De senaste två veckorna har livet sprungit. Det märks att det är vår. Ungarna på gården har tinat upp, och förra veckan när Loppan var här bestod hela min värld av ungar :o) Från sex månader till 11 år. Dygnet runt. Nu börjar den här tiden när matinköpen inte kan planeras för två. Minst en matgäst vid varje mål blev det! Det är härligt. Loppan var jätteglad. Jag omvärderade mina planer på att flytta mer centralt. Det är fanimej värt nedkörningar i diket när vår kringelkrokiga väg blir alltför isig, det är värt bilberoendet och svårigheten för besökare att komma till oss. Den här årstiden i alla fall! För Loppan springer mellan husen, känner sig trygg med så många vuxna och har så många kompisar. När Liten kommer så kommer jag inte behöva anstränga mig för att Loppan ska få leka. Kompisarna finns i dörrarna bredvid, mittemot och snett över.
Loppan har förresten meddelat alla grannar och hela dagis om det väntade lillasyskonet. Så nu vet alla. Förra veckan kom alla grannar och grattade, och sa att de ju finns här om jag behöver hjälp. En utav dem sa att det här, det fixar vi tillsammans! Och då känns det fint i hjärtat, som ibland undrar hur det ska gå med mitt ganska lilla sociala skyddsnät. Som kanske inte är så litet som jag tror.
Livet har rusat på jobbet också. Kurstillfällen och möten i massor. Jag har berättat för min chef, och mina kollegor upplyste mig om att vår vikarie, som då vickade hos oss på heltid, fick havandeskapspenning (fast nu heter d visst inte det längre) två månader innan beräknat datum. Man bedömde att min arbetsplats varken är säker eller lämplig för en höggravid kvinna. Det förekommer en del hot och våld hos oss nämligen, och många klienter är oberäkneliga. Så jag kommer också att ansöka om det. Det hade jag inte tänkt på själv, men när jag läste intyget som vår vikarie fått till hennes ansökan så kom jag också på att jag självklart inte ska vara där mot slutet. Så vi får se hur det går. Isf skulle jag sluta jobba redan i början på augusti, direkt efter semestern! Vore helt underbart!
En annan bra grej är att jag på lördag får hemleverans av duo-barnvagn, sittvagn och spjälsäng. Allt för 1000 spänn. Min kollegas syster hade massa bebisgrejer, och min kollega kommer över med dem. Allt för 1000 kr. Jag hade räknat med minst 2000 bara för en begagnad duovagn, och att slippa lusläsa Blocket och kanske åka till andra sidan stan för att hämta upp grejjer är guld bara det.
Annars hade jag egentligen inte tänkt våga köpa det än. Men när erbjudandet kom så kunde jag ju inte tacka nej.
För rädd är jag fortfarande. Emellanåt livrädd. För hur den lille har det därinne. Mailade min barnmorska i veckan och frågade om jag kan få lyssna efter hjärtat när jag ska dit imorgon, trots att det är för tidigt egentligen. Hon svarade att vi kan försöka, men att risken är att inget hörs och att det då gör mig mer orolig. Jag skulle fundera tills imorrn på ifall jag tycker att det är värt det. Och jag har funderat och funderat, och tror att jag kommit fram till att jag nog inte kan bli mer orolig och att det det är värt att prova. Chansen att jag får höra ett hjärtljud väger tyngre än risken att inte får göra det.
Emellanåt kan jag vara bara glad, och emellanåt kan jag lita på att det kommer hålla. Andra stunder går det inte alls. Undrar om det hade gjort skillnad ifall jag träffat en kurator efter MA:t. Om jag hade bearbetat det bättre. För shit vad det ligger där och spökar. Känslan av att jag inte kan lita på att min kropp säger ifrån om nåt är fel. En tjej på kursen som jag varit på idag är också gravid. Hon är en vecka före mig. Och hon berättar helt okomplicerat och självklart att hon är gravid och kommer vara föräldraledig i höst. Vilken skillnad från mig, som inte ser det som självklart alls att framtiden ser sån ut. Fast nånstans så tror jag nog det jag med, eller hoppas innerligt i alla fall. Men jag vågar inte prata om det med folk, utav rädsla att det ska försvinna. Men det kommer kanske. Ett större lugn. Jag hoppas det.
Jag mår inte illa längre. Matlusten är det dock sådär med. Jag är sällan sugen på nåt. Käkar ändå såklart, och är noga med att äta bra för att Lilla ska få allt hen behöver. Men ätandet är inte njutningsfullt. Jag som tänkt mig att jag skulle vilja käka jämt. Fast det kanske kommer det med. När Lilla blivit större och kräver mer.
Magen växer. Sen förra veckan fotar jag magen varje vecka. När jag jämför förra veckan med den här så ser jag att den vuxit. Kan ju bero på hur jag fotat, men kul ändå! Jag får sätta en gummisnodd i min mina jeans för att kunna knäppa. I mina stora tröjor ser jag bara fet ut, och i de som sitter lite tightare syns det tydligt att jag är gravid. Så på jobbet går jag mest runt och ser fet ut, eftersom jag gärna skulle dölja det för klienter ett tag till. Hemma kan jag ha de tröjor som sitter åt lite mer, och då känner jag mig mest stolt och glad över magen! Jag borde nog släppa på den där rädslan för att folk kan se snart, så skulle jag kunna gå runt på jobbet och känna mig glad och stolt istället för bara fet! Kanske till och med unna mig lite nya kläder. Det kommer jag att behöva göra snart ändå. Men samma där- vill som känna mig mer säker på att Lilla är alive and kicki´n innan jag gör det. Har förresten känt som bubblor i magen de senaste dagarna. Jag tror inte att det är tarmarna, känns annorlunda. Undrar om det är förstadiet till sparkar. Hoppas på det!
Summa summarum: jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jättejätteglad och jättejätteorolig. Hoppas på att morgondagen ska göra mig lugnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar