Hur...

... beskriva de senaste dagarna?

Helt upp och ned.

I lördags kom min kollega med bebisgrejjerna. Mycket mer än han sagt. Två fina barnvagnar, en spjälsäng plus madrass, en gåstol, ett skötbord, en bebisstol, en bilbarnstol. Allt för 1000 spänn, och det var fina grejjer. Jag är jättetacksam!

Jag blev helt uppfylld utav detta nya, åkte och hämtade Loppans gamla mjuka insats som passade perfekt till vagnarna och försökte lista ut alla finesser med vagnarna. Och när jag ändå var i det där bebisflödet så bestämde jag mig för att jag för första gången skulle våga kolla in ett par mammabyxor. Eftersom jag har lite svårt att knöka in magen i mina vanliga. Det är fult och obekvämt. Att ta på sig ett par mammabyxor var jätteskönt. Varmt, mjukt och gott om  plats. Slog till på två mammatröjor också, och kände mig inte längre bara fet, utan fin och gravid.

På söndagen åkte jag till andra sidan stan för att fika med en kompis och hennes lille son i Farsta C. Det var mycket trevligt, men här nånstans började det här helvetet som varit min natt och dag det här dygnet. Började som ett vagt illamående, och lite ont i ryggen. Utvecklades sedan till fruktansvärt ont runt njurarna och ett överjävligt illamående. Inatt har jag inte sovit en blund. Haft så himla ont i ryggen/njurarna, uppblåst som en boll och har kräkts som jag aldrig kräkts förut. Det fanns som inget stopp på hur mycket som kunde komma upp.

Jag blev jätterädd såklart. Vid tre inatt ringde jag Vårdguiden och undrade om jag borde åka in, med gråten i halsen. Hon jag pratade med tyckte dock inte att det var nödvändigt. Hon sa att jag ju gått såpass långt att risken för missfall inte var den första anledningen till smärtorna som hon kom att tänka på. Hon tyckte att det skulle kunna vara urinvägsinfektion, eller ligamentsmärtor eftersom tillväxten är så stor just nu. Hon föreslog att jag skulle ringa min bm på morgonen, och se till att få kolla om det är urinvägsinfektion. Jag mailade bm som ringde upp på morgonen. Hon tyckte egentligen att jag skulle åka in till akuten, men eftersom akuten inte tyckte det så blev det vårdcentralen. De skulle göra en odling och förhoppningsvis får jag svar imorrn. Jag hoppas innerligt att det är uvi.

Jag har gråtit mig igenom natten och halva dagen. Är så satans, inihelvetes rädd för att nåt gått fel med bebisen. Jag hamnar tillbaka i oktober och missfallet. Den hemska väntan, på att få veta om bebisen/fröet mår bra. Skräcken för ett negativt besked.

Efter mitt gråtmaraton och allt katastroftänk tvingade jag mig att tänka med huvudet och inte med känslorna. Efter googlande på nätet, som faktiskt tröstade mer än skrämde upp den här gången. Så insåg jag att det är himla vanligt med såna här upplevelser, och att det rätt sällan verkar vara kopplat till mf i v 16. Jag tänkte på ex-fru som led nåt fruktansvärt av njurbäckeninflammation. Hon blev inlagd och fick morfin för att smärtorna var överjävliga, medan Loppan simmade runt därinne och mådde fortsatt bra. Helt ovetandes om sin mammas lidande. Jag tänkte på systeryster som kräktes inälvorna ur sig och somnade i badet för att det var det enda stället där smärtorna blev uthärdliga, och ut kom en jättefrisk Alva. Jag försökte komma ihåg att chanserna att bebisen mår bra är större än risken att den inte gör det.

Fast jag är längst inuti fortsatt orolig. Skulle kunna göra vad som helst för ett UL, samtidigt som jag fattar att jag inte kan springa och göra såna vid varje orosmoment eller okänt symptom. Det går inte. Jag kanske måste försöka härda ut och lita på att det ska gå bra. För min egen skull.

Har haft telefon- och mailkontakt med bm hela dagen. Hon tycker att jag ska åka in om läget försämras det minsta. Och det har jag tänkt också. Nu skulle hon på kurs i två dagar men skulle kolla av sin mail med jämna mellanrum så att jag kunde berätta hur det går. Sånt gör mig varm i hjärtat, och det behöver det här hjärtat som känt sig outhärdligt ensamt och utelämnat när jag legat här själv och mått så skitdåligt. Tack och lov också för ex-fru, som kan ta Loppan några dagar extra. Jag hade inte orkat vara nån bra eller trygg mamma just nu. Ex-Fru kom också förbi med blåbärssoppa, mandelbiskvier och vaniljglass. Det enda jag fått i mig sen lunch igår. Har värmt mat och försökt äta, men det går inte. Apelsinjuice och banan har funkat också.

Det är ingen picknick att vara gravid. Det värsta är helt klart oron. Om jag bara visste att Liten har det bra- då skulle det vara lättare att härda ut. Om det inte skulle funka den här gången så vete fan om jag skulle orka göra om det här. De här första 16 veckorna har inneburit så sjukt mycket oro. Jag hanterar inte sånt så bra- Måtte jag få uppleva runt 40 fullgångna veckor den här gången!