Konsumtion.

Igår hade vi en heldag på Junibacken. In till stan vid halv tio, Djurgårdsfärjan över, sagotåg, köttbullar, rutschkanor, lianer, galet mycket folk. Chokladtårta och Alfonsteater och sångstund. Djurgårdsfärjan i mörker. Hemma vid halv sju, välling, Bolibompa, utmattningskrasch och sen sov Loppan. Lördagskväll halv nio, Loppan sov. Jag var vaken. Har det någonsin hänt förut?

Fin dag, intensiv dag. Dyr dag, men det väljer jag att inte tänka på. Vi behövde det.

Appropå dyr så kollade jag nyss på Jakten på det perfekta livet. Hanna Hellqvist. Hon är underbar! Det var avsnittet om konsumtion den här gången. Där fanns bland annat en familj som gjort precis som jag funderade kring i förra inlägget. Gått ned i arbetstid, dragit ned på utgifter. Laga istället för att köpa nytt. Jag tror på det. Jag konsumerar väldigt lite. Det beror iofs kanske främst på att jag aldrig har utrymme för det, men också på att jag tycker att det är rätt vidrigt med allt slit och släng. Jag har ibland svårt att veta om jag missat nåt. Känner mig ibland lite ufo-aktig. För att jag vid 32 års ålder inte har glas, muggar eller tallrikar av samma sort, utan udda stycken som liksom hängt med. Och för att jag inte ser nån anledning att köpa nya eftersom de ju går utmärkt att äta från/ dricka ur. Blocketfyndad lite småtrasig soffa, en dator som inte mår så bra, en TV som kräver minst två omstarter innan den funkar. (Det beror iofs nog mest på att det är nåt knas med Boxern). Handdukar som inte passar ihop, sängkläder likaså. Jag undrar ibland om jag borde klippa mig hos frisör istället för hemma, eller om jag borde köpa kläder oftare. Jag känner som att det är nåt jag inte förstår?

Mitt nyaste ex kom från en arkitektfamilj, och hade (har) ett stort intresse för konst och inredning. Jag gillar också konst, jag tittar gärna på det men behöver inte äga det. Hemma hos henne var allt genomtänkt. Det fanns inte en pryl som det inte fanns en tanke bakom. Dyra prylar. När jag köpte ett vardagsrumsbord på IKEA för 295 kr så funderade hon på att beställa ett för 20 000. I hennes hem fanns ett lugn som inte finns i mitt. Rutiner runt allt, runt sakerna. De användes till det som de var menade för, och lades sedan alltid tillbaka på sin genomtänkta plats. Det fascinerar mig, att man kan ha det så. Att man kan vara så. I min värld gäller helt, rent, praktiskt, ekonomiskt och funktionellt. Det får gärna vara fint, och jag uppskattar verkligen när det är fint. Men det är inget jag prioriterar. Inget jag lägger pengar och energi på. Finns de så väljer jag oftast att spendera dem på utflykter.

Samma med håret, som är ett helt eget kapitel. Ett stort sådant. Jag hittar aldrig nåt förhållningssätt till mitt. Oavsett om jag har nåt hår eller inte. Större delen av mitt vuxna liv har min kaluffs varit 3 mm lång. Jag älskar att ha det så. Med jämna mellanrum tröttnar jag dock, allt oftare på senare år. Inte på 3-millimetershåret, men på alla kommentarer om 3-millimetershåret. På att behöva förklara det, stå upp för det. Så tröttsamt. Just nu har jag en hästsvans, med rakat på sidorna. Nån slags kompromiss.

Egentligen så är jag inte alls nöjd. Egentligen kämpar jag hela tiden mot impulsen att ta fram trimmern och skala av. Och så dumt att jag inte gör det. Och var går gränsen, för när det är OK? Inte kräver förklaring? Känns som att det handlar om mm. Sex millimeter? Nio? Och det gäller visst främst om man är tjej. För killar går det bra med tre. Det stör mig så. Att det där verkar sitta så djupt och oreflekterat, i samhället i stort. Att tjejer ska piffa med sitt hår. Ha hår. Mest stör det mig att jag blir så påverkad av det, fast jag skulle vilja att jag inte brydde mig.

Jag tycker att det är astrist att hålla på med hår. Jag vill inte piffa med det. Jag vill inte ha kommentarer när jag klippt mig. Jag vill inte lägga tid och energi på det. Inte gå till hårfrissan för flera hundra flera gånger om året. Inte ägna tid åt att fixa med det. Ger mig nästan panik. Fast om man inget hår har- så får man mer kommentarer om det, det blir mer fokus på det, än om man haft en vanlig frisyr. Det går fanimej inte att komma undan. Det stör mig.

Oj, vilket spretigt inlägg. Ingen mål och mening, bara lösa funderingar i världens röra. Jag har nog träffat för lite folk den senaste tiden!

Och nu kommer Loppan upp. Bra tillfälle att sluta irra runt i det egna huvudet!