Min husläkare ringde igår och berättade att jag inte har uvi. Fan också. Hoppades så på att skulle vara det, för att få en förklaring och slippa tänka på 100 andra både tänkbara och icke-tänkbara anledningar till den här skiten.
Igår: jag mådde helt klart bättre. Bättre innebär dock ett mående som var way worse än jag tidigare mått under graviditeten. Inga fler kräkningar, jag fick sova på natten bara jag fyllde på med Alvedon när den slutat verka. Fortsatt ont åt njurarna/ländryggen nämligen. På morgonen hade jag lite diarré, och kvällen innan hade jag lite feber. Mådde fortfarande illa och hade svårt att äta. Fick i mig lite kokt fisk och ris till lunch. Mailade bm på kvällen och berättade om den icke-existerande urinvägsinfektionen, hur jag mådde och undrade vad jag skulle göra.
Loppan kom till mig på eftermiddagen. En välsignelse att få hit det lilla livet, samtidigt som det var svårt att orka med. Men sånt där är det lika bra att öva på, för sånt kommer det att ingå mycket utav i livet framöver, om det nu bara går väl med den lille därinne. Och hursom så är Loppan alltid hopp om livet, och tvingar bort en del utav katastroftankarna. Glad att hon är här.
Idag: mår jag ännu lite bättre. Har sovit förjävligt. För alltså- jag har fortsatt skitont i ländryggen, speciellt när jag ligger ned. Jag försöker byta ställningar men hittar ingen som funkar. Och så är jag galet törstig. Och kissnödig. Måste upp och hämta mer vatten hela tiden, och konsekvensen av det blir ju att jag måste upp och kissa hela tiden. På det Loppans små fötter, som helst vill vara invirade runt mig. När jag flyttar bort dem så kommer de genast igen, som en värmesökande missil som behöver ett varmt mammaben eller en varm mammamidja. En nu icke-existerande sådan. För att hon ska kunna ligga som hon egentligen vill så måste jag ligga på min högra sida. Och det är helt omöjligt. Gör skitont i både magen och ryggen. Så har det varit ganska länge. Jag har hittills klarat mig genom att ligga på rygg när hon knorvar med sina fötter som mest, så att hon kan ha sina ben tvärs över mig. För att sedan vända mig på vänster sida vid tillfälle. Vänster sida är bästa alternativet. Nu har tyvärr ryggläge blivit helt omöjligt även det. Nu är det vänster sida som gäller, men även den gör ont efter ett kort tag. Och då har jag inget att byta med. Sen gör det bara ont. Funderar om det kan vara foglossning på G? Ex-Fru, som är sjuksköterska, trodde att det kunde vara gaser som tryckt mot njurarna när det gjorde sådär fasligt ont. För jag hade så fruktansvärt mycket gaser då också, så den hypotesen kan jag kanske köpa.
En matförgiftning/magsjuka inklusive onda gaser, i kombination med tillväxtspurt och begynnande foglossning?
Och alltså. Det är så satans svårt att veta. Dels vad fan som händer i kroppen. Jag har aldrig gjort det här förut. Jag vet inte vad som är normalt. Idag har jag för första gången känt molvärk runt livmodertrakten och hela magen är som öm. Jag vet inte om det är vanlig växtvärk. För magen har fanimej, trots mycket knapert matintag vuxit de senaste dagarna. Jag har ett band som jag mäter med. Det kan iofs också vara att magen är svullen efter kräkningarna. Jag vet inte om jag ska oroa mig eller om allt är som det ska. Och jag kan inte ta reda på om det är som det ska.
Fick svar från min bm imorse. Hon skrev att det ju låter som att jag drabbats av en maginfluensa. Att jag ska se om det blir bättre ändå under dagen, och om det blir det så var det antagligen så och då behöver jag inte gå vidare. Om det blir värre ska jag åka in till gynakuten direkt. Och det svaret lugnar inte mig. Endera är det inget farligt, eller så är det akut. Jaha. Ja värre blir det ju inte, det märker jag ju. Och det är ju bra. Jag mår ju bättre och bättre. Inga kräkningar, ingen feber, ingen diarré. Och det onda, det kan ju ha jättegravidnormala orsaker. Tillväxtspurt, ligament, foglossning. T ex. Antagligen är det så. Och om jag inte haft min tidigare MA-upplevelse så skulle jag köpa det.
Men då. Då hade jag ju skitont och mådde jätteilla under en enda natt. Sen mådde jag som vanligt i en och en halv vecka. Sen kom blodet. Så jag kan inte låta bli att tänka: tänk om nåt gick fel nyss. Och nu kommer några veckors lugn innan helvetet visar sig igen. Jag försöker att inte tänka så, men jag kan ibland inte låta bli. Det var iofs inte alls samma typ av smärta. Den satt mer runt livmodern, och hade ingen direkt koppling till magen och ryggen i övrigt.
Hursom. Det finns inget att söka akut för. Det verkar som att det enda jag kan göra är att vänta. Intala mig själv att allt är som det ska. I tre veckor till. Sen är det RUL.
Jag är så jävla rädd bara. Dels för min egen skull, men också för alla andra. Mest Loppan, som kör runt på de nya vagnarna, leker att dockan Gabriella är den nya lillasytern/brorsan, vill att vagnen och dockan ska stå inne i vårt sovrum och sova med oss och tycker att det ska bli jättespännande. På jobbet: jag vet inte hur jag skulle stå ut. Nu när så många vet.
Jag borde inte tänka sådär ens, men kan inte låta bli.
Jag är hemma från jobbet idag med. Måste få i mig lite mat innan jag kan gå och jobba. Blir kanske hemma imorrn med.
Usch vilken resa. Måtte Liten må bra. Jag skulle inte gnälla så om jag bara visste att hen mådde bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar