Vaken.

Jag sover alldeles för lite. Jag tror att det började strax före Danmarksresan.

Skitsvårt att varva ned.

Endera är jag så trött på kvällen att jag somnar med Loppan vid halv nio och då vaknar vid tre och inte kan somna om. Eller så vill jag så gärna ha lite egentid på kvällen när hon somnat, blir uppe till tolv och vaknar då senast halv fem och kliver upp. Jag har aldrig kunnat somna om. Min hjärna rivstartar samma sekund jag slår upp ögonen och vips är min dag igång.

Imorse var jag uppe kvart över fyra. Jag har sett en halv film och beställt årets dagisfoton. Nu ska jag sätta en deg som ska få kalljäsa.

Dagen idag ser ut såhär:

Förhoppningsvis sover Loppan länge (och det är lika med till typ halv åtta). Det behöver hon. Igår var det ett skrikmaraton från sekunden jag hämtade henne på dagis tills hon somnade. Har inte hänt på flera veckor. Oroar mig. Hatar när det blir sådär. Endera håller hon på att bli sjuk igen- hostade en del. Eller så oroar hon sig/ är spänd inför att byta hem idag. Det vore det värsta. Fast förståeligt. Hon har varit på samma ställe i flera veckor nu. Ibland så bara hatar jag den här varannanvecka-grejjen. Samtidigt som inga andra lösningar finns.

Eller så behövde hon bara skrika av sig lite. Man behöver det ibland.

Vid lunchtid skulle en kollega komma förbi med en massa kläder till Loppan, som hans syskonbarn växt ur. Så himla snällt! :o)

Vid halv tre ska jag och Loppan åka till Ex-Frus föräldrar och fika. När Ex-Fru är inlagd får jag ibland behov av att åka dit en sväng. Vi umgås inte annars speciellt mycket, förutom på stora högtider och på sommaren. Är på nåt vis en trygghet i det, att vi kan ses ibland även utan Ex-Fru. Bra för Loppan. Och för mig. Nån i närheten som man kan droppa in hos för en fika bara. När mina egna föräldrar är så långt bort.

Vid sex kommer Ex-Fru, som ju kom hem från sjukhuset i onsdags. Hon ska kolla på Gnagis, käka middag och tar sedan med sig Loppan hem för en vecka tillsammans. Jag har separationsångest. Man vänjer sig så fort vid att hon är här på heltid. Samtidigt som det på ett sätt ska bli jätteskönt att kunna storstäda i lugn och ro, behövs verkligen. Och ta promenader. Hinna ikapp med allt som hänt. Fika med fin vän i stan och höstpromenera, som jag ska göra imorrn. Men det blir tomt i sängen utan den lilla. Och ingen liten varm, nyvaken Loppa som käkar välling i soffan på morgonen.

De här eventuella två strecken. Får mig att fundera på många saker.

Dels nätverk. På hur viktigt det kommer bli att jag ser till att stärka redan befintliga, samt skaffa nya. Jag kommer att behöva det.

Skillnaden mellan att skaffa ett första barn på egen hand, och att skaffa ett andra. Att ensam räcka till för en bebis och samtidigt också för en liten men ändå lite större tjej, med behov som kommer skilja sig hur mycket som helst från en bebis dito. Hon börjar snart sexårs, lilla Loppan. Är van vid fullt fokus, hela tiden. Det skulle bli väldigt många nya saker i hennes liv. Och säkerligen reaktioner på detta. På det stora hela så tänker jag dock att ett syskon skulle vara jättebra för henne. Hon längtar mycket efter det, och skulle bli en underbar storasyster. Fast omställningen skulle nog bli tuff från början. Hon har en storebror- Ex-Fru har en stor grabb på 17. Han och Loppan bor ju ihop varannan vecka. Men där är åldersskillnaden så stor, så det blir lite annorlunda.

Jag tänker på boende. På min lilla etta, som jag undrar om jag borde sälja eller om jag ska försöka hålla kvar vid den ett tag till. Söker tillstånd varje år för att få hyra ut den, och är rädd att brf nån gång/ nästa gång säger nej och vips står jag där höggravid och måste få till visningar, dubbla boendekostnader under en period, lägga nytt golv och flyttstäda. Och på ett sätt vill jag ha den kvar. Den är min enda möjlighet att kunna köpa mig en större bostadsrätt, om det nu skulle bli aktuellt i framtiden.

Och med boende också- borde jag flytta närmare FörortsCentrum? När Loppan börjar skolan- vi bor ju väldigt avsides. Bussförbindelserna är minimala och det kommer att bli mycket skjutsande. Beroendet av bilen ogillar jag. Om (när) det blir nåt fel på den så är man helt handikappad. Det känns otryggt. Samtidigt som det är så schysst med gemenskapen här ute, att det finns så många barn, två minuter till vårt lilla dagis som är så bra. Dagisfröken som granne, dagisägaren likaså.

Och om man tänker sig att man har en liten- jag vill gå på Mamma Mia i stan, där de har hbtq-grupper. För att hitta andra i liknande situation som mig. För att hitta ett nätverk med andra homosexuella som fått barn genom insemination. Jag tror att jag behöver det,och jag tror att ett eventuellt barn behöver det. Vi ångrade så att vi inte gjorde så när vi fick Loppan. Vi gick föräldrautbildning och Ex-Fru i mammagrupp i vår förort, med enbart heterosexuella par. Det var inte så bra. Ex-Fru mådde dock så dåligt under graviditeten och Loppan ville ut från vecka 20, så att åka in till stan titt som tätt var inte ett option då. Hursom- avståndet till stan är ett stort hinder när det gäller att hålla liv i ett umgänge med andra mammor i liknande sits som mig. Det finns nog inte så många i min förort.

Så jag vet inte hur jag ska tänka.

Nå. Nu vaknar Loppan. Jag får fundera vidare en annan gång.