Oro.

Jag hade bestämt mig för att leva på som vanligt. Inte nojja över att jag stressar, inte vilar tillräckligt, rör mig för mycket, lyfter Loppan. För att det inte går att få till en vardag utan ett visst mått av stress. För att jag ibland måste bära en ganska tung femåring. Och för att de ju sa på Stork: Lev som vanligt. Men det kanske är onödigt att springa några maraton. Så då lade jag ned mina dagliga 4 mils cykelturer. Borde räcka så med möjlig graviditetsanpassning. Jag blir ändå orolig nu. Jag och Loppan var på middag hos mina nygifta kompisar igår. De bor en bra bit söder om stan, vi bor långt norrut. Lång resa alltså, vi var hemma jättesent och flera ggr fick jag ta Loppan i famnen och rusa, för att hinna med nästa tåg vid tågbytena. Det var riktigt tungt. Och nu nojjar jag över att jag förstörde nåt. Att ett eventuellt befruktat ägg som är på väg att fästa blev stört av tyngden, stressen och farten. Jag vet att jag inte kan hålla på att tänka såhär. Då blir jag knäpp.Och jag kan ju inte ligga i soffan i två veckor och bara vänta. Men jag nojjar ändå. I övrigt vet jag inte vad som känns. I måndags när jag var på kurs så kände jag det där kolsyrebubblet i magen som jag kände sist. I land tycker jag att jag känner av livmodern mycket. Att det spänner och moler. Andra gånger är jag helt säker på att det inte fungerat. Att inget känns. Så kan vara hursomhelst med den saken. 5 dgr har gått. Dag 12 tänker jag ev tjuvtesta.