Idag skulle jag bara vara hemma och fixa, hade jag tänkt. Det tyckte jag att jag behövde. Och fixat har jag gjort. Det är bara det att jag så lätt lägger i femman och kör tills jag stupar. Idag blev det precis så. För det är ofta så mycket som behöver fixas. Mat ska lagas, hem ska städas, kläder ska tvättas och strykas, blommor vattnas, promenader promeneras, bil städas, bröd bakas etc etc. Och jag kan liksom inte göra en grej, eller två.
Nu är jag alltså dödstrött.
Och så såg jag just på nyheterna att det ska snöa hela veckan. Usch. Egentligen älskar jag snön. Så jobbigt bara med den där stressen- ska jag hinna hem innan dagis stänger eller inte? Eftersom det sällan flyter med kommunikationerna vid vinterväder.
Fy vad jag är negativ just nu. Känner mig deppig och trött. Hatar att vara på det här humöret. Blir ingen glad av, och ändå lyckas jag inte riktigt vända det. Livet känns svårt just nu. På flera områden. Orolig för flera människor i min närmaste närhet, och det påverkar mig jättemycket. Extremt lättstressad, speciellt när det gäller jobbet. Det är lite mycket just nu. Eller så är det jämt såhär mycket, det kanske bara är jag som har sämre förmåga att hantera det för tillfället. Och så känner jag mig ensam.
Nå. Jag har iallafall bakat jättegoda mandelmasse-överdoserade saffransbullar . Jag gick en jätteskön tvåtimmarspromenad i morgonkylan. Sådär bitig kyla, som gjorde att mina kinder och lår var helt knallröda när jag kom hem. Härligt!
Jag försöker att inte vara så fokuserad på ägglossning. Det går bättre än förra gången, men visst tänker jag på det. CD 9 idag. I bästa, bästa fall skulle det kunna bli äl mot slutet av veckan. Det tror jag inte, tror mer på mitten av nästa, men det skulle kunna ske redan den här veckan. Jag vet inte vad jag ska tänka om det.Vet inte vad jag känner inför det. Det känns overkligt, långt borta. Ovisst och osäkert. Jag känner ingen jättelust att börja testa- inte som förra gången. Jag vet inte hur mycket inseminationsplanerna har att göra med min depp. Eller missfallet för den delen. Att tänka på nästa försök både dränerar mig och ger mig hopp samtidigt. Konstigt.
Jag vet inte. Vill mest bara gå och lägga mig.
Så det ska jag göra efter Solsidan.
Vilket upplyftande inlägg ;o) Men det är precis såhär det är just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar