Igårkväll var jag mer död än levande. Jag försökte vara närvarande med min lilla Loppa, men illamåendet och ontet i magen gjorde det svårt att tänka på nåt annat. Jag är riktigt harig när det gäller att kolla på läskiga grejer ensam på kvällstid, så för att överleva till nästa dag kollade jag på Arne Dahl tills det var dags att sova. Jag blir så skiträdd, och tvungen att fokusera all energi på att vara just rädd. Mindfulness- den inte så fridfulla varianten. Man kan inte tänka på missfall när det går en mördare lös.
På morgonen idag mådde jag också skit. Sådär så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det kändes som en omöjlighet att ta sig igenom dagen. Sådär så att jag trodde att jag skulle flippa.
Väl framme på DS bröt jag ihop när jag såg stolen med sånt där skydd på. Så att man inte skulle blöda igenom. Jag fick ett gäng tabletter som skulle stoppas in på alla möjliga ställen, och sen började den där helvetes väntan. Jag skulle vara uppe och gå så mycket som möjligt för att få igång det hela. Vädergudarna var inte på min sida. Efter några regndrypande promenader kom jag på att jag kunde knata i korridorerna istället.
Emellanåt gjorde det förjävligt ont. De var dock generösa med smärtlindring. Hur ska jag någonsin klara en förlossning? Om det gör sådär ont med missfall så vete tusan. Skillnaden är iofs att ur en förlossning kommer nåt gott. Ur ett missfall kommer... bara blod och tårar.
Det blödde. Och blöder. Fast inte i närheten av så mycket som jag trodde. Syrrorna sa att det nog redan kommit ut en del, eftersom jag blött till och från sen i fredags.
Jag pratade med mamma och var lugn ena sekunden. Jag pratade med Ex-Fru och grät och önskade att nån bara skulle ta bort mig för att jag inte stod ut i nästa.
Jag kom dit halv åtta imorse. Jag kom hem vid halv fyra. När jag äntligen fick åka hem kände jag bara lättnad. Inte förtvivlan, inte sorg. Bara lättnad. Över att det döda var borta. Över att det förhoppningsvis går att försöka igen snart. Jag kände en längtan efter det jag har. Ett löfte till mig själv om att ta vara på tiden med Loppan ännu mer. Min fantastiska lilla femåring. Ta vara på mina vänner mer. Ta vara på mig själv mer. Jag tänkte på hur jag vill förhålla mig till fortsatta försök och en eventuell graviditet till. Det finns många saker jag vill ändra på där. För det här kanske tar tid, blev jag plågsamt påmind om. Och då måste livet kunna pågå, samtidigt som bebisförsöken pågår. Annars kommer jag inte orka. Allt kan inte handla om Danmarksresor, ägglossningstest och cykeldagar. Jag är så dålig på sånt. Att ha flera bollar i luften, som får ungefär samma uppmärksamhet. Jag snöar in på grejjer, och så finns bara det. Det håller inte.
Jag tänker mig att känslorna runt det som hänt kommer att gå upp och ned. Jag är, när jag tillåter mig att tänka och känna efter, bottenlöst jätteledsen över att det gick som det gick. Det måste också få finnas. Det var dumt att det blev såhär. Fanns inget bra med det. Men det går inte att göra ogjort. Det har hänt. Det fanns inget jag kunde ha gjort för att undvika det. Jag ska försöka förlåta min kropp för att den lurade mig. För det är jag skitförbannad på den för. Att den lät mig gå och tro i minst en vecka att jag hade ett levande bebisfrö i magen när så inte var fallet. Inte OK nånstans.
Jag ska fundera över om jag ska ringa den där kuratorn. Syrran jag hade idag tyckte det. Därför att det inte finns nån anledning att låta bli. Därför att såna här saker behöver man gå igenom några gånger. Hon sa att det ofta blir så att man kanske inte vill dra upp det med vänner och familj alltför många ggr. Och att man då stänger in det i sig själv innan det är bearbetat. Och det är inte bra. Det är så konstigt. Att jag som jobbar med att prata med folk om jobbiga saker, och försöker övertala folk om att det är bra att sätta ord på känslor och jobbiga händelser. Jag är själv den mest motstridiga jag känner, och jag pratar inte om mina egna jobbiga saker om jag inte blir tvingad eller är nära att gå under. Om ens då. Jag kommer säkert inte att ringa nu heller. Men jag ska försöka.
Lille plutt som bott i min mage några veckor- du var inte ens nån plutt än. Du fanns faktiskt nästan inte ens. Fast i mitt hjärta och i min fantasi hann du födas. Och det tyckte jag om. Det tackar jag för. Jag har inte förlorat nån liten person. Men jag förlorade min tanke om hur den närmaste framtiden skulle se ut. Eller hur framtiden överhuvudtaget skulle se ut. Jag blev tvungen att inse att det här kommer att kräva mer tid, energi och pengar än jag trott. Nåt som jag var inställd på från början, men som det där plusset ändrade på. Det fick vägen i mitt huvud att ändra form- den kringelkrokiga, smala och dåligt plogade grusväg som jag först varit beredd att ta mig an fick helt plötsligt formen av en trefilig motorväg där det bara var att gasa på. Det var bara en synvilla. Nu måste jag vänja mig vid tanken på den där grusvägen igen. Men jag bor ju på landet där smala, kringelkrokiga grusvägar är det enda som finns. Jag har dubbdäck, och kör jag ned i diket så ringer jag bara Bosse med traktorn så drar han upp mig.
Jag ska väl klara det här också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar