Idag tänker jag komma sent till jobbet. Loppan har sovit kasst den här veckan, och speciellt inatt. Nu somnade hon om vid femtiden och jag tänker låta henne sova en stund till. Vet inte om det är en förkylning på G eller om det är nåt annat. Hon är grubblig nu, min lilla, Och det gör ont i mammahjärtat. Att bo på två ställen sliter på henne, och jag vet inte hur jag ska lindra. Hon pratar om att hon vill att vi ska bo tillsammans alla. Jag känner mig så inihelvete skyldig. Det är pga mitt beslut att separera som hon måste ha det såhär. Jag vrider och vänder på det- kunde jag ha gjort annorlunda? Det kunde jag ju såklart, men när jag minns hur det var just då så minns jag att jag inget alternativ såg. Så just där, just då kunde jag nog inte. Välja nåt annat. Fick jag göra om valet idag, med det jag vet nu, så skulle det ha sett helt annorlunda ut.
Jag tror att jag borde gå och prata med nån om det här, för att leva med den skulden går nog inte. Inte utan att gå sönder iallafall.
Nå. Jag försöker bemöta hennes tankar. Lyssna. Berätta igen och igen hur mycket vi älskar henne, båda mammorna.
I övrigt är det också rätt kasst just nu. Sådär så att det nästan inte går. Jobba är jättesvårt. Och jag är så trött. I bästa fall är det här en sån där ägglossningsdipp. Jag kan bli lite hormonell och labil runt den tiden. Annars är det en deppig dipp. Jag är rädd för såna.
Det känns inte såhär exakt hela tiden. Men oftare än jag skulle önska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar