaken Loppa. Lilla Röda Traktorn. Nästäppa i den lilla näsan. Hoppas på att d ger med sig och att det inte är början på en förkylning. Lite mer kaffe till mamman. Går sådär med att hålla koffeinhalten på låg nivå. Pillriga tår som gosar in sig i mammans mage.

Idag ser vi på Kapten Sabeltand, och beger oss sedan mot Junibacken. Kanske tar vi Djurgårdsfärjan över.

Mys.

Lycka är...

att hinna hem och fika, innan dagishämtning. Att inte behöva ramla in på dagis med andan i halsen, med jobbdagen fortfarande närvarande i kroppen. I sista stund. Hoppas på att hon inte är sist kvar. Varför det nu är så hemskt- egentligen tror jag att det är rätt mysigt att få ensamtid med fröken. Men ändå.

När Loppan själv bett om att få vara kvar en stund efter mellis, för att hinna leka lite till. Då känns det så total ostressat med den där fikan. Kaffet och mackan. Annars är jag så glad att kunna hämta tidigt på fredagar och tar mig aldrig egentid och hämtar senare.

Jag vill inte jobba heltid. Jag tänker inte jobba heltid framöver. Oavsett hur det går med barnplanerna så tror jag inte att jag pallar 40 timmar i veckan. Jag går ofta på den där gränsen. Där det nästan inte går, men på nåt sätt går ändå. Och när det inte går längre så byter jag jobb och får en energiskjuts som räcker ett tag. Tills jag har slut på ork och känner att jag måste byta jobb igen. Men det sliter väldigt, och påverkar resten av livet. Och jag känner mer och mer att det inte är värt det. Jag önskar att jag kunde dra ned på de fasta kostnaderna för att kunna klara mig på 75%. Få mer tid till det egna livet. Orka vara jag lite mer. Flytta till en tvåa, sälja bilen. Till exempel.

Det är helg. Jag funderar på om vi ska simma imorrn, eller om vi skulle ta oss en tur till Junibacken. Det var länge sen, och Loppan älskar. Vi har inte spenderat en krona mer än nödvändigt den här månaden, så vi kanske ska unna oss det!

Mot dagis, och fredagsmyset!

Hur barn blir till.

Igår på Bolibompa, på det där programmet där de gör om ett barns rum, så var dagens barn en pojke som var adopterad från Sydafrika. Loppan undrade vad adopterad betydde, och vi började prata om det. Jag berättade för Tyra att hon också är adopterad, av mig. Vi pratade om människor i vår närhet som är adopterade. Och sen kom vi in på hela hur-barn-blir-till-diskussionen. Som ju är aningens mer komplex än pappafrö plus mamma lika med mammapappabarn. Eller komplex är väl att ta i- mest att i vårt fall behövde vi plussa på en spruta för att få in pappafröna i Ex-Frus mage. Loppan har ju en pappa. En icke-juridisk men biologisk, och i Loppans värld en viktig pappa, trots att de inte ses så mycket.

Loppan tyckte iallafall att det var väldigt intressant. Hon är så stor nu. Funderar så mycket. Och behöver greppa sitt sammanhang. Hur allt hänger ihop. Känner mig dum som inte pratat så mycket om det tidigare.

Bolibompa är iaf fantastiskt. De lyckas ha med alla sorters människor, som lever i alla möjliga kombinationer. Så bra för Loppan, som jag tror känner sig mindre ovanlig.

Helg. Halleluja! Vilken energikrävande vecka det har varit.

Depp.

Idag tänker jag komma sent till jobbet. Loppan har sovit kasst den här veckan, och speciellt inatt. Nu somnade hon om vid femtiden och jag tänker låta henne sova en stund till. Vet inte om det är en förkylning på G eller om det är nåt annat. Hon är grubblig nu, min lilla, Och det gör ont i mammahjärtat. Att bo på två ställen sliter på henne, och jag vet inte hur jag ska lindra. Hon pratar om att hon vill att vi ska bo tillsammans alla. Jag känner mig så inihelvete skyldig. Det är pga mitt beslut att separera som hon måste ha det såhär. Jag vrider och vänder på det- kunde jag ha gjort annorlunda? Det kunde jag ju såklart, men när jag minns hur det var just då så minns jag att jag inget alternativ såg. Så just där, just då kunde jag nog inte. Välja nåt annat. Fick jag göra om valet idag, med det jag vet nu, så skulle det ha sett helt annorlunda ut.

Jag tror att jag borde gå och prata med nån om det här, för att leva med den skulden går nog inte. Inte utan att gå sönder iallafall.

Nå. Jag försöker bemöta hennes tankar. Lyssna. Berätta igen och igen hur mycket vi älskar henne, båda mammorna.

I övrigt är det också rätt kasst just nu. Sådär så att det nästan inte går. Jobba är jättesvårt. Och jag är så trött. I bästa fall är det här en sån där ägglossningsdipp. Jag kan bli lite hormonell och labil runt den tiden. Annars är det en deppig dipp. Jag är rädd för såna.

Det känns inte såhär exakt hela tiden. Men oftare än jag skulle önska.

Social helg.

Har det varit.

I fredags efter jobbet åkte jag in till stan utan plan. Ville bara inte åka hem. Hade sån tur att finaste K också fanns i stan och ville fika. En pratstund på Söder blev det. Välgörande för min lite melankoliskt smådeppiga själ. På lördagsmorgonen tog jag mig en långpromenad och gled in till Ex-Fru och Loppan för en kaffe och lite spel. Och sen på e.m en långdejt följt av middag med Madde plus son på Andys lekland i Sickla. Ovant att vara på ett lekland utan Loppan!

Idag måste jag verkligen fixa lite härhemma. Har haft noll ork eller motivation till städning den här veckan. Och så ska jag laga lite storkok, så att vi får nån mat i veckan. Vid lunchtid är det ridlekis igen. Jag hänger med och leder, Ex-Fru är publik på läktaren.

Inte så mycket ensamtid, inte så mycket känna-efter-tid. Med flit. Jag behövde bara göra, vara bland folk och inte grotta in mig. Den här helgen var det så. Jag känner mig låg. Grubblar på så mycket, på så många plan samtidigt. Jag skulle behöva ändra på saker. Det finns delar av tillvaron som jag känner mig missnöjd med. Men jag lyckas inte riktigt prioritera, och vet inte var eller hur jag ska gå tillväga. Eller så är det bara frustrationen över den här väntan som sprider ut sig över andra områden. Fast det känns som att det visst är en del saker som absolut borde/ behöver förändras. Men. Det är nog egentligen inte läge exakt just nu. Jag måste hitta energi till att låta en del saker vara som de är ett tag till. Börjar jag rodda i allt samtidigt så förstör jag kanske nåt, och tappar bort det som är prio ett.

Virrigt, jag vet. För det ÄR lite virrigt.

Jag skulle önska mig lite semester.

Välkontrollerad.

Jag är vanligtvis ingen flitig besökare på gyn. Jag har som inte haft så många anledningar. Så såhär välkontrollerad har jag aldrig varit tidigare.

Dagens check-up gick bra. Jag behöver inte komma tillbaka mer. Jippie! Bara att invänta nästa mens då. Hoppas att den tänker komma inom en hyffsat snar framtid. Och sen kan jag börja räkna ned. Mina snälla föräldrar har sagt att de kommer att hjälpa mig ekonomiskt med nästa försök. Det är jag dem evigt tacksam för. Möjligheten att försöka igen så fort det går gör att det känns lite mindre hårt med missfallet.

Jag känner mig inte lika stressad heller över att nästa försök inte kan ske imorrn. Att det kommer att dröja minst en och en halv månad, och kanske mer. Jag gillar det inte, men kan acceptera att det är så det är.

Oj vad jag känner att jag borde göra nåt nyttigt. Stryka, städa. Åtminstone ta ut Gnagis en stund. Men´oj vad jag inte orkar. Så trött. Tror det får bli ett avsnitt av barnmorskorna och moffla morötter som blivit min senaste craving. Jag tok-käkar morötter. Och sen sova.

Så får det bli.

Loppan och jag.

En gång i tiden. För fem år sen. Eller för ett helt liv sedan. Var vi såhär små, både Loppan och jag. Loppan föddes i v 36, var gul och yttepytteliten. Jag var 27, och så ovetande om vad det lilla knyttet skulle innebära. Vad det skulle innebära i form av lycka, kärlek, oro, otillräcklighet och tillräcklighet. Förtvivlan och glädje. Jag visste inte hur min mammaroll skulle se ut. Jag minns att det där var frustrerande i början. Att vara mamman som på ingen mammagrupp fick gå. Som inte ammade. Som aldrig haft nån bebis i magen. Och som samtidigt inte var nån pappa. Det där gav sig allt eftersom, men från början var det lite roddigt.

Tänk. Nu orkar jag inte bära henne några längre sträckor. Hon får ofta påminna mig om att hon faktiskt kan själv, att jag inte behöver hjälpa till. Och andra gånger blir hon sådär yttepytteliten igen. Och måste bli påklädd. Buren. Sova lika tätt intill som då, när hon inte sov alls om hon inte fick sova på våra bröst. Stor och liten, samtidigt.

Hon är kärlek.

Ojoj.

Det känns som om jag blivit manglad.

Jag har nog varit alltför bekväm alltför länge. Vandrat på redan kända vägar där jag inte behövt vara obekväm eller rädd. Jobbmässigt, alltså. Därför blev det jätteläskigt med den här kursen som jag går nu. Det var tur att jag inte visste riktigt vad jag gav mig in i när jag sa ja. För då hade jag inte vågat. Nu är det inte ett option att backa, och det är ju jättebra. Ibland behövs en knuff in i utveckling, för att det är för läskigt att hoppa självmant. Och hur darrigt det än är så ger det energi. Och leder framåt.

Imorgon ska jag på kontroll på DS. Jag är rädd för att det inte är helt som det ska. Jag mår inte toppen i kroppen. Blödningen är konstig. Ex-Fru, som inte bara är exfru utan dessutom sjuksköterska, tyckte att jag borde ha ringt akuten och frågat om jag borde komma in och kolla upp. Så jag ringde i eftermiddags, men hon som jag fick prata med sa att jag nog kunde vänta till min tid imorgon eftersom allmäntillståndet inte är speciellt påverkat. Och eftersom jag inte har ont. Så jag hoppas att det stämmer. Och jag hoppas att det inte behövs nån skrapning eller nåt annat. Jag vill inte ha mer problem av det här, jag vill bara gå vidare. Otåligt.

Idag hämtade Ex-Fru Loppan på dagis. Ikväll är jag själv. Alltid så ovant, den första kvällen. Ett ex frågade om jag vill hänga med ut i helgen. Jag känner lite att jag nog borde. Att det kanske vore bra, och kanske rent av kul. Jag har inte varit ute på år och dag. Fast det tar emot. Det känns så långt borta. Utelivet. Ovant. Jag somnar ju fanimej klockan halv nio. Jag ska klura på den ett tag.

I övrigt ska helgen innehålla sömn. Det måste den. Och en fika med Madde-kompisen.

Ny vecka.

Igår blev en fin dag. Jag och Loppan såsade hemma hela fm, kollade film och lekte med dockor. Sen ridlekis, och Loppan var den modigaste ever. Hon har hitintills alltid fått rida den enda shetlandsponnyn, eftersom hon är minst. Igår fick hon testa en stor ponny, för Loppan helt enorm. Hon såg rätt skräckslagen ut när jag hjälpte henne upp, men hon kämpade på och det gick hur bra som helst. Efteråt i bilen sa hon:

Mamma, jag tänkte att det här, det klarar jag ALDRIG! Men sen gick det ju jättebra!

Och vi pratade om att göra saker man inte vågar, om hur mycket man lär sig då. Om det viktiga i att känna sig rädd, köra på ändå och inse att det inte var så farligt. Kanske till och med kul! Och hur stolt man blir efteråt.

Det tänker jag ha med mig den här veckan. Loppan får vara min förebild.

Ledsen.

Ledsen morgon. Känner mig bara så jätteledsen.

Igår- tripp till centrum. Med dockvagnen och dockan Gabriella. Loppan hittade en klänning och ett par tights. Mycket fina. Hon behövde verkligen. Behöver mest hela tiden, för attans vad hon växer! Det gå inte heller att köpa kläder å t henne- om hon inte får välja själv så vägrar hon ha dem på sig. Det får inte vara randigt, inte mumin, inte blått eller svart eller grönt. And so on.

Sen åkte vi till videoaffären och hyrde film och köpte födelsedagsfika till Ex-Fru som skulle komma förbi för födelsedagsfirande.

Sen hem och duka och fixa. Prinsesstårtebakelser, paket, sätta svans på grisen och fiskedamm. Att man fyller 39 är ingen anledning att inte leka fiskedamm och knorr på grisen tycker Loppan. Och det har hon ju rätt i! Sen klippte Ex-Fru mitt hår- stående aktivitet när vi ses! Och sen åkte vi till kyrkogården och tände ljus. Det var så fint. Så fint att ha tid tilsammans, alla tre.

Sen blev jag koma-trött. Har blivit det de senaste dagarna. Börjar redan vid halv sju. Jag får verkligen kämpa för att inte somna. Ögonen vill ner, kroppen känns nästan febrig och vill bara sova. Jag vet inte vad det är- allt som hänt och en psykisk trötthet som kommer från det, fysisk reaktion på allt som hänt kroppen? Obehagligt är det iallafall, och högst opraktiskt när det finns en pigg 5-åring som vill umgås.

Idag ridlekis! Ser vi fram emot. Den kommande veckan känns läskig och tung. Den här kursen jag ska gå. Känner ingen, och fortsättningskurs i en samtalsmetodik som det var flera år sen jag läste grundkursen i. Jag tycker att sånt är lite läskigt vanligtvis, och just nu känns d oöverstigligt. Ofta går d ju bra när jag väl är där... men just nu känns d svårt.

Energilös just nu. Hatar d, vill inte vara så. Önskar mig påfyllnad i nån form, som sliter mig ur d. Att gilla läget och låta d vara som d är- jag kan inte.

Just nu- småfötter som tassat upp och gossar med min mage!

Tidig lördag.

Jag överlevde gårdagen. Först kändes det skitjobbigt att komma tillbaka till jobbet. Sen kändes det OK. Sen jobbigt igen. En varm kram, och ett

"Du behöver inte vara ensam om det här vet du. Säg till så fort det känns jobbigt, så pratar vi."

fick mig såklart att börja gråta, men värmde i själen.

Igår em/kväll mådde jag kasst rent fysiskt. Magen svullnade upp till gravidstorlek, och det gjorde

o n t.

Då blir jag rädd att nåt finns kvar som borde komma ut. Blir rädd för att behöva göra om hela proceduren, eller att det ska behövas en skrapning. En sjuksköterska frågade mig när jag var färdig på sjukhuset om jag hade nån som kunde skjutsa in mig mitt i natten om det skulle börja göra jätteont eller blöda okontrollerat. Och det skulle ju bli jättekrångligt om det skulle bli så nu, på Loppan-vecka. Nu på morgonen känns det so far rätt OK. Det blöder fortfarande, men inte så jättemycket. Känns som att det avtar mer för varje dag. Nu är det väl som i slutet på mens. Jag vet inte om det borde fortsätta blöda mer ett tag till, för att rensa bort ordentligt. Återbesök på torsdag, önskar det var tidigare.

Finner mycket tröst och pepp i att följa bloggar på försöka-skaffa-barn-temat. Och i att läsa på forum på Femmis. Ger hopp, och får mig att förundras över människors styrka. Så impad över att folk orkar. Och fortsätter orka. Får också tankar om andra förhållningssätt. Jag försöker till exempel komma ihåg det fantastiska i att det faktiskt funkade på första försöket, snarare än att det inte höll hela vägen. Det verkar ju mycket rimligare, och mer konstruktivt. Hade det inte tagit på första försöket- om jag hade gjort flera inseminationsförsök och s e d a n hade det här hänt. Då kanske jag hade sett det här försöket som ett framsteg. Nu glömmer jag lite att det ju var rätt otroligt att det fastnade överhuvudtaget. För att det gick så lätt.

Loppan förresten. På morgonen efter kräknatten blånekade hon till att ha kräkts. Det hade minsann INTE hänt. Hon skulle minsann till dagis, för hon höll på med ett halsband som hon skulle göra klart. Och så skulle de få ansiktsmålningar igen. Jag hänvisade till hinken vid sängen, och det faktum att hela hemmet var fullt av sängkläder som tvättats mitt i natten. Spelade ingen roll, Loppan hade INTE kräkts och dumma mig som sa nåt sånt. ;o)

Ex-Fru kom iallafall, och jag åkte till jobbet. Morgonen förflöt helt osjukligt, så Ex-Fru lämnade Loppan på dagis nån timme. Det var bara en sån där hostkräkning. Halsbandet blev klart och jättefint, och jag hämtade hem en fjäril! Älskar att hon har det så bra på dagis att hon vill gå dit till varje pris. Vårt lilla dagis är så bra. Den här veckan har många barn dessutom varit sjuka, så den vanligtvis 20 barn stora gruppen har varit reducerad till 7. 7 barn och 4 fröknar- det är lyx. Så då åker de på dockteater i stan eller tar spontana mysfikor eller bakar. Glad att vi har vårt lilla lantisdagis.

Idag ska vi fira Ex-Fru på nåt vis. Funderar som bäst för att komma på nåt mysigt, men inte alltför dyrt sätt.

Mina föräldrar sa att det kan hjälpa mig med nästa försök. Det är jag evigt tacksam för. Jag vet inte riktigt vad hjälpa till betyder- låna eller få en del? Hursom tänker jag mig att det innebär att jag kanske kan åka efter nästa mens. Hur jag gör sen vet jag inte riktigt, men jag tänker mig att jag vill åka iaf två månader på raken, helst tre, för att sedan fundera över och ta ställning till fortsättning och hur/om den ska se ut.

Måtte det vara så att den här blödningen håller på att ta slut för att det faktiskt är klart, och att nästa mens kommer om 30 dagar. Och att nedräkningen kan börja sen. Lite orolig också över all sjukfrånvaro. Vanligtvis så vabbar jag ju en del, men sjuk själv är jag nästan aldrig. Min kollega sa att vår chef frågat varför jag var hemma, hur jag var sjuk. Hon hade bara svarat att jag mådde dåligt, och han hade inte frågat vidare. Jag har absolut ingen lust att berätta för honom- vare sig hur jag mår eller vad jag håller på med. Jag behöver nog ha en plan för hur jag ska komma undan honom.

Nå. Loppan sover fortfarande, jag har frukostat och ska läsa lite innan hon vaknar. Så får vi se vilken dag det här tänker bli.

Oflyt.

Nä. Just nu är det nåt som är fel med energierna runt mig. Får ni ibland den känslan? Allt som kan gå fel. Gör det oxå.

Igår var en sån dag.

Jag är skitnervös för att gå tillbaka till jobbet. Hade bestämt och meddelat att jag kommer idag. Ju längre jag väntar desto jobbigare. Vill bara få det gjort. Är dessutom stressad inför grejjer som jag borde fixa/ha fixat på jobbet, och nästa vecka ska jag på kurs halva veckan. Jag vet att mina stressnivåer, när jag inte mår så bra, kan smita iväg skyhigh. Och inte stå i proportion till verkligheten. Måsten växer då i mitt huvud och blir till berg, som sedan visar sig gå ganska snabbt att åtgärda. Som inte hade krävt all den där stressen och oron.

Därför har jag så svårt att veta. Om det är dödsviktigt att jag jobbar idag, eller inte. Loppan kräktes nämligen igårkväll. Stackars lilla kräktes i hela sängen. Sen somnade hon i soffan medan jag städade undan och blev sovandes där halva natten, tills hon kom trippandes på morgonkvisten och kröp ned hos mig.

Nu ska Ex-Fru, som ju inte jobbar just nu, komma och vara med henne medan jag jobbar. Och jag lider helvetes alla kval över det beslutet. Över att inte j a g stannar hemma. Förut har vi försökt dela på vabdagar oavsett vems vecka det är. För att ingen av oss har jättestort utrymme i ekonomin, för att båda vill vara hemma med henne ibland och för att båda behöver jobba andra gånger. Det senaste året är det dock jag jag som varit hemma i princip varenda vabtillfälle. Just nu panikerar jag också lite extra över ekonomin, med tanke på att jag måste spara ihop massa pengar på kort tid för att få till kommande försök.

Och så känner jag. Att Loppan får lida för att jag planerar det här. För ärligt- om det inte vore för behovet av många ihopsparade tusenlappar på få månader så skulle vabavdrag el ej kvitta. Och sen är det så jävla svårt. Att be om hjälp. För att någonstans så känner jag ju att det är s å viktigt att få gå och jobba en dag innan helgen. För att inte steget att gå dit på måndag, inför en hel vecka, ska bli ohanterbart. Idag är en kort dag, en hyffsat lättsam dag. Det är bra att börja så. Bemöta bekymrade blickar, som är ledsna för min skull. Och inte dör Loppan av att få hänga några timmar med Ex-Fru, tvärtom. Hon blir nog bara glad. Och Ex-Fru dör inte heller bacilldöden, även om hon tror det. Det här var nog mest en host-kräkning. Loppan har hostat i flera dagar, och då blir det ofta såhär på natten. Så jag tror att smittorisken är minimal.

Men just nu. Har jag inga marginaler. En liten jobbig sak till. En liten sak som jag måste ta ställning till. Besluta om. Välja att sköta själv eller känna att det här är så viktigt att jag måste be om hjälp. Får min värld att rasa.

Jag ringde faktiskt kuratorn på DS och lämnade meddelande. Att jag visst ville ha en tid. Det var nog bra det. Såhär kan jag ju inte ha det.

Nu är det gjort.

Igårkväll var jag mer död än levande. Jag försökte vara närvarande med min lilla Loppa, men illamåendet och ontet i magen gjorde det svårt att tänka på nåt annat. Jag är riktigt harig när det gäller att kolla på läskiga grejer ensam på kvällstid, så för att överleva till nästa dag kollade jag på Arne Dahl tills det var dags att sova. Jag blir så skiträdd, och tvungen att fokusera all energi på att vara just rädd. Mindfulness- den inte så fridfulla varianten. Man kan inte tänka på missfall när det går en mördare lös.

På morgonen idag mådde jag också skit. Sådär så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det kändes som en omöjlighet att ta sig igenom dagen. Sådär så att jag trodde att jag skulle flippa.

Väl framme på DS bröt jag ihop när jag såg stolen med sånt där skydd på. Så att man inte skulle blöda igenom. Jag fick ett gäng tabletter som skulle stoppas in på alla möjliga ställen, och sen började den där helvetes väntan. Jag skulle vara uppe och gå så mycket som möjligt för att få igång det hela. Vädergudarna var inte på min sida. Efter några regndrypande promenader kom jag på att jag kunde knata i korridorerna istället.

Emellanåt gjorde det förjävligt ont. De var dock generösa med smärtlindring. Hur ska jag någonsin klara en förlossning? Om det gör sådär ont med missfall så vete tusan. Skillnaden är iofs att ur en förlossning kommer nåt gott. Ur ett missfall kommer... bara blod och tårar.

Det blödde. Och blöder. Fast inte i närheten av så mycket som jag trodde. Syrrorna sa att det nog redan kommit ut en del, eftersom jag blött till och från sen i fredags.

Jag pratade med mamma och var lugn ena sekunden. Jag pratade med Ex-Fru och grät och önskade att nån bara skulle ta bort mig för att jag inte stod ut i nästa.

Jag kom dit halv åtta imorse. Jag kom hem vid halv fyra. När jag äntligen fick åka hem kände jag bara lättnad. Inte förtvivlan, inte sorg. Bara lättnad. Över att det döda var borta. Över att det förhoppningsvis går att försöka igen snart. Jag kände en längtan efter det jag har. Ett löfte till mig själv om att ta vara på tiden med Loppan ännu mer. Min fantastiska lilla femåring. Ta vara på mina vänner mer. Ta vara på mig själv mer. Jag tänkte på hur jag vill förhålla mig till fortsatta försök och en eventuell graviditet till. Det finns många saker jag vill ändra på där. För det här kanske tar tid, blev jag plågsamt påmind om. Och då måste livet kunna pågå, samtidigt som bebisförsöken pågår. Annars kommer jag inte orka. Allt kan inte handla om Danmarksresor, ägglossningstest och cykeldagar. Jag är så dålig på sånt. Att ha flera bollar i luften, som får ungefär samma uppmärksamhet. Jag snöar in på grejjer, och så finns bara det. Det håller inte.

Jag tänker mig att känslorna runt det som hänt kommer att gå upp och ned. Jag är, när jag tillåter mig att tänka och känna efter, bottenlöst jätteledsen över att det gick som det gick. Det måste också få finnas. Det var dumt att det blev såhär. Fanns inget bra med det. Men det går inte att göra ogjort. Det har hänt. Det fanns inget jag kunde ha gjort för att undvika det. Jag ska försöka förlåta min kropp för att den lurade mig. För det är jag skitförbannad på den för. Att den lät mig gå och tro i minst en vecka att jag hade ett levande bebisfrö i magen när så inte var fallet. Inte OK nånstans.

Jag ska fundera över om jag ska ringa den där kuratorn. Syrran jag hade idag tyckte det. Därför att det inte finns nån anledning att låta bli. Därför att såna här saker behöver man gå igenom några gånger. Hon sa att det ofta blir så att man kanske inte vill dra upp det med vänner och familj alltför många ggr. Och att man då stänger in det i sig själv innan det är bearbetat. Och det är inte bra. Det är så konstigt. Att jag som jobbar med att prata med folk om jobbiga saker, och försöker övertala folk om att det är bra att sätta ord på känslor och jobbiga händelser. Jag är själv den mest motstridiga jag känner, och jag pratar inte om mina egna jobbiga saker om jag inte blir tvingad eller är nära att gå under. Om ens då. Jag kommer säkert inte att ringa nu heller. Men jag ska försöka.

Lille plutt som bott i min mage några veckor- du var inte ens nån plutt än. Du fanns faktiskt nästan inte ens. Fast i mitt hjärta och i min fantasi hann du födas. Och det tyckte jag om. Det tackar jag för. Jag har inte förlorat nån liten person. Men jag förlorade min tanke om hur den närmaste framtiden skulle se ut. Eller hur framtiden överhuvudtaget skulle se ut. Jag blev tvungen att inse att det här kommer att kräva mer tid, energi och pengar än jag trott. Nåt som jag var inställd på från början, men som det där plusset ändrade på. Det fick vägen i mitt huvud att ändra form- den kringelkrokiga, smala och dåligt plogade grusväg som jag först varit beredd att ta mig an fick helt plötsligt formen av en trefilig motorväg där det bara var att gasa på. Det var bara en synvilla. Nu måste jag vänja mig vid tanken på den där grusvägen igen. Men jag bor ju på landet där smala, kringelkrokiga grusvägar är det enda som finns. Jag har dubbdäck, och kör jag ned i diket så ringer jag bara Bosse med traktorn så drar han upp mig.

Jag ska väl klara det här också.

Loppan.

Ska jag hämta nu. Hon ska få vara några extra dagar hos Ex-Fru- vill inte hon ska se mig ledsen. Och det lär jag ju vara efter sjukhuset imorrn. Jag kanske inte mår sådär tipptopp rent fysiskt heller. Men jag ska hämta henne på dagis och hänga med henne en stund. Balsam för själen.

Jag har som en ordentlig mensvärk. Natten och morgonen förflöt utan vare sig blod eller smärta. Pratade med mamma på fm och sa att om jag inte visste vad jag vet. Då skulle jag ha trott att allt var OK igen. Och vips. Från den ena sekunden till den andra började det att rinna blod. Och så var det nog nån hinna som kom ut också. Helt vidrigt.

Men det är väl "bra" då. Att det börjar. Så att det blir gjort. Eller nåt.

Vilken skitdag.

Tänk att jag imorse satt precis här i soffan. Med hoppet kvar. Och nu... är det borta.

Men jag måste säga. Att jag är väldigt glad att jag berättat för mina kollegor. Att jag inte behöver ljuga om varför jag blir borta nästa vecka. Jag var så nojjig om det där först. Kändes som att det var farligt att berätta. Att det skulle bli så jobbigt då, om det skulle gå illa. Men det går ju inte att dölja nåt sånt ändå. Det skulle iallafall bli väldigt ensamt. Som om graviditeten aldrig varit. Och det var den ju. Lyckan jag kände- den var, i allra högsta grad. Den ska jag komma ihåg, och kanske kan jag hitta styrka i den längre fram. För att kunna gå vidare.

Emellanåt blir jag förtvivlat ledsen, på ett ohejdad bottenlöst och otröstligt sätt. Emellanåt blir jag helt avstängd och skulle inte kunna pressa fram en tår om jag så fick betalt. Och när jag pratar med nån om det- då gråter jag så mycket att jag inte får fram ett ord. Så jag har tackat nej till snälla vänner som vill ringa och trösta. Det blir bara jobbigare just nu. Jag måste nog sitta här bara, själv. Och låta det vara som det är. Jag har suttit här sen jag kom hem vid fyratiden. Och mest bara stirrat.

Jag har tagit värktabletter. För att ha en chans att slippa undan ännu en natt med magsmärtor. Nu när jag vet vad de handlar om så känns det än värre. Jag är jätterädd för att gå och lägga mig.

När vi försökte få Loppan så fick vi på första försöket missfall tidigt. Jag minns att vi var väldigt ledsna. Vi försökte igen efter första mensen efter missfallet, och då blev det en Loppa. Mamma berättade att hon hade ett missfall mellan mig och min lillasyster. Det visste inte jag. Det är ju jättevanligt, jag vet det. Men det gör inte att det gör mindre ont.

Dummahelvetesjävlaskit.

Jag har mailat Storkkliniken. Imorrn måste jag ringa MamaMia och avboka inskrivningssamtalet.

Dött frö.

Fröet dog för nån dag sen. Två läkare kollade. Har fått en tablett nu som ska mjuka upp livmodertappen. Ska hänga kvar här en timme så att jag inte kräks upp den. Sen ska jag tillbaka på tisdag och då sätter de igång missfallet. Jag är så inihelvete ledsen.

Gynakuten Danderyd

I natt vaknade jag av smärtor i magen. På morgonen var d mer blod på papperet. Nu sitter jag på gynakuten på DS, har lämnat urin- och blodprov och väntar på att få göra ett ultraljud. Konstigt nog känner jag mig lugn. Efter den här helveteshelgen, med all oro och ambivalens, så ska jag iaf få veta hur d ligger till. Vad jag ska förhålla mig till. Slippa undra. Jag förbereder mig på att få veta att d inte blev nåt barn den här gången. Jag tror inte man kan förbereda sig för sånt. Men ändå.

En sväng till stan gick ju bra.

Pendeln in till stan gick sådär dock. Fasligt illamående. Men det gick över när jag klivit av och fått lite luft. Jag lämnade tillbaka en bok som Loppan lånat på Kulturhuset, och passade på att kolla in utställningen av Katarzyna Kozyra, en östeuropeisk feministisk konstnär. Trots en del tänkvärda grejer så fångade den mig inte. Sen fikade jag en morotskaka och åkte hem. Lagom ansträngande.

Jag var tvungen att komma hemifrån en stund.

Och inget hände! Inget mer blod. Tack och lov. Då tänker jag tänka att det var helt ofarligt, och att allt är som det ska. Inget rosa alls sen det där pyttelilla tidigt imorse,

Jag har nån app där jag får info om den vecka jag befinner mig i. På vecka åtta står det: "Har du humörsvängningar?" På vecka nio står det: "Hormonerna går i taket!" Och någonstans där tror jag att jag befinner mig. Jag blir helt okontrollerat förtvivlad emellanåt, för att i nästa stund vara full av hopp och pirrig av förväntan. Säkert är jag också lite extra labil efter gårdagen. Och jag är så väldigt melankolisk. Jag minns och jag saknar, många delar och bitar av liv som jag haft, men som jag inte längre har. Jag lider av sån enorm separationsångest. Och trots den så är det oftast jag som väljer att gå. Jag vill gå, men jag vill ändå ha kvar.

Jag funderar mycket på mig och Ex-Fru. På den där tiden när vi bestämde oss för att försöka få en liten gemensam Loppa. Allt var och blev så mycket krångligare än vad vi kunnat föreställa oss. Hur det blir för en tonåring (Ex-Frus son sedan tidigare) när mamma på kort tid skaffar en Fru och en liten Loppa. En Loppa som tog mycket fokus, och som dessutom var även mitt barn medan han var mitt bonusbarn. Dessutom var jag tjej, och ingen ny pappa som han kanske hade hoppats på. Och Ex-Fru och jag- vi var så trötta. Loppan sov i princip inte förrän hon blev två. Vi hade ingen energi över till varken varandra eller Bonusbarn. Det var mycket överlevnad just då.

Jag minns att jag ibland tänkte att det hade varit lättare om jag varit själv.

Att få fokusera på barnet, och inte behöva orka vara både partner och bonusmamma.

Jag och Ex-Fru älskade (älskar) varandra verkligen. Det var så rätt. Och det blev så tokigt ändå. Det har nog gjort mig lite hopp-lös när det gäller att tänka mig en framtid ihop med någon. Om det inte gick med Ex-Fru så tror jag inte att det går med nån. Någonstans hoppas jag ju att det ska gå, framöver. Fast jag har lite svårt att tro på det.

Graviditeten lockar fram så många minnen. Mest de goda. Jag kommer ihåg tryggheten och självklarheten vi hade. Och den saknar jag. Jag saknar att dela hem, att få laga mat och baka bröd till nån. Planera helger och semester ihop med nån. Dricka eftermiddagskaffe ihop med nån. Jag får påminna mig om de andra delarna, för att komma ihåg varför jag valde att gå. För egentligen så vet jag att om vi fortsatt ihop så hade vi också tagit skada. Jag hade nog blivit jävligt bitter.

Jag minns att jag ibland tänkte att det hade varit lättare om jag varit själv.

Nu när jag är själv, med en liten bulle nyss satt på jäsning, så tänker jag att det varit lite lättare om jag varit två.

Jag är aldrig nöjd. Och det ena är väl egentligen inte lättare än det andra. Det är bara olika. Två små bullar som växt/växer i två olika ugnar, i olika hus med olika människor i.

Fast jag önskar att jag haft mer folk omkring mig. Min kära pappa har ringt säkert varannan timme de här två dagarna. För att höra hur det går, för att kolla om jag är OK. Och varje gång så pratar jag först med pappa, och sen säger jag samma sak till mamma. Båda vill höra. Och så får jag gråta lite. Jag har tur, egentligen. Systra hejjar på utanför Örebro. Och jag har Ex-Fru, och några väldigt goda vänner. Ändå känner jag mig så ensam just nu. Många är så långt borta. Jag skulle behöva dem nära och lättillgängliga.

Jag känner mig urstark och så jävla skör samtidigt.

Fast nu. Ska jag sluta gnälla. För egentligen så är jag överlycklig över att det slutat blöda, att det inte blev mer än lite rosa. Över att jag nästan vågar tro på att jag fortfarande har ett frö i magen.

Jag är lite melankolisk och grubblig bara.

Och illamående :oS Igen.

Samma som igår.

Läget oförändrat.

Igår på kvällen var jag spyless på att sitta i soffan och ta det lugnt, så jag städade och möblerade klart med de nya möblerna och pryttlarna. Det blev verkligen superfint, jag är så nöjd!

Det var fortsatt likadant med blödningarna, om man nu kan kalla dem så. Om jag satt still- nästan ingenting. Om jag stod och gick- ljusrosa på papperet. Aldrig så att det rann, typ två ggr en ljusrosa fläck i trosorna, annars bara när jag gick på toa. Inte mycket, men ändå ljusrosa.

Jag bestämde mig ändå för att tänka att det var ofarligt, annars blir det ju helt outhärdligt. Och någonstans känns det ju lite som att det kanske är nåt ofarligt. Inga smärtor alls, och det blir ju inte mer blod. Vårdguidentjejen sa att jag skulle vara vaksam på om det blev större och större mängd blod, eller om smärtor tillkom. Speciellt smärtor på bara ena sidan. Nåt sånt har ju inte hänt. Jag skulle normalt ha fått mens om sisådär fem dagar. Kan det vara en sån blödning lite i förtid? Vårdguidentjejen sa ju att det kunde bli så igenom hela graviditeten för en del. Att man får en blödning varje månad när man skulle haft mens.

Jag tänker att jag ska ringa vårdguiden igen idag. Kolla hur jag ska tänka om det här håller i sig. Om jag borde kolla upp det då. Eller om jag ska fortsätta tänka att det är normalt bara det inte ökar eller börjar göra ont. Och ifall jag kan ta en sväng in till stan och Kulturhuset, utan att tänka att jag förvärrar nåt. Jag blir tokig på att sitta hemma. Och på söndag är det ridskola. Loppan är ju hos Ex-Fru den här helgen, men Ex-Fru är rädd för hästar. Konstigt att jag inte visste det. Så hon föredrar om jag kan sköta närkontakten med "de där djuren. :o) Då blir det ju lite springa bredvid när Loppan ska trava. Jag hoppas att det går bra.

Vilken konstig helg. Jag hoppas så att det här slutar innan måndag. Tufft att gå och jobba såhär, och nästa vecka har jag ju Loppan och då går det inte att ta det lugnt när jag kommer hem heller.

Lite orolig är jag allt.

Orolig.

I morse verkade den här dagen så lovande. Nu blev inget som planerat. Det gör mig ledsen, men det spelar absolut ingen roll- om bara det går bra.

Jag har haft besök av Ex-Fru. Min fina vän som jag skulle på middag hos erbjöd sig att komma ut till mig istället och hålla mig sällskap. Så snällt. Men jag tackade nej. Just nu vill jag helst vara själv, men vädligt glad att hon frågade.

Jag har pratat med vårdguiden, som sa att det ju kan vara hur normalt som helst men att det i värsta fall kan vara början på ett missfall. Det kan man omöjligt veta nu, så jag skulle bara ta det väldigt lugnt idag, ligga i soffan och kolla på en bra film och försöka vara i det som är just nu. Och inte tänka domedagstankar. Eftersom det ju finns en stor chans att allt är som det ska.

För nån timme sen blev jag lugnare och slutade panikera. Inser att jag inget kan göra. Det är verkligen bara att vänta. Jag har fortfarande inte ont, och det är inga mängder blod. En liten droppe i trosorna en gång, annars mest lite ljust rosa på papperet. Påminner om hur det för mig kan bli ibland efter sex, så kanske bara är en känslig livmodertapp el känsliga slemhinnor. Åh vad jag hoppas att det är det!

Om jag fortfarande blöder imorgon funderar jag på att överdriva lite och åka in akut till KS. För att få se på ett utraljud. För att det känns helt omänskligt att gå omkring och inte veta om jag är gravid eller inte. Jag och Ex-Fru hängde mycket på gynakuten på KS, eftersom hon hade en jättebesvärlig graviditet med Loppan. Jag minns så många ggr när jag körde från mitt dåvarande jobb på Lidingö till KS med andan och gråten i halsen. Men det gick bra varje gång, och det blev en liten Loppa. Fast det är annorlunda att vara den förälder som inte äger kroppen med bebisfröet i. På ett sätt var det frustrerande och svårt att inte veta hur det kändes i Ex-Frus mage. Så svårt att bedöma om det var läge att åka in eller inte, om det var läge att oroa sig för bebisens vara eller icke-vara. Att stå lite vid sidan av. Fast jag tror fan att de är värre att ha kroppen som fröet finns i. Att tolka varenda känsla i kroppen. Att vara rädd för att gå på toa. Att vara ensam om det.

Jag har legat i soffan hela dagen. Jag vågar fanimej inte vara uppe och röra mig. Egentligen tror jag inte at det skulle spela nån roll, men jag vågar inte ändå. Om en stund kommer Ex-Fru med Hemköpsleverans. Äta bör man...

Håll tummarna!