Akuten och sparkar.

I söndags bad jag Ex-Fru komma och passa Loppan medan jag åkte in till Danderyd. Efter ännu en natt med världens smärta i magen/ryggen var jag helt uppriven och säker på att Liten inte klarat sig. En helt fruktansvärt vidrig situation.

Jag hade tur, och det tog bara en och en halv timme innan jag fick komma in. Samma läkare som kollade upp mig efter MA:t konstaterade att vi setts förut. "Och nu kommer jag i samma ärende", tänkte jag. När hon tog fram UL-grejen stannade nästan tiden. Så fruktansvärt rädd för vad som skulle synas på skärmen.

Men där fanns, till skillnad från sist, en liten Loppa no 2 som låg typ upp och ned, vinkade och viftade på fötterna. Obeskrivlig lycka! Och allt var bra med hen! Vad det än var med smärtorna så är det inget som påverkar bebisen, sa läkaren.

Jag ringde Ex-Fru och mamma och störttjöt. Mamma grät också. När jag gick ut från sjukhuset var hela världen annorlunda. Liten är kvar och mår bra. Jag kanske visst får använda mina fina barnvagnar, och jag behöver inte berätta för Loppan att det inte blir nåt syskon. Det var vad jag oroade mig mest för. Hon är så himla glad, min Loppa. Över att hon ska få bli storasyster. Hon kramar och pussar magen, och pratar om Min Bebis. Att behöva berätta för henne att det inte blir nåt hade varit helt överjävligt.

Idag, i v 17, tror jag att jag på riktigt känt riktiga sparkar. Svaga, men ändå helt klart annorlunda från det där fladdret som jag ofta känner. Doff, doff, doff, doff.

Fantastiskt.

Jag är fortfarande rädd. RUL om knappt två veckor.

Jag har listat ut att smärtan såklart måste ha varit gallan. Har haft lite problem med det tidigare, när jag käkar för mkt grillat och/eller fläsk. Fattar inte att jag inte tänkt på det. Sen kom den där nästintill vita avföringen, och då fattade jag. Förklarar att det kom så hastigt, och gjorde så fruktansvärt ont. Nu passar jag mig för sånt som triggar, och hoppas på att slippa fler ggr.

Nu känner jag mig så innerligt tacksam, över min fina Loppa, och över den här lilla som finns i min mage. Det är verkligen två underverk.

Inte uvi.

Min husläkare ringde igår och berättade att jag inte har uvi. Fan också. Hoppades så på att skulle vara det, för att få en förklaring och slippa tänka på 100 andra både tänkbara och icke-tänkbara anledningar till den här skiten.

Igår: jag mådde helt klart bättre. Bättre innebär dock ett mående som var way worse än jag tidigare mått under graviditeten. Inga fler kräkningar, jag fick sova på natten bara jag fyllde på med Alvedon när den slutat verka. Fortsatt ont åt njurarna/ländryggen nämligen. På morgonen hade jag lite diarré, och kvällen innan hade jag lite feber. Mådde fortfarande illa och hade svårt att äta. Fick i mig lite kokt fisk och ris till lunch. Mailade bm på kvällen och berättade om den icke-existerande urinvägsinfektionen, hur jag mådde och undrade vad jag skulle göra.

Loppan kom till mig på eftermiddagen. En välsignelse att få hit det lilla livet, samtidigt som det var svårt att orka med. Men sånt där är det lika bra att öva på, för sånt kommer det att ingå mycket utav i livet framöver, om det nu bara går väl med den lille därinne. Och hursom så är Loppan alltid hopp om livet, och tvingar bort en del utav katastroftankarna. Glad att hon är här.

Idag: mår jag ännu lite bättre. Har sovit förjävligt. För alltså- jag har fortsatt skitont i ländryggen, speciellt när jag ligger ned. Jag försöker byta ställningar men hittar ingen som funkar. Och så är jag galet törstig. Och kissnödig. Måste upp och hämta mer vatten hela tiden, och konsekvensen av det blir ju att jag måste upp och kissa hela tiden. På det Loppans små fötter, som helst vill vara invirade runt mig. När jag flyttar bort dem så kommer de genast igen, som en värmesökande missil som behöver ett varmt mammaben eller en varm mammamidja. En nu icke-existerande sådan. För att hon ska kunna ligga som hon egentligen vill så måste jag ligga på min högra sida. Och det är helt omöjligt. Gör skitont i både magen och ryggen. Så har det varit ganska länge. Jag har hittills klarat mig genom att ligga på rygg när hon knorvar med sina fötter som mest, så att hon kan ha sina ben tvärs över mig. För att sedan vända mig på vänster sida vid tillfälle. Vänster sida är bästa alternativet. Nu har tyvärr ryggläge blivit helt omöjligt även det. Nu är det vänster sida som gäller, men även den gör ont efter ett kort tag. Och då har jag inget att byta med. Sen gör det bara ont. Funderar om det kan vara foglossning på G? Ex-Fru, som är sjuksköterska, trodde att det kunde vara gaser som tryckt mot njurarna när det gjorde sådär fasligt ont. För jag hade så fruktansvärt mycket gaser då också, så den hypotesen kan jag kanske köpa.

En matförgiftning/magsjuka inklusive onda gaser, i kombination med tillväxtspurt och begynnande foglossning?

Och alltså. Det är så satans svårt att veta. Dels vad fan som händer i kroppen. Jag har aldrig gjort det här förut. Jag vet inte vad som är normalt. Idag har jag för första gången känt molvärk runt livmodertrakten och hela magen är som öm. Jag vet inte om det är vanlig växtvärk. För magen har fanimej, trots mycket knapert matintag vuxit de senaste dagarna. Jag har ett band som jag mäter med. Det kan iofs också vara att magen är svullen efter kräkningarna. Jag vet inte om jag ska oroa mig eller om allt är som det ska. Och jag kan inte ta reda på om det är som det ska.

Fick svar från min bm imorse. Hon skrev att det ju låter som att jag drabbats av en maginfluensa. Att jag ska se om det blir bättre ändå under dagen, och om det blir det så var det antagligen så och då behöver jag inte gå vidare. Om det blir värre ska jag åka in till gynakuten direkt. Och det svaret lugnar inte mig. Endera är det inget farligt, eller så är det akut. Jaha. Ja värre blir det ju inte, det märker jag ju. Och det är ju bra. Jag mår ju bättre och bättre. Inga kräkningar, ingen feber, ingen diarré. Och det onda, det kan ju ha jättegravidnormala orsaker. Tillväxtspurt, ligament, foglossning. T ex. Antagligen är det så. Och om jag inte haft min tidigare MA-upplevelse så skulle jag köpa det.

Men då. Då hade jag ju skitont och mådde jätteilla under en enda natt. Sen mådde jag som vanligt i en och en halv vecka. Sen kom blodet. Så jag kan inte låta bli att tänka: tänk om nåt gick fel nyss. Och nu kommer några veckors lugn innan helvetet visar sig igen. Jag försöker att inte tänka så, men jag kan ibland inte låta bli. Det var iofs inte alls samma typ av smärta. Den satt mer runt livmodern, och hade ingen direkt koppling till magen och ryggen i övrigt.

Hursom. Det finns inget att söka akut för. Det verkar som att det enda jag kan göra är att vänta. Intala mig själv att allt är som det ska. I tre veckor till. Sen är det RUL.

Jag är så jävla rädd bara. Dels för min egen skull, men också för alla andra. Mest Loppan, som kör runt på de nya vagnarna, leker att dockan Gabriella är den nya lillasytern/brorsan, vill att vagnen och dockan ska stå inne i vårt sovrum och sova med oss och tycker att det ska bli jättespännande. På jobbet: jag vet inte hur jag skulle stå ut. Nu när så många vet.

Jag borde inte tänka sådär ens, men kan inte låta bli.

Jag är hemma från jobbet idag med. Måste få i mig lite mat innan jag kan gå och jobba. Blir kanske hemma imorrn med.

Usch vilken resa. Måtte Liten må bra. Jag skulle inte gnälla så om jag bara visste att hen mådde bra.

Hur...

... beskriva de senaste dagarna?

Helt upp och ned.

I lördags kom min kollega med bebisgrejjerna. Mycket mer än han sagt. Två fina barnvagnar, en spjälsäng plus madrass, en gåstol, ett skötbord, en bebisstol, en bilbarnstol. Allt för 1000 spänn, och det var fina grejjer. Jag är jättetacksam!

Jag blev helt uppfylld utav detta nya, åkte och hämtade Loppans gamla mjuka insats som passade perfekt till vagnarna och försökte lista ut alla finesser med vagnarna. Och när jag ändå var i det där bebisflödet så bestämde jag mig för att jag för första gången skulle våga kolla in ett par mammabyxor. Eftersom jag har lite svårt att knöka in magen i mina vanliga. Det är fult och obekvämt. Att ta på sig ett par mammabyxor var jätteskönt. Varmt, mjukt och gott om  plats. Slog till på två mammatröjor också, och kände mig inte längre bara fet, utan fin och gravid.

