Lite låg.

Jag har funderat på varför.

Jag tror dels att det här illamåendet och olustkänslan i kroppen påverkar mig. Mest tror jag att det påverkar mig så mycket på grund av att jag inte vet om jag mår såhär för att allt är som det ska, eller för att allt inte är som det ska.

Idag går jag in i v 8. Det var under den här veckan som jag började blöda sist. I slutet på den konstaterades MA. Jag får tillbaka massa känslor och tankar från det som hände då. Inte så konstigt kanske, men väldigt obehagligt. Jag är så satans rädd för att samma sak ska hända igen. Och det gör mig också väldigt låg.

Jag skulle ha gått på femmisträff idag, men gick inte. Dels för att jag mådde så fysiskt risigt, och en tågresa in till stan kändes bara omöjlig. Men dels också för att jag inte pallar att sitta och prata om att jag är gravid med människor jag inte känner så väl än. Jag vågar inte. Det är så känsligt just nu, så laddat. Jag hoppas att den här oron släpper om jag får se på ett vul att allt är bra, att v 8 passerat och att allt är bra.

Sen tror jag också att jag har så svårt att hantera att det inte går att planera framåt. Inom nåt område. Jag vågar ju inte planera än för att det ska komma ett barn, och många andra viktiga delar av livet hänger också på om det ska komma en liten eller inte. Och att planera är för mig livsviktigt, som det kontrollfreak jag är. Om jag är deppig så hittar jag på en plan, och så får jag mål och mening igen. Nu kan jag inte annat göra än att vara i mitt icke-planerbara nu, och då tappar jag lite fotfästet. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig, vad jag ska sträva mot.

Och jag känner mig fasligt ensam.

Så det känns så dumt, för jag borde vara jätteglad. Och jag är ju glad också, egentligen. Fast jag vågar inte riktigt.