Tänk att jag imorse satt precis här i soffan. Med hoppet kvar. Och nu... är det borta.
Men jag måste säga. Att jag är väldigt glad att jag berättat för mina kollegor. Att jag inte behöver ljuga om varför jag blir borta nästa vecka. Jag var så nojjig om det där först. Kändes som att det var farligt att berätta. Att det skulle bli så jobbigt då, om det skulle gå illa. Men det går ju inte att dölja nåt sånt ändå. Det skulle iallafall bli väldigt ensamt. Som om graviditeten aldrig varit. Och det var den ju. Lyckan jag kände- den var, i allra högsta grad. Den ska jag komma ihåg, och kanske kan jag hitta styrka i den längre fram. För att kunna gå vidare.
Emellanåt blir jag förtvivlat ledsen, på ett ohejdad bottenlöst och otröstligt sätt. Emellanåt blir jag helt avstängd och skulle inte kunna pressa fram en tår om jag så fick betalt. Och när jag pratar med nån om det- då gråter jag så mycket att jag inte får fram ett ord. Så jag har tackat nej till snälla vänner som vill ringa och trösta. Det blir bara jobbigare just nu. Jag måste nog sitta här bara, själv. Och låta det vara som det är. Jag har suttit här sen jag kom hem vid fyratiden. Och mest bara stirrat.
Jag har tagit värktabletter. För att ha en chans att slippa undan ännu en natt med magsmärtor. Nu när jag vet vad de handlar om så känns det än värre. Jag är jätterädd för att gå och lägga mig.
När vi försökte få Loppan så fick vi på första försöket missfall tidigt. Jag minns att vi var väldigt ledsna. Vi försökte igen efter första mensen efter missfallet, och då blev det en Loppa. Mamma berättade att hon hade ett missfall mellan mig och min lillasyster. Det visste inte jag. Det är ju jättevanligt, jag vet det. Men det gör inte att det gör mindre ont.
Dummahelvetesjävlaskit.
Jag har mailat Storkkliniken. Imorrn måste jag ringa MamaMia och avboka inskrivningssamtalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar