Igår e.m kom den smygande. Under kvällen nådde den migrän-nivåer, och under natten likaså. På det yrsel.
Jag minns att jag hade så förra gången också, så jag antar att det hör ihop med graviditeten. Och kanske spelar det in att min kropp skriker förtvivlat efter koffein. Efter frukostkaffet imorse så blev det nämligen aningens bättre. Försöker hålla mig till två koppar om dagen. Och då drack jag- när jag drack som mest- ca 13 koppar om dagen. När jag hade mitt journalsamtal med Storkkliniken ljög jag och sa att jag drack 6 koppar om dagen. De tyckte att det var på tok för mycket. Sedan dess har jag trappat ned, och har klarat mig på (oftast) tre koppar om dagen. Nu två. Huvudvärken kan nog ha nåt med det att göra också.
Hursom var det otroligt skönt när det värsta släppte under dagen. Det är så trixigt att hitta energin till att leka dagis med gosedjuren när huvudet värker så, och när hela världen snurrar varje gång man sätter sig ned eller ställer sig upp.
Det är underbart att Loppan är här. I dag, när jag längtade efter att få åka hem från jobbet och hämta henne på dagis, vågade jag mig på att tänka på hur det skulle vara att ha två knoddar att vara mamma till. Jag älskar att vara Loppans mamma. Jag skulle nog älska att få vara det åt en till. Och Loppan skulle älska att få vara storasyster. Jag hoppas så att det kan få bli så.
I övrigt så oroar jag mig fortfarande. Ibland känns väntan oöverstiglig, och rädslan över det skulle kunna hända samma sak som förra gången är bara helt förlamande. Jag vet inte hur jag skulle klara det. Det skulle jag väl antagligen, men just nu känns det bara helt omöjligt att nåt sånt skulle ske igen. Måtte det gå bra.
Jättetrött. Kryper strax ned bredvid liten. Imorrn ska jag hålla ett till metodstödstillfälle. Nervöst, alltid. Men spännande också.
Fast först sova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar