Akuten och sparkar.

I söndags bad jag Ex-Fru komma och passa Loppan medan jag åkte in till Danderyd. Efter ännu en natt med världens smärta i magen/ryggen var jag helt uppriven och säker på att Liten inte klarat sig. En helt fruktansvärt vidrig situation.

Jag hade tur, och det tog bara en och en halv timme innan jag fick komma in. Samma läkare som kollade upp mig efter MA:t konstaterade att vi setts förut. "Och nu kommer jag i samma ärende", tänkte jag. När hon tog fram UL-grejen stannade nästan tiden. Så fruktansvärt rädd för vad som skulle synas på skärmen.

Men där fanns, till skillnad från sist, en liten Loppa no 2 som låg typ upp och ned, vinkade och viftade på fötterna. Obeskrivlig lycka! Och allt var bra med hen! Vad det än var med smärtorna så är det inget som påverkar bebisen, sa läkaren.

Jag ringde Ex-Fru och mamma och störttjöt. Mamma grät också. När jag gick ut från sjukhuset var hela världen annorlunda. Liten är kvar och mår bra. Jag kanske visst får använda mina fina barnvagnar, och jag behöver inte berätta för Loppan att det inte blir nåt syskon. Det var vad jag oroade mig mest för. Hon är så himla glad, min Loppa. Över att hon ska få bli storasyster. Hon kramar och pussar magen, och pratar om Min Bebis. Att behöva berätta för henne att det inte blir nåt hade varit helt överjävligt.

Idag, i v 17, tror jag att jag på riktigt känt riktiga sparkar. Svaga, men ändå helt klart annorlunda från det där fladdret som jag ofta känner. Doff, doff, doff, doff.

Fantastiskt.

Jag är fortfarande rädd. RUL om knappt två veckor.

Jag har listat ut att smärtan såklart måste ha varit gallan. Har haft lite problem med det tidigare, när jag käkar för mkt grillat och/eller fläsk. Fattar inte att jag inte tänkt på det. Sen kom den där nästintill vita avföringen, och då fattade jag. Förklarar att det kom så hastigt, och gjorde så fruktansvärt ont. Nu passar jag mig för sånt som triggar, och hoppas på att slippa fler ggr.

Nu känner jag mig så innerligt tacksam, över min fina Loppa, och över den här lilla som finns i min mage. Det är verkligen två underverk.