OK, jag klagar inte. För det känns ju väldigt normalt, och bra på så sätt. Och isåfall mår jag gärna såhär risigt.
För risigt mår jag. Fy fan. Det är som att ha en blandning av influensa och kräksjuka, fast utan kräket. Illamåendet är som fast i kroppen. Jag vill egentligen inte äta alls, men så blir jag hungrig och så illa tvungen. Och då finns det en sak i hela världen som jag kan tänka mig att äta. Vilken sak varierar. Jag är snurrig, matt och orkeslös och ligger mest i soffan. Fick dock till en ordentlig promenad, eftersom jag blir helt deprimerad av att bara vara inomus.
Jag vet ju att det här nog är jättenormalt. Nästan så det ska vara. Jag påminner mig om det, och då blir jag glad. Att det finns nåt litet därinne, som får mig att må illa. För det är ju en gåva. Fast emellanåt tycker jag fasligt synd om mig också. Det måste vara OK det med.
Nu sova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar