Pendeln in till stan gick sådär dock. Fasligt illamående. Men det gick över när jag klivit av och fått lite luft. Jag lämnade tillbaka en bok som Loppan lånat på Kulturhuset, och passade på att kolla in utställningen av Katarzyna Kozyra, en östeuropeisk feministisk konstnär. Trots en del tänkvärda grejer så fångade den mig inte. Sen fikade jag en morotskaka och åkte hem. Lagom ansträngande.
Jag var tvungen att komma hemifrån en stund.
Och inget hände! Inget mer blod. Tack och lov. Då tänker jag tänka att det var helt ofarligt, och att allt är som det ska. Inget rosa alls sen det där pyttelilla tidigt imorse,
Jag har nån app där jag får info om den vecka jag befinner mig i. På vecka åtta står det: "Har du humörsvängningar?" På vecka nio står det: "Hormonerna går i taket!" Och någonstans där tror jag att jag befinner mig. Jag blir helt okontrollerat förtvivlad emellanåt, för att i nästa stund vara full av hopp och pirrig av förväntan. Säkert är jag också lite extra labil efter gårdagen. Och jag är så väldigt melankolisk. Jag minns och jag saknar, många delar och bitar av liv som jag haft, men som jag inte längre har. Jag lider av sån enorm separationsångest. Och trots den så är det oftast jag som väljer att gå. Jag vill gå, men jag vill ändå ha kvar.
Jag funderar mycket på mig och Ex-Fru. På den där tiden när vi bestämde oss för att försöka få en liten gemensam Loppa. Allt var och blev så mycket krångligare än vad vi kunnat föreställa oss. Hur det blir för en tonåring (Ex-Frus son sedan tidigare) när mamma på kort tid skaffar en Fru och en liten Loppa. En Loppa som tog mycket fokus, och som dessutom var även mitt barn medan han var mitt bonusbarn. Dessutom var jag tjej, och ingen ny pappa som han kanske hade hoppats på. Och Ex-Fru och jag- vi var så trötta. Loppan sov i princip inte förrän hon blev två. Vi hade ingen energi över till varken varandra eller Bonusbarn. Det var mycket överlevnad just då.
Jag minns att jag ibland tänkte att det hade varit lättare om jag varit själv.
Att få fokusera på barnet, och inte behöva orka vara både partner och bonusmamma.
Jag och Ex-Fru älskade (älskar) varandra verkligen. Det var så rätt. Och det blev så tokigt ändå. Det har nog gjort mig lite hopp-lös när det gäller att tänka mig en framtid ihop med någon. Om det inte gick med Ex-Fru så tror jag inte att det går med nån. Någonstans hoppas jag ju att det ska gå, framöver. Fast jag har lite svårt att tro på det.
Graviditeten lockar fram så många minnen. Mest de goda. Jag kommer ihåg tryggheten och självklarheten vi hade. Och den saknar jag. Jag saknar att dela hem, att få laga mat och baka bröd till nån. Planera helger och semester ihop med nån. Dricka eftermiddagskaffe ihop med nån. Jag får påminna mig om de andra delarna, för att komma ihåg varför jag valde att gå. För egentligen så vet jag att om vi fortsatt ihop så hade vi också tagit skada. Jag hade nog blivit jävligt bitter.
Jag minns att jag ibland tänkte att det hade varit lättare om jag varit själv.
Nu när jag är själv, med en liten bulle nyss satt på jäsning, så tänker jag att det varit lite lättare om jag varit två.
Jag är aldrig nöjd. Och det ena är väl egentligen inte lättare än det andra. Det är bara olika. Två små bullar som växt/växer i två olika ugnar, i olika hus med olika människor i.
Fast jag önskar att jag haft mer folk omkring mig. Min kära pappa har ringt säkert varannan timme de här två dagarna. För att höra hur det går, för att kolla om jag är OK. Och varje gång så pratar jag först med pappa, och sen säger jag samma sak till mamma. Båda vill höra. Och så får jag gråta lite. Jag har tur, egentligen. Systra hejjar på utanför Örebro. Och jag har Ex-Fru, och några väldigt goda vänner. Ändå känner jag mig så ensam just nu. Många är så långt borta. Jag skulle behöva dem nära och lättillgängliga.
Jag känner mig urstark och så jävla skör samtidigt.
Fast nu. Ska jag sluta gnälla. För egentligen så är jag överlycklig över att det slutat blöda, att det inte blev mer än lite rosa. Över att jag nästan vågar tro på att jag fortfarande har ett frö i magen.
Jag är lite melankolisk och grubblig bara.
Och illamående :oS Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar