Tjohoo!

På tåget på väg hem. Såhär var d:

CD 15. Jag var helt inställd på att det inte skulle bli nån äl förrän tidigast CD 18. Jag hade testat med Testlagrets test under några dagar, och skulle börja m CB idag. Igårkväll: negativt med Testlagrets test. Inte minsta spår av ett andra streck. Så imorse. Två streck. Det andra hyffsat svagt, så jag tänkte att det var nåt på G, men att det inte var positivt än. Så jag gjorde ett CB-test också och förväntade mig den där ringen som jag såg mig så less på sist, när den glada gubben aldrig kom.

Men nu.

Nu var den rackaren där, bara så. På en gång. Jag hade ju önskat mig den där ringen. För nu visste jag ju inte riktigt när det slagit om, och började tvivla på Testlagret-testens riktighet. Tänk om det varit positivt redan igårkväll? El tidigare? Dessutom innebar det, om jag skulle satsa på att åka, att jag hade en timme på mig att göra mig iordning, boka biljetter, väcka Exfru och få hit henne och få upp Loppan, ge välling, klä henne och få ExFru och Loppan att köra mig till Arlanda. Lördagar är den sämsta tänkbara dagen ur flygavgångsaspekt. Jag ringde Exfru som tyckte att jag skulle skita i det, eftersom jag inte ens visste om det faktiskt var rätt tid. Jag ringde och väckte mamma som tyckte go for it.

Och så blev det på nåt vis så att jag, medan Loppan som vaknat åt välling lyckades boka biljett och raffsa ned några saker i en väska. Sist hade jag ju en väska packad hela tiden. Nu var inget förberett.

Loppan flippade ur när Exfru kommit och hon fattade att de skulle skjutsa mig till FLYGPLATSEN. Hon som tjatat om att få flyga flygplan så länge, och nu skulle JAG flyga själv. Utan henne. Totalt sammanbrott. Vi insåg att det skulle bli helt omöjligt att få på henne kläder och komma iväg i tid. Jag hade inte heller nåt bra svar till henne om varför jag behövde åka. Det är jag så ledsen över. Jag var inte förberedd på att behöva berätta för henne. Har inte velat berätta om bebisplanerna, för att hon inte ska behöva bli besviken om det inte funkar. Så nu blev det bara så att jag sa att jag skulle till en doktor i Danmark. Pucko-jag! Bad sedan ExFru förklara att det är en doktor som ska kolla om hon kan hjälpa mig att stoppa in ett bebisfrö i magen. Annars kan ju lilla tro att jag är sjuk, men mitt i all stress lyckades jag inte hantera det där så bra.

Nå. Jag tog mig på egen hand till Arlanda och flög till Köpenhamn med en klump i magen, en känsla av att ha fattat fel beslut och att mitt projekt ställer till det för alla. Så kom jag till lugnet på Storkkliniken, och Mia som sa att jag var där i helt rätt tid, med en kropp som var jätteredo. Och då. En sån där stund av riktig lycka. Jag gjorde det, trots allt! Bebisdrömmen är starkare än logistikproblem, missfall och krångel. Och jag tog mig iväg, igen.

Jag låg och myste, nedbäddad med tända ljus. För att man kan. Försöka göra verklighet av sina drömmar Och oavsett om det lyckas eller inte så är handlingskraften och friheten i det ett mål i sig.

Nu dödstrött på tåget, på väg från ett regnigt och julpyntat Köpenhamn, proppfyllt med julhandlande människor. Den staden kommer alltid ha en speciell plats på min livskarta.