Oflyt.

Nä. Just nu är det nåt som är fel med energierna runt mig. Får ni ibland den känslan? Allt som kan gå fel. Gör det oxå.

Igår var en sån dag.

Jag är skitnervös för att gå tillbaka till jobbet. Hade bestämt och meddelat att jag kommer idag. Ju längre jag väntar desto jobbigare. Vill bara få det gjort. Är dessutom stressad inför grejjer som jag borde fixa/ha fixat på jobbet, och nästa vecka ska jag på kurs halva veckan. Jag vet att mina stressnivåer, när jag inte mår så bra, kan smita iväg skyhigh. Och inte stå i proportion till verkligheten. Måsten växer då i mitt huvud och blir till berg, som sedan visar sig gå ganska snabbt att åtgärda. Som inte hade krävt all den där stressen och oron.

Därför har jag så svårt att veta. Om det är dödsviktigt att jag jobbar idag, eller inte. Loppan kräktes nämligen igårkväll. Stackars lilla kräktes i hela sängen. Sen somnade hon i soffan medan jag städade undan och blev sovandes där halva natten, tills hon kom trippandes på morgonkvisten och kröp ned hos mig.

Nu ska Ex-Fru, som ju inte jobbar just nu, komma och vara med henne medan jag jobbar. Och jag lider helvetes alla kval över det beslutet. Över att inte j a g stannar hemma. Förut har vi försökt dela på vabdagar oavsett vems vecka det är. För att ingen av oss har jättestort utrymme i ekonomin, för att båda vill vara hemma med henne ibland och för att båda behöver jobba andra gånger. Det senaste året är det dock jag jag som varit hemma i princip varenda vabtillfälle. Just nu panikerar jag också lite extra över ekonomin, med tanke på att jag måste spara ihop massa pengar på kort tid för att få till kommande försök.

Och så känner jag. Att Loppan får lida för att jag planerar det här. För ärligt- om det inte vore för behovet av många ihopsparade tusenlappar på få månader så skulle vabavdrag el ej kvitta. Och sen är det så jävla svårt. Att be om hjälp. För att någonstans så känner jag ju att det är s å viktigt att få gå och jobba en dag innan helgen. För att inte steget att gå dit på måndag, inför en hel vecka, ska bli ohanterbart. Idag är en kort dag, en hyffsat lättsam dag. Det är bra att börja så. Bemöta bekymrade blickar, som är ledsna för min skull. Och inte dör Loppan av att få hänga några timmar med Ex-Fru, tvärtom. Hon blir nog bara glad. Och Ex-Fru dör inte heller bacilldöden, även om hon tror det. Det här var nog mest en host-kräkning. Loppan har hostat i flera dagar, och då blir det ofta såhär på natten. Så jag tror att smittorisken är minimal.

Men just nu. Har jag inga marginaler. En liten jobbig sak till. En liten sak som jag måste ta ställning till. Besluta om. Välja att sköta själv eller känna att det här är så viktigt att jag måste be om hjälp. Får min värld att rasa.

Jag ringde faktiskt kuratorn på DS och lämnade meddelande. Att jag visst ville ha en tid. Det var nog bra det. Såhär kan jag ju inte ha det.