På söndagen åkte jag till andra sidan stan för att fika med en kompis och hennes lille son i Farsta C. Det var mycket trevligt, men här nånstans började det här helvetet som varit min natt och dag det här dygnet. Började som ett vagt illamående, och lite ont i ryggen. Utvecklades sedan till fruktansvärt ont runt njurarna och ett överjävligt illamående. Inatt har jag inte sovit en blund. Haft så himla ont i ryggen/njurarna, uppblåst som en boll och har kräkts som jag aldrig kräkts förut. Det fanns som inget stopp på hur mycket som kunde komma upp.

Jag blev jätterädd såklart. Vid tre inatt ringde jag Vårdguiden och undrade om jag borde åka in, med gråten i halsen. Hon jag pratade med tyckte dock inte att det var nödvändigt. Hon sa att jag ju gått såpass långt att risken för missfall inte var den första anledningen till smärtorna som hon kom att tänka på. Hon tyckte att det skulle kunna vara urinvägsinfektion, eller ligamentsmärtor eftersom tillväxten är så stor just nu. Hon föreslog att jag skulle ringa min bm på morgonen, och se till att få kolla om det är urinvägsinfektion. Jag mailade bm som ringde upp på morgonen. Hon tyckte egentligen att jag skulle åka in till akuten, men eftersom akuten inte tyckte det så blev det vårdcentralen. De skulle göra en odling och förhoppningsvis får jag svar imorrn. Jag hoppas innerligt att det är uvi.

Jag har gråtit mig igenom natten och halva dagen. Är så satans, inihelvetes rädd för att nåt gått fel med bebisen. Jag hamnar tillbaka i oktober och missfallet. Den hemska väntan, på att få veta om bebisen/fröet mår bra. Skräcken för ett negativt besked.

Efter mitt gråtmaraton och allt katastroftänk tvingade jag mig att tänka med huvudet och inte med känslorna. Efter googlande på nätet, som faktiskt tröstade mer än skrämde upp den här gången. Så insåg jag att det är himla vanligt med såna här upplevelser, och att det rätt sällan verkar vara kopplat till mf i v 16. Jag tänkte på ex-fru som led nåt fruktansvärt av njurbäckeninflammation. Hon blev inlagd och fick morfin för att smärtorna var överjävliga, medan Loppan simmade runt därinne och mådde fortsatt bra. Helt ovetandes om sin mammas lidande. Jag tänkte på systeryster som kräktes inälvorna ur sig och somnade i badet för att det var det enda stället där smärtorna blev uthärdliga, och ut kom en jättefrisk Alva. Jag försökte komma ihåg att chanserna att bebisen mår bra är större än risken att den inte gör det.

Fast jag är längst inuti fortsatt orolig. Skulle kunna göra vad som helst för ett UL, samtidigt som jag fattar att jag inte kan springa och göra såna vid varje orosmoment eller okänt symptom. Det går inte. Jag kanske måste försöka härda ut och lita på att det ska gå bra. För min egen skull.

Har haft telefon- och mailkontakt med bm hela dagen. Hon tycker att jag ska åka in om läget försämras det minsta. Och det har jag tänkt också. Nu skulle hon på kurs i två dagar men skulle kolla av sin mail med jämna mellanrum så att jag kunde berätta hur det går. Sånt gör mig varm i hjärtat, och det behöver det här hjärtat som känt sig outhärdligt ensamt och utelämnat när jag legat här själv och mått så skitdåligt. Tack och lov också för ex-fru, som kan ta Loppan några dagar extra. Jag hade inte orkat vara nån bra eller trygg mamma just nu. Ex-Fru kom också förbi med blåbärssoppa, mandelbiskvier och vaniljglass. Det enda jag fått i mig sen lunch igår. Har värmt mat och försökt äta, men det går inte. Apelsinjuice och banan har funkat också.

Det är ingen picknick att vara gravid. Det värsta är helt klart oron. Om jag bara visste att Liten har det bra- då skulle det vara lättare att härda ut. Om det inte skulle funka den här gången så vete fan om jag skulle orka göra om det här. De här första 16 veckorna har inneburit så sjukt mycket oro. Jag hanterar inte sånt så bra- Måtte jag få uppleva runt 40 fullgångna veckor den här gången!

Känslosam dag.

Det har det varit.

Först, när jag skulle köra till stationen för att sen ta tåget till Mama Mia. Så vips, i en rondell. Tappade jag styrförmågan och alla lampor lyste rött. I en rondell- det måste vara absolut sämsta stället att tappa styrförmågan på. Lyckades få bilen runt hela rondellen på nåt mirakulöst sätt, och när jag körde ur den så var styrförmågan tillbaka. På torsdag är det verkstadsdags. Nu måste de fanimej hitta vad felet är. Skitsamma (nå, inte riktigt) vad det kostar, vill bara ha en bil jag kan lita på.

När jag kom till stationen var jag så upptagen med att tänka på hur fan jag skulle lösa kommande vecka om jag inte kunde använda bilen. Och likadant på tåget in. Jag glömde nästan bort att jag skulle till barnmorskan.

Och det är ju fan, men så fort jag sitter ned med någon och allt fokus är på mig så blir jag så blödig. Gråten hamnar liksom per automatik i halsen. Medan jag kämpar för att det inte ska märkas så glömmer jag helt vad jag tänkt säga och fråga om. Jag fick ta en massa prover. Bm sa att risken att vi inte skulle höra nåt hjärtljud var väldigt stor, och vi bestämde oss för att inte lyssna. Sen berättade jag om all min oro, och började såklart gråta. Då gick bm ut och skulle kolla nåt, och kom tillbaka och sa att det fanns en ultraljudsbarnmorska som kunde låta mig få en snabb titt på Liten.

Jag är så väldigt tacksam för det. För att hon tar min oro på allvar. Och för att jag fick se Liten ligga där, inte så vild den här gången, men lite slött småsparkande med benen. Lilla Skrutt. Du lever. Tack och lov! Ultraljudsbarnmorskan påminde mig om att risken för att nåt ska gå fel nu är väldigt, väldigt liten. Och att jag inte ska låta oron ta över, utan tillåta mig tanken på att det ska komma en bebis. Och bm sa att de kommande veckorna och månaderna kommer att bli annorlunda. Att allt blir mer verkligt och påtagligt när magen blir större och större, och när sparkarna börjar komma. Den lilla blir mer verklig då. Den första oroliga, ogreppbara och overkliga tiden är slut.

Det kändes väldigt hoppfullt.  

Sen fick jag tid till RUL, den 8 maj. Om 3 och en halv vecka. Jag längtar! Och känner mig för stunden lättad. Kanske smyger sig oron på snart igen, men jag ska försöka hålla den borta. Nu känns det i alla fall mer OK att få hem barnvagnar och spjälsäng imorrn.

Vår samordnare på jobbet bad om tillåtelse att ta upp min kommande gravledighet på samordnarmöte igår, för att kunna diskutera vikariefrågan. Jag sa att det var OK. Idag berättade hon att alla redan visste att jag var gravid! De hade redan sett det och ingen var förvånad. Och jag som trott att jag dolt det ganska bra!

Nu är jag fruktansvärt trött och ska lägga mig.

Liten paus, och full fart samtidigt.

De senaste två veckorna har livet sprungit. Det märks att det är vår. Ungarna på gården har tinat upp, och förra veckan när Loppan var här bestod hela min värld av ungar :o) Från sex månader till 11 år. Dygnet runt. Nu börjar den här tiden när matinköpen inte kan planeras för två. Minst en matgäst vid varje mål blev det! Det är härligt. Loppan var jätteglad. Jag omvärderade mina planer på att flytta mer centralt. Det är fanimej värt nedkörningar i diket när vår kringelkrokiga väg blir alltför isig, det är värt bilberoendet och svårigheten för besökare att komma till oss. Den här årstiden i alla fall! För Loppan springer mellan husen, känner sig trygg med så många vuxna och har så många kompisar. När Liten kommer så kommer jag inte behöva anstränga mig för att Loppan ska få leka. Kompisarna finns i dörrarna bredvid, mittemot och snett över.

Loppan har förresten meddelat alla grannar och hela dagis om det väntade lillasyskonet. Så nu vet alla. Förra veckan kom alla grannar och grattade, och sa att de ju finns här om jag behöver hjälp. En utav dem sa att det här, det fixar vi tillsammans! Och då känns det fint i hjärtat, som ibland undrar hur det ska gå med mitt ganska lilla sociala skyddsnät. Som kanske inte är så litet som jag tror.

Livet har rusat på jobbet också. Kurstillfällen och möten i massor. Jag har berättat för min chef, och mina kollegor upplyste mig om att vår vikarie, som då vickade hos oss på heltid, fick havandeskapspenning (fast nu heter d visst inte det längre) två månader innan beräknat datum. Man bedömde att min arbetsplats varken är säker eller lämplig för en höggravid kvinna. Det förekommer en del hot och våld hos oss nämligen, och många klienter är oberäkneliga. Så jag kommer också att ansöka om det. Det hade jag inte tänkt på själv, men när jag läste intyget som vår vikarie fått till hennes ansökan så kom jag också på att jag självklart inte ska vara där mot slutet. Så vi får se hur det går. Isf skulle jag sluta jobba redan i början på augusti, direkt efter semestern! Vore helt underbart!

En annan bra grej är att jag på lördag får hemleverans av duo-barnvagn, sittvagn och spjälsäng. Allt för 1000 spänn. Min kollegas syster hade massa bebisgrejer, och min kollega kommer över med dem. Allt för 1000 kr. Jag hade räknat med minst 2000 bara för en begagnad duovagn, och att slippa lusläsa Blocket och kanske åka till andra sidan stan för att hämta upp grejjer är guld bara det.

Annars hade jag egentligen inte tänkt våga köpa det än. Men när erbjudandet kom så kunde jag ju inte tacka nej.

För rädd är jag fortfarande. Emellanåt livrädd. För hur den lille har det därinne. Mailade min barnmorska i veckan och frågade om jag kan få lyssna efter hjärtat när jag ska dit imorgon, trots att det är för tidigt egentligen. Hon svarade att vi kan försöka, men att risken är att inget hörs och att det då gör mig mer orolig. Jag skulle fundera tills imorrn på ifall jag tycker att det är värt det. Och jag har funderat och funderat, och tror att jag kommit fram till att jag nog inte kan bli mer orolig och att det det är värt att prova. Chansen att jag får höra ett hjärtljud väger tyngre än risken att inte får göra det.

Emellanåt kan jag vara bara glad, och emellanåt kan jag lita på att det kommer hålla. Andra stunder går det inte alls. Undrar om det hade gjort skillnad ifall jag träffat en kurator efter MA:t. Om jag hade bearbetat det bättre. För shit vad det ligger där och spökar. Känslan av att jag inte kan lita på att min kropp säger ifrån om nåt är fel. En tjej på kursen som jag varit på idag är också gravid. Hon är en vecka före mig. Och hon berättar helt okomplicerat och självklart att hon är gravid och kommer vara föräldraledig i höst. Vilken skillnad från mig, som inte ser det som självklart alls att framtiden ser sån ut. Fast nånstans så tror jag nog det jag med, eller hoppas innerligt i alla fall. Men jag vågar inte prata om det med folk, utav rädsla att det ska försvinna. Men det kommer kanske. Ett större lugn. Jag hoppas det.

Jag mår inte illa längre. Matlusten är det dock sådär med. Jag är sällan sugen på nåt. Käkar ändå såklart, och är noga med att äta bra för att Lilla ska få allt hen behöver. Men ätandet är inte njutningsfullt. Jag som tänkt mig att jag skulle vilja käka jämt. Fast det kanske kommer det med. När Lilla blivit större och kräver mer.

Magen växer. Sen förra veckan fotar jag magen varje vecka. När jag jämför förra veckan med den här så ser jag att den vuxit. Kan ju bero på hur jag fotat, men kul ändå! Jag får sätta en gummisnodd i min mina jeans för att kunna knäppa. I mina stora tröjor ser jag bara fet ut, och i de som sitter lite tightare syns det tydligt att jag är gravid. Så på jobbet går jag mest runt och ser fet ut, eftersom jag gärna skulle dölja det för klienter ett tag till. Hemma kan jag ha de tröjor som sitter åt lite mer, och då känner jag mig mest stolt och glad över magen! Jag borde nog släppa på den där rädslan för att folk kan se snart, så skulle jag kunna gå runt på jobbet och känna mig glad och stolt istället för bara fet! Kanske till och med unna mig lite nya kläder. Det kommer jag att behöva göra snart ändå. Men samma där- vill som känna mig mer säker på att Lilla är alive and kicki´n innan jag gör det. Har förresten känt som bubblor i magen de senaste dagarna. Jag tror inte att det är tarmarna, känns annorlunda. Undrar om det är förstadiet till sparkar. Hoppas på det!

Summa summarum: jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jättejätteglad och jättejätteorolig. Hoppas på att morgondagen ska göra mig lugnare.