Det är nog dels hormoner. De måste nämligen spela nån roll i den här vemodiga sinnesstämningen som jag befinner mig i. Vemodig, lite ledsen och emellanåt SJUKT stressad. Sen är det nog dels den här vanliga Utan-Loppan-Helgsdeppigheten. Blandad med lite ångest över otillräcklighet och över hur det ska gå att vara ensam tvåbarnsmamma utan att Loppan känner sig försummad.
Jag har haft en föräldraledig dag med Loppan idag, och har varit hos Ex-Fru och hängt med henne där medan Ex-Fru jobbat. Stängt på dagis, nämligen. Ibland tycker jag att det är lite svårt att vara hos Ex-Fru. Vår fd gemensamma bostad. Att ta hand om Loppan där är förenat med minnen från när jag alltid tog hand om Loppan där, när vi levde ihop alla. I mitt hem har jag och Loppan egna rutiner och sätt att vara på. Det har vi inte hos Ex-Fru.
Nå, hursom.
Så är det så svårt. Märker att Loppan testar mig mycket, är väldigt känslig och reagerar jättestarkt om hon tror att jag är arg på henne, om jag säger ifrån, om hon tror att jag inte bryr mig om henne, inte lyssnar på henne etc. Inte konstigt alls- det är en stor förändring på gång- och jag försöker ge henne så mycket av mig som jag bara kan, visa hur viktig hon är för mig och så. Men ibland får jag lite panik, över att hon kanske inte förstår att hon, även om det kommer en till, alltidalltid kommer vara lika älskad. Och när hon är med mig härhemma hos mig- då somnar vi ju alltid ihop. Och har dagen varit jobbig någonstans så kan vi ofta prata om det innan vi somnar, och om man kan ligga och hålla om varandra en stund så känns det alltid bättre. Då somnar man ändå med känslan av att vara älskad. Nu blev det ju inte så idag. Jag åkte hem vid fem-tiden, och en liten loppa var ledsen och jag fick ingen kram. Då åker man hem med en klump i bröstet.
Ibland får jag ångest. Över att min lilla tjej måste ha det såhär. Alltid sakna nån. Alltid flyttas mellan sina två hem. Ibland hatar jag att jag valde att skilja mig. Bryta upp. Samtidigt som jag vet att jag inte kunde vara kvar. Jag undrar om den skulden någonsin kommer att försvinna.
Nå. Nåt bra då. Det sparkar helt vilt! Det är fantastiskt. Helt fantastiskt!
Jag har köpt en till vagn. Nu har jag tre. De två första fick jag ju superbilligt av min kollega. De är fina, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att ingen av dem är helt funktionell för en nyföding ute på landet på vintern. Kollade Blocket och hittade en helt sjukt billig duovagn, här i min förort. Det var som inget att fundera på- åkte och hämtade den direkt. Så nu står i min hall tre vagnar. Jag har nämligen inget förråd. Två vagnar är bra att ha- när lille M börjar på dagis behöver han ha en vagn stående där. Alla småttingar sover i sina vagnar på vårt dagis. Men tre är lite att ta i. Jag gjorde äntligen den där turen till IKEA också, så nu är det fullt med bebisgrejer överallt.
Och det är minsann mycket att tänka kring. Hur bäddar man en spjälsäng, tex? Är det bäst med en sovpåse? Vilken kudde ska man ha? Täcke eller filtar? Baby nest? En hel vetenskap. Kan inte minnas att vi funderade så mycket runt sånt med Loppan. Och det gick ju bra ändå. Men när man börjar googla på det... Puh.
En annan rolig grej är att jag nyss fick veta att en tjej jag hängde mycket med när jag pluggade också har en bulle i ugnen. Hon och hennes tjej har gjort inseminationer på Huddinge, och nu kommer knodden snart. Jag blev jätteglad. Vi har inte träffats mycket de senaste åren, men det kan ju ändras om vi nu kommer att vara mammalediga samtidigt. Vi har levt så olika liv sedan jag blev mamma, men nu kanske vi kommer lite mer in på samma spår igen. Hursom känner jag så få hbtq-par med barn att jag blev jätteglad över att få ett till i min bekantskapskrets!
Jag har känt mig väldigt gravid idag. Otymplig som fan, magen har spännt, dragit och sparkat, ont i ryggen och blodtrycksfall med världens yrsel. Fast det gör inget. De där sparkarna gör det värt allt. Tack och lov för dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar