Labil.

Det är jag. Jävligt labil.

Upp och ned. Och det går ganska fort. Nyss så fick jag en räkning från verkstan. 800 spänn. För att de igen fixat nåt som inte behövde fixas. Det skulle inte kosta nåt om det var deras miss, eftersom de misslyckades med all laga den vid förra besöket och felet kvarstod. Och jag bad dem ringa om de skulle göra nåt som kostade. Det gjorde de inte, och jag behövde inte betala nåt när jag hämtade bilen. Hade jag vetat att det kostade hade jag ju sagt nej, eftersom de bara gissade och inte visste om det där faktiskt behövdes göras. Och nu kom den där räkningen. Det fick mig att börja gråta. För att jag försöker så hårt med att spara. Och för att det kändes så satans orättvist. Jag har ju fortfarande en trasig bil. Och många tusen mindre i plånboken. Morr.

Sånt kan just nu sänka mig helt. Livet svajjar ganska lätt.

Igår planeringsdag på jobbet. Bra sådan. Sen hem till kollega för att hämta den där soffan som jag fick av henne! Jättefin. Och kombi is the shit, även när den är trasig. För jag fick in hela soffan i den. Jag hittade dessutom hem, nåt som inte var givet. Okända områden, villervalligt villakvarter och kolsvart. Plus det eventuellt sämsta lokalsinnet ever. Gjorde att det kändes lite ovisst huruvida jag skulle ta mig hem eller inte. Men hem kom jag, efter bara två felkörningar och utan att panikera. Hurra för mig. Ikväll har jag varit på dagisvernissage. Där bjöds på äppelchips, konst och världens finaste sånguppträdande. Rörd i mammahjärtat.

Nu ska jag försöka ta mig till sängen. Imorrnbitti kommer jag att stå utanför verkstan när de öppnar. Och jag kommer inte att vara glad. Darra!