Ojoj.

Det känns som om jag blivit manglad.

Jag har nog varit alltför bekväm alltför länge. Vandrat på redan kända vägar där jag inte behövt vara obekväm eller rädd. Jobbmässigt, alltså. Därför blev det jätteläskigt med den här kursen som jag går nu. Det var tur att jag inte visste riktigt vad jag gav mig in i när jag sa ja. För då hade jag inte vågat. Nu är det inte ett option att backa, och det är ju jättebra. Ibland behövs en knuff in i utveckling, för att det är för läskigt att hoppa självmant. Och hur darrigt det än är så ger det energi. Och leder framåt.

Imorgon ska jag på kontroll på DS. Jag är rädd för att det inte är helt som det ska. Jag mår inte toppen i kroppen. Blödningen är konstig. Ex-Fru, som inte bara är exfru utan dessutom sjuksköterska, tyckte att jag borde ha ringt akuten och frågat om jag borde komma in och kolla upp. Så jag ringde i eftermiddags, men hon som jag fick prata med sa att jag nog kunde vänta till min tid imorgon eftersom allmäntillståndet inte är speciellt påverkat. Och eftersom jag inte har ont. Så jag hoppas att det stämmer. Och jag hoppas att det inte behövs nån skrapning eller nåt annat. Jag vill inte ha mer problem av det här, jag vill bara gå vidare. Otåligt.

Idag hämtade Ex-Fru Loppan på dagis. Ikväll är jag själv. Alltid så ovant, den första kvällen. Ett ex frågade om jag vill hänga med ut i helgen. Jag känner lite att jag nog borde. Att det kanske vore bra, och kanske rent av kul. Jag har inte varit ute på år och dag. Fast det tar emot. Det känns så långt borta. Utelivet. Ovant. Jag somnar ju fanimej klockan halv nio. Jag ska klura på den ett tag.

I övrigt ska helgen innehålla sömn. Det måste den. Och en fika med Madde-kompisen.