Aj. Världens molvärk. Jag tänker mig att det är ägglossning, som kanske blir mer smärtsam än vanligt efter livmoderns alla upplevelser under de senaste månaderna. Troligtvis är det så, för det kan väl aldrig vara mensvärk? Det måste vara för tidigt för det, för nära inpå. Det vore helt jävla underbart om det vore första tecknet på mens, jag skulle jubla. Få börja räkna ned. Åh vad bra det vore!
För om det är ägglossning... så skulle det innebära att nästa ägglossning kanske skulle komma precis kring jul, och det vore så olämpligt. Jag är livrädd för att nästa glada gubbe ska komma under de där dagarna när vi bara är två som jobbar. Då kan jag inte vara borta. Det går liksom inte. Finns inget sätt. Och det hade varit förjävligt.
Att bara glida med. Utan att kunna påverka. Jag har blivit bättre på det. Men det faller sig inte naturligt. Kroppen gör som den gör, liksom. Oavsett vad jag vill eller planerar.
Jag längtar så. Efter att få bli gravid igen. Och få fortsätta vara det under nio månader den här gången. Det är jobbigt att längta. Det faller sig inte heller naturligt.
Idag har jag ätit världens godaste Flygande Jakob. Ikväll är den där tomma, första utan-Loppan-kvällen, som är både skön och bara tom. Imorgon ska jag hämta en ny soffa, som jag ska få av en kollega. Inte nyny, men ny för mig. Så tacksam för att jag ska få den! Hoppas bara på att den går in i min bil.
Aj. Vilken förfärlig molvärk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar