Känslosam dag.

Det har det varit.

Först, när jag skulle köra till stationen för att sen ta tåget till Mama Mia. Så vips, i en rondell. Tappade jag styrförmågan och alla lampor lyste rött. I en rondell- det måste vara absolut sämsta stället att tappa styrförmågan på. Lyckades få bilen runt hela rondellen på nåt mirakulöst sätt, och när jag körde ur den så var styrförmågan tillbaka. På torsdag är det verkstadsdags. Nu måste de fanimej hitta vad felet är. Skitsamma (nå, inte riktigt) vad det kostar, vill bara ha en bil jag kan lita på.

När jag kom till stationen var jag så upptagen med att tänka på hur fan jag skulle lösa kommande vecka om jag inte kunde använda bilen. Och likadant på tåget in. Jag glömde nästan bort att jag skulle till barnmorskan.

Och det är ju fan, men så fort jag sitter ned med någon och allt fokus är på mig så blir jag så blödig. Gråten hamnar liksom per automatik i halsen. Medan jag kämpar för att det inte ska märkas så glömmer jag helt vad jag tänkt säga och fråga om. Jag fick ta en massa prover. Bm sa att risken att vi inte skulle höra nåt hjärtljud var väldigt stor, och vi bestämde oss för att inte lyssna. Sen berättade jag om all min oro, och började såklart gråta. Då gick bm ut och skulle kolla nåt, och kom tillbaka och sa att det fanns en ultraljudsbarnmorska som kunde låta mig få en snabb titt på Liten.

Jag är så väldigt tacksam för det. För att hon tar min oro på allvar. Och för att jag fick se Liten ligga där, inte så vild den här gången, men lite slött småsparkande med benen. Lilla Skrutt. Du lever. Tack och lov! Ultraljudsbarnmorskan påminde mig om att risken för att nåt ska gå fel nu är väldigt, väldigt liten. Och att jag inte ska låta oron ta över, utan tillåta mig tanken på att det ska komma en bebis. Och bm sa att de kommande veckorna och månaderna kommer att bli annorlunda. Att allt blir mer verkligt och påtagligt när magen blir större och större, och när sparkarna börjar komma. Den lilla blir mer verklig då. Den första oroliga, ogreppbara och overkliga tiden är slut.

Det kändes väldigt hoppfullt.  

Sen fick jag tid till RUL, den 8 maj. Om 3 och en halv vecka. Jag längtar! Och känner mig för stunden lättad. Kanske smyger sig oron på snart igen, men jag ska försöka hålla den borta. Nu känns det i alla fall mer OK att få hem barnvagnar och spjälsäng imorrn.

Vår samordnare på jobbet bad om tillåtelse att ta upp min kommande gravledighet på samordnarmöte igår, för att kunna diskutera vikariefrågan. Jag sa att det var OK. Idag berättade hon att alla redan visste att jag var gravid! De hade redan sett det och ingen var förvånad. Och jag som trott att jag dolt det ganska bra!

Nu är jag fruktansvärt trött och ska lägga mig.