Igår var jag i stan och fikade med min fina vän Madde. Jag visade henne bilden på streck-testen och hon tyckte att det var glasklart- att jag ju är gravid. Jag kunde fortfarande inte tro det, så hon tvingade mig att göra ett digitaltest på toan på cafeet. Jag var så orolig för att det skulle visa negativt och ville vänta tills nästa morgon innan jag testade. När koncentrationen av hormon är som störst. Men hon insisterade, så tills slut gjorde jag det.
Och såhär blev det! :o)
Så okejdå, exakt just nu är jag visst gravid! Jag känner mig helt skräckslagen inför risken att det försvinner- måste gå på toa och kolla ofta, ofta att det inte kommit blod. Jag hoppas att den där oron lugnar sig lite när/ om det gått lite tid.
Jag kände då att jag ville berätta för mina föräldrar. Oavsett hur det kommer gå så behöver jag nog ändå ha dem med på det tåget. Jag tror ändå inte att jag skulle ha orkat hålla tyst igenom en inseminationsomgång till. Jag skulle behöva fler att prata med under processen. Så jag ringde. Och de blev konstigt nog inte dödsförvånade. Lite, men inte så de föll av stolen. (fast jag försäkrade mig om att de satt ned när jag berättade) Och de lät glada! Inga förmaningar eller oro kring hur jag ska klara det. Jätteskönt! De sa att de förstått att jag funderat på det. Det trodde jag inte. Och att de undrat, om det nångång skulle bli så att jag ville bära och föda ett barn.
Madde-kompisen hade också gjort ett gravtest imorse. För att hon trodde att hon kanske var gravid. Hon och hennes snubbe försöker lite halvhjärtat skaffa ett barn till. Vi tänkte att de kanske borde köra på det lite mer helhjärtat och planerat, så kanske vi kan vara mammalediga tillsammans och lattefika hela dagarna :o) Nu ligger ju det där så långt fram, och är så osäkert och känns nästan farligt att tänka på. Man vet ju inte alls hur det kommer gå. Fast jag har ju kört på rätt hårt hela tiden sen inseminationen, med Loppan på heltid, dålig sömn och stressigt på jobbet- och än så verkar det ju vilja stanna kvar därinne- det lilla fröet. Nu ska jag verkligen försöka ta det så lugnt som det bara går. Inget är vårt att stressa upp sig för, egentligen. Speciellt inte jobbet. Här ska det inte springas till nåt tåg. Ingen dör av att man kommer några minuter sen. Bort med prestationsångest och höga krav. Jag ska försöka glida lite. Är jag kass på. Men ska prova.
Nu: mot min lååånga arbetsdag. 8.30-19.30. Med timmar av möten på rad. Hatar. Ska försöka glida igenom det också.
Jag är en jätteglad, livrädd, orolig C med molvärk i magen :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